|
|
 Erkki Vettenniemi
Paradise (Totally) Lost:
Kalevi Heinilä’s Totalization Theory Revisited
”Det var bättre förr.” Det påståendet hör man blott alltför ofta, och det kan avse alla aspekter av mänskligt liv. Sannolikt tyckte man också förr att det var bättre förr. Men var det verkligen bättre förr? Det ligger nära till hands att avvisa frågeställningen på grund av brist på relevans. Det är förvisso viktigt med ett historiskt perspektiv; kunskap om hur det var förr hjälper oss att förstå samtiden. Men värderingen av förr i förhållande till nu som något bättre har en annan funktion, och inte sällan handlar det om politik, eller ideologi. Någonting har förändrats, till det sämre tycker någon, och då var det självfallet bättre före förändringen. Men det mesta talar för att det inte var bättre förr, utom i vissa mycket begränsade avseenden och för små avgränsade grupper. Nej, den enskilt viktigaste faktorn som ligger bakom uppfattningen att det var bättre förr är sannolikt att den som uttalar sig var bättre förr – med andra ord uttrycker det en nostalgisk längtan tillbaka till ett skede i livet då man var yngre, lyckligare, hade det bättre eller roligare.
När den finske idrottssociologen Kalevi Heinilä studerat idrottens utveckling under 1900-talet och beklagande dragit slutsatsen att det var bättre förr, då är det aningen mer komplicerat att reda ut vad han avser. Heinilä, enligt Erkki Vettenniemi tveklöst den mest kända och erkända skandinaviska idrottssociologen, är framför allt känd för sin svepande teori om totaliseringsprocessen, den process varigenom tävlingsidrotten i ökande grad blivit en fråga om nationell prestige, och enskilda atleter blir brickor i ett större spel som för sina framgångar kräver ekonomiskt och annat stöd i en omfattning som bara kan åstadkommas av ett väl utvecklat stödsystem på nationell nivå. Heiniläs totaliseringsteser publicerades 1984, och samlar ihop en rad utvecklingstendenser som, inte minst i dess spalter, brukar beskrivas i termer av professionalisering, medialisering, kommersialisering, etc.
Hur väl på fötterna denne idrottssociolog hade för sina jämförelser av sporten förr och nu diskuteras av Erkki Vettenniemi i artikeln med den träffande titeln ”Paradise (Totally) Lost”. Vettenniemis om- och närläsning av Heiniläs texter, som än idag citeras i idrottsvetenskapliga artiklar, också på idrottsforum.org, blottlägger en rad problem i teoribygget. Ett av dessa sammanfattas väl i en av artikelns underrubriker, ”A Theory in Search of History”, det vill säga att Heiniläs teori bygger på en vrångbild av idrottshistorien. Ett annat problem är en annan tydlig trend inom internationell idrott, globaliseringen, som går på tvärs mot den nationernas kamp som Heinilä målar upp. Erkki Vettenniemis välformulerade och omsorgsfullt underbyggda uppgörelse med Heinilläs teori om totaliseringen av idrotten är ett viktigt bidrag till idrottens historia såväl som till dess sociologi.
ERKKI VETTENNIEMI är filosofie doktor i sammhällsvetenskap, och är för närvarande doktorand vid Institutionen för etnologi och historia, Universitetet i Jyväskylä. Till artikeln
|
 Anders Eid
Fenomenet Petter Northug: Konstruksjonen av en norsk idrettshelt
Vintern är förvisso den bästa årstiden för norsk idrott. När den norska idrottsrörelsens bokförlag Akilles för några år sedan publicerade två volymer om Norge i sommar-OS respektive vinter-OS blev sommarboken på 324 sidor och vinterboken på 551 sidor. Norge är faktiskt överlägset mest framgångsrika nation i vinterolympiadens historia, med 303 medaljer. Två norrmän, Bjørn Dæhlie och Ole Einar Bjørndalen toppar därtill listan över multipla medaljörer i vinter-OS. Norge leder också maratontabellen över samtliga skid-VM och ligger på en hedersam sjätteplats i nationstabellen för alpina världsmästerskap. Det finns med andra ord stor förväntan på nya framgångar inför varje ny säsong, varje nytt internationell mästerskap, förväntningar som riktas mot landslagstruppen men kanske ännu mer mot vissa enskilda fixstjärnor. I de senaste vinterspelen, i Vancouver i år, var Petter Northug (född 1986) den enskilde idrottare som hade mest press på sig. I skid-VM i Liberec 2009 kammade Northug hem tre guld, bland annat på femmilen. Skulle han toppa det utfallet i Vancouver?
Förväntningarna på den norska landslagstruppen kom till tydligt uttryck i norska medier, och medieexponeringen var särskilt stark i fallet Petter Northug. Han utmålades som mannen från vidderna, en oövervinnlig vildman. Hans tidigare framgångar skärskådades, hans privatliv inventerades. Han var perfekt hjältematerial. Men vad är det som gör en hjälte? Kring detta funderar Anders Eid i sin artikel om Northug och norska medier i OS 2010. Eid följde den norska tidningen Dagbladet strax före, under och strax efter Vancouverspelen, i syfte att undersöka hur en nordisk idrottshjälte konstrueras. Han tar avstamp i hjältedefinitioner hos John Hellström, Jan Ove Tangen och Johnny Wøllekær, och analyserar skickligt och intresseväckande mediekonstruktionen av Petter Northug som ymnigt förmedlades i Dagbladets spalter. Inte minst intressant är det att se hur sportjournalisterna på tidningen bortförklarar Northugs inledande fiasko på 15 km, där han slutade som nummer 41. Spännande är det också att ta del av hur en journalist leder i bevis att skidsporten är ren från dopning. – Och, förresten, det blev till slut fyra medaljer för Petter Northug i Vancouver, två guld (varav ett på femmilen), ett silver och ett brons.
ANDERS EID är masterstudent vid Institutt for informasjons- og medievitenskap, Universitetet i Bergen. Till artikeln
|
 Halvdan Haugsbakken
Udødelige Brann
Vi har på annan plats i den här uppdateringen refererat till der Positivismusstreit inom tysk sociologi på 1960-talet, som ådagalade djupa motsättningar inom tysk och internationell sociologi när det gällde samhällsvetenskaplig metod och teori. Striden stod mellan den kritiska rationalismen, företrädd av Karl Popper och Hans Albers, och den dialektiska socialfilosofin representerad av Farnkfurtskolans ledande teoretiker Theodor Adorno och Jürgen Habermas, och gällde, enkelt uttryckt, å ena sidan om human- och samhällsvetenskaperna kan betraktas som riktiga vetenskaper, och å andra sidan, om vetenskaplig objektivitet överhuvud taget är möjlig. Debatten, som i realiteten fortsatte ända in på 1980-talet, fick väsentliga konsekvenser för samhällsvetenskaplig forskning; man brukar i det sammanhanget främst framhäva framväxten av nya metodologier som avvisar den naturvetenskapliga empiricismen och dess tunga krav på mätbarhet, till förmån för en mer förståelsedriven kvalitativt inriktad forskning. Kvalitativ forskning bedrevs förvisso redan dessförinnan inom sociologi och antropologi, men utvecklades nu, och blev mer spritt och accepterat. Inom antropologi blev en tydlig följd av positivismstriden, och även av Aaron Cicourels kritik i samma anda vid samma tid, att nya metoder kunde övervägas. Vid 1970-talets mitt kritiserade Fritz Schütze i Bielefeld de hårt strukturerade intervjutekniker som dominerade sociologin och socialantropologin, och hävdade att folk var förmögna att själv strukturera berättelser om sin tillvaro och sina liv. Schütze utvecklade en intervjumetod som byggde på narrativa självbiografier, som sedan analyserades med klassisk konversationsanalys – och så är vi tillbaka hos Cicourel!
I sin klargörande essä ”Anthropology and autobiography: Participatory experience and embodied knowledge” (1992) konstaterar Judith Okely att också antropologens egen livsresa kan vara ett viktigt instrument i socialantropologisk forskning. Men, menar hon, ”the anthropologist’s past is relevant only in so far as it relates to the anthropological enterprise, which includes the choice of area and study, the experience of fieldwork, analysis and writing.” Vad det handlar om, konstaterar Okely med referens till Scholte och Hastrup, är ett reflexivt förhållningssätt, som bidrar till att frigöra socialantropologin från eventuella kvarvarande rester av värdefri scientism.
Halvdan Haugsbakken har rimligen funderat en hel del över frågan om värdefrihet och om den egna biografins forskningsmässiga värde, i allmänhet och i samband med den undersökning av den norska fotbollsklubben SK Brann från Bergen, en klubb som han varit anhängare av under hela sitt liv. Haugsbakkens fokus ligger på SK Branns förvandling till en affärsrörelse, från ”forening” till ”forretning”, och formar sig till en spännande fallstudie för att illustrera den kommersialiseringsprocess som präglat inte bara norsk fotboll de senaste 15–20 åren. Det som dessutom ytterligare lyfter berättelsen om Brann och dess förändringar är Haugsbakkens dubbla perspektiv, dels socialantropologens och dels supporterns. Utan att gå händelserna i förväg tycker vi oss kunna konstatera att han lyckas alldeles utmärkt med att leva upp till Okelys och andras krav på reflexivitet i forskningsprocessen.
HALVDAN HAUGSBAKKEN är forskare och ph.d-student vid SINTEF Teknologi og samfunn, avdeling for Innovasjon og virksomhetsutvikling. Till artikeln
|
 Søren Andkjær
På jagt efter kroppen i friluftslivet: Stilhed og stemninger eller eventyr og sensationer?
Friluftsliv – det har en mystisk lockelse, som kanske inte växer fram ut själva ordet, som för denne redaktör dessvärre snarast frambringar associationer av hurtfrisk äppelkindad fältbiologism, utan som snarare härrör ur oftast outtalade konnotationer av djupare samhörighet med den naturhistoriska processen, sökandet efter ett oförstört naturtillstånd. Men det är kanske snarare filosofi än naturhistoria och biologi som kan ge förklaringen till den typen av associationer. Flera filosofer har med stor framgång tagit utgångspunkt i ett tänkt naturtillstånd för att utveckla tankar om och förståelse av sin samtid: hos Hobbes och Locke spelar naturligtvis naturtillståndet en framträdande roll, men också John Rawls’ välkända ”veil of ignorance” är ett slags stiliserat naturtillstånd, och senare har David Gauthier med sin nytolkning av Hobbes varit inne på samma väg. Men mest känd är kanske ändå Jean Jacques Rousseau, som aktivt och provokativt förde fram naturtillståndet som ett eftersträvansvärt alternativ till det samhälle han själv befann sig i.
Ur detta närmast paradisiska tillstånd utvecklade människan enligt Rousseau genom okontrollerad kulturell och materiell tillväxt ett samhälle präglat av girighet och konkurrens, fåfänga och ojämlikhet. Den sista spiken, så att säga, var införandet av privat äganderätt. ”L'homme est né libre, et partout il est dans les fers" – människan föds fri och överallt är hon i bojor. Så inledde Rousseau sin berömda Du Contrat Social, där han försökte lösa de moraliska och sociala problem som blivit en följd av samhällsutvecklingen. En social pakt, sluten mellan samhällsmedborgarna, blev lösningen för Rousseau, som inte trodde på en återgång till naturtillståndet. Men hans motståndare, inte minst Voltaire, pådyvlade honom den uppfattningen, och det har för många blivit det bestående eftermälet, och ett kraftfullt, närmast axiomatiskt motgift till ett samhälle som, vid olika tillfällen i historien och av skilda tankeströmningar, uppfattats som naturvidrigt och människofientligt. Det är knappast rimligt att hävda att dagens friluftslivförespråkare letar efter ett nytt och bättre samhälle bortom civilisationens hank och stör, men ändå, menar Søren Andkjær i sin artikel om kroppen i friluftslivet, representerar friluftslivet på ett plan sökandet efter de svängda linjerna bortom disciplineringens rätlinjiga levnadsmönster. Andkjær, som häromåret disputerade på en avhandling om unga danskars deltagande i friluftslivet sett i ett kulturellt perspektiv, bygger sin analys på ett inträngande intervjumaterial med olika slags friluftsutövare från Danmark och Nya Zeeland, och han visar att friluftslivets potential av motkultur och samhällskritik håller på att neutraliseras av samhällets generella och dominerande normer och värden.
SØREN ANDKJÆR är PhD och lektor vid Institut for Idræt og Biomekanik, Forskningsenheden Idræt, Fysisk Aktivitet og Pædagogik (IFAP), Syddansk Universitet. Till artikeln
|
 Camilla Ekman
Idrottens språk – ett verktyg för morgondagens skola
Hur får man en grupp människor att fungera tillsammans, att jobba mot samma mål i full harmoni? Det är ju knappast något nytt problem detta, det har varit föremål för forskning i 100 år inom skilda vetenskapliga inriktningar, som sociologi, psykologi och kommunikationsforskning. Det handlar om gruppdynamik, en forskningsinriktning som initierades av Gustave Le Bon och som räknat in storheter som Sigmund Freud, Kurt Lewin – som myntade själva begreppet gruppdynamik, William Schutz, Wilfred Bion, Bruce Tuckman, med flera, med flera. Fascinationen för gruppen som social enhet är lätt att förstå, givet människans i grunden sociala natur och betydelsen av sociala identiteter. Den mesta vardagliga interaktionen utspelar sig i grupper – på arbetsplatsen, i föreningslivet, på gymmet, i studiecirkel, inom idrotten, på stambaren, och, inte minst viktigt, och kanske mest påtagligt, i skolan. Där är gruppen central; skolan är uppbyggd av grupper eftersom varje skolklass är en grupp, och för läraren är det av största betydelse att förstå den sociala dynamiken i gruppen. Samtidigt utgör lärarkollektivet på en skola i sig en grupp – vem studerar dess dynamik?
Sannolikt är det under lektionerna i skolämnet idrott och hälsa som dynamiken i klassen är som mest framträdande. Här dominerar kroppsliga praktiker; här utförs skolarbetet ofta som lagarbete; här finns utrymme för informella ledare att framträda och dominera; här blir dynamiken mellan individ och grupp alltid påtaglig. Det är också under idrottslektionerna som läraren lättast kan intervenera i syfte att styra gruppen, och/eller enskilda individer i den, i önskvärd riktning – till exempel bort från mobbningsbeteende, eller i riktning mot ett mer utpräglat samarbetsklimat. Camilla Ekman är idrottslärare i en mellansvensk stad, där hon undervisar klasserna 2 till 6. Hon var inte helt nöjd med det sociala klimatet i en del av hennes klasser och utvecklade ett intressant instrument för att undersöka stämningsläget i klasserna och försöka förändra det i en positiv riktning. Hennes artikel för forumet om interventionen formar sig till ett kraftfullt argument för att idrotten i framtidens skola ska ges en större och mer central roll i det totala skolarbetet.
CAMILLA EKMAN är lärare i idrott och matematik i Borås och har avlagt en kandidatexamen vid Borås Högskola. Till artikeln
|
 Hanna Hemstad
Marie Öhman
”Jag har ansträngt mig så himla mycket och mår så himla dåligt och ändå är det ingen som ser”: Elever med anorexia nervosa möter skolämnet idrott och hälsa
Den engelska läkaren William Gull publicerade år 1868 en artikel i det brittiska läkarsällskapets tidskrift The Lancet om sina observationer av utmärglade patienter, oftast kvinnor i åldersintervallet 16–23 år men även enstaka män. Vad som låg bakom sjukdomen visste man inget om, menade Gull, som dock uteslöt till exempel tuberkulos och internmedicinska sjukdomar. Fem år senare är Gull adlad och drottning Victorias livläkare. Året är 1873, och Gull publicerar sitt banbrytande arbete ”Anorexia Nervosa (Apepsia Hysterica, Anorexia Hysterica)", i vilket han beskriver fyra fall som han behandlat, och han också för första gången ger sjukdomen ett namn, av grekiskt ursprung, anorexia nervosa; i det första ledet står a som en negation och n för övergången mellan två vokaler, medan orexia kommer från orexis, aptit; således aptitlöshet. Samma år publicerade för övrigt Ernest Charles Lasègue sitt kända paper ”De l’Anorexie Histerique”. Det finns emellertid mer eller mindre väl dokumenterade fall långt före Gulls namngivning av sjukdomen, till exempel anses det mer eller mindre klart att Maria Stuarts (1542–1587) dokumenterade symptom var anorexia; ytterligare enstaka fall har beskrivits av läkare under 16-, 17- och 1800-talen, såväl män som kvinnor.
Idag vet vi att problemet bakom diagnosen anorexia nervosa knappast är brist på aptit. Det handlar istället om avsiktlig självsvält och andra åtgärder i syfte att undvika att gå upp i vikt och så småningom för att gå ned i vikt. Anorexi drabbar numera ca en procent av alla flickor i tonåren. Åtta av tio botas helt, tio procent avlider till följd av självsvälten och resten utvecklar ett kroniskt tillstånd. Det finns mer än ett svar på frågan om vad som orsakar anorexi, bland de faktorer som oftast nämns finns kulturella, som det rådande skönhetsidealet och bantningshysterin; psykologiska, som låg självkänsla i kombination med dålig kroppsuppfattning och starkt kontrollbehov; familjefaktorer, med överbeskyddande attityd i kombination med en rigid kroppsuppfattning, och inte sällan sexuella övergrepp; samt genetiska, i det att anorexi är åtta gånger vanligare när en släkting haft problemet. Anorexi betecknas ofta som en ätstörning, men att inte äta är bara ett av flera medel att hålla en låg – och minskande – vikt. Ett annat sätt är fysisk aktivitet; ett av de tydligaste kännetecknen för anorexi utöver de matrelaterade är överdriven eller tvångsmässig motionering. Just denna koppling gör anorexi till en fråga för skolämnet idrott och hälsa. Det är också idrottsläraren som lättast ser de fysiska varningstecknen på annalkande eller fullt utvecklad sjukdom. Av dessa skäl är det en synnerligen angelägen studie som Hanna Hemstad och Marie Öhman genomfört, och som beskrivs i denna artikel. Fyra fallstudier ligger till grund för undersökningen, som fokuserar skolans, och framför allt idrott och hälsa och idrottslärarens roll när det gäller att uppmärksamma anorexifall. I artikeln kommer de intervjuade ungdomarna till tals, och det budskap som förmedlas är av största intresse för alla som arbetar med, och har möjligheter att påverka, ungdomar med den här typen av störning.
HANNA HEMSTAD har gått lararutbildningen vid GIH Örebro, och är verksam som lärare i idrott och hälsa i Norrköping. MARIE ÖHMAN är FD i sociologi och verksam som universitetslektor vid Enheten för idrott, Hälsoakademin, Örebro universitet. Till artikeln
|
 Joakim Fellers
På egna ben: En motivanalytisk studie av Svenska handikappidrottsförbundets bildande
I Sverige har var femte person någon typ av funktionshinder som på något sätt påverkar den dagliga livsföringen. Det finns väl anledning att tro att förhållandet är likartat i övriga nordiska länder. Det finns naturligtvis många situationer då människor med funktionshinder inte fullt ut kan ta del av de möjligheter som erbjuds, och ibland inte ens av grundläggande mänskliga rättigheter. Att individer med funktionshinder, som var för sig är sårbara och har svårt att ställa krav på en samhällelig nivå, skulle organisera sig var ju snarast en historisk nödvändighet, och att den processen skulle komma att inledas i en tid då flera andra sociala rörelser, arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen, och så vidare, formerades och började agera som kollektiv, var naturligt. Först på plan var Stockholms Dövas förening, som bildades 1868. Tjugo år senare bildades de blindas förening, och flera följde i deras spår, på såväl nationell som lokal nivå. År 1923 bildades det första föreningen med anknytning till vanföreanstalterna, De Vanföras Väl i Göteborg. Fler lokala föreningar följde, och 1926 kunde en intresseförening på riksnivå konstitueras. Efter sammanslagningar och namnbyten bildades 1962 Handikapporganisationernas Centralkommitté, som idag heter Handikappförbundens samarbetsorgan, HSO, men vill kallas Handikappförbunden.
För närvarande ingår 43 medlemsförbund i Handikappförbunden, däribland till exempel DHR, Förbundet för ett samhälle utan rörelsehinder, men inte Svenska Handikappidrottsförbundet, SHIF, som istället är anslutet till Riksidrottsförbundet. Handikapprörelsens kamp genom åren för funktionshindrades intressen och rättigheter har också kommit att inbegripa idrottsfältet, den så kallade handikappidrotten. Sportens unika fenomenologi innebär att alla kan vara med, på sina egna villkor, och därtill att alla är välkomna att vara med – så länge ingen aktivt eller oavsiktligt sätter käppar i hjulet. Men hur skulle handikappidrotten organiseras? Det fanns flera parter som gärna ville ta hand om handikappidrotten: Riksidrottsförbundet, Svenska Korporationsidrottsförbundet och De Handikappades Rikförbund. Vi vet idag hur det gick, men hur gick det till? Joakim Fellers kandidatuppsats i historia studerade vad som hände under 1950- och 60-talen när handikappidrotten skulle organiseras, och en förkortad version av hans spännande motivanalytiska historieskrivning presenteras här i artikelform.
JOAKIM FELLERS är lärare i historia och religionskunskap med kandidatexamen från Stockholms universitet. Han är verksam som historielärare i Sundbybergs kommun. Till artikeln
|
 Oana Hansson
Elevers motivation för att delta i skolämnet idrott och hälsa: En intervjuundersökning bland gymnasieelever med särskilda behov på IV-program
Man lär, brukar det heta, inte för skolan, utan för livet. Och innebörden är lätt att förstå, sannolikt även för en kroniskt skoltrött andraårsgymnasist. ”Livet” är ju så komplext, uppbyggt av många olika funktioner och relationer: kommunikation med andra människor, vilken underlättas av goda kunskaper i det egna språket och viss kännedom om främmande språk eftersom alla inte talar svenska; ekonomiska transaktioner, såsom husköp och aktiesparande, som kräver viss grundläggande matematikkompetens; demokratiska rättigheter, som politiska val av representanter till riksdagen, vilket kräver åtminstone vissa insikter om hur samhället fungerar; ja, exemplen kan mångfaldigas och indikerar att skolan är en väl uttänkt, om än kanske inte fullt ut välfungerande, förberedelseanstalt för vuxenlivet. Jamen, invänder den skoltrötte andraårsgymnasisten, idrott då, vad har man för nytta av det i livet, huh? Men tjänstgörande redaktör, som under sammanlagt sex år av realskole- och gymnasieutbildning lyckades undvika de flesta gymnastiklektionerna – här förelåg amotivation i dess renaste form – har som idrottsvetenskaplig redaktör på äldre dagar lärt sig att det gamla talesättet är applicerbart också på den sortens skolundervisning som numera går under beteckningen idrott och hälsa.
Det är nämligen numera bekant, på vetenskaplig grund fastslaget, till och med, att en god utbildning i idrott och hälsa under skoltiden ökar sannolikheten för goda skolresultat, god hälsa under skoltiden, samt en livslång hälsobefrämjande livsstil som inbegriper lämpliga doser fysisk aktivitet. Det är med andra ord väl värt att satsa på skolidrotten, och på de lärare som sliter med amotiverade andraårsgymnasister på idrottstimmarna. En sådan är Oana Hansson, gymnasielärare i matematik och idrott på en skånsk gymnasieskola. Hennes elever är få och har en speciell problematik, sociala problem och/eller diagnoser typ ADHD, Aspergers eller autism. Och de är inte särskilt förtjusta i eller aktiva på lektionerna i idrott och hälsa. Deras lärare uppfattade detta som ett motivationsproblem, och genomförde en intervjuundersökning av en grupp elever. Intervjusvaren analyserade hon med hjälp av bland annat Self-Determination Theory, och resultaten framlades som en mastersuppsats vid Lärarutbildningen, Malmö högskola. För idrottsforum.orgs läsare har Oana Hansson komprimerat uppsatsen till en intressant, behändig, teoribaserad, välskriven och lättillgänglig artikel.
OANA HANSSON är lärare i idrott och matematik i Helsingborg och har gått masterutbildning i utbildningsvetenskap vid Malmö högskola. Till artikeln
|
 Sami Kajala
Timo Jaakkola
Jarmo Liukkonen
Anthony Watt
The Role of Gender, Enjoyment, Perceived Competence, and Fundamental Movement Skills as Correlates of the Physical Activity Engagement of Finnish Physical Education Students
The aim of the study was to investigate the relationships between enjoyment, perceived competence, fundamental movement skills, and physical activity engagement of Grade 7 students participating in Finnish physical education. A secondary aim of the study was to examine gender differences in all assessed variables. The participants of the study were 404 Grade 7 students aged 13 years. The sample comprised 210 girls and 194 boys, who were involved in 23 classes taught by 10 physical education teachers at three secondary schools. Physical activity engagement, enjoyment, and perceived physical activity competence were assessed by self-report questionnaires. Locomotor skill were evaluated by the shuttle running test, balance skill by the flamingo standing test, and manipulative skills by the figure-8 dribbling test. Results of a stepwise regression analysis revealed that only perceived physical activity competence was a statistically significant predictor of physical activity engagement. The t-tests revealed that the girls scored better in the balance test, whereas the boys scored better in the shuttle running test. Additionally, the boys perceived higher levels of physical activity competence than the girls.
SAMI KAJALA är MSc och forskare, TIMO JAAKKOLA är FD och lektor, JARMO LIUKKONEN är FD och professor, samtliga vid University of Jyväskylä, Department of Sport Sciences, Motor Behavior Research Unit . ANTHONY WATT är FD, lektor och forskare vid School of Education and Centre for Aging, Rehabilitation and Exercise Science, Victoria University, Australien . Till artikeln
|
Dag Vidar Hanstad
Eivind Å. Skille
Does Elite Sport Develop Mass Sport? A Norwegian Case Study
Tanken att elitsport genererar breddidrott tycks vara ett erkänt faktum bland inflytelserika kretsar i samhället. Ämnet är emellertid underbeforskat, och den begränsade forskning som faktiskt finns bekräftar inte det förmodade orsakssambandet. I sin artikel vill Dag Vidar Hanstad och Eivind Å. Skille nyansera bilden, och de tar sin utgångspunkt i norskt skidskytte och dess utveckling som elitsport och som breddidrott.
Författarna utgår inte från någon specifik teori utan förlitar sig på bredd och djup i den empiriska beskrivningen för att förstå fenomenet. En metodologisk mix används sålunda: dokumentanalys, statistik och intervjuer.
Artikeln visar att inkomster från elitprestationer till förbundet möjliggör strategier och prioriteringar för att rekrytera breddidrottsdeltagare. Men förhållandet mellan elitsport och breddidrott förstås bäst som komplexa figuationer där ekonomiska, strategiska och andra aspekter samspelar. Sammanfattnimngsvis konstateras att elitsport inte generar breddidrott i sig, man att det kan finnas indirekt påverkan. I en avslutande kritisk kommentar konstaterar författarna att breddidrott inte prioriteras över elitsport; den förra ”prioriteras” bara när den senare först prioriterats.
DAG VIDAR HANSTAD är førsteamanuensis vid Seksjon for kultur og samfunn, Norges idrettshøgskole. EIVIND Å. SKILLE är førsteamanuensis vid Institutt for idrettsfag, Høgskolen i Hedmark. Till artikeln
|
Rasmus K. Storm
Klaus Nielsen
Dansk eliteidræts konkurrenceevne
Resultater, målemetoder og investeringer
Rasmus K. Storm, Idrættens Analyseinstitut i København, och Klaus Nielsen, Birkbeck, University of London, tar i den här artikeln sin utgångpunkt i det faktum att de offentliga satsningarna på elitsport blivit en politisk stridsfråga efter OS i Beijing. Kan resultaten i OS anses vara tillfredsställande, och vad kan göras för att ge bättre resultat i framtiden? I artikeln kritiserar, och omformulerar, författarna utgångspunkterna för dessa politiska diskussioner. En tillbörlig diskussion förutsätter god kännedom om input (elitidrottssatsningarna), throughput (elitidrottssystemets effektivitet), såväl som output (nationella tävlingsresultaten)
Artikeln fokuserar output och syftar til att utveckla bättre mätinstrument för nationella elitidrottsresultat än medaljräkning, som man vanligen nöjer sig med i media och den poiitiska debatten. Mätinstrumenten appliceras därefter på dansk elitidrott, och analysen visar att Danmark gjorde stora framsteg under 1990-talet, i paritet med andra europeiska länder, för att under 2000-talet uppvisa kraftigt försämrade resultat.
RASMUS STORM är senioranalytiker och Ph.d.-stipendiat vid Idrættens Analyseinstitut, København. KLAUS NIELSEN är professor i institutionell ekonomi vid Birkbeck, University of London. Till artikeln
|
Kjetil K. Haugen
The “Norwegian Soccer Wonder”:
A Game Theoretic Approach
I sin artikel utvecklar Kjetil K. Haugen, Høgskolen i Molde, ett spelteoretiskt ramverk för att analysera val av strategi i fotbollsmatcher. Han tillämpar sedan ramverket i syfte att förstå och förklara norsk fotbolls uppgång och fall, liksom fotboll i andra länder som plötsligt når framgång genom specialiserade strategier.
Han visar också att det bästa valet sådana lag kan göra vid en viss tidpunkt i deras ”framgångs-cykel” inte är att ytterligare utveckla den tidigare valda strategin. Det kan visas att detta snarare kan vara till nackdel för laget.
Slutligen kan författaren, genom att studera vissa fall och deras karakteristika, visa att det är ”optimalt”, i ett spelteoretiskt perspektiv, att faktiskt minska på spelstyrkan för att ”vända” Nash-jämvikten till något mera fördelaktigt. På detta sätt kan ”oväntat” beteende, när mycket starka lag väljer att förlora mot mycket svaga lag, förklaras.
KJETIL K. HAUGEN är professor i logistik vid Høgskolen i Molde och professor II vid Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet (NTNU) i Trondheim. Till artikeln
|
 Gudrun Tokle Grene
Se min kjole... En analyse av framstillingen av kvinnelig tøffhet og maskulinitet i norsk ukepresse
Kvinnors boxning har en lång, men i det närmaste händelselös historia, fram till 1990-talet. I en artikel i Svensk Idrottsforskning 2005 säger Birger Hedén sig ha belägg för en boxningsmatch mellan två kvinnor i London omkring 1720. Bättre belagd är enligt Hedén en match i New York 1876, som gick mellan Nell Saunders och Rose Harland och som sägs vara den första i USA. Vid de olympiska spelen i St. Louis var boxning för män en av de officiella grenarna, men kvinnor boxades också, dock utom tävlan, som demonstrationssport. Efter detta var boxning mellan kvinnor förbjuden i de flesta länder fram till 1994, även om man kan spåra enstaka kvinnliga boxare, i USA och Tyskland; särskilt på 1950-talet blev kvinnoboxningen aktuell i och med att den första TV-sända matchen mellan kvinnor ägde rum i USA. Därefter avtog intresset på nytt, och när kvinnors boxning kom tillbaka igen i större skala var Sverige en av de främsta tillskyndarna, genom att man i Sverige tillät kvinnor att tävlingsboxas som amatörer redan 1988. Den första licensierade kvinnliga boxaren i Sverige, Bettan Andersson, var tills helt nyligen ordförande för Svenska Boxningsförbundet. Och, kvinnor kommer att kunna tävlingsboxas i OS för första gången i London 2012.
Norge kan stoltsera med en världsmästare i boxning, Cecilia Brækhus. Brækhus, som är född 1981 i Cartagena, Colombia och uppväxt i Bergen, Norge, blev WBA- och WBC-mästare i weltervikt, 63,1–66 kilo, den 14 mars 2009 då hon besegrade danskan Vinni Skovgaard. Sedan dess har hon två gånger framgångsrikt försvarat titeln. Men Brækhus första sport var kickboxning (European Semi Contact), där hon blev världs- och europeisk mästare innan hon slog sig på boxning. Som amatörboxare vann hon 75 av 80 matcher, och därtill EM-guld och två EM-silver. Hon blev proffs 2007 i Wilfried Sauerlands stall, och det tyska intresset för den slagfärdiga norskan är stort. Hon bor dock fortfarande i Bergen, och figurer flitigt också i norska medier. Gudrun Tokle Grene har följt Cecilia Brækhus’ boxnings- och mediekarriär, och funnit en ganska märklig representation av Norges tuffaste damidrottare – i två reportage i norsk veckopress inom loppet av 18 månader avbildas Brækhus iförd vit prinsessklänning. Väl förankrad i teoretiska texter av bland andra Susan Cahn, Judith Halberstam och Sherrie Inness genomför Grene en insiktsfull och spännande analys av synen på kvinnlig maskulinitet i manligt styrda medier. Bilderna i reportagen säger med än många tusen ord – och bägge är inkluderade i hennes artikel – men texten i dem är också avslöjande. Hur maskulint tuff får en kvinna bli?
GUDRUN TOKLE GRENE är masterstudent vid Institutt for informasjons- og medievitenskap, Universitetet i Bergen. Till artikeln
|
 Johnny Wijk
Det folkliga genombrottet för tennis i TV-sofforna: Om Janne Lundqvist, Uffe Schmidt och de första TV-sända Davis Cup-matcherna från Båstad i början av 1960-talet
Stort intresse har på senare år fästs vid sportifieringsprocessen, alltså den process varmed företeelser – vanligtvis folkliga lekar eller lekfulla tävlingar – övergår till att bli sporter. I allmänna ordalag kan man säga att det handlar om en disciplineringsprocess; leken, spontaniteten, friheten till och med, ska kontrolleras till förmån för standardiserade regler byggda på rationell grund, med övervakningssystem, rättskipning, ja till och med straffutmätning. En sådan beskrivning är inte ovanlig i idrottskritiska sammanhang, men riktigt så illa är det naturligtvis inte. Den förste att systematiskt beskriva och undersöka sportifieringsprocessen var Allen Guttmann, och han identifierade sju aspekter med vilkas hjälp man kan spåra övergången från spontan lek till organiserad sport, nämligen – med Hans Bollings ord – sekularisering, lika chans för alla, specialisering, gemensamma regler, byråkratisering, kvantifiering och rekord. Det här teori- och metodverktyget används idag ofta vid studium av asiatiska kampsporter och dylikt, men också för att förklara varför gamla folkliga tävlingar, som exempelvis varpa, inte sportifierats. Det hade varit spännande att studera någon av dagens kända sporter retrospektivt, med avseende på hur sportifieringsprocessen i detalj sett ut. Tennis hade förmodligen varit ett intressant exempel, inte minst aspekten kvantifiering, noll–femton–trettio–fyrtio–gem–set–match.
Men istället ska vi i idrottshistorikern Johnny Wijks sällskap sysselsätta oss med ett annat, och betydligt senare skede i tennissportens utvecklingshistoria. Och det är en process med minst lika stort teoretiskt och metodologiskt intresse, nämligen när en sport får ett publikt genombrott. Här kan man väl tala om två typfall, dels när det är en folksport i den meningen att själva utövandet har en vid lockelse, som till exempel fotboll, dels när det rör sig om en sport som av olika skäl utövas i begränsad omfattning och i speciella strata, som till exempel tennis. Johnny Wijk har, liksom Guttmann, ett instrument, som i detta fallet hjälper till att förklara idrotters framgångs- och popularitetskurvor. Han kallar det ”idrottens framgångsspiral”, och i sin artikel applicerar han spiralen empiriskt på svensk tennis i början av 1960-talet. Därefter följer han upp sin fallstudie med en teoretisk analys av spiralinstrumentets förklaringsvärde. Och i processen formligen suger han in läsaren i fenomenalt spännande skeenden i svensk tennis, ja svensk idrott över huvud taget.
JOHNNY WIJK är FD och universitetslektor vid Historiska institutionen, Stockholms universitet. Till artikeln
|
 Monika Roscher
Gender as Experience: Transcending Female and Male Expression in Sports
Kroppsrörelse är en ursprunglig och grundläggande mänsklig aktivitet, varigenom vi signalerar vem vi är i en rad viktiga avseenden, och viktigast av dessa kan sägas vara kön/genus. En människa som klassificeras som ”kvinna” kan genom att välja ett kroppsligt uttryckssätt som traditionellt uppfattas som ”manligt” skapa förvirring rörande könstillhörighet. Utifrån denna iakttagelse är det rimligt att göra antagandet att genus kan konstrueras genom den fysiska rörelsen och dess estetik. Detta resonemang bildar utgångspunkt för Monika Roschers nya artikel om kroppsrörelsens fenomenologi och estetik. I sin första artikel presenterade Roscher ett försök att fånga den inneboende estetiken i den fysiska rörelsen, med utgångspunkt i sin avhandling, Reflexives Bewegen: Phänomenologische Studien zu einer Ästhesiologie körperlicher Bildung. I denna text står istället genus i centrum.
”Everything is gendered, but gender isn’t everything”, skriver Lisa Diane Brush och argumenterar för kategorierna klass och ras/etnicitet i analysen av kvinnans samhälleliga position. Sannolikt kan kroppsrörelsen också säga något om andra organiserings- och stratifieringsprinciper, men i Monika Roschers analys är genus utgångspunkten, och diskussionen handlar snarast om att genom fenomenologisk analys av den fysiska, estetiska rörelsen i en idrottslig kontext undersöka möjligheterna att transcendera det typiskt manliga respektive kvinnliga uttrycket. Pierre Bourdieu och Maurice Merleau-Ponty kom, var för sig och på olika vägar, fram till den grundläggande tanken om en estetisk reflexivitet, bildning genom kroppen. Sport karaktäriseras av en dialektisk struktur mellan de möjliga och det givna, och det är genom att tänja på de individuella och kulturella gränserna för det möjliga som ett överskridande kan åstadkommas. Människans kroppslighet, liksom genus, är en social konstruktion, och genus som erfarenhet uppstår när kroppsligheten används för att transcendera genus, när kvinnliga styrkor omvandlas till manliga styrkor, och vice versa.
MONIKA ROSCHER är Vertretungsprofessorin vid Institut für Sportwissenschaft inom fakulteten Sozialwissenschaften, Medien und Sport, Johannes Gutenberg-Universität i Mainz. Till artikeln
|
|
