 Jonny Hjelm
Idrott på lek och allvar
Frågan om samspelet mellan satsningar på och förekomsten av elit respektive bredd inom idrottens praktik har tröskats i åratal, här i Sverige liksom i andra länder och i den internationella debatten. Skälet till dess ständiga aktualitet är att den ena eller den andra uppfattningen i frågan fått legitimera politiska beslut om ekonomiska satsningar på den ena eller andra formen av idrottsutövande. I höstas publicerade forumet för övrigt en litteraturstudie av Rasmus Storm som visade att det inte finns något vetenskapligt stöd för tanken att bredd föder elit, eller att enbart elit ger upphov till bredd. Men frågeställningen kan vidgas, eller spetsas till, om man så vill, till att också värdera de bägge formerna av idrottsutövning. När så sker är det framför allt elitidrotten, det vill säga tävlingsidrott på hög nationell och internationell nivå, som står i skottlinjen, och man kan spåra kritiken mot tävlingsidrotten tillbaka till 1970-talet i, som Jørn Hansen uttrycker det i sin professorsinstallationsföreläsning, kölvattnet efter det antiauktoritära ungdomsupproret 1968. I Sverige, liksom i Danmark och andra västländer utvecklades ett ideologiskt grundat idrottskritiskt synsätt i vänsterrörelsen, och i Sverige fick särskilt den närmast oförsonliga kritiken mot tävlingsidrotten ett ordentligt fotfäste i den framväxande idrottsforskningen, främst inom pedagogik med anknytning till idrottslärarutbildningen. I en artikel som publicerades på forumet för ett drygt år sedan analyserade och diskuterade Jonny Hjelm synen på tävlingsidrotten i de första svenska idrottsvetenskapliga doktorsavhandlingarna, där framför allt Lars-Magus Engström så här 35 år senare framstår som tongivande. Engström menade att tävlingsidrotten, dess värderingar och praktiker, ur ett samhälleligt hälsoperspektiv var ett relativt ointressant kulturfenomen. Hjelms artikel med titeln ”Den brutala tävlingsidrotten” gav inte upphov till några skriftliga reaktioner, vare sig i dessa spalter eller i andra medier.
Den andra delen av Hjelms utforskning av svensk idrottsforskning diskuterar det alternativ till tävlingsidrott som förs fram i olika sammanhang, nämligen leken och spontanidrotten, och undersökningsmaterialet denna gång är de doktorsavhandlingar som i Lars-Magnus Engströms anda, och i en del fall under hans handledning, lagts fram under de senaste 10–15 åren, av bland andra Staffan Karp, Karin Redelius och Inger Eliasson. Utgångspunkten är en studie av Göran Patriksson från 1987 av utslagningen inom barn- och ungdomsidrotten. Lek och spontanidrott fördes i de sammanhangen fram som alternativ till tävlingsidrott för barn och ungdomar, men Patriksson konstaterar att den romantiserade synen på leken saknar såväl empirisk förankring som stöd i den internationella vetenskapliga litteraturen. Hjelm visar i sin granskning av ett antal idrottspedagogiska avhandlingar att Patrikssons tidiga kritik inte fick något vidare genomslag. Hjelms kritiska analys av de undersökta avhandlingarnas vetenskaplighet framstår för en utomstående betraktare som besvärande, med otydlig begreppsutveckling, oklar tolkning av empirin och osäkert stöd i den internationella forskningen. Är det elitidrottens tävlan under organiserade kollektiva former som är individualistisk, eller är det lekens och spontanidrottens oklara tävlingsformer med godtycklig exklusion och ”tävla med sig själv”-ideal? Är lek och spontanidrott verkligen så oproblematisk och frigörande som det hävdas? Vi hoppas på en livfull diskussion kring dessa frågor. Forumet har tidigare publicerat argument både för och emot i denna fråga, och förhåller sig som alltid neutral, med endast ett intresse: att svensk idrottsforskning fortsätter att utvecklas, att detta sker genom öppen och frimodig debatt, samt att idrottsforum.org blir ett av de fora som bär den debatten. Sannolikt skulle en sådan diskussion kunna ge Jonny Hjelm kompletterande data att luta den sista tredjedelen av sitt forskningsprojekt om svensk idrottsforskning mot; den handlar om idrottsforskaren som maktfaktor i förhållande till idrottsrörelsen och till politiken.
JONNY HJELM är sedan 2007 professor i historia vid Institutionen för idé och samhällsstudier vid Umeå universitet. Han disputerade 1991 på en avhandling om skogsarbete och teknisk förändring och har därefter fortsatt forska inom det arbetslivshistoriska fältet i vid bemärkelse (inklusive exempelvis teknisk innovation och fackföreningshistoria). De senaste tio åren har han också fördjupat sig i idrottshistoria. Han publicerade 2004 boken Amasoner på planen. Svensk damfotboll 1965-1980. Han påbörjade 2008 ett forskningsprojekt om den så kallade tävlingsidrotten. I projektet beskrivs och analyseras tävlingsidrottens status och ställning inom svensk idrott 1965-2005 och den kritik som riktats mot den och indirekt det meritokratiska idealet. Här granskas olika aktörer och inom- och utomidrottsliga argumentationslinjer och hur kritik, men också försvaret av tävlingsidrotten, kan kopplas till det som hänt i samhället i övrigt. En del av Hjelms publikationer på det idrottsvetenskapliga fältet finns på idrottsforum.org. Till artikeln
|
