ISSN 1652–7224  ::  Publicerad den 16 februari 2011
Klicka här om du vill se och ladda ner artikeln som en utskriftsvänlig pdf-fil

Läs mer om svensk idrott, idrottspolitik och idrottsforskning på idrottsforum.org
Läs mer om idrott och genus på idrottsforum.org
Läs mer om sport management på idrottsforum.org
Läs mer om friidrott på idrottsforum.org

Languages on this page:

Finansiering och tränarutveckling inom svensk elitfriidrott



Maria Berglöf
Företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet




Tidigt under hösten 2010 uppmanades examinatorer och handledare vid svenska universitet och högskolor att nominera uppsatser till en uppsatstävling arrangerad av World Village of Women Sport (WVWS). Temat skulle förstås vara idrott och kvinnor eller idrott och genus. Två priser om 10 000 kronor skulle delas ut, varav en inom det humanistisk-samhällsvetenskapliga området. Under hösten utvaldes och korades tre pristagare – det blev helt enkelt alltför svårt för juryn att välja mellan de olika bidragen. Idrottsbegreppet tolkades brett i alla uppsatser som nominerades, och de tre pristagarna har skrivit om idrottsplatsarbetare, konståkning respektive tränarutbildning. Forskningsfrågor om arbete, kvinnors hela livssituation och hur vi tolkar kropp och rörelse belyser från flera olika perspektiv förhållanden och villkor för kvinnor och idrott. Tredjepriset på 4 000 kronor vanns av Maria Berglöf för uppsatsen ”Finansiering och tränarutveckling inom svensk elitfriidrott”, som lades fram vid Företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet. – De tre pristagarna erbjöds att skriva om sina uppsatser till artiklar för publicering på idrottsforum.org. Alla ville vara med, och här presenteras tredjepristagarens bidrag.

Ludus gymnicus campestris, eller rätt och slätt friidrott, är en av de äldsta belagda idrotterna – redan de gamla grekerna, i de ursprungliga olympiska spelen, tävlade i varianter på de grenar som idag ingår i friidrott. Från mitten av 1800-talet återupptogs friidrotten i England, och som bekant var friidrott en av de centrala tävlingsidrotterna när de olympiska spelen drog igång igen 1896. – Svensk friidrott har en brokig historia. I OS-tabellen över guldmedaljer ligger Sverige på nionde plats, räknas alla medaljer in hamnar Sverige på en sjätteplats; Finland toppar bland de nordiska länderna med en hedersam fjärdeplats i båda tabellerna. Ett närmare studium av tabellen visar att Sveriges storhetstid som friidrottsnation i OS var 1908 till 1928, därefter är det mest spridda skurar (dock tre guld i Aten 2004). Det moderna svenska friidrottsundret, som är bäst avläsbart i EM- och VM-statistiken, varade mellan 2000 och 2008. Sedan dess är det glest mellan medaljerna. Varför? Maria Berglöf har inom ramen för ett internationellt projekt med basen vid Vrije Universiteit Brussel, och vars övergripande syfte är att kartlägga vilka idrottspolitiska faktorer som leder till internationella idrottsframgångar, har studerat svensk friidrott utifrån den så kallade SPLISS-modellen, och hon kan konstatera att av de nio ben som sådana framgångar vilar på fallerar Sverige med två; finansiering av friidrottssatsningar, samt tillgången på utbildade tränare. Och denna sista aspekt har en viktig könspolitisk sida – så länge tränarsysslan är en fritidsangelägenhet har kvinnor betydligt svårare än män att vara med.

.



Introduktion

Människor har sedan urminnes tider tävlat i idrott. Dels för skojs skull, men inte enbart. Politiska motiv har länge funnits bakom. Framstående idrottsliga resultat påvisar en stark nation i alla avseenden och detta var något som ansågs speciellt viktigt i de forna östeuropeiska staterna, i Sovjet och i Kina. I dessa länder satsades oerhört på forskning kring idrott, på hård träning som påbörjades mycket unga år och på att alltid se till att rätt person befanns på rätt plats (Green and Oakley 2001). Denna mycket genomtänkta och strikta taktik har försvunnit från det forna Östeuropa och kan ses vara avmattad i Kina och övriga Asien (Digel 2005). I västvärlden har dock idrotten till huvuddelen setts som fritidssysselsättning. Idrottens intåg på den politiska arenan skedde i västvärlden inte förens under 1970-talet (Green 2007) och har sedan dess ökat gradvis. Under 1980-talet instiftades i Australien, Australian Institute of Sport, och kort efter skapades liknande institut i flertalet länder i västvärlden som för att understryka att sport tagit en större plats på den politiska agendan. Frågorna som diskuterats rörande sport har varit hur investeringarna ska göras för att ge mest tillbaka samt hur idrotten bäst organiseras för att uppnå toppresultaten.

De idrottsliga förutsättningarna i världens länder har blivit mer likartade när idrottens politiska status blivit mer homogen och skillnaderna minskat mellan öst och väst. Den ökade globaliseringen har medfört hårdare konkurrens i sportens värld, liksom i flertalet andra intresseområden. Globaliseringen märks inom idrotten framförallt genom den ökade mediala bevakningen, genom de globala jätteföretag som sponsrar samt genom internationell forskning, vilket ger flera länder möjlighet att ta del av ett annat lands forskningsresultat. Då de yttre förutsättningarna blivit mer likriktade över världen blir frågor om hur idrotten organiseras allt mer avgörande för hur slutresultatet kommer att bli (de Bosscher 2009). Att kunna mäta hur den idrottsliga förmågan påverkas av de organisatoriska system och policys som omger den blir således av stor vikt (Truyens 2009). 

Uppsatsen, vilken denna artikel bygger på, hade som mål att förklara och beskriva hur finansieringen och hur organisationen kring ledare och ledarutbildning ser ut vad gäller svensk friidrott och då framförallt på elitnivå.[1] Då forskning inom detta område är relativt nytt både i Sverige och i övriga västvärlden är denna undersökning utformad för att beskriva och förklara hur dessa områden inom svensk friidrott ser ut. När detta är gjort kan andra undersökningar ta vid och gå djupare i ämnet med att förutspå och komma med rekommendationer allt enligt den femstegstrappa (Söderman 2002) som visas nedan.


Figur 1: Femstegsmodellen


Under de senaste åren, då frågor rörande idrott funnits på den politiska agendan, har de statliga investerade beloppen stadigt ökat i västvärlden. Dock är det inte helt konfliktfritt huruvida det är positivt att satsa dessa pengar på elitidrotten, då fetma är ett ökande problem bland befolkningen i många länder i väst.  Valet av satning på elitidrott eller på förebyggande motion kommer ofta på kollisionskurs med varandra (Green 2007). Detta har framförallt visat sig tydligt då ett land utsetts till värd för ett stort mästerskap. Vid sådan utnämning ökar investering i idrott, men då med starkt fokus på elitsatsningar och stora arenor. Att investera i den förebyggande motionen kan minska fetmarelaterade sjukdomar, minska trycket på sjukvården, ge en starkare arbetsför befolkning och på så sätt minska trycket på den statliga ekonomin. Förespråkare menar dock att satsningar på elitnivå kan ge internationella stjärnor vilka, för mestadels den yngre generationen, kan bli viktiga förebilder och ge motivation för egen träning (Green 2007).  En undersökning gjord av M. Green vid Loughborough University i Storbritannien påvisar dock att genomarbetad organisation och tydliga policys behövs för att investeringar på bästa sätt ska komma både motion på en generell nivå, och satsningar på elitnivå, till del. För att lyckas behöver en nation således både utnyttja befintliga resurser optimalt, samt tillse att organisationen är optimalt utformad (de Bosscher et al. 2006). Frågorna hur en optimal organisation ska se ut och vilka policys som bör följas för att öka prestationerna på utövarna, tränarna och de investerade medlen, behöver dock studeras mer. För ökad idrottslig kvalitet och förhöjt antal medaljer i internationella sammanhang behövs mer forskning inom idrott.

Män och kvinnor påverkas av det rådande klimatet för deras sport. Faktorer som vilken ekonomi sporten har att röra sig med, hur utövarnas privatekonomi påverkas under träningsåren samt efteråt, vilka möjligheter till träning som finns, hur välutbildade och duktiga tränarna är, hur väl unga talanger uppmärksammas och får extra coaching, hur den sociala situationen ser ut etcetera. I denna undersökning tittar vi närmare på de ekonomiska aspekterna och hur situationen ser ut för tränarna inom svensk friidrott. Organisationen kring dagens svenska friidrott har, kan man säga, på ett sätt format sig själv under åren; utformningen har skett helt beroende av dem som valt att engagera sig i idrotten och vad de har valt att göra. Huvuddelen av den tid människor människor lägger ner på idrott sker på ideell basis (Klepper 2009). Tränarna, de som tävlar, föräldrar och barn är alla eldsjälar som under åren lagt ner tid, kraft och pengar på att få allt att fungera. Ideella föreningar är till stor del beroende av enskilda personer, vilka har betydande påverkan på organisationens struktur. Hur organisationen ser ut och vad som åstadkommes beror på de engagerade personerna och vad de anser sig ha tid och råd med. En sådan organisation blir lätt föränderlig och dess produkt får skiftande kvalitet genom åren.

Sverige har under de senaste åren haft en del stjärnor inom friidrotten såsom Carolina Klüft, Stefan Holm, Kajsa Bergqvist och tränaren Yannik Tregaro. Detta är dock inte ett konstant tillstånd. För att tillse att en god återväxt finns krävs mer än hård träning av unga adepter. En god organisation kan vara ytterligare en viktig faktor. Som höjdhoppstränaren Yannik Tregaro uttryckt sig på sin blogg (Tregaro 2010), behöver helheten av alla påverkande komponenter vara synkroniserade till 100 % för att en aktiv ska utvecklas på ett optimalt sätt och nå maximal prestation. Det finns dock idag ingen efterforskning gjord på hur ett system för en sådan organisation bör se ut för att vara optimal för svensk friidrott. Forskning har däremot gjorts i andra sporter och i andra länder, med ett resultat som påvisar att varje land och sport måste utvärdera sitt eget system för att bästa resultat ska kunna uppnås. De komponenter som påverkar miljön och organisationen en aktiv verkar i kallar vi för Critical Success Factors, CSF, kritiska faktorer som påverkar förmågan att lyckas nå uppsatta mål.

Den undersökning som gjordes i uppsatsen som ligger till grund för denna artikel utgår från en modell kallad SPLISS-modellen, Sport Policy factors Leading to International Success.


Beskrivning: SPLISS

Figur 2: SPLISS-modellen


Undersökningen tittar närmare på två av modellens nio stolpar, nämligen den första som behandlar finansiering, och den sjunde om tränarnas stöd och utvecklingsmöjligheter. Syftet med undersökningen är att beskriva och förklara dessa nämnda CSF inom svensk friidrott. I undersökningen används modellen Porters värdekedja för att skapa en bild av situationen. Begrepp som CSF, Critical Success Factors, vilket tidigare nämnts, Competitiveness, konkurrenskraft, och Benchmarking, utvärdering/jämförelse, användas. Alla dessa begrepp ingår även i modellen Porters värdekedja samt den tidigare nämnda SPLISS-modellen. SPLISS-modellen är utformad av en forskargrupp bestående av forskare från Belgien, Nederländerna och Storbritannien och kan sägas vara en väg att mäta CSF och jämföra de policys som finns i olika länder. Modellen är således påverkad av hur organisationen kring idrott och hur dess policys ser ut i de länder dessa forskare arbetar i, och kanhända skulle fler eller färre stolpar i modellen vara mer passande för att anpassas till svenska förhållanden. Något som vore lämpligt att ta med som en stolpe i SPLISS-modellen, oavsett land, är frågan om sponsring. Sponsring är vida spritt på de flesta nivåer av idrott i de flesta länder och har en hög påverkansfaktor på det internationella planet. Att ta med denna del i en uppdaterad version av modellen verkar dock vara en tanke, enligt skaparna, något som framkom i en diskussion gällande modellen under ett symposium i Stockholm i maj 2010 där en av forskarna som utformat den medverkade som föreläsare.

Att den undersökning som gjordes till stor del använde sig av SPLISS-modellen och två av dess pelare beror på att avsikten till viss del var att vara del av ett större internationellt projekt. Detta internationella projekt koordineras av Jasper Truyens vid Vrije Universiteit Brussel, Belgien, och påbörjades under hösten 2009. Vid ett upptaktsmöte hos Truyens under våren 2010 kom vi gemensamt fram till att jag med tanke på min begränsade tidsram skulle koncentrerade mig på några delar av modellens stolpar och göra dessa grundligt. Med mer grundlig information för några av stolparna skulle Truyers kunna använda sig av den i sitt projekt. Det blir även lättare för någon annan att sedan ta vid och undersöka fler aspekter av svensk friidrott. Det är först vid jämförelse med andra länder vi kan se hur Svensk organisering av idrotten skulle kunna struktureras för att nå större framgångar. Vi behöver veta hur våra konkurrenter är organiserade och hur de arbetar för att kunna jämföra, utföra benchmarking, och på så vis få fram vad vår konkurrenskraft, competitiveness, är och vilka den svenska friidrottens organisations CSF är.

Miljön runt idrottare kan ses som uppdelad i tre nivåer, en macro-, en meso- och en micromiljö (Play the Game 2009). Denna indelning kan även ses i SPLISS-modellen. Macronivån i den omgivande miljön består av nationens sociala och kulturella kontext. Mesonivån är de faktorer i den omgivande miljön som kan påverkas, politiska strukturer, policys och organisationers uppbyggnad.  Den sista nivån, micronivån, är den privata miljön och innefattar således faktorer som hur man har det med familj, vänner, privatekonomi etc. Alla dessa faktorer påverkar idrottaren och dennes förmåga att nå perfekt prestation. De delar som denna undersökning tittar närmare på ligger med tyngdpunkten på mesonivån, men även till viss del på  micronivån.

Insamling av data till undersökningen gjordes genom intervjuer, dels med representanter från Svenska friidrottsförbundet, dels med en tränare för barn i en friidrotts klubb i Mellansverige. Intervjun gjordes dels med öppna frågor där den intervjuade fick svara med egna ord, men intervjuerna innehöll även stängda frågor där ja- eller nej-svar efterfrågades. Användandet av både öppna och stängda frågor ger en bredare bild av situationen. Det positiva med öppna frågor är att mer information kommer frågeställaren till handa, dessa svar är å andra sidan svårare att jämföra och kan lättare bli feltolkade då de steriliseras ner till en mätbar enhet. De stängda frågorna är lättare och säkrare att använda vid jämförelse, men ger å andra sidan inte en lika bra helhetsbild av situationen då resultatet av intervjun hamnar inom redan förutbestämda ramar. Mitt frågeformulär var baserat på det frågeformulär som används i det internationella projektet som koordineras från Bryssel. Dock hade dessa frågor anpassats till Svenska förhållanden, några frågor togs bort och andra lades till.  Att de frågor som projektkoordinatorn i Bryssel utarbetat användes beror på att det underlättar den större internationella studien om alla medverkande använt sig av liknande frågor. Den internationella studien ska jämföra uppgifter från olika länder och då underlättar det självklart att materialet för jämförelsen är likvärdigt, och ger bättre underbyggda och säkrare svar. De intervjuade personerna var i förväg informerade om undersökningens karaktär och syfte. De två från Svenska friidrottsförbundet hade i förväg fått titta på frågorna och visste vad som skulle komma under intervjutillfället. Tränaren hade däremot inte i förväg fått ta del av de frågor som skulle ställas och var därför mer oförberedd på vad som komma skulle. Intervjuerna med de från Svenska friidrottsförbundet spelades in, vid intervjun med tränaren gjordes anteckningar. Alla fick möjlighet att läsa igenom sammanställningen av svaren i efterhand. De intervjuade personerna behandlades under hela undersökningen med största respekt i förhållande till den personliga integriteten och har hållits anonyma. De intervjuade svarade i största möjliga mån utan inverkan från frågeställaren, dock gav vissa frågor upphov till diskussion och reflektion från deltagarna. Frågeställaren försökte här inta ett objektivt förhållningssätt men är medveten om att detta är svårt och att frågeställaren, trots detta, kan ha påverkat svarens karaktär.

Efter intervjuerna med undersökningens deltagare började en bild av svensk friidrott att ta form. Bilden som formades var av en organisation byggd av engagemang och glöd från dess deltagare, en folkrörelse med stark tradition långt tillbaka i tiden. Mycket ideellt arbete läggs ned varje år på friidrott ute i landet. Många finns som lägger ned mycket av sin lediga tid på friidrotten. Men inte bara det, många tar även tjänstledigt från jobb eller går ner i tid för att kunna satsa mer tid i idrotten.

Resultat – bakgrund i siffror

Till att börja med görs en analys och tolkning av de svar som framkommit från de genomförda intervjuerna för att utröna de resultat dessa intervjuer gett. Därefter kommer dessa resultat att jämföras med tidigare resultat från en liknande internationell studie.  Detta görs för att ge en fingervisning av hur resultaten i den internationella studie, koordinerad från Bryssel, som denna undersökning kommer att vara en del av, kommer att se ut. Utifrån dessa iakttagelser kommer slutligen förslag läggas fram till åtgärder inom den svenska friidrotten gällande förbättringar av dess finansiering och dess utbildning och stöd till tränarna.

Det svenska Riksidrottsförbundet (RF) grundades 1903. RF samlar svenska idrottsorganisationer och representerar dessa gentemot politiker och andra makthavare (www.rf.se 2010-05-03). För att bli medlem i RF måste ett idrottsförbund var icke vinstdrivande, följa de värden den svenska idrottsfolkrörelsen arbetar efter, ha minst 50 klubbar och totalt 300 000 personer som medlemmar samt vara representerade i minst 10 av de 21 distrikt RF är uppdelat i. I Sverige finns 70 nationella idrottsförbund som alla är medlemmar i RF, med totalt ca 22 000 idrottsföreningar.  Av den svenska befolkningen mellan 7 och 70 år är 50% med i en idrottsföreningar, vilket betyder ca 2 miljoner människor (Idrotts-Sverige 2002). Av dessa är 44% kvinnor och 46% män, 650 000 personer deltar i olika typer av tävlingar och totalt ca 200 000 personer räknas till eliten inom sin idrott. svensk idrott får statligt bidrag på ca 500 miljoner svenska kronor varje år via RF (Idrotts-Sverige 2002). Medräknas ska då att kommunerna står för kostnader i samband med byggande och underhåll av idrottsarenor. Slutligen finns även alternativkostnaderna i form av ideellt arbete kräver av de människor som lägger ner tid och engagemang. Kostnaden för ideella tränare kunde i början av 2000 beräknas uppgå till ca 15 000 miljoner kronor per år, vilket blir ca 15-20% av den totala omsättningen som berör idrottssverige under ett år.

Ett av de 70 idrottsförbunden som finns är Svenska friidrottsförbundet (SFIF). Friidrottsförbundet är förutom att vara medlemmar i Riksidrottsförbundet också medlem i Sveriges olympiska kommitté (SOK). Friidrott är rankat som den tredje vanligaste sporten i Sverige, efter fotboll och innebandy, då man räknar antalet medlemmar i idrottsklubbar. Fotboll har 650 000 medlemmar, innebandy 275 000 medlemmar och friidrott 250 000 medlemmar. Av friidrottens 250 000 medlemmar utgör kvinnorna 60%, således 150 000.

Alla de tränare som i olika idrotter tränar barn och ungdomar tränar inte endast den specifika idrotten, de utbildar och vägleder medlemmarna och blir själva utbildade i frågor som demokrati, ledarskap ochatt visa respekt och vara vänlig mot sin nästa. Denna utbildning är en stark tradition i Sverige och har genom åren fostrat många barn. Kurser för tränare anordnas varje år av de olika idrottsförbunden eller av SISU-idrottsutbildarna (Idrotts-Sverige 2002). Sådana kurser tas av ca 250 000 personer varje år. Totalt i Sverige finns ca 600 000 personer som ideellt arbetar som tränare i olika idrotter. Av dessa 600 000 personer är ca 26% kvinnor, således ca 156 000 personer. Med tanke på att ca hälften av alla medlemmar i idrottsföreningar är kvinnor är denna siffra på antalet kvinnliga tränare intressant. Frågan man gärna ställer sig är vad detta kan bero på.

Finansiering

Största delen av den totala summan som finansierar svensk friidrott kommer från sponsring, ca 39 miljoner kronor. Det statliga bidraget till friidrotten låg 2009 runt 11 miljoner kronor. De ekonomiska bidrag som kommer från statligt håll är fria att användas till vad man vill, så länge det främjar målet att de aktiva inom friidrotten ska utvecklas som utövare och höja sina prestationer.  Exakt vad som ska göras för att nå detta mål är dock inte styrt i detalj. Utöver de rent ekonomiska bidragen görs även andra investeringar. Exempelvis står kommunerna för byggandet samt underhåll för de sportarenor och idrottsplatser som finns runt om i Sverige och som ger träningsmöjligheter till fler än 100 000 barn, ungdomar och vuxna varje år. I vissa kommuner tas en avgift ut av de föreningar som använder lokalerna, men i andra kommuner har alla klubbar möjlighet till avgiftsfri träningstid. Dock kan det vara en lönsam investering av kommunerna att tillse att bra idrottsmöjligheter finns, då det bidrar till att göra kommunen till en mer attraktiv boendeplats. Investeringar görs också av föräldrar och aktiva i klubben som lägger ner pengar och framförallt tid på verksamheten. Sammanfattningsvis kan vi säga att finansieringen inom svensk friidrott framför allt kommer från fem huvudområden.

Statligt finansiellt stöd

Statliga medel distribueras till alla 70 medlemsförbund i RF. Dessa medel ska användas för att utveckla de tävlande genom exempelvis tävlingar, träningar, kurser etc. Pengarnas användningsområden ska årligen redovisas.

Kommunerna
Investerar pengar i idrottsanläggningar samt i profilskolor med inriktning mot friidrott. Profilskolor av olika slag har blivit allt mer populärt i Sverige under de senaste åren. Friidrottsskolor finns ibland annat Karlstad och Falun. Gällande de idrottsarenor som byggs skiftar dock standarden från kommun till kommun, ex hur nya dessa är, hur väl underhållna de är, om det finns inomhus och/eller utomhusarenor samt om klubbarna betalar för den tid de använder arenan eller inte.

Svenska olympiska kommittén, SOK
Investerar pengar i individer på elitnivå. SOK har individuella kontrakt med individer som beräknas ha god chans att lyckas på kommande OS. Målet med organisationens satsningar är att skapa starka svenska team att representera Sverige i OS och helst ta hem en eller flera medaljer.

Sponsorer
Sponsring är inte en fokusdel för denna undersökning, men i Sverige är sponsring inom idrott näst intill det enda sätt för en idrottsutövare eller tränare att kunna försörja sig på sin idrott. Det är dock inte många som kan leva på sin sponsring. Av de runt 100 personerna som räknas till friidrottens elit kan endast en handfull personer leva på de pengar de drar in på sponsring.

Privata insatser
En stor del av de kostnader som kommer upp i samband med friidrotten i Sverige står dock de aktiva själva för. Tittar vi på elitnivå jobbar de flesta tävlande och tränarna med något annat vid sidan av sina satsningar på idrotten. Vanligt är att dessa inte har tid med ett heltidsjobb och för att kunna satsa tillräckligt hårt och träna ofta är det vanligt att jobba mindre, kanske 75%, för att få mer tid till idrotten. Det är heller inte helt ovanligt att tränare och de som tävlar använder all sin semester samt även tar tjänstledigt för att kunna åka iväg på alla träningsläger och tävlingar som anses värdefulla. Om en årsinkomst för heltidsarbetet uppskattningsvis uppgår till 300 000 kronor får vi en alternativkostnad på 100 000kr per person per år.

De styrkor och svagheter som kan ses inom finansieringen av svensk friidrott kan sammanfattas i följande punkter.

+ Medlemmarna är positiva till och älskar att utöva sin idrott. Detta engagemang kan ej värderas i ekonomiska termer.

+ Det finns många bra arenor och idrottshallar runt om i landet att använda.

- Idrottsföreningarna har svårt att nå fram och påverka beslutsfattarna.

- Idrottsföreningarna måste hela tiden göra prioriteringar av vad som är viktigast, då de i de flesta fall har svag ekonomi.

- Idrottsföreningarna kan inte hjälpa lovande talanger på ett ekonomiskt plan.

- Den ekonomiska situationen är mest märkbar för kvinnor då de ofta har huvudansvaret för familjen och således inte kan lägga av all sin tid utöver jobbet på idrotten. Hade idrotten gett betalt hade det varit arbetstid i stället för fritid.

Sammanfattningsvis kan sägas att de engagerades kärlek och stolthet till idrotten och till dess gemenskap och dess aktiviteter är grunden för att detta system är genomförbart. Det engagemang som läggs och det som de engagerade får tillbaka är svårt att definiera i ekonomiska termer. Ytterligare en bidragande faktor till att en organisation som denna kan drivas är att det finns någonstans att vara. Sveriges kommuner tillser att det finns arenor och sportanläggningar som klubbarna kan låna eller hyra. Det som däremot begränsar verksamheten är att de flesta klubbar arbetar med mycket stram budget och att det begränsar då man ej kan stötta lovande talanger med ekonomiska medel utan endast med träning, tips och råd. Begränsande för tränare och aktiva på elitnivå är även att tränare måste ha ett arbete vid sidan av, trots att idrotten kan ta en stor andel timmar per vecka i anspråk. Detta är antagligen mest begränsande för kvinnor, då kvinnor fortfarande har det största ansvaret i hemmen och då har svårare att lägga all tid utöver det inkomstbringande arbetet på friidrott. Detta kan vara en förklaring till att kvinnor utgör drygt hälften av alla medlemmar, men bara ca en fjärdedel av tränarna. Kanske skulle antalet kvinnliga tränare öka om tränarrollen blev ett riktigt, betalt yrke med tid för familjeliv.

Tränarens situation

 Svensk friidrott har en stark organisation som vilar på den insats dess medlemmar gör i olika projekt. Organisationen är uppbyggd av tränare, tävlande, föräldrar, kontorspersonal och personer som arbetar på olika hederspositioner. Alla som vill är välkomna att delta i rörelsen som tävlande eller tränare eller funktionärer. Eget engagemang och driv är det som behövs, och så gärna lite talang.

För att bli tränare inom svensk friidrott finns inga krav på att genomföra vissa specifika kurser och där finns ingen specificering av tränare på elitnivå. De flesta tävlande har samma tränare alla år från att de är unga och hela vägen genom karriären. Det är heller inte ovanligt att tränaren är en förälder, till exempel höjdhopparen Stefan Holm vars pappa Johnny Holm varit hans tränare under hela karriären. Majoriteten av tränarna är det på grund av eget personligt intresse eller på grund av att de blir indragna i det genom barnens intresse. Ingen lön utbetalas och inga kontrakt skrivs. Dock har en förändring skett de senaste åren då profilskolor startat med inriktning mot friidrott. De tränare som jobbar där är anställda på samma sätt som vanliga lärare. I Sverige finns ungefär 22 personer anställda med vanliga anställningskontrakt på profilskolorna.

För tränare finns dock många kurser arrangerade av Svenska friidrottsförbundet att ta del av, även då de inte är obligatoriska, och det övergripande målet är att en tränare alltid ska ha mer teoretisk kunskap än den han eller hon tränar. Alltid ligga steget före. Utöver utbildning för tränare finns flertalet nationella kurser, clinics, seminarier och internationella utbyten, anordnade av både Riksidrottsförbundet och Friidrottsförbundet. Tränarutbildningen är uppdelad i fem steg beroende på vilken ålder tränarens adepter har, 7–9 år, 10–14 år, 14–17 år, juniorer (16–20 år) och seniorer (20 år +). Tränare på elitnivå träffas en långhelg vare år för att utveckla sina kunskaper och dela erfarenheter med varandra. För den intresserade finns således flertalet möjligheter att hela tiden utvecklas och hålla en hög kunskapsnivå.

På senare år har möjligheten att ta motsvarande tränarkurser med universitetspoäng kommit. Vid Örebro universitet finns en treårig utbildning som ger en kandidatexamen i idrott, och vid Umeå universitet finns kurser i coaching på kvartsfart som syftar till att utbilda och förbereda personer att bli tränare i olika idrottsföreningar. Det finns även andra universitet och högskolor runt om i Sverige som numera ger liknande kurser. Det gemensamma för dessa universitet är att de alla är relativt nyetablerade instanser i Sveriges universitetsvärld. Kurserna är ofta icke sportspecifika utan eleverna på dessa tränarutbildningar har olika huvudidrotter och lär sig tillsammans viktig allmänkunskap i bra ledarskap och pedagogik. Det framkom dock i de intervjuer som gjordes i samband med min undersökning att det är svårt att motivera personer att ta dessa kurser, då chanserna att få ett betalt arbete efter avslutad utbildning är ytterst små. Men hur pass viktiga dessa kurser är verkar dock inte vara helt entydigt. Svenska friidrottsförbundet menade i intervjun att den viktigaste utbildningen är att lära sig och att utvecklas med hjälp av sina mer erfarna kollegor, att tränarrollen är en sorts konstform som måste utövas praktiskt. Den intervjuade tränaren upplevde däremot att kurser och utbildning gav högre status än egen erfarenhet.

Den svenska friidrottens utbildning och utveckling av tränare kan sammanfattas på följande sätt:

+ Idrotten är en stor folkrörelse som engagerar många människor som lär av varandra

+ Utbildning sker kontinuerligt från den dag man börjar som tränare till dess man slutar, då alla lär av varandra.

- Svårt att få personer att gå de strukturerade kurserna då de tar tid och kostar pengar utan att det ger något ekonomiskt tillbaka.

De positiva och negativa aspekter som rör utbildning av tränare har vissa likheter med de positiva och negativa aspekterna rörande finansieringen. Att idrotten är en folkrörelse ses som någonting positivt och får människor i alla åldrar att engagera sig. Detta med idrotten som en folkrörelse har även stor betydelse och inverkan på hur organisationen är uppbyggd och vilken praxis man arbetar efter. En sådan sak som att utbilda varandra och ta hand om nya medlemmar ligger närmare till hands då detta är något som alla gör ideellt. Att vara medlem i en friidrottsklubb som tränare eller tävlande blir ett sätt att leva och de regler som finns, skrivna som oskrivna, lärs ut av övriga klubbmedlemmar. Man kan se att den svenska modellen helt är byggd efter att det finns människor som lever med idrotten som en del av sin vardag och ställer upp i vått och torrt. En tränare är inte bara en tränare, utan också volontär vid tävlingar, styrelsemedlem, vaktmästare etc. Vissa svårigheter har påträffats när det kommer till att engagera människor i mer långvariga projekt som att vara tränare. Kanske skulle det vara lättare att höja utbildningsnivån och kunskapen om tränarrollen var ett betalt yrke, åtminstone på elitnivå.

Tränaren

Svenska friidrottsförbundet består av ca 400 föreningar. I denna undersökning intervjuades en tränare. Denna tränare tränade barn i 11-årsåldern, en grupp han tränat under fyra år, sedan de var i 7-årsåldern. Själv hade han som ung varit aktiv i idrotten på elitnivå. Ett av barnen i gruppen var hans son. Denna bild av tränare är mycket vanlig i Sverige, att det är någon av barnens föräldrar och att denne följer samma grupp genom åren. Att föräldern själv tidigare varit aktiv är dock något som inte alltid är fallet, ofta kan intresset och engagemanget för idrotten kommit då barnet introducerat det i familjen.

Friidrottsförbundet delar ut pengar till föreningarna varje år. Dessa pengar ska användas till att främja idrotten och nå bättre resultat, men hur vägen dit ser ut är något varje enskild förening får bestämma själva. Den klubb den intervjuade tränaren var engagerad i, från nu kallad klubben, bestod i sin tur av flertalet grupper, indelade i pojkar respektive flickor, ålder och nivå. Varje grupp består av ca 20 barn och tilldelas varje år ca 5 000 kr från klubben. Restriktionerna hur dessa pengar får användas är detsamma som svenska friidrottsförbundet ger. Hur de används regleras inte, men syftet ska vara att främja friidrotten och höja de aktivas prestation. Den intervjuade tränaren brukade använda pengarna till att subventionera deras träningsläger, så att alla barn skulle ha möjlighet att åka på dessa. Ett träningsläger brukade kosta ca 1450 kronor per person.

Kostnader i samband med tränarskapet är, förutom den tid som läggs ned, en årsavgift för medlemskap på 1200 kr per år. Transportkostnader till och från träning, läger och tävlingar. Tränaren får klubbens profilkläder, alla övriga måste köpa klubbens profilkläder. Tiden som läggs ned av tränaren till gruppen med 11-åringar är ca 20–25 timmar i veckan, ej medräknat träningsläger och tävlingar; allt för lite för att behöva ta ledigt från jobbet, men ändå en ansenlig andel av de fria timmarna efter jobbet. Antalet tävlingar på ett år för barn i denna ålder är ca 2–3 inomhus och 5–8 utomhus. Klubben har inte ett överflöd av pengar och tränaren skulle uppskatta att det vore bra att investera i lite ny utrustning, att det vore bra om alla barn som tävlar fick profilkläder istället för att köpa. Dock står en inomhusarena högst på önskelistan. Nu tränar klubben inomhus i skolors gymnastiksalar och tränaren måste inför varje gång tillse att all utrustning finns på plats och hämta denna från förråd.

Att det finns välutbildade tränare är viktigt, vilket även klubben anser. Det finns många kurser både för utbildning samt vidareutveckling, dessa kurser är dock inte obligatoriska. Klubben i denna undersökning hade dock inställningen att utbildning var mycket viktigt, så pass att kunskap inhämtad från utbildning värderades mer än utbildning hämtad från egen erfarenhet. Då många tränare i klubben började sin bana då barnen introducerade idrotten, har de själva aldrig utövat den. Trots många kurser och god teoretisk kunskap kan de ändå inte visa hur olika rörelser ska se ut. Detta ansåg den intervjuade tränaren vara en begränsning och något mycket olyckligt. Speciellt olyckligt ansåg han också inställningen till den praktiska kunskapen vara, eftersom den var en viktig faktor då man lär ut något så praktiskt tillämpbart som en idrott.

I klubben fanns en grupp med unga medlemmar som satsade extra för att nå en högre nivå. Denna grupp kallades dock inte för elitgrupp eller något liknande. Att tala om att ge lovande talanger extra hjälp var i klubben ett känsligt ämne, inga medlemmar eller tränare ska favoriseras. Elitsatsningsgruppen kallades därför något annat i ett försök att behandla alla medlemmar lika. Tar måhända jantelagen för mycket plats? I en sport presteras resultat och de presterade resultaten jämförs. I en jämförelse är alltid någon bättre än den andra. Någon kommer därför alltid att vara förlorare. Samma tendenser som bland de tävlande såg min informant bland de andra tränarna i klubben. Det var ovanligt att man tog hjälp av varandra och bytte erfarenheter och det enda sättet att visa sig bättre var genom att gå de kurser som fanns, oavsett vad man lärt sig eller ej. Detta är tvärtemot den bild Svenska friidrottsförbundet förmedlat gällande kurser och hur tränare delger sina erfarenheter sinsemellan. Kanske är detta den negativa sidan av den svenska folkrörelsen. Alla ska med och Jante tar mycket plats och kanske stoppar talanger på väg i sin utveckling. Tränaren började dock ana förändringar i den svenska organisationen kring friidrotten. Profilskolor ger en miljö som mer liknar det amerikanska systemet där duktiga individer kan ha idrotten på schemat i skolan. Det är fortfarande långt ifrån att bli som i USA, men det börjar ske en förändring. Tränaren menade att detta skulle kunna vara dåligt för idrotten på en bred nivå vilken idag är en tillgång för det svenska samhället, men att det på elitnivå skulle kunna stärka den svenska friidrotten.

Analys

I analysen av dessa intervjuer används tidigare nämnda ramverk där CSF, Critical Success Factors, jämförs för att mäta konkurrenskraften. Denna jämförelse kommer att göras mellan de uppgifterna från denna undersöknings intervjuer med data från tidigare undersökning gjord utifrån SPLISS-modellen. Detta kommer inte ge en korrekt bild, men däremot en fingervisning om hur de svenska uppgifterna står sig internationellt. En mer korrekt jämförelse kommer istället att bli gjord i det internationella projektet koordinerat från Bryssel som mina data kommer att vara en del av.

I den undersökning gjord med SPLISS-modellen som vi nu ska jämföra med deltog sex länder i en studie om idrott på ett övergripande plan. Man tittade på hur många medaljer totalt som vunnits vid de Olympiska spelen i Peking. De länder som deltog var Italien, Storbritannien, Nederländerna, Canada, Norge och Belgien. Belgien representerades av dess två delar, som inom landets idrottsorganisation sköts som två olika enheter. I denna jämförelse har jag dock valt att slå samman dessa enheter till en. 

I den första jämförelsen tittar vi på hur mycket pengar som läggs på idrott i landet. Vi ser då att Sverige har spenderat lika mycket pengar som Italien per invånare på idrott, 4,60 euro. Vi ser även att ökningen av ekonomiskt stöd har ökat nästan lika mycket i Sverige som i Storbritannien procentuellt, med 55% respektive 45%. I detta kan vi skönja att det politiska intresset att investera mer i idrott ser lika ut i både dessa länder. Vad gäller intresset att investera i elitsport i förhållande till sport på ett övergripande plan så ser det likartat ut i Sverige, Belgien och Storbritannien. Vi kan således se att Sverige och Storbritannien påminner mest om varandra, i två av tre jämförda aspekter, vad gäller det politiska intresset att investera i sport.  Dock finns en skillnad mellan Sverige och Storbritannien, hur mycket som investeras i sport per invånare, den aspekt där Sverige var likt Italien. Under Olympiska spelen i Peking 2008 van Storbritannien 100 medaljer vara 23 i friidrott (Truyens 2009). Sverige tog totalt fem medaljer varav ingen i friidrott. Friidrottarna tog inte ens en topp 20 placering. Sverige och Storbritannien påminner mest om varandra bland de jämförda länderna när det gäller finansiering av idrott, men resultaten skiljer sig. För att få bättre resultat genom att ändra något i finansieringen bör Sverige öka investeringen i friidrott så att den uppnår samma nivå per invånare som Storbritannien har.

Svenska politiker kan dock alltid peka på den väl fungerande folkrörelsen som klarat sig utan större finansiering från politiskt håll under åren. För att friidrottsrörelsen ska få mer tyngd i sin påverkan gentemot politiker krävs att mer forskning görs för att stärka argumenten att mer pengar satsade blir allt viktigare med hänsyn till den allt hårdare konkurrensen och professionalismen inom idrotten. Större investeringar kan därför vara nödvändigt för att öka medaljskörden.

Tittar vi då istället på tränarutbildning och utveckling har Sverige ett utvecklat kurssystem med utbildning och vidareutbildning av tränare, men utan kvalifikationssystem och obligatoriska moment och att vara tränare och erhålla betalning är ytterst ovanligt. Tittar vi däremot på Italien ser vi att deras system är likartat till det svenska, men att det skiljer sig i en av de sju kategorier som undersökts. Italien har en elittränarkvalificering. Tittar vi då på resultat från de Olympiska spelen i Peking 2008 har Italien tagit 28 medaljer, varav två i friidrott. Sverige hade som bekant tagit totalt fem medaljer, varav ingen i friidrott, där resultaten inte ens nått topp 20-placeringar. Utifrån detta kan vi anta att Sverige skulle kunna öka sin prestation på elitnivå genom att införa kvalificeringssystem av elittränare. Detta skulle kunna säkerställa att de som arbetar med atleter på elitnivå har de absolut bästa kunskaperna, både praktiskt och teoretiskt.

Slår man samman dessa två CSF skulle ökad finansiering kunna gå till kvalificeringssystem för elittränare och i bästa fall även till att kunna avlöna dessa efter utfärdat certifikat. Detta för att höja nivån på de tävlande och uppnå bättre resultat i form av antal medaljer i internationella tävlingar. Om en ökad investering skulle användas till kvalificeringssystem och lön till dem som genomgått och klarat av denna utbildningsserie, skulle detta till och med kunna leda till fler kvinnliga tränare eftersom tränarjobbet skulle bli avlönat och medge tid för familj etcetera. Att bli elittränare skulle bli mera av ett aktiv val, istället för dagens system där samma tränare följer sina adepter under flera år.

Avslutande diskussion

Resultatet av denna undersökning visar på att större investeringar behövs för att upprätthålla och öka konkurrenskraften internationellt hos svensk friidrott. Sverige investerar internationellt sett en relativt begränsad summa, även om detta beror på hur man räknar. I undersökningen separerades den statliga finansieringen från den investering som finns i de arenor kommuner runt om i landet investerar i. Svensk friidrott bygger på en folkrörelse med hundratusentals personers engagemang som viktiga byggstenar. En rörelse som under åren varit kärnan i den svenska organisationen kring sport. Den har inte bara lärt barn och ungdomar att idrotta utan även utbildat dem till att respektera regler, att ha självdisciplin, att respektera sina vänner och medmänniskor och att leda och delta i styrelse- och årsmöten. Sverige i stort lägger således varje år ner mycket större ekonomiska medel i idrotten.

Hur ser då framtiden ut för den svenska friidrottsrörelsen? I intervjuerna gjorda för denna studie kunde alla se tendenser till att fler ville ha betalt för den tid de lägger ner. Å andra sidan fanns även berättelser om en tävling som planerades in med mycket kort varsel och på bara några dagar hade över 100 personer anmält sig frivilligt som funktionärer. För tillfället kan rörelsen ses som stark, men kanske kommer den om några år ha en osäker framtid med förändringar i dess mångåriga struktur, från en utbildande verksamhet till en globalt påverkad och kommersiell industri där endast de bästa kan lyckas. Eller kanske kan båda sidor av myntet samsas bredvid varandra. Folkidrott och hälsa bredvid elitsatsning och hård konkurrens.

För att sammanfatta dagens struktur av organisationen kring svensk friidrott kan ett ord användas, folkrörelse. Organisationen är uppbyggd på ideell basis och beror på de människor som finns där just då. De medel som kommer från politiskt håll är till för att underlätta för idrotten att fortsätta och få med sig så många som möjligt oavsett privatekonomisk situation. Antalet medlemmar i friidrottsklubbar uppgår till 250 000 personer vilket blir ungefär 2,5% av Sveriges befolkning. Det ideella arbete de lägger ner på tävling, träning, möten etc varje år motsvarar en ungefärlig summa av 6 000 miljoner varje år.

Rekommendationer

Denna undersökning kommer fram till det resultat att Svensk friidrottsrörelse behöver förnyas något för att uppnå bättre resultat på den internationella arenan. För att göra det genom att ändra på de två CSF-faktorerna finansiering och tränarutbildning bör större anslag ges till idrotten att användas till lön och certifiering av tränare på elitnivå.

Kritik och framtida forskning

Den största kritiken till denna undersökning är det begränsade antalet intervjuade. Större antal intervjuade hade gett ett mer pålitligt resultat. Dock var de intervjuade personerna väl insatt i svensk friidrott. Även frågeformulären hade begränsningar. Frågorna som från början var utformade av projektkoordinatorn för det internationella projektet var inte helt anpassade till svenska förhållanden. Dock användes dessa frågor för att resultatet senare skulle kunna användas i den internationella studien. Slutligen har denna undersökning endast tittat på två av de i SPLISS-modellen identifierade CSF. Detta ger inte en hel bild av situationen, men valdes på grund av den begränsade tiden för projektet.

Referenser

De Bosscher, V., De Knop, P., van Bottenburg, M., Shibli, S. (2006) A Conceptual Framework for Analysing Sport Policy Factors Leading to International Sporting Success, European Sport Management Quarterly, Vol. 6, No. 2, p.185-215.

De Bosscher, V., De Knop, P., van Bottenburg, M., Shibli, S. and Bingham, J. (2009) Explaining international sporting success: An international coparison of elite sport systems and policies in six countries, Sport Management Review 12, 2009, p.113-136.

De Bosscher, V., De Knop, P. and van Bottenburg, M. (2009) An analysis of homogeneity and heterogeneity of elite sport systems in six nations, International journal of Sports Marketing and Sponsorship, p. 111-131.

Green, M. (2007) Olympic glory or grassroots development?: Sport Policy Priorities in Australia, Canada and the United Kingdom, 1960-2006, International Journal of the History of Sport, p.921-953.

Green, M. and Oakley, B. (2001) Elite sport development systems and playing to win: uniformity and diversity in international approaches, Leisure Studies 20, p.247-267

Klepper (2009), Volunteering in Sport – Luxemburg, A study on volunteering in the EU, European Commission, 2009

Porter, M (1990) The Competitive Advantage of Nations, Palgrave

Söderman, S (2002) Affärsutveckling med exempel från H&M, IKEA, ABB och Volvo, Falun, Ekerlids förlag

Truyens, J (2009) Competitiveness of Nations in Elite Sport Disciplines: The Case of Athletics (2009-2010), Vrije Universiteit Brussel

Övriga källor

Truyens, J. (2009) Competitiveness of Nations in athletics, 2009

Play the Game Coventry, June 8-12, 2009

Olympic Committee 2010, http://www.olympic.org/en/content/Olympism-in-Action/ 2010-04-0

Yannick Tregaro, http://www.yannicktregaro.se/index.php?page=filosofi 2010-04-27

Svenska riksidrottsförbudnet, www.rf.se 2010-05-03

The Swedish Olympic Committee, http://www.sok.se/omsok.4.18ea16851076df6362280008256.html, 2010-05-22

Not

[1] Mer om undersökningen och projektet går att läsa i uppsatsen Financing and Coach Development in High Performance Athletics.





Copyright © Maria Berglöf 2011.

www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann