I jämförelse med den välanpassade och välsedda Michael Jordan kom Mike Tyson att representera en motsatt pol av registret svarta stereotyper, nämligen som som personifiering av det djuriskt okontrollerbara. Båda var överlägsna sina motståndare (inte minst de vita) i fysisk bemärkelse, men där Jordan kom att stå för en trösterik försäkran om den rådande ordningens stabilitet, kom Tyson i den mediala populärkulturen att målas upp som ett hot mot denna samhällsordning.

Mike Tyson är utan tvekan den mest berömde och omtalade boxaren efter att Ali avslutade sin karriär. Om 1960- och 1970-talen var Alis så kom Tyson att bli den mest omskrivne av alla boxare, och förmodligen också av alla idrottare över huvud taget, under 1980- och 1990-talen vid sidan av Michael Jordan. Tyson och Ali är båda afroamerikaner och världsmästare i tävlingsidrottens kanske mest mytomspunna gren, boxningens tungviktsklass, men det finns också mycket som skiljer dem åt. Om Ali kommit att växa ut till en symbol för rasmässig stolthet, frigörelse och allmänmänsklig värdighet så har Tyson i världens medier med tiden kommit att framstå som en sociopat och symbol för mänsklig brutalitet och förnedring. Skiftet mellan Ali och Tyson som rollmodeller och kulturella ikoner betraktade var i den meningen lika skarpt och omvälvande som skiftet mellan abstrakt expressionism (Jackson Pollock) och popkonst (Andy Warhol) som ledande konstströmning i början av 1960-talet, eller mellan symfonirock (Genesis) och punk (Sex Pistols) som ledande musikströmning i slutet av 1970-talet.

Vid en mer systematisk granskning av mediernas sätt att beskriva Tyson framträder tydligt den rasistiska diskursen. I egenskap av medial och berättarmässig stereotyp har Mike Tyson kommit att bli emblematisk för 1) en viss idrottsgren, 2) en viss epok och 3) en viss karaktärstyp, i det här fallet 1) boxning, 2) avregleringen och globaliseringen under 1980- och 1990-talen av mediemarknaden och den därtill förbundna hyperkommersialiseringen av elitidrotten samt 3) den djuriske svarte idrottsmannen, med stora muskler och liten hjärna.

I sin biografi om Tyson skärskådar Ellis Cashmore, som tidigare bland annat publicerat en kulturanalytisk studie av David Beckham, den offentliga bild av Tyson som skapas av världens medier. Cashmore frågar sig varför den övergripande berättelsen om Tyson, i sig konstruerad av tusentals tidningsartiklar och TV-inslag som alla tillfört sina delkapitel till den stora berättelsen, varit så oupphörligt fascinerande. Vari består alltså Mike Tysons publika dragningskraft?. Svaret ligger i de mytiska dimensioner som artikuleras i berättelsen om honom och som i sin tur härbärgerar en viss, rasmässig samhällsideologi.

Cashmore har av någon anledning lagt upp sin framställning med en omvänd kronologi, vilket innebär att han börjar i nutiden och steg för steg borrar sig bakåt i tiden ända ner till Tysons barndom och uppväxt, varpå han avslutar med en djuplodande mytanalys av fenomenet ”Tyson”. Det är inte alltid detta berättargrepp underlättar läsningen och förståelsen av Tysons utveckling och jag skall därför försöka sammanfatta vad Cashmore skriver medelst en konventionell kronologi, det vill säga börja i dåtiden och sedan gå framåt.

Till skillnad från Ali, som växte upp under trygga och stabila familjeförhållanden, växte Michael Tyson upp i det svarta ghettot Bedford-Stuyvesant i Brooklyn under förhållanden som mer liknade de som kom att prägla Sonny Listons liv (Cashmore, s. 231ff). Hans mor, Lorna Smith, hade som så många andra svarta efter kriget anslutit sig till migrationsvågen till norr och slagit sig ner Brooklyn, där hon gifte sig med Percel Tyson. De skiljde sig men Lorna behöll efternamnet Tyson. Därefter kom Jimmy Kirkpatrick in i hennes liv. Han hade sexton barn som alla levde med sina olika mödrar. Med Lorna fick han ytterligare tre barn, varav Michael kom sist, 1966, ett år efter de värsta raskravallerna i USA:s historia, som började med en incident mellan en polis och en svart bilist i Los Angeles – en incident som skulle komma att upprepa sig i mars 1991, då ett antal poliser misshandlade den svarte Rodney King, vilket fångades av en amatörfilmare och ledde till ännu värre raskravaller efter att upptagningen visats på TV.

Då Michael föddes hade pappa Jimmy redan gett sig iväg och Lorna fick ensam sköta hemmet. Hon jobbade från och till som sköterska men med tre barn var hon också beroende av socialhjälp. Hon var under en tid tillsammans med ytterligare en man, men det gjorde inte tillvaron mycket lättare eftersom han misshandlade henne; ofta fick barnen komma henne till undsättning.

Familjen hann flytta fyra gånger innan Mike fyllt 8 år, alltid till sämre lägenhet och värre förhållanden. Sista tiden innan Mike lämnade hemmet bodde man i ett av Brooklyns mest nedgångna områden, Brownsville. Familjen Tyson var därvidlag typiska representanter för den svarta underklassen, invävda i ett nät av strukturellt våld, och Mikes tillvaro gick ut på att bokstavligen försöka överleva i en tillvaro genomsyrad av osäkerhet, våld, droger och gängrivaliteter. Genom att lära sig slåss uppnådde han viss respekt men det ledde också till att han snabbt fastnade i ett kriminellt beteende. Enligt egen beräkning hade han vid 12 års ålder hunnit bli arresterad 40 gånger.

Utan att kunna läsa eller skriva sattes han i ungdomsfängelse i Bronx, där samma lagar gällde som i ghettot: det gällde att kunna slåss och försvara sig, vilket gav respekt. Från den dag han lämnade hemmet fick han aldrig någon gåva, inte ens några födelsedagskort, från sin mor. Det var på ungdomsfängelset han för första gången såg Muhammad Ali; liksom många andra unga män runt i världen betraktade även Tyson Ali som en hjälte. Det som fick Tyson att börja träna boxning var emellertid en man vid namn Bobby Stewart, som Tyson mötte då han blev intagen vid Tryon Reform School for Boys i delstaten New York. Stewart upptäckte Tysons talang för boxning och tog i mars 1980 kontakt med sin vän Cus D’Amato och frågade om Tyson kunde få plats på dennes träningsanläggning i Catskill.

Samarbetet med D’Amato blev lyckat, men Cashmore ser också en myt växa fram här, den paternalistiska myten om den unge, föräldralöse gettoungen med minoritetsursprung som är på farlig drift i samhället men räddas av en godhjärtad vit person som lyckas med att kontrollera den potentiella vilden och inte bara lära honom känna lojalitet och tacksamhet utan också lotsa honom mot framgång, lycka och rikedom (s. 213 ff). Vid sidan av de rasmässiga aspekterna av denna myt om den välvillige vite vägledaren härbärgerar den också en attraherande och mer neutral bild av en idealisk far-son-relation, eller av den arkaiska relationen mellan en lärjunge och hans mentor eller mästare (ungefär som i Stjärnornas krig eller Karate Kid). En viktig aspekt av myten i detta sammanhang är Tysons öde efter det att Cus D’Amato avled 1985 – hans vilsenhet i tillvaron och olika lagbrott efter detta samt hans beslut att låta en beryktad svart man, Don King, sköta hans affärer tycktes bara bekräfta saknaden av den vite mannens fasta hand och ledarskap (Cashmore, s. 241).

Förvisso uppstod konflikter och problem efter 1985 men till en början gick det ändå ganska bra; lärdomarna från D’Amato tycktes inte vara glömda. År 1986 hade Tyson 27 raka segrar, varav 15 i första ronden, men även om han redan nu ansågs som den bäste så var han fortfarande formellt bara utmanare till världsmästartiteln och behövde vinna tre titlar innan han kunde titulera sig kung av boxningsvärlden (Cashmore, s. 198–203). Att det var Tyson som hade den största dragningskraften på publiken framkom då han senare under 1986 skulle möta Trevor Berbick och fick ett gage som var dubbelt så stort som dennes. Matchen, som visades i betal-TV-kanalen HBO, stoppades i andra ronden. Tyson var nu 20 år och tidernas yngste tungviktsmästare. Han hade vunnit sitt första bälte och hade två kvar att erövra.

I mars 1987 besegrade Tyson Tommie Smith och hade nu inte bara två bälten. Han hade under sina två år som professionell också tjänat minst $3 miljoner och var nu en rik man, en situation väsensskild från hans uppväxt, då han var utfattig och stal sina pengar. Att handskas med nyvunnen rikedom är inte alltid lätt och det skulle det heller inte bli för Mike Tyson.

Spekulationer om att pengarna började gå honom åt huvudet cirkulerade efter en händelse i juni 1987. Efter att ha sett en konsert med rap-artisterna Run DMC och the Beastie Boys gjorde Tyson närmanden mot en kvinnlig säkerhetsvakt, Tabita Gonzalez, vid bilparkeringen, uppenbarligen i tron att alla kvinnor nu var tillgängliga för honom. När Tyson bad om en kyss vägrade hon och försökte komma ur hans grepp (Cashmore, s. 204f). En manlig säkerhetsvakt blev vittne till episoden och kom till hennes undsättning, vilket resulterade i att Tyson måttade ett kraftig slag mot hans ansikte med bland annat en sprucken läpp som resultat. De båda väktarna stämde Tyson, varvid den manlige vakten fick $75,000 och Gonzalez $30,000.

Det var en förhållandevis liten men nog så indikativ incident som förebådade vad som komma skulle i form av anklagelser om misshandel, sexuella trakasserier och rena våldtäkter förda ända till rätten. Tyson var nu som sagt en förmögen man med smak på livets goda och även om han ibland gjorde sig skyldig till både lagmässiga och moraliska överträdelser fanns det också de som insåg att det fanns pengar att hämta genom en framgångsrik stämning mot honom, särskilt som det genom mediernas försorg snart växte fram en bild av honom som bara alltför väl passade med den stereotypa bilden av den bestialiske svarte mannen med våldsam styrka och driven av sina aggressioner och sexuella instinkter i en farlig och för samhället hotfullt okontrollerbar kombination. Att vara en ”kändis” innebär att minsta moraliska överträdelse letar sig fram till mediernas nyhets- och nöjesredaktioner och ger upphov till skandalrubriker. Tyson tycks ha varit som gjord för detta ändamål.

I hans fall blev det så mycket lättare att omsätta alla överträdelser i braskande rubriker eftersom det sedan länge fanns en berättarmall att skriva in honom i och som vilar på gamla kolonialistiska föreställningar om den svarte mannen, Den Andre i förhållande till det vita majoritetssamhället. Det kan tyckas märkligt idag, men faktum är att Tyson innan detta hände ansågs vara, som någon uttryckte det, ”en populär och respekterad mästare som framstår som genuint försynt [”genuinely modest”] och mer intresserad av boxning än berömmelse och rikedom” (citerat i Cashmore, s. 205).

Sitt tredje och sista bälte vann Tyson genom segern över Tony Tucker i augusti 1987, ett år som gav Tyson $12 miljoner, oräknat de $25 miljoner som omsattes runt honom och som hamnade i fickorna hos agenter och andra. Tyson var nu världsmästare i alla de tre stora boxningsorganisationerna (WBC, WBA och IBF) och ett hett villebråd för de stora TV-bolagen och för casinoägare i Las Vegas och Atlantic City med långa traditioner av attraktiva och mycket kostsamma boxningsarrangemang i syfte att dra folk till spelborden och barerna. Historiskt sett är boxare inte lika eftersökta bland annonsörer som exempelvis fotbolls- eller baseballspelare eftersom dessa är en del av kollektiv, mer strukturerad och kontrollerad miljö och inte lika förknippad med direkt våld på samma sätt som boxare. Tyson var dock så känd och ”het” mot slutet av 1980-talet att det fanns annonsörer som tog risken att förknippas med honom, bland dem globala varumärken som Toyota, Kodak, Nintendo och Pepsi Cola (Cashmore, s. 111, 174, 208f). För detta hade alltså inte minst Michael Jordan banat vägen genom sitt reklamavtal med Nike 1984, vilket som nämnts innebar ett kraftfullt genombrott för svarta idrottare som reklamobjekt.

En av dem som försökte profitera på Tyson var Donald Trump, som från 1976 byggt upp en verksamhet som inkluderade två hotell med casinon i Las Vegas och ett i Atlantic City; det var Trump som mer än någon förvandlade spelhålan Atlantic City till en verklig rival till Las Vegas. Ett sätt på vilket han uppnådde detta var att arrangera boxningsmatcher – och vid utgången av 1987 fanns ingen större attraktion på boxningsmarknaden än Mike Tyson, som hade gått nio matcher i Atlantic City, de flesta under den tidiga delen av karriären, medan de fem senaste hade arrangerats i Las Vegas. Det föreföll därför otänkbart att Tyson skulle försvara sin värdighet som totalmästare någon annanstans än i Las Vegas, men Trump ville annorlunda, öppnade sin plånbok och såg till att matchen i oktober 1987 mot Tyrell Biggs, olympisk guldmedaljör 1984, arrangerades i Atlantic City Conventional Hall, varifrån man via en gångväg kunde nå en av Trumps huvudegendomar, Trump Plaza.

Matchen mot Biggs vanns av Tyson i rond 7. Vid presskonferensen efteråt gav Tyson de församlade journalisterna kalla kårar genom att uttala en skrämmande analogi: ”När jag slog honom [Biggs] mot kroppen, gav han han ifrån sig ljud ... som en skrikande kvinna.” (Cashmore, s. 209) Var det ett utslag av den sedvanliga maskulina härskartekniken, att förlöjliga motståndaren genom att förknippa svaghet och underlägsenhet med kvinnlighet, eller hade Tyson, möjligtvis på inrådan av sina medhjälpare, börjat leva upp till mediernas syn på och förväntningar kring honom som oberäknelig, farlig och hänsynslös? Det skulle i så fall skapa ytterligare publicitet, en ökad ”hype” och ännu större marknadsvärde som publikattraktion enligt devisen ”(idrotts)mannen du älskar att hata”. I rollen som ”skurk” låg Tysons fascinationskraft i att han, likt andra populär(kulturell)a brottslingar som maffiabossen Tony Soprano, agerade ut förbjudna, känslomässiga sidor som vi inte gärna vill igenkänna hos oss själva eller som samhället runt omkring oss förbjuder, som ha- och maktbegär, sexuella lustar, aggressioner och en önskan att våldsamt hämnas oförrätter som vi anser har begåtts mot oss.

Året efter, 1988, betalade Trump $11 miljoner för att få arrangera Tysons match mot Michael Spinks (Cashmore, s. 210). Bland andra affärsintressen som nu i allt högre grad började gravitera mot den världsberömde Tyson fanns betal-TV-kanalen HBO som distribuerades via kabel (det var HBO som senare kom att producera TV-serien Sopranos). Sommaren 1987 skrev HBO under ett kontrakt med Tysons två managers Bill Clayton och Jim Jacobs gällande sju matcher och värt $26,5 miljoner, alltså runt 150 miljoner kronor. För HBO var det viktigt att få med de kunskaper som dessa två hade när det gällde att organisera och arrangera stormatcher, samtidigt som det borgade för kontinuitet och stabilitet, för HBO och även för Tyson själv.

När Jacobs strax därpå avled och det uppstod stridigheter kring kontraktsrättigheterna ville Tyson riva upp avtalet med HBO och istället låta den ökände managern Don ”Stålborsten” King, som suttit i fängelse för mord på en person som var skyldig honom 350 dollar, sköta hans affärer. Känt är att Don King, trots att han själv lurat pengar av flera av sina svarta boxare under åren, odlade konspirationsteorier om hur de vita (som Clayton och Jacobs) hela tiden försökte lura, undertrycka och exploatera svarta. Om det var dessa locktoner Tyson föll för eller inte är svårt att säga men Don King blev nu i alla fall Tysons nye manager. Särskilt en händelse kom att föregå detta byte av manager, en händelse som enligt Cashmore bidrog till att förändra Tysons liv.

Saken gällde en svart flicka i New York, Tawana Brawley, som försvann i november 1987. Brawley, som var hejaklacksledare (”cheerleader”), hittades vid liv efter fyra dagar, halvnaken i en sopsäck av plast nära en soptipp, med kroppen insmord i hundavföring och med ”KKK” (Ku Klux Klan) och ”Nigger” inskrivet med träkol över bröstet. Hon hade också brännmärken på nedre delen av sin kropp. Brawley kunde senare berätta att hon tvingats in i en polisbil och upprepade gånger blivit våldtagen av ett gäng vita poliser; när hon skrek efter polis skulle hon ha mötts av svaret ”Shut up, bitch, I am the police!”. Efterundersökningen ledde dock ingen vart och många runt hela USA frågade sig om den skulle ha blivit lika resultatlös om det handlat om en vit flicka.

Om det var av äkta människokärlek och rasmässig lojalitet eller bara av ren opportunism och publicitetsskäl är oklart men i vilket fall som helst gjorde Don King en visit hos Brawley, varvid han också tog med sig Mike Tyson. King och Tyson pratade med Brawley i närmare sju timmar och de lämnade henne med en check på $100,000 att användas till en fond för missbrukade barn och till hennes collegeutbildning. Tyson gav henne också sin Rolex-klocka av guld. Även andra prominenta afro-amerikaner agerade. TV-stjärnan Bill Cosby och ägaren till Essence, Edward Lewis, utlyste en belöning på $25,000 till den som kunde lämna information vilken ledde till att förövarna bakom det vederstyggliga övergreppet kunde gripas. En annan som blev involverad i fallet var den svarte pastorn och aktivisten Al Sharpton, som tidigare agerat i samband med rasistiska övergrepp och som liksom Don King talade om den vita rasens svekfullhet och hur hela det juridiska systemet diskriminerade svarta. Även Sharpton, som sedermera kom att kandidera till platsen som New Yorks borgmästare, skulle komma att utöva ett stort inflytande på Tyson, vid vars sida han kom att stå under 1990-talet (Cashmore menar att det är Sharpton som stått modell för den demagogiske Reverend Bacon i Tom Wolfes briljanta roman Fåfängans fyrverkeri, som börjar med att den vite och gifte börsmäklaren av misstag kör in i Harlem med älskarinnan vid sin sida, varvid rasproblematiken är etablerad som ett huvudtema i boken).

Så småningom växte emellertid en annan bild av den påstådda våldtäkten fram och som visade att den fattige familjen Brawley var dysfunktionell, att Tawanas styvfar suttit i fängelse för mord på sin tidigare hustru och att Tawana själv haft samröre med kriminella och använt droger. Alltfler började tro att hon hittat på hela historien av rädsla för att styvfadern skulle få veta att hon på dagen för övergreppet hade besökt en vän i ett fängelse och allmänt festat runt dagarna innan. Än idag är uppfattningarna delade kring vad som egentligen skedde och om Tawana Brawleys egen skuld.

Vare sig historien var sann eller ej så var den signifikativ för hur infekterad rasfrågan var i USA ännu dryga tjugo år efter att rasbarriärerna officiellt avskaffats genom ett federalt dekret, och hur medialt uppslagna händelser som dessa påverkade förhållandet mellan raserna genom att ladda motsättningarna på nytt. Denna händelse kom också att föra in Tyson på det raspolitiska området och påverka de mediala representationerna av honom inom ramen för rasmässiga och andra diskurser.

Mike Tyson har varit gift två gånger. Det första äktenskapet ingicks med Robin Givens den 7 februari 1988. Robin Givens kom från en stabil familj och hade studerat drama sedan 10-årsåldern, vilket ledde till småroller i filmer och TV-serier av såpakaraktär. Hon hade också arbetat som modell för Ford Agency i New York. Liksom andra aktörer med ambitioner sökte hon sig till Hollywood, som alltid med sin mor Ruth Roper strax bakom sig. Efter att bland annat ha provspelat för The Cosby Show fick hon, 19 år gammal, en roll i en komediserie på TV-kanalen ABC, Head of the Class. Hon var nu en mindre celebritet. Givens hade därefter förhållanden med såväl Eddie Murphy som Michael Jordan.

Tyson mötte Givens efter att ha sett henne på TV och inviterade henne vid sin sida till sin nästa match, i Las Vegas 30 maj 1987 mot Pinklon Thomas (vinst för Tyson). Något sådant hade Tyson inte gjort tidigare och det väckte givetvis medias intresse eftersom de här vädrade ett sensationellt och lukrativt kändisförhållande. Alltsedan bröllopet mellan baseballegenden Joe DiMaggio och Marilyn Monroe 1954 och därigenom ihopkopplingen av två ledande grenar på det stora träd som kom att utgöra 1900-talets nöjesindustri, idrottsbranschen respektive film- och musikbranschen, har sådana förhållanden fungerat som bränsle i den massmediebaserade populärkulturens kändismaskineri, med uppmärksamheten kring äktenskapet mellan David Beckham och Victoria ”Posh Spice” som hittillsvarande höjdpunkt. Äktenskapet mellan Tyson och Givens var dock det kanske första av sitt slag mellan två svarta stjärnor, även om Tyson var betydligt mer känd än Givens.

Ännu vid denna tid var dock Tyson, trots de incidenter han hade varit involverad i, fortfarande huvudsakligen känd för sina insatser i boxningsringen. Före äktenskapet sågs Tyson som en idrottsman med både yttre och inre styrka (Cashmore, s. 181). Intresset kring honom handlade framför allt om hans duglighet som boxare och hans plats i boxningshistorien. Media följde honom som de följer andra kända idrottspersoner och hans privatliv skapade förvisso stora rubriker emellanåt, men ändå inte så många utöver det sedvanliga skvallret (Cashmore s. 165). Det hände att frågor kring hans inkomster och karaktär skymtade förbi men det handlade inte, som senare skulle bli fallet, om hans återkommande själssmärta, vankelmod och skiftande sinnesstämningar.

Vid ingången till 1988 var Robin Givens gravid och tillsammans med Robins mor flyttade paret in i en villa strax efter att de gift sig. Givens deklarerade nu att hon ämnade ta över sin makes affärer, vilket alltså även Don King hade för avsikt att göra. I juni samma år gick Stephanie Givens ut med uppgifter till pressen om att hennes systers äktenskap med Tyson var ett stort misstag från början till slut. Enligt Stephanie Givens gillade Tyson att dricka hårt, och han hade ett våldsamt temperament. Han hade enligt svägerskan slagit sin fru och alla i hennes familj skulle ha varit rädda för att lämna Robin ensam med Tyson. Några bevis i form av blåmärken eller vittnen lades dock aldrig fram.

Detta och uppföljande anklagelser till trots hade Tyson att försöka koncentrera sig på sin ditintills svåraste match i karriären, mot den obesegrade Michael Spinks den 27 juni 1988. En rasande Tyson knockade Spinks nittioen sekunder in i matchen sedan han blivit psykiskt trakasserad i omklädningsrummet före matchen av en ur Spinks-lägret (Cashmore, s. 173). Efter denna match, som gav Tyson $20 miljoner, alltså runt 140 miljoner kronor, fanns det inte längre något att diskutera om vad gällde den strax därpå 22-årige Tysons status som världens främste tungviktsboxare. Istället kom alltmer av mediernas uppmärksamhet att riktas mot hans privatliv och då inte minst bråket kring vem som egentligen var hans manager, Jim Jacobs kollega Bill Cayton, Robin Givens eller Don King.

För att få bort Cayton slog sig Robin Givens och hennes mor ihop med Don King i en tämligen ohelig allians. Med tanke på att det vanliga arvodet för en boxningsmanager var en tredjedel av boxarens inkomster så var det emellertid mycket pengar som stod på spel.

Det hela slutade med att Tyson krävde att kontraktet med Cayton omförhandlades. Genom att anförtro sina affärer till andra afro-amerikaner som Givens, hennes mor och Don King tycks Tyson ha känt att Befrielsen stod för dörren, ungefär som när en nyfrälst omvärderar sitt dittillsvarande liv (Cashmore, s. 175). De medier som trots allt hade behandlat Tyson ganska väl upp till denna punkt och spelat en monumental i roll i hans upphöjelse till en av världens mest omtalade och hyllade människor, började nu ifrågasätta hela situationen kring honom, hans liv och hans affärer. Var Givens och hennes mor bra för Tyson eller bara simpla gold-diggers? För Robin Givens del ledde all uppståndelse under våren 1988 till att hon fick ett missfall. Hon lade skulden på Cayton, vilket fick Tyson att ta ytterligare avstånd från honom. Det ledde så småningom till att Cayton utmanövrerades till Don Kings förmån.

Till råga på allt råkade Tyson i bråk med ex-boxaren Mitch Green på en krog i augusti samma år. Det slutade med att Green, som Tyson besegrat i en match 1986, fick uppsöka läkare och sys med sex stygn. Det var en händelse som många inom media tog som intäkt för det som rykten – men inget annat än rykten – länge hade gjort gällande, nämligen att Tyson var en våldsam man även utanför boxningsringen (Cashmore, s. 176f). Tyson dömdes senare till att betala Green $45,000, trots att man kunde fastslå att det var Green som hade provocerat Tyson.

Med detta började bilden av Tyson att förändras alltmer i negativ riktning. Den fråga som nu allt oftare ventilerades i media var huruvida Tyson var en värdig mästare eller ej, och om han ens var mänsklig. En medial dehumaniseringsprocess tog sin början Det var nu den endimensionella bilden av Tyson som allmänt hotfull och farlig började växa fram, en bild som förstärktes av att han, på inrådan av Givens och hennes mor, sökte hjälp hos en psykiater, vilken skrev ut medicin som vanligtvis ges till manodepressiva personer. Summa summarum: Tyson var våldsam, sjuk i huvudet och dessutom manodepressiv. I kombination med hans hudfärg och status som ”svart” kom detta på sikt att få förödande följder för Mike Tyson som person. Snart var han lika förtalad och illa sedd som en gång Jack Johnson och Sonny Liston. New York-tidningen Daily News gick ut med uppgifter om att Tyson försökt begå självmord, något som Tyson själv dementerade, men med tanke på allt skvaller och alla historier om honom som var i omlopp så tycktes man nu kunna tro och påstå vad som helst om den svarte boxaren Mike Tyson.

På ett mardrömslikt sätt blev situationen allt värre för Tyson. I september 1988 medverkade han med hustrun i det populära magasinsprogrammet 20/20 på TV-kanalen ABC, där de utfrågades av den kände journalisten och programledaren Barbara Walters om sitt äktenskap. Den bild som här förmedlades av Tyson var den som en närmast hjälplöst dresserad och kuvad man, helt dominerad av sin hustru. Detta var vad Cashmore kallar för ”helvetes”-intervjun, där Givens helt ouppfordrat delgav den amerikanska TV-publiken sina privata lidanden. ”Det har varit rena tortyren”, var hennes beskrivning av livet tillsammans med Tyson: ”It’s been pure hell. It’s been worse than anything I could possibly imagine.” (Cashmore, s. 177f) Tyson satt helt stilla och beskedlig, liksom neddämpad av medicinering, vid hennes sida och lät sig förnedras, alltmedan hans hustru ingående beskrev hur ofta han tappade kontrollen över sig själv. Hennes slutsats var att ”Michael är manodepressiv”. Tyson själv medgav bara att han tjänat miljontals dollar och att hans hustru bara hade att be honom så skulle hon få allt han ägde. ”Tyson was to discover that Givens took that quite literally”, kommenterar Cashmore lakoniskt det hela och undrar retoriskt hur Tyson kunde vara så ”okontrollerbar” när han så lätt böjde sig för andras viljor och krav, exempelvis Robin Givens’, hennes mors och Don Kings (s. 178f).

Tyson kom dock att reagera på ett annat sätt när han fick se fotografier av sin hustru ombord på Donald Trumps lyxyacht. Av rädsla för hans reaktion flög Givens och hennes mor till Los Angeles, medan Tyson sökte sin tillflykt inte hos Don King utan hos Cayton, som omedelbart försökte få till stånd en oberoende läkarundersökning som kunde befria Tyson från det stigma han bar på genom att stämplas som manodepressiv. Även King agerade snabbt till förmån för Tyson och fick honom att stoppa stora utbetalningar från sitt konto som hustrun var på väg att skriva ut till det egna företaget ”Robin Givens Promotions”. Givens begärde nu skilsmässa och deras äktenskap avslutades officiellt den 14 februari 1989, ett år och en vecka efter att det ingåtts.

Den medietäckning denna skilsmässoprocess och de händelser som föregick den fick påvisade klart hur mycket som hade förändrats sedan 1950-talet vad gäller mediernas sätt att behandla kändisäktenskap av detta slag. Ännu under 1950- och 1960-talen rådde relativt stor diskretion kring privatlivet, medierna var nöjda med hemma hos-reportage och fotografier på leenden som signalerade huslig och äktenskaplig lycka. Det fanns en gräns mellan det privata och det offentliga som gradvis har suddats ut sedan dess, vilket alltså inte minst visade sig i de äktenskapliga konflikterna mellan Tyson och Givens.

Framför allt hade nu stjärnorna själva lärt sig att utnyttja de alltmer skandalhungriga medierna för sina egna syften, vilket enligt Cashmore var vad Givens gjorde i maskopi med sin syster och mamma. Det kortlivade äktenskapet mellan Tyson och Givens kom att blottlägga, eller kanske snarare etablera, vissa egenskaper hos Tyson som fortsättningsvis och schablonmässigt skulle komma att vidhäfta honom i medierna: han började nu framstå som förnedrande och ful i mun, som omväxlande depressiv och obstinat samt, inte minst, som okontrollerbar.

Efter skilsmässan fortsatte Givens sin karriär som skådespelare medan Tyson fortsatte att boxas. Allt tycktes dock inte stå rätt till honom, han föreföll vara i obalans, och efter att ha gått obesegrad genom 36 proffsmatcher förlorade han den 11 februari 1990 mot James ”Buster” Douglas på knockout i Tokyo. Bråket med Givens fortsatte i och med att hon stämde honom för sexuella närmanden och mordhot.

Under 1991 slog Tyson Donovan ”Razor” Ruddock två gånger, i mars och juni. Hans planerade match i november det året mot regerande världsmästaren Evander Holyfield i Caesars Palace, Las Vegas, var tänkt att bli den första boxningsmatch att generera mer än $100 miljoner. Tyson var garanterad $15 miljoner medan Holyfield skulle få då otroliga $30 miljoner. Få tvivlade dock på att Tyson var det egentliga affischnamnet, den egentliga publikmagneten; han var vid det här laget förmodligen jordens mest kända människa, inbegripet både Michael Jordan och Nelson Mandela som hade frigivits året innan, 1990. Matchen mot Holyfield blev dock inställd eftersom Tyson skadade sina revben två veckor innan. Ingen kunde då ana att det skulle dröja fem år innan matchen mellan de två kunde komma till stånd.

Anledningen till detta var att Tyson 1992 dömdes för våldtäkt av 18-årige Desiree Washington efter en skönhetstävling i USA i samband med en utställning (”Black Expo”). Ord stod mot ord – Tyson menade att Washington följde med till hans hotellrum för att där frivilligt ha sex med honom. Washington själv menade att Tyson tvingade sig på henne efter att hon kom ut från toaletten på hans rum, trots att hon meddelat att hon ville gå därifrån eftersom hon hade blivit vettskrämd av hans beteende. Som om detta inte vore nog stämdes han av en annan kvinna på $100 miljoner för att vid samma utställning ha vidrört hennes bakdel och kommit med skamliga sexuella förslag. Ytterligare två kvinnor framförde liknande anklagelser mot honom.

Eftersom man vid det här laget var van vid att sådana anklagelser riktades mot Tyson kom det som en överraskning när rätten i Indianapolis den 27 juli 1991 beslutade att gå vidare och undersöka våldtäktsanklagelserna mot honom. Tyson hyrde då in advokaten Vincent J. Fuller att försvara honom – Fuller som tidigare framgångsrikt representerat Don King i ett skattemål och även lyckats få John Hinkley, som utförde attentatet mot president Ronald Reagan, dömd till psykiatrisk vård i stället för fängelse (Cashmore s. 116f).

I sitt försvarsanförande valde Fuller den något märkliga taktiken att förstärka den allmänna bilden av Tyson som en brutal och intellektuellt såväl som känslomässigt outvecklad våldsman vars starkaste drivkraft var att tillfredsställa sina sexuella instinkter. Det var en bild av en svart man som hämtad från den amerikanska södern och de vitas föreställningar om svarta vid mitten av 1800-talet. Fullers poäng tycks ha varit den, att om Tyson verkligen var sådan, och alla kände till att det var så, hur kunde då Desiree Washington frivilligt ha gått med på att följa denna närmast monstruösa varelse till hans hotellrum? Visste hon verkligen inte bättre, eller var det hela i själva verket planerat?

I en diskursiv och retorisk analys av de olika mediala representationerna av Mike Tyson i allmänhet (som man, som boxare, som svart) och hur bilden av honom ställdes mot den som konstruerades av Desiree Washington i samband med våldtäktsrättegången, har John M. Sloop (1997) visat hur alla rasistiska stereotyper om den svarte mannen som ett primitivt och våldsbenäget sexuellt odjur aktiverades och hur detta i praktiken utpekade Tyson som skyldig redan från start. Exempelvis skrev Time att ”romantik är för Tyson boxning med handskarna avtagna” (citerat i Sloop 1997, s. 112). Tysons sak försvårades inte minst av att Desiree Washington inte skildrades i enlighet med stereotypen om den sexuellt aktive och socialt oansvarige svarta kvinnan, utan som en oskuldsfull collegestudent och söndagsskollärare, väl anpassad till den vita överhetens kulturella och sociala ideal. Washington framställdes alltså som ”vit” och underförstått hedervärd medan Tyson tillskrevs alla de negativa drag som ryms i stereotypen ”den översexuelle svarte vilden”. Den negativa bilden av Tyson förstärktes därmed ytterligare: han var nu också en dömd våldtäktsman, vilket passade perfekt med denna rasistiska stereotyp.

År 1995 frisläpptes Tyson ur fängelset efter att ha avtjänat sin våldtäktsdom. Under vistelsen i fängelset hade han, i ett försök att byta image och skapa sig en ny identitet, gjort en ”Ali” genom att konvertera till islam och bli muslim. Hans första match efter uppehållet ägde rum i augusti samma år mot Peter McNeely i Las Vegas (vinst för Tyson).

Cashmore drar här en del intressanta paralleller mellan Tyson och den legendariske rapartisten Tupac Shakur (s. 101ff). Den 7 september 1996 avverkade Tyson Bruce Seldon på 109 sekunder, varvid Seldon, liksom Tysons övriga motståndare, åtminstone fick nöjet att inkassera sin karriärs största matchersättning, $5 miljoner. Direkt efter matchen gratulerades Tyson av Shakur, som tillägnat Tyson en av sina låtar, ”Knock You Out”. När Shakur och andra rappare, många av dem så kallade ”gangsta”-typer, som bevittnat matchen på plats skulle lämna arenan uppstod ett häftigt gräl i entréhallen mellan olika grupperingar. När bråket stillnat gav sig Shakur iväg tillsammans med rapmogulen Marion ”Suge” Knight, ägare till bland annat Death Row Records, i en BMW 750. Shakur bar ibland skottsäker väst, dock inte denna kväll, vilket skulle visa sig bli ödesdigert eftersom en vit Cadillac med fyra svarta män svängde upp vid sidan av deras bil och besköt dem. Den blott 25-årige Shakur dog sex dager senare av sina skottskador.

Likheterna mellan Tysons liv och Shakurs är många, menar Cashmore, även om det också fanns skillnader. Båda växte upp under hårda förhållanden Brooklyns ghetto, huvudsakligen i avsaknad av sina fäder. Shakurs styvfar var medlem i det radikala Black Panther Party och fanns på FBI:s lista över de de tio mest eftersökta fram till början av 1980-talet, då han fängslades för rån och mord. Shakurs mor, också en ”Panther”, anhölls för förberedelse till bombning av myndighetsbyggnader i New York och frisläpptes en månad innan Shakur föddes. Liksom Tyson visade Shukar prov på stor talang, i hans fall för drama, vilket han också studerade innan han fick skivkontrakt 1991. Shakur dömdes strax därpå till fängelse i fyra och ett halvt år för våldtäkt, men slog igenom som världsledande rappare 1995 med albumet All Eyz on Me, tillkommet direkt efter frisläppandet.

Liksom hos andra rapartister vid denna bestod Shakurs texter av utbrott mot polisen och behandlade ämnen som gängvåld, tonårsgraviditeter, ensamt moderskap och rasism. Hans anseende växte genom ett framträdande i filmen Juice 1992, som handlade om det explosiva förhållandet mellan fyra svarta ungdomar. Andra populära filmer vid denna tid som behandlade liknande livsvillkor och bland annat drogmissbrukets betydelse för unga afro-amerikaner var Boyz n the Hood (1991) och Menace II Society (1993).

Det fanns alltså vid mitten av 1990-talet kontextuella kopplingar mellan rap och dessa filmer, samt vidare till en ikonografisk svart idrottsman som Tyson. Shakur och Tyson var båda artister inom nöjesbranschen och produkter av en gemensam kultur som applåderar svarta män och underhåller vissa fantasier kring maskulinitet och makt som i ett raspolitiskt perspektiv kanske kan ses som mer eller mindre kompensatoriska. Shakur var ingen boxare men en ”fighter” på sitt sätt, som utkämpade sina kamper med vapen på gatorna i Los Angeles, samtidigt som också Tyson uppträdde inför en betalande publik.

I november 1996 hade det äntligen blivit dags att arrangera den uppskjutna titelmatchen mellan Tyson och Evander Holyfield, som under 1990-talet boxat till sig en förmögenhet. Efter att 1990 ha besegrat den boxare som slog ut Tyson, Buster Douglas, och med detta blivit världsmästare, kom Holyfields match mot legendaren George Foreman 1991 att slå betal-TV-rekord genom att locka 1,36 miljoner kunder som var och en betalade i genomsnitt $36, vilket genererade en bruttointäkt på $48,9 miljoner, det vill säga runt 350 miljoner kronor enligt dagens dollarkurs (Cashmore, s. 62).

Nu, 1996, var Holyfields form så ojämn och Tysons form så god – han hade gått fyra framgångsrika matcher efter frisläppandet – att man beordrade hälsokontroll av Holyfield för att försäkra sig om att han var i stånd att stå emot Tysons tänkta slagserier. Så överlägsen ansågs Tyson vara att vissa betal-TV-bolag i Cleveland och på Long Island erbjöd kunderna att endast betala $9,95 per rond så att de inte skulle känna sig lurade på pengarna om Tyson avgjorde matchen (som gick i Las Vegas) tidigt; om det blev som man trodde, att Tyson skulle knocka ut Holyfield i första ronden, så skulle de alltså endast behöva betala knappa 10 dollar (Cashmore, s. 61ff). Alla förväntningar kom dock på skam eftersom det tvärtom var Holyfield som dominerade matchen, detta så till den grad att domaren tvingades avbryta tortyren av Tyson i elfte ronden.

Frågorna efter matchen var många: hur kunde Holyfield, som bara vunnit tre av sina sju senaste matcher, plötsligt vara så överlägsen – mot Tyson, dessutom, som lätt hade vunnit sina fyra matcher efter fängelsevistelsen? Tyson själv menar att han upprepade gånger hade påkallat domarens uppmärksamhet på Holyfields enligt honom regelvidriga användande av sitt huvud, utan att få något gehör för detta. Holyfield å sin sida åberopade Guds stöd. Bilden av Holyfield var den som en gudfruktig familjefar och utan tvekan var hans seger populär i många läger. I februari 1992 hade han, för boxningsmagasinet Flash, deklarerat sin ovilja att gå en match mot någon som blivit dömd för våldtäkt, det vill säga Tyson. När han inför den lukrativa matchen mot Tyson påmindes om detta uttalande menade han sig inte kunna minnas det. Inte heller kom det några protestyttringar från Holyfield kyrkosamfund om att en av deras medlemmar gjorde affärer med någon så ogudaktig som Tyson. Det som förenade Tyson och Holyfield var att de båda var afro-amerikaner och att de båda var boxare. I allt annat var de varandras motsatser, ungefär som Ali och Patterson eller Tyson och Jordan.

Det innebar för den skull inte att Tyson överallt var en avskydd person, tvärtom. Cashmore citerar vad Robert Lipsyte skrev i New York Times efter matchen:

För de som älskar Mike Tyson – och det är fler än du kanske tror – är hans övergivenhet, förödmjukelser, svek, förföljelse och åtal deras egna, skrivet i fetstil, deras egen rap-opera. Han ger dem känslomässig upprättelse eftersom han inte gett upp, eftersom han inte slutat boxas och inte gett avkall på sin inställning; han har inte bett om förlåtelse, inte börjat använda crack, inte begått självmord eller dumpat sina gamla vänner (s. 64, min översättning).

Det blev snabbt avtalat om en ny match mellan de båda året därpå, den 28 juni 1997, en match som skulle komma att gå till historien eftersom det var här som Tyson bet av en bit av Holyfields öra, och därigenom givetvis diskvalificerades. På presskonferensen efteråt menade Tyson att hans tilltag, som onekligen var oerhört, kom som en reaktion på att Holyfield, avsiktligt eller ej, hade skallat honom. Tyson bad också Holyfield, hans familj, kabel-TV-bolaget Showtime och alla som var inblandad i matchen om ursäkt för det inträffade – en match som sågs av över 16,000 personer på plats i Las Vegas och av 1,95 miljoner kabel-TV-kunder (plus förstås alla de som tittade tillsammans med dessa). Matchen visades i 100 länder och genererade nästan $95 miljoner. Vad gäller Holyfields avbitna öronstump så återfanns den och opererades tillbaka på sin plats igen.

Incidenten ledde hur som helst till att Tyson, som månaden före hade gift sig för andra gången, med Monica Turner, miste sin boxningslicens, avstängdes ett år och tvingades böta motsvarande 14 miljoner norska kronor. Det ledde också till att han för resten av sitt liv blev fastbränd vid en mask, en image, som monster (Cashmore, s. 74ff). Fler än en tidningsartikel har efter detta öppet anspelat på likheter mellan Tyson och filmmonstret, kannibalen Hannibal Lecter i filmen The Silence of the Lambs (1991).

I mars 1998, mitt under sin påtvingade inaktivitet, avlägsnade sig Tyson från Don King som han menade hade svindlat honom på stora summor (s. 83f). Tyson lämnde in en stämningsansökan och krav på astronomiska 100 miljoner dollar i uteblivna intäkter, och stämde även två andra medarbetare. Ovänskapen slog ut samtidigt som Tyson deltog i en ledande wrestling-show, Wrestlemania, där han för ett gage av $3,5 miljoner skulle vara domare, eller ”special enforcer”, som domaren kallas inom denna teaterliknande kvasisport. Tyson, redan missnöjd med sin skatteskuld, fann nu ut att Don King bland mycket annat som rörde Tyson också ägde rättigheterna till Tyson-dockor av ”action man”-typ, rättigheter som Don King sålt för $300 000.

Tyson hade med andra ord svettats och blött som proffs sedan 1985 men ägde inte ens rättigheterna till sitt eget ansikte. Av de totalt 168 miljoner dollar (kring en miljard kronor) som Tyson tjänat under de två föregående åren med Don King som manager hade King själv lagt beslag på $91 miljoner: över 40 procent av Tysons matchintäkter plus ett antal miljoner till från sändningsrättigheter utomlands och annat. Det vanliga var annars att managern tog 33 procent. Att det tog Tyson bara 6 matcher att tjäna ihop dessa summor kan ses som prov på Kings förmåga att få till lönande kontraktsöverenskommelser men Tyson själv tycktes vara den som fick den minsta delen. Intressant nog tog afro-amerikanska ledare som Jesse Jackson och Al Sharpton ställning för King, trots de uppenbarligen välgrundade anklagelserna från Tysons sida om att King exploaterat och bedragit honom.

Samtidigt hade rykten om Tysons egna extravaganser cirkulerat under flera år. Han hade skaffat sig ett flertal hem, ett stall av exklusiva lyxbilar och även bengaliska tigrar. Detta bidrog givetvis också till att hans förmögenhet snabbt krympte, men det spädde också på bilden av den rike och ociviliserade uppkomlingen som inte förstår att handskas med pengar och ta ansvar för sitt liv.

Vid ingången till 2000-talet tycktes Tysons blotta närvaro vid ett offentligt evenemang provocera fram någon form av incident. Bland annat hade det ofta förekommit protester från kvinnogrupper som uppmanade till bojkott mot den dömde kvinnomisshandlaren. Efter att i juni 2000 ha besegrat Lou Savarese i Glasgow yttrade Tyson de ord som för alltid kommer att förfölja honom: ”I want Lennox Lewis. I am going to eat his children. I will rip out his heart and feed him”, varefter han märkligt nog lade till ”Praise be to Allah” (Cashmore, s. 53). Detta var inte första gången han använt sig av ”äta barn”-frasen (enligt en av hans tidigare tränare hade Tyson hämtat upp det från en film han sett). Misstanken började dock gro hos allt fler att upprörande ”omänskliga” utsagor som dessa inte var spontana utan väl planerade i marknadsföringssyfte, alltså för att få så mycket publicitet som möjligt genom att leva upp till rollen som ”monstret Mike Tyson”.

I oktober 2001 kom Tyson till Köpenhamn för att möta dansken Brian Nielsen (vinst för Tyson). Detta fick den nordiska dagspressen att, än en gång, rekapitulera hans karriär och spekulera i hans karaktär och psykiska beskaffenhet. I Aftonbladet skrev Stefan Alfelt (13/10) att Tyson när han slog igenom var ”ett hungrigt vilddjur som hatade allt och alla. I Köpenhamn oktober 2001 har han visat upp en leende godmodighet som måste få en att undra över hur stort allvar han egentligen tar den här matchen på.” Här bekräftas bilden av den svarte Tyson som en besinningslös, djurliknande varelse, vars blida fasad inte är lita på när hans visar upp en sådan.

I samma tidning skrev Lasse Anrell (13/10) att Nielsen hade all anledning att vara rädd: ”Nielsen kommer visserligen att ha ett enormt publikstöd, men att stå i ringen och se Tyson komma in i arenan med sin djuriska gång, sin stirrande blick, sina svällande muskler och sina groteska tuggrörelser är en upplevelse som skapar en sorts skräck som är svår att förstå, analysera och ännu mer att hantera.” Här förmedlas återigen bilden av Tyson som ett djur, en best bestående av en enorm muskelmassa (men inget intellekt?) och vars uppenbarelse skapar en sorts arkaisk, bottenlös skräck bland alla människor som vore han ett urtidsdjur som rymt från Jurassic Park.

Den 8 juni 2002 gick Tyson upp i ringen mot den likaledes svarte engelsmannen Lennox Lewis, i Memphis. Dagen före ägnades nästan en helsida åt matchen i Expressen, under rubriken ”Tok-Tyson ska tämjas”, vilket leder tankarna till ett vilt djur i en cirkusbur (7/6, s. 14). Här fick läsaren veta att arrangörerna hade skrivit in en specialparagraf i kontraktet som stipulerade att motsvarande 30 miljoner kronor skulle dras från Tysons gage om han bet av örat på Lennox och i stället ges till denne. Båda boxarna var annars garanterade 175 miljoner kronor var, men om betal-tv-tittarna köpte matchen i den omfattning som arrangörerna hoppades på skulle det kunna bli så mycket som 300 miljoner kronor var. Det var ändå relativt små summor med tanke på att matchen beräknades omsätta cirka 3,5 miljarder kronor. Att matchen uppmärksammades ”över hela världen” berodde ”helt och hållet på Mike Tysons attraktionskraft”, kunde Aftonbladet konstatera (8/6, s. 24f). Det fanns alltså om inte annat ekonomiska skäl för Tyson att ge underlag till skandalrubriker och därmed öka intresset runt sin person.

Tyson förlorade matchen och engelska The Sun, ägd av Rupert Murdoch, som dagarna innan ihärdigt lanserade bilden av Tyson som ett monster, bland annat genom att skriva ”and in the human corner” om landsmannen Lennox i presentationen av de båda och därmed antyda att det i den andra ringhörnan fanns en icke-mänsklig varelse, hade dagen efter matchen Lennox över hela framsidan med bildtexten ”I did it for the Queen”. Här var alltså den trygga önskebilden av den svarte, civiliserade boxaren som lydigt böjde sig i vördnad för den vita överhögheten och gjorde sin plikt i nationens tjänst.

      

Nidbilderna av Tyson fortsatte sedan att florera, trots att Tyson ödmjukt hyllat Lennox efter matchen som den bättre boxaren av de båda. Den 31 januari 2003 skrev exempelvis Expressen följande under rubriken '”Boxare med noll koll”: ”Snacka om skönheten och odjuret! Inför sin nya film har skådespelerskan Meg Ryan tagit hjälp av tungviktsboxaren Mike Tyson. Fröken Ryan spelar en kvinnlig boxningsmanager. Därav Tysonbesöket. Enligt Daily Mail var boxaren dock så förvirrad att han trodde Meg Ryan var Goldie Hawn.” Än en gång slogs det alltså fast att Tyson var ett intelligensbefriat odjur som inte vet något om samhället runt omkring honom.

Inför Tysons comeback-match i februari 2003 mot Clifford Etienne presenterade Aftonbladet i sin sportbilaga en jämförelse mellan Tyson och en annan världsberömd, svart artist, Michael Jackson (22/2). Under rubriken ”Tatoo-Tyson vs Wacko-Jacko” förklarade tidningen att ”det finns en rad gemensamma nämnare som förenar idrottens värsting Mike Tyson med popvärldens störste kuf, Michael Jackson”. Utan att tidningen det minsta reflekterar över sin egen roll i sammanhanget får läsaren här veta att vad dessa två än tar för sig så ”genererar det skandaler i hela världen” och att de i närmare 20 år ”på ett eller annat sätt lyckats behålla platsen i rampljuset” – skandaler och rampljus som alltså per definition skapas i och genom medier med stort samhälleligt genomslag som just Aftonbladet. Det framhålls också att båda ”blandat in barn i sina kampanjer. Medan Michael Jackson berättat att han sover i samma säng som minderåriga pojkar har Tyson hotat att käka upp sina motståndares avkommor.” Tidningen gör här alltså ingen skillnad på att Jackson bevisligen haft barn hemma i sin säng, och även hållit sin son på ett livsfarligt sätt utanför sitt balkonräcke, medan Tyson bevisligen aldrig gjort några som helst försök att äta upp sina motståndares barn (om de ens hade några; Jackson har å sin sida heller aldrig blivit dömd för pedofili även om det finns misstankar om att han köpt sig fri från rättegång). Artikeln kan med andra ord ses som ännu ett led i mytologiseringen, dehumaniseringen och svartmålningen av dessa båda svarta artister. Avslutningsvis konstruerar Aftonbladet, med källhänvisning till ESPN, en lista med rubriken ”Boxningskungen mot popkungen – en match i smaklöshet”:

	Jackson	Tyson
Smeknamn	Kungen av pop	Kungen av smärta
Signum	Moonwalkdansen	Svordomsfyllda utbrott
Förmögenhet	Jackson säger en sak, fordringsägarna en annan	Tyson säger en sak, Robin Givens en annan
Höjdpunkt under karriären	Thriller	Knocken av Michael Spinks efter 91 thrillersekunder
Så här beskriver de sig själva	”Jag är Peter Pan”	”Jag är Sonny Liston”
Tröstmat	Strutglass	Öron
Retades för som barn	Stor näsa	Ljus röst
Retas nu för	Beter sig som ett barn	Vem vågar reta Tyson?
Nuvarande fiende	Martin Bashir	Clifford Etienne
Gillar att vräka iväg	Vattenballonger	Högerkrokar
Ansiktsförändringar	Spagettismal näsa	En afrikansk stamtatuering
I polisregistret	Som misstänkt sexbrottsling	Som våldtäktsman
Favoritsällskap	Tolvårige Gavin	Fleråriga duvor
Memphisanknytning	Har varit gift med Elvis Presleys dotter	Slåss i natt i Elvis hemstad
Farlig kombination	Bebisar och balkongräcken	Presskonferenser
Misshandlad	Av sin pappa	Av Buster Douglas, Evander Holyfield och Lennox Lewis
Vill göra med barn	Sova med dem	Äta upp dem
Gått från	Svart man till vit figur	Yngste tungviktsmästaren till USA:s näst mest kände kannibal
Lågvattenmärke i karriären	Vänta och se	Vänta och se

Här får Aftonbladets läsare alltså bland annat veta att Tyson är en ny version av Sonny Liston och att han gått från att vara yngste tungviktsmästaren till att vara ”USA:s näst mest kände kannibal”, underförstått efter Hannibal Lecter. Den synnerligen spekulativa, fantasifulla och illamenande uppräkningen av liknelser bygger alltså på en hög grad av intertextualitet genom sammankopplingen av de bådas (påstådda) karaktärer, karriärer och branschprodukter. Sammantaget framstår båda två här som ”freaks”, en typ av vanställda och naturvidrigt djurliknande människor som förr brukade visas upp på cirkusar och nöjesfält men som idag, som här, ställs ut till allmän beskådan och bespottning i massmedierna. (Två filmer som på ett fint och känsligt sätt behandlar denna samvetslösa, sensationslystna exploatering är för övrigt Freaks (1932, regi Todd Browning) och The Elephant Man (1980, regi David Lynch).)

Samma dag, den 22 februari 2003, hade norska motsvarigheten till Aftonbladet, VG, ett liknande uppslag där Tyson och Jackson jämfördes under artikelrubriken ”Hvem er galest?”. Ingressen löd: ”Foran comebackfighten hans i Memphis i natt stemmer amerikanerne over hvem som er landets mest gale kjendis: Den ansiktstatoverte og ørebitende Mike Tyson, eller Michael Jackson.” Detta grepp, att hänvisa till ett det egentligen är någon annan som står för detta uppslag, i det här fallet ”amerikanerne”, är signifikativt för tabloid- eller sensationspressens hyckleri och dubbelmoral. Man kan också reflektera över vem eller vilket organ det egentligen är som nominerat just dessa två till den tvivelaktiga titeln ”mest gale kjendis”. I VG:s artikel finns ingen källhänvisning om detta.

En månad senare, den 30 mars 2003, meddelade Aftonbladet att Michael Jackson tilldelats utmärkelsen ”Största idioten i Amerika”, med Mike Tyson som tvåa. Här får man också veta att det är ”pr-konsulten Jeff Barge i Kalifornien som varje år mäter amerikanernas åsikter om vem som är landets största stolle”. Hur nomineringsprocessen går till och huruvida Barge är vit eller svart framgår emellertid inte. Via en sökning på Internet får jag reda på att Barge arrangerat en sådan omröstning i april varje år sedan 2000, i samarbete med Opinion Research Corp. vid Princeton, N.J. I år, 2005, har 1,030 personer tillfrågats i en sådan telefonundersökning varvid Michael Jackson återigen vann, med den för mord dömde Scott Peterson på andra plats. Denna gång återfinns inte Tyson på listan över de största ”idioterna” i USA.

I augusti 2003 meddelade VG att Tyson ”har brukt to milliarder kroner på biler, kvinner, bengalske tigrer og dårlige rådgivere” och att hans var ”blakk og har slått seg konkurs” (4/8, s. 31). Tyson skulle nu ha upptäckt att hans utgifter med stor marginal översteg inkomsterna och målet var därför att få hans ekonomi på fötter igen. I en ansökan till konkursdomstolen hade han dessutom begärt uppskov med betalning av skatteskulder i enlighet med en paragraf 11 i den amerikanska konkurslagstiftningen. Skilsmässan från Monica Turner innebar också att han måste betala henne motsvarande runt 50 miljoner kronor av ”framtida intäkter”. Tyson hade å andra sidan också saksökt Don King på drygt 700 miljoner kronor.

Det som kanske ändå är mest signifikativt för rapporteringen kring Tyson i populära mediesammanhang är uppräkningen i denna VG-artikel av olika ekonomiska och andra smällar han gått på genom åren, i samband med skilsmässor, underhåll till barn han fått utom äktenskap etc. Liksom i många andra artikelsammanhang räknas alltså olika skandalösa händelser och förhållanden upp som ett slags mantra, vilket hela tiden bekräftar bilden av honom som intelligensbefriad, oansvarig, samvetslös och brutal. Det är sällan man stöter på liknande, monomana skildringar av vita idrottare. Ibland tränger det fram alternativa perspektiv med försök till förklaringar till hur Tysons liv blev som det blev, beroende på vissa specifika omständigheter, men allt som oftast handlar det om att spika fast och upprätthålla bilden av Tyson som ociviliserad och okontrollerad.

Att det på senare år trots allt dykt upp mer nyanserade synsätt på människan Tyson och hans liv kan bero på att han inte längre är den dominerande kraften inom proffsboxningen och att hans liv och tid nu kan ses med större distans. På samma sätt som tidigare svarta idrottsmän vilka under sin aktiva tid i olika grad förföljdes och förtalades av vita medier, i det fall de inte förbigicks med tystnad, kan man även i pressens beskrivningar av Tyson se ansatser till ökad förståelse. Till detta har Tyson själv bidragit genom att försöka kliva ur den monstruösa roll som medierna förväntat sig att han skall spela på presskonferenser och i andra sammanhang, för att börja visa upp andra sidor av sig själv. Att leva upp till mediernas stereotypa förväntningar kan trots allt tjäna vissa PR-syften, eftersom det gör att man fortfarande anses som ”intressant” och följaktligen blir omskriven och ges publicitet, att man fortsätter att vara ”känd”. Om Tyson inte längre känner att han behöver – eller helt enkelt inte orkar med – detta medieintresse eftersom hans boxningskarriär har nått sin ände och det inte tjänar något kommersiellt syfte för honom längre att ikläda sig rollen som monster och vilddjur så kan det vara en bidragande orsak till att han börjar gå ifrån sin inarbetade offentliga persona eller image.

Efter ett matchuppehåll på 17 månader (Tyson knockade Clifford Etienne i februari 2003) mötte den nu 38-årige Mike Tyson i juli 2004 engelsmannen Danny Williams i Louisville, Kentucky, Muhammad Alis hemstad. Matchen slutade med att Tyson åkte på sin femte knockoutförlust i karriären. I sitt matchreferat skrev Expressens skribent: ”Mike Tyson hade överraskat inför nattens match genom att vara så... ja, trevlig, lugn och nästan normal.” (31/7 2004) Det är alltså med förvåning – spelad eller inte – som skribenten konstaterar att Tyson kan uppvisa mänskliga sidor, men boxaren är alltså först som sist bara ”nästan normal”, vad nu normal förutsätts vara i detta sammanhang. Tysons egen kommentar tycks då vara mer mänskliga och realistiska: ”- Mina barn börjar bli små vuxna så det är dags att jag lugnar ner mig med alla svordomar och så.” På detta replikerar skribenten att Tyson kanske har ”lugnat ner sig för mycket”, eftersom han måste komma tillbaka och boxas på grund av sina skatteskulder, som vid det här laget uppgick till över 250 miljoner svenska kronor. Vad skribenten här säger är alltså å ena sidan att Tyson inte är normal, men att han, å den andra, bara är framgångsrik i sin yrkesroll om han bevarar denna abnormitet och inte lugnar ner sig ”för mycket”.

Bilden av en mer mänsklig och civiliserad Tyson förstärktes i en artikel om honom i Aftonbladet under julen 2004. Under rubriken ”Den nye Tyson” och bildtexten ”Mjuke Tyson” under ett fotografi på honom där han ligger i snön bredvid komikern Jimmy Kimmel och gör snöänglar, kan man läsa att Tyson ”numera [gör] allt för att synas i rampljuset. Nyligen sjöng den före detta världsmästaren i boxning julsånger i direktsänd tv. Och gjorde änglar i snön ...” (28/12)

I oktober 2005 visas dokumentärfilmen Mike mot Tyson på svenska TV8, en film där Tyson, som titeln antyder, går en match mot sig själv – där hans föregivet sämre sidor bryts mot hans bättre jag, mot hans vilja att framstå som något annat än den bild media gett av honom. I en artikel om Tyson och filmen i Dagens Nyheter skrivs i ingressen att Tyson ”framför allt [spyr] ut sin galla över alla journalister som aldrig låter honom vara ifred” (1/10, Kultur, s. 28).

Artikelförfattaren Tomas Lisinski frågar sig om Tyson är ”en galen människa” och menar att det onekligen finns något hos Tyson ”som skrämmer, och han är inte omedveten om det. Hans långa haranger med ursäkter och aggressiva utbrott mot en samlad journalistkår om vem han verkligen är och att han aldrig kan bli någon annan, är både rörande och skrämmande.” Lisinski konstaterar att Tyson har ”något grundläggande naivt och ansvarslöst över sig, men det är han sannerligen inte ensam om i dessa dagar. Den barnsliga självupptagenhet som vi alla äger i större eller mindre portioner är tvärtom en egenskap som uppmuntras fullt ut i vår moderna tid.”

Det är en intressant reflektion – Tyson som en uppförstorad, överdriven bild av den narcissistiska nutidsmänniskan som aldrig blir riktigt vuxen och som sätter sig själv, sina behov och sin längtan efter bekräftelse i främsta rummet; Tyson som en nidbild av oss själva, en bild som vi kan ta avstånd från genom att projicera dess mer obehagliga sidor på den flitigt omskriva figuren ”Mike Tyson”. Det kan förklara något av fascinationen inför Tyson. Eller som Aftonbladets sportälskande rockskribent och New York-korrespondent Per Bjurman, född under 1960-talet, uttryckt det: ”Mike Tyson. För de som är uppväxt när jag är uppväxt har det namnet fortfarande en hypnotisk klang.” (AB 13/4, 2005) Samtidigt är Tyson, som Lisinski också påpekar, ”fortfarande ett stort namn och någon att se upp till bland många svarta, som kan känna igen sig i Tysons utanförskap”. Ja, men samtidigt då också någon som många vita kan projicera sina negativa föreställningar om proletariserade svarta män på.

När Ellis Cashmore skall uppsummera betydelsen av Mike Tyson och hans karriär, och vidgar det historiska perspektivet till att inbegripa en jämförelse både med tidigare generationers svarta boxare och med andra som skrivit om boxning, så inleder han med att kritisera ett stycke ur Marqusees bok om Muhammad Ali. Marqusee skriver:

Boksesporten er ikke et uttrykk for gettokriminalitet, primitiv aggresjon eller en eller annen iboende menneskelig tilbøyelighet til vold, selv om det er veldig lett å fremstille den slik når en fyr av Mike Tysons kaliber kommer på banen. Boksekulturen handler om selvbeherskelse, selvdisiplin og tålmodighet. Den er en svært [mycket] strukturert respons på og en trygg havn fra fattigdommens anarki. (Marqusee, s. 27)

Cashmore menar att Marqusee är långt ifrån den enda skribent som tillskriver Tyson alla former av missgärningar, i det här fallet för att ha besudlat ”boxningskulturen” (s. 245). En annan författare, John Hoberman, menar att alla negativa skriverier kring Mike Tyson karriär skadat USA:s svarta befolkning, eller den allmänna bilden av den, men Hoberman frågar sig samtidigt retoriskt om det är ”rimligt att utgå från att alla välpublicerade brutaliteter i och utanför ringen bidragit till att bevara de pseudoevolutionära föreställningar om svart vild(sint)het [ferocity] som fortfarande har ett kommersiellt värde för boxningspromotors och deras affärspartners i media” (citerat i Cashmore, s. 245).

Cashmore anser att Hoberman och andra med honom målar upp den amerikanska samhällsutvecklingen som en teater, som ett socialdarwinistiskt drama vilket hållits vid liv av svarta idrottare i allmänhet och svarta boxare i synnerhet. Charles Darwins teori om det naturliga urvalet och hur kampen för överlevnad vinns av de som bäst kan anpassa sig till den omgivande miljön har i förvrängd form kommit att användas till att legitimera rasism enligt premissen att de vitas livskraftighet beror på deras intelligens medan de svarta lyckas överleva genom sina kroppsliga företräden. Skrämmande föreställningar om en svart ”supermuscularity”, om svarta mäns sexuella promiskuitet och fysiska styrka är gamla och svårutrotade och låg bland annat bakom de lynchningar som förekom i USA ända in på 1960-talet (Casmore s. 246f)

Det finns alltså en sammansatt, svart, maskulin stereotyp som cirkulerat i västerländska medier åtminstone sedan 1800-talet och som ömsom skrämmer (”de är farliga och inte som vi”), ömsom attraherar (”tänk om man hade den fysiken och sexuella förmågan”). Den mediala och därmed offentliga bilden av Tyson som en ociviliserad, närmast djurisk varelse bortom kontroll visar att denna stereotyp är mycket livskraftig. Inom rapmusiken förekommer flitiga försök att omdefiniera denna stereotyp och göra den till något genuint hotande för den etablerade, vita ordningen genom att ”the bad nigga” i sångtexter och i videofilmer där de omges av halvnakna damer som dansar och ålar sig kring dem framhäver sin sexuella förmåga och sin brist på laglydighet. Frågan är om detta hjälper de svartas sak eller bara späder på de vitas rädslor, fördomar och förakt.

Frågan är också om mediernas fokusering på svarta idrottsstjärnor i längden tjänar de svartas sak eftersom det fortfarande är kroppsliga uttryck som står i fokus och eftersom andra delar av de svartas kultur tenderar att hamna i bakgrunden. Att fascineras av och hylla någon för dennes fysiska bedrifter innebär inte automatiskt att vi ändrar våra uppfattningar om atleten eller den etniska grupp han eller hon tillhör eller förknippas med.