Etnologi är ett underbart ämne, om ni frågar mig. Inom min egen huvuddisciplin, medievetenskapen, har särskilt de som sysslar med publikforskning hämtat mycket kunskaper från etnologin, bland annat om metodfrågor i samband med etnografiska studier om olika sociala gruppers livsstilar kopplat till medieanvändning (etnografi är vetenskapen om olika gruppers eller samhällens sociokulturella mönster eller livsstilar). Vi är också många som sysslar med kulturorienterad medie- och textanalys som låtit oss inspireras av etnologisk forskning kring exempelvis det moderna nationsbyggandet eller nya elektroniska teknologiers symboliska dimensioner och betydelser. Omvänt har många etnologer behandlat olika mediers betydelse för konstruktionen av kulturella föreställningar.

Den gemensamma nämnaren för etnologisk forskning och mycket av den medievetenskapliga forskningen är det kulturanalytiska perspektivet. Bland annat ”cultural studies” har varit viktigt både för etnologin och medievetenskapen under senare decennier, samtidigt som det etnografiska perspektivet och synen på massmedierna som en viktig beståndsdel i det moderna samhällslivet varit centrala aspekter av kulturskolan och bidragit till att definiera och utveckla dess verksamhetsfält, teorier och metoder.

Det finns förstås också medieforskare som studerat idrottens mediala representationer och kulturella betydelser och etnologer som studerat tävlingsidrottens olika kulturmiljöer. På etnologins område har framför allt professor Mats Hellspong visat vägen i Sverige genom ett flertal fina studier av bland annat boxningskulturen och den förmoderna, folkliga idrotten. Nu har en antologi med texter kring idrott sammanställts till Hellspongs ära i samband med att han fyller 65 år, Tankar från baslinjen. Humanister om idrott, kropp och hälsa. Boken är redigerad av Jesper Fundberg, Klas Ramberg och Dan Waldetoft och innehåller 21 texter av etnologer samt två texter av landets ledande idrottshistoriker, Jan Lindroth och Leif Yttergren.

Det som snabbt slår mig är hur många av texterna i denna antologi som knyter an till medier av skilda slag. Etnologer är enligt min mening föredömligt öppna för allt (nåja, nästan allt, i alla fall) som påverkar och konstituerar olika kulturmiljöer och levnadsformer. Ändå är det påfallande hur mycket kopplingar det här görs till olika massmedier. Det kan knappast tolkas på annat sätt än att medierna utgör en självklar och oundgänglig del av idrottens kulturmiljöer, direkt eller indirekt. Studerar man den moderna idrottsvärlden går det helt enkelt inte att bortse från att medier på ett eller annat sätt – och på gott och ont – påverkar såväl idrottens organisering och ekonomi som människors uppfattning av idrotten.

Mitt syfte med denna artikel är att, i egenskap av mediesportforskare, visa på de olika kopplingar till medierna som görs runt om i antologin, att försöka ge en någorlunda sammantagen bild av hur medierna behandlas och integreras i de olika studierna. I den mån det funnits anledning till det har jag också tillfört egna kommentarer och reflektioner i anslutning till artiklarna. Jag har alltså på sina håll försökt att gå i dialog med det material och de resultat som presenteras. För enkelhetens skull går jag igenom boken från början till slut.

Bokens texter har av redaktörerna indelats i tre kategorier: 

1. Idrott – sport, tävling, lek
2. Utanför arenan
3. Kropp och hälsa

I den första kategorin inleder Karl-Olov Arnstberg med att skriva om skateboard- eller skejtkulturen, som den uppenbarligen benämns på svenska. Symtomatiskt nog hänvisar Arnstberg redan på den första sidan till såväl tidningen Metro och dess kolumnist Johan Staël von Holstein, till journalister i allmänhet och till den tv-sport han liksom miljoner andra svenskar tycker det är spännande att ta del av. Det som annars gav Arnstberg impulsen att här skriva om just skejtkulturen var boken Skateboarding, Space and the City. Architecture and the Body (2001), eftersom den som titeln anger handlar inte bara om skateboarding utan i vidare bemärkelse också om urbana frågor och arkitektur, vilket speciellt intresserar Arnstberg. Idrotten används här alltså, i god essäistisk tradition, för att i slutändan få fatt på någonting annat.

Håller vi oss till själva skejtkulturen kan Arnstberg berätta att den första glasfiberbrädan salufördes 1965 och att materialet sedan i stort sett färdigutvecklades under 1970-talet. Rullbrädan blev snart Big Business och ett internationellt fenomen: ”När skejten var som störst i slutet av 70-talet fanns det enbart i Kalifornien mellan tjugo och fyrtio miljoner skejtare. Specialtidskrifter som SkateBoarder gick ut i miljonupplagor.” (s. 19) Om än kanske inte lika hett i dag är skejting dock en såväl lokal som global företeelse, ”ett glocaliserat fenomen”, eftersom skejtare över hela världen ”urskiljer varandra som tillhöriga samma subkultur, samma världsomspännande nätverk”. År 1979 spred exempelvis SkateBoarder uppgiften att det i Mexiko fanns en lång underjordisk sektion av gigantiska kylrör, som antagligen var del av ett missilprojekt och som var fantastiskt att skejta i. Ett annat exempel är hur media sprider bilden av södra Kalifornien som ett slags skejtingens motsvarighet till surfarnas Hawaii och därmed bidrar till produktionen av betydelsefulla platser (s. 23).

För en etnolog avtecknar sig här tre perspektiv som intressanta att följa, menar Arnstberg. För det första finns ett fokus på själva sporten. Här handlar det bland annat om vilka tricks man kan göra, men det är inte enbart tricket som räknas: ”Skejtarens stil är också viktig. Det gäller att ha ett snyggt utförande, att vara cool. Att sedan bli fotograferad när man gör ett lyckat trick och antingen lägga ut bilden på Internet eller få den publicerad i någon tidskrift är att närma sig odödligheten i skejtarnas värld. Skejtare ägnar mycket tid åt att titta på bilder på olika tricks, i syfte att förstå och lära sig dem.” Här återkommer alltså mediernas betydelse.

Detta att (vilja) bli sedd och reproducerad i bildformat begränsar sig emellertid inte bara till skejtvärlden – inom snowboard- eller friåkningskulturen är skidfilm det mest prestigefyllda man kan vara med i. Det handlar här om filmer som oftast släpps direkt på DVD och som inte har någon egentlig handling förutom själva uppvisningsmomenten, utan främst tjänar som exponent för olika reklam- och sponsorintressen och som sammanhållande kitt i subkulturen (se Kirkebø 2004, 2006). Liksom inom snowboardsporten och andra extremsporter har också ett litet fåtal inom skejtkulturen lyckan att bli en del av ett team som sponsras av kapitalstarka aktörer inom och utom själva branschen, företrädesvis utrustningsproducenter, modehus och läskedryckstillverkare med en global ungdomsmarknad i sikte.

Arnstberg betonar fotografiets roll för skejtkulturen. I takt med att det växt fram specialanläggningar där man kan skejta har skejting förvandlats från en subversiv verksamhet ”till ett slags teater” eftersom skejtare nu kan samlas och titta på varandras trick utan att behöva tänka på att polisen kommer och stoppar dem (s. 24). Detta framgår också av de bilder som tas av skejtare, menar Arnstberg, eftersom fotograferna oftast använder extrema vidvinkelobjektiv så att inte bara den som skejtar kommer med på bild utan också åskådarna. Bilderna blir alltså ett bevis på att man blir sedd i dubbel bemärkelse, den som skejtar blir föremål för dubbla blickar (tre om man räknar med själva kameralinsen) – blicken från den som tittar på bilden och blickarna från personerna inne i bilden; ett exempel så gott som något på att vi lever i en narcissistisk kultur. Skejting har genom detta blivit alltmer av en konstart där det inte bara handlar om att ta staden i besittning utan också om att åstadkomma det perfekta åket:

Det spelar ingen roll hur många gånger man misslyckas, bara man någon enda gång lyckas. Allra helst bör det då vara en fotograf i närheten som förevigar konststycket. Bilden av det som hände, den beskurna representationen som inte avslöjar alla de skador, alla de misslyckanden som ligger bakom, är den viktigaste händelsen. Den kan spridas i tidskrifter och på nätet runt världen. (s. 25)

Plötsligt har blickarna tusenfaldigats, med andra ord. Citatet pekar också på den mytskapande dimensionen, det vill säga att det som stör idealbilden skärs bort eller på annat sätt utelämnas.

Här skulle jag vilja framhålla att det också finns andra betydelsebärande konventioner som genomsyrar skejtkulturens bildvärld än den som Arnstberg pekar på, nämligen den öppna himlens estetik, eller vad man nu skall kalla den för. Betraktar man skejtmagasin är det nämligen på samma sätt som i snowboardmagasin frapperande ofta som det förekommer bilder där den skejtande unge – och vite – mannen, som det nästan uteslutande är fråga om, fotograferas underifrån, i ett så kallat grodperspektiv, med en himmel som öppnar sig i bakgrunden. Detta skall rimligen tolkas som en symbolisk betoning av den frihetsideologi som genomsyrar skejting och andra brädsporter – en frihetsideologi som i själva verket är mycket motsägelsefull beroende på den styrning som utövas av de stora kommersiella aktörer som sponsrar elitåkarna.

Skejtmagasinet Skateboarding, februari 2006

För det andra ställs frågan om hur en subkultur, en hel livsstil, byggs kring skejting och hur denna unga och till övervägande del manliga livsstil relaterar till sin omgivning. För det tredje finns frågan om hur unga människor relaterar till sin fysiska omgivning med hjälp av brädan. Det var detta perspektiv eller spår som först fick Arnstberg att vilja titta närmare på skejting.

Arnstberg utvecklar sedan dessa perspektiv på ett intresseväckande sätt, om än det ibland också blir litet väl kvasifilosofiskt när djupsinnigheterna smyger sig in i kulturanalysen, som i följande meningar: ”Med alla sina sinnen inkopplade vet de [skejtare] mer än de flesta om asfalt och betong. De betraktar inte världen, de agerar i den. Skejting är inte en teori, inte en stil, inte symbolik, inte språk utan en relation av ett eget slag.” (s. 26f) Här vore det tacksamt med ett förtydligande.

---

I nästa artikel berättar Bengt af Klintberg, vars fina radioprogram Folkminnen om olika folkliga sedvänjor utgjort en kulturgärning av stora mått, vad skolgårdarnas vinterlek ”fila kana” var för något. Leken, som innebar att man utefter ett staket försökte åstadkomma en så glatt och för skorna åkbar och snabb bana som möjligt – här fanns alltså ett visst tävlingsmoment – tycks idag vara tämligen utdöd men var en populär företeelse kring mitten av 1900-talet. Klintberg ger en intressant förklaring till varför vi inte längre ser barn ”fila kana” på skolgårdarna: det förändrade utseendet på barnens skodon beroende på att nutida barnstövlar har kraftigt profilerade sulor, som ska motverka att barnen halkar och slår sig (s. 37). Dessa skor är alltså inte utformade för att kunna åstadkomma kanor. Frågan är dock om inte denna förklaring är litet väl enkel. Jag tycker nog att vår 7-åring glider ganska bra på blankis trots sina grovräfflade boots, men framför allt kanske man måste fundera över skolgårdarnas förändrade utseende från 1970-talet och framåt, med nedläggning av mindre, gårdsliknande skolor med gamla staket runt omkring, och uppförandet av de nya betongkolosser som rymmer flera hundra elever och stora parkeringsplatser. Här torde utrymmet för att fila kana paradoxalt nog ha minskat trots de större skolgårdarna genom att konkurrensen om eventuella staketutrymmen blivit alltför hård.

Klintberg ser heller inte tävlingslusten, möjligheten att få sin kana utkorad som den bästa, som drivkraften bakom leken. Betydligt viktigare var att arbetet på kanorna tillät flickor och pojkar att få sin könsroll och sin status i flick- respektive pojkgruppen bekräftad eftersom det gav utrymme för pojkarna att, i vanlig ordning, utföra fysiskt våghalsiga lekar och glida fram i hög fart på långa iskanor, medan det trygga filandet vid ett staket mer var en lek för flickorna (s. 39).

Själv är jag dock inte helt säker på att Klintberg har rätt när han påstår att denna rastaktivitet ”lyckades sprida sig över hela landet utan någon vuxens förmedling, utan hjälp av massmedier som radio eller tidningar” (s. 40f). De skildringar från brevskrivare och radiolyssnare som ligger till grund för studien sträcker sig tidsmässigt från 1920-talets slut till 1970-talet med en särskild koncentration till decennierna kring 1900-talets mitt, skriver Klintberg (s. 31). Här måste man betänka, menar jag, att radiomediet tillkom 1925 i Sverige, och att den omedelbart och decennier framåt kanske populäraste programpunkten var Barnens Brevlåda med Sven Jerring, ”Farbror Sven”. Här sysslade man förstås inte med ”fila kana” vecka ut och vecka in, men om företeelsen någon gång omnämndes, vilket rimligtvis borde ha hänt till och från, så kan man vara säker på att det omedelbart snappades upp av tusen sinom tusen barn runt om i landet. Andra, och kanske viktigare medier som kunskap om ”fila kana” kan ha spridit sig igenom, var barn- och ungdomstidningar av typen Kamratposten och familjeinriktade veckotidningar med sina fritidsinriktade knep- och knåpsidor för barnen. Jag har själv i samband med forskningsarbete gått igenom alla exemplar av veckotidningen Röster i Radio från början av 1930-talet (då den började utges) till och med 1950-talet, och varje vecka fanns en barnsida som komplement till barnprogrammen där det tipsades om olika fritidsaktiviteter, sommar som vinter; bara för att nu ta ett exempel ur tidningsfloran. 

---

Nästa text är signerad Billy Ehn och Orvar Löfgren, två giganter, får man väl lov att säga, inom svensk etnologi. I sitt bidrag, rubricerat ”Hemlig tävlan”, tittar de på vardagslivets improviserade, tävlingsliknande aktiviteter, som att bli första bil ut vid grönt ljus eller att skynda sig till en plats i matbutikens snabbaste kassakö (man undrar dock i vilken mån båda skrivit texten eftersom det vid något tillfälle heter att ”jag” gjorde det och det). Det kan också handla om kvasiidrottsliga tv-program som Fångarna på fortet. De skriver: ”Den officiella sporten med alla sina idrotter, tävlingar och mästerskap genomsyrar världen. Det öppna tävlandet finns på alla samhällsområden. Marknadsekonomin och utbildningssystemet är bara ett par av dessa arenor. En tillvaro utan konkurrens verkar nästan vara otänkbar.” (s. 43) Utbildningssystemet, ja... Som akademiker har jag genom åren stött på otaliga idrottshatande skönandar bland högutbildade kollegor som visat prov på anmärkningsvärd tävlingsinstinkt när det har gällt att konkurrera om positioner inom fältet. Frågan är dock hur långt man kan gå när det gäller att jämföra detta med organiserad tävlingsidrott.

Går man på Ehns & Löfgrens linje finns det å andra sidan anledning att hänvisa till USA, där man öppet och utan att hyckla ser samhälle och arbetsliv som en konkurrensarena, och följaktligen har en kultur som fullständigt genomsyras av tävlingsidrottsliga aktiviteter, liknelser och metaforer. Detta präglar förstås också ett likaledes kapitalistiskt och demokratiskt samhälle som det svenska, om än inte i lika hög grad. (se s. 52). Det är, som Ehn & Löfgren framhåller, i början av 1800-talet, alltså efter de borgerliga revolutionerna i USA (1776) och Frankrike (1789) och i hägnet av den framväxande industrikapitalismen (mest tydlig i England), som det ”börjar vimla av tävlingstermer i det svenska språket”. Man började nu tala om tävlingsbegär, tävlingsmål och tävlingslust, dock inte i samband med idrott, eftersom det ännu inte existerade någon organiserad idrottsrörelse (därtill var samhället inte tillräckligt demokratiserat ännu), utan när det gällde vältalighet, vitterhet och skaldekonst. Här stred man inte om centimetrar utan om ”ämbeten, ära och nationell stolthet”, som Ehn & Löfgren skriver: ”I denna romantiska era äger striderna främst rum i en intellektuell och moralisk sfär, först senare blir det fråga om idrotten.” (s. 52)

Det var mot 1800-talets slut, då vi fått ny lagstiftning som möjliggjorde friare marknadskonkurrens och en liberal riksdagsreform 1866 som avskaffade den föråldrade ståndsriksdagen och skapade en ny tvåkammarriksdag, som tävlingsorden började knytas till de publiksporter det nu skapats ett socialt utrymme för. Därefter började terminologin att vandra tillbaka in på andra samhällsarenor. Idag stöter vi på tävlingsidrottsliga uttryck och liknelser i allt från diverse reklam till illustrationer på dagstidningarnas ledarsidor och i kultursidesartiklar om skönlitteratur och annat, kan tilläggas.

Politik som tävlingsidrott

Så blir vi också alltmer ”amerikaniserade”. Eller som Ehn & Löfgren uttrycker det: ”Idag har livet blivit en enda lång räcka av tävlingar, suckar de som är trötta på att jämnt hålla på och jämföra sig. […] Just därför att vi är så uppslukade av att konkurrera förbiser vi lätt att vi gör det och att nästan allt förvandlas till tävlingar. Det verkar som om vi helt koncentrerade vår skaparkraft på att utveckla nya sätt att få fram vinnare och förlorare.” (s. 53) Fångarna på fortet har nämnts ovan, och många andra exempel från televisionens värld skulle kunna dras fram där hela programidén utgår från en tävlings- eller konkurrenssituation som hela familjen kan engagera sig i, som Stadskampen.

Ett annat tecken på golfsportens genomslag i dagens samhälle är de närmast otaliga golfmagasin som sedan länge finns tillgängliga på kioskhyllorna: Golf World (International Edition), Golf World Norge, Golf Monthly, Golf International, Golf Digest, Today’s Golfer, Bogey, Golf Punk, Ladies Golf, Red Tee, golfresan, Golfmagasinet (Danmark), Norsk Golf, Svensk Golf etc.

Exempel på golfmagasin, engelska GolfPunk och svenska Red Tee

Här, liksom när det gäller andra idrottsgrenar och de kommersiella magasin som bidrar till att forma bilden av dem och förankra dem på den nöjesmarknad som dagens elitidrott är en oundgänglig del av, finns det hur mycket forskning som helst att göra rörande magasinens distribution och cirkulation, köpargrupper och marknadsandelar, de värderingar, ideologier och könsbilder som de ger uttryck för, etc. Helt centralt i sammanhanget är att också studera den reklam som finns i dessa magasin som en central del av innehållet och som det finansiella grundlaget för utgivningen.

---

Gösta Arvastson skriver därefter en liten text om ”Tjejer och killar när flygsporten var ung”, en av få texter som inte har något massmedial anknytning. Här skulle jag därför vilja rekommendera en fenomenal artikel av litteraturforskaren Ulf Boëthius (1998), ”Mot gryningen! Ungdom och modernitet i Alvar Zackes flygböcker”, där inte minst den tävlingsiver som kännetecknar böckernas huvudpersoner behandlas.

---

Därefter kommer en av bokens två texter av en idrottshistoriker, ”Arbete, gymnastik eller idrott? Jordbrukarungdomens frivilliga kroppsövningar 1925–1955”, av Jan Lindroth, Sveriges förste professor i idrottshistoria (1992). Även Lindroths text handlar i hög grad om mediernas betydelse för en viss del av idrottslivet. Utgångspunkten är aversionen bland det hårt, fysiskt arbetande folket på landsbygden mot det nya stads- och lyxpåfundet tävlingsidrott å ena sidan och motsättningen mellan tävlingsidrotten och den länge tävlingsbefriade linggymnastiken å den andra. På landsbygden ställde man sig generellt avvisande till tävlingsidrotten i början av 1900-talet. Dock tilltog attraktionskraften genom dagstidningarnas sportbevakning tillsammans med intresset från näringslivet (dvs. privatkapitalet med ett mindre förskönande ord), statsmakten och kommunerna (s. 82). Dessa fungerade som legitimerande krafter parallellt med idrottsrörelsens starka frammarsch som folkrörelse.

År 1918 bildades organisationen Jordbrukareungdomens förbund (JUF) och fyra årgångar av förbundets tidning JUF-bladet/Jord och ungdom har utgjort basen för Lindroths undersökning: 1925, 1935, 1946 – för att undvika krigsförhållandena – samt 1955. Idrotten uppmärksammades tidigt av JUF-bladet och i ett nummer 1925 anmäldes förekomsten av en liten broschyr om ’Kroppsövningar på landsbygden’, något man från tidningens håll hoppades skulle bidra till att skapa intresse bland medlemmarna för ’sund idrott och kroppsövningar’ (s. 83). Vid denna tid var arbetstävlingarna den ledande kroppsövningsformen bland jordbrukets ungdom och i nummer 2/1925 slog man stort upp ’JUF:s tävlingar år 1924’; bland annat exponerades förstapristagaren i rotfruktstävlingen på bild.

Ett decennium senare, 1935, hade arbetstävlingarna ”utvecklats i positiv riktning”, menar Lindroth (s. 85). Antalet aktiviteter – eller grenar för att tala idrottsspråk – ökade, liksom uppmärksamheten kring dem, exempelvis mjölkningstävlingar. Lindroth skriver, med sedvanlig espri:

Man uppmärksammade i detalj systemet för poängbedömning inklusive sådant som det komplicerade domararbetet och kravet på felfria kor. Spänningen inför kommande kraftmätningar vid spenarna befann sig vid årets början inte långt från olidlighet: ”Sommarens tävlingar om S.M. i mjölkning motses överallt med den största förväntan och uttagningstävlingarna äro redan i full gång runt om i hela vårt land.” (s. 85f)

Den stora tävlingsfinalen vid JUF:s riksstämma 1935 fick mycket stor uppmärksamhet i föreningsbladet, inte minst genom bilder, och i ett senare nummer pryddes omslaget av en kvinnlig distriktsmästare i mjölkning.

Det mest kännetecknande för perioden i relationen mellan kroppsövningsformerna var annars gymnastikens frammarsch, och det bildades gymnastikföreningar litet varstans i bygderna. Detta kan i sin tur sättas i samband med hela den svenska föreningsgymnastikens utveckling under mellankrigstiden; bland annat ökade Svenska Gymnastikförbundets medlemstal kraftigt från 1920-talets början. Fram till 1940-talets mitt var också prestation och tävling starkt tillbakasatta inom föreningsgymnastiken. Lindroth kan dock, intressant nog, inte finna några belägg för att gymnastik skulle ha varit särskilt omhuldad inom JUF. En orsak till detta ser Lindroth just i avsaknaden av tävlingsmomentet: ”Att referera en uppvisning i gymnastik kan inte ha varit lika tacksamt som att skildra en tävling inklusive resultatet, segrare och prisutdelning”, menar Lindroth och fortsätter: ”Man kan nog räkna med en underrapportering i förhållande till de tävlingsbaserade aktiviteterna. Påfallande är två angränsande tendenser, dels att gymnastikpresentationen koncentrerade sig på bilder, dels att kvinnorna var framträdande.” (s. 87f) Ännu vid 1930-talets mitt var alltså tävlingsidrotten så gott som obefintlig inom JUF att döma av dess officiella organ JUF-bladet/Jord och ungdom.

Efter ytterligare ett decennium, 1946, hade dock stora förändringar skett i och med att tävlingsidrotten fått sitt genombrott, något som visade sig redan i första numret det året av förbundsorganet. Under rubriken ’Idrottsspalten’ presenterades här planer för det inledda året, planer som innefattade idrottstrekamp, orienteringstävlingar, mästerskapstävlingar i skidor, tävlingsgymnastik (vid det här laget hade man lagt ned tävlingsmotståndet inom gymnastikrörelsen och i praktiken startat en ny gren inom tävlingsidrotten i form av en sportifierad gymnastik utan bas i den traditionella linggymnastiken), samt en större allmän kurs för distriktsidrottsledare. Lindroth: ”Signalen är otvetydig: här skulle det tävlingsidrottas!” (s. 88)

Kommen till 1955 är arbetstävlingarna fortfarande ett stort nummer inom JUF, vilket förvånar i alla fall mig. Bland annat ägnades uppmärksamhet åt VM i plöjning, vilket är ett tecken på förskjutningar vid denna tid bland aktiviteter emanerande ur arbetsprocessen. Mjölkningstävlingar var nu på tillbakagång, vilket möjligen kan ha berott på mekaniseringen av mjölkningsprocessen. Dessutom hade motoriserad plöjning, med traktor, övertagit hästplöjningens tidigare popularitet. Man tycks också ha tävlat i traktorkörning utan plöjning, vilket tyder på en utveckling i riktning mot renodlad motorsport, frigjord från arbetsprocessen. Den manliga plöjningen gick alltså bra att sportifiera även i mekaniserad form, till skillnad från den kvinnoförankrade mjölkningen, vilket sätter ljuset på genusaspektens betydelse i sammanhanget. Om denna skriver Lindroth, att den

motiverar tesen att det kvinnliga inslaget i jordbrukarungdomens kroppsövningskultur var förhållandevis starkt, starkare än inom den allmänna idrottsrörelsen. Samtidigt tyder plöjningstävlingarnas frammarsch tillsammans med mjölkningens och gymnastikens relativa tillbakagång på växande manlig dominans. I tesen ingår att traktorns expansion gynnade en sådan utveckling. I förlängningen kan man måhända här se embryot till en manligt präglad motorsport med jordbruksmiljön som god grogrund – ett tema värt att utveckla. (s. 92)

Däremot var det fortfarande påfallande få fotbollsartiklar i JUF-bladet/Jord och ungdom 1955; ännu fanns det en skepsis till fotbollen och allt som var kring denna i form av idolhysteri, dryckenskap bland fansen och så vidare. Istället prioriterades friidrott, orientering, skidor, motorsport och volleyboll, alltså mer individuella idrottsgrenar. Just volleybollens framträdande plats överraskar och Lindroth menar att JUF rentav bidrog till spelets introduktion i Sverige – kanske som ett idrottskollektivistiskt alternativ till fotbollen.

---

Efter Lindroths text följer en artikel av Nils-Arvid Bringéus rörande ”Det skånsk-danska väddelöbet fastlagsmåndag”. Det handlar här om kapplöpningstävlan på fatslagsmåndagen, en tävling som finns belagd redan under 1720-talet. Bringéus berättar inledningsvis, med hänvisning till Bertil Gullander, om hur Carl Linnaeus under sin skånska resa till Falsterbo 1749 kom i kontakt med denna fastslagslek i samband med midsommarfestligheterna. Linnaeus skriver: ”Efter 1 dag eller 2 anställes lek med löpande. Målet utsättes, då en dräng certerar i loppet med några pigor, ty han är starkare, men de lättare, då de löpa i särken. Den som vinner vadet prisas och föres omkring och blifver fägnad med sponsores. Här är cursus veterum pars illa artris gymnasticae i fullt bruk.” (s. 94) Ordet sponsorer dyker alltså upp redan här…

Bringéus menar att man torde kunna utgå från att fastlagsloppet ”upphörde efter de bysprängningar som skedde i jordskiftenas spår med åtföljande upplösning av de täta nätverken i byahemmen”, alltså under första halvan av 1800-talet (s. 97). Dock levde väddelöbet, som det kallades, kvar i relikartad form i Danmark så sent som på 1860-talet, vilket bland annat framkommer av en artikel i Illustreret Tidende 1860, där man berättar för sina läsare om fastslagsnöjena i trakten av Köpenhamn (s. 99).

Den forskare i Sverige som till dags dato skrivit mest och bäst om idrottsstjärnornas mytiska dragningskraft är Fredrik Schoug (uttalas Skog), bland annat i en idérik och, som det förefaller, tämligen underskattad doktorsavhandling om spänningen mellan idrottens idealiserade småskalighet å ena sidan och kapitalintensiva megaevenemang å den andra, och där inte minst medier och sportjournalistik intar en framträdande roll. (Idag har glädjande nog idrottshistoriker som Johnny Wijk och John Hellström börjat intressera sig för idrottsstjärnors kulturella betydelse.) Schoug har inte varit synlig inom idrottsforskningen de senaste åren men vi får hoppas att han hittar tillbaka med nya studier, för det är helt klart att han behövs och har mycket att bidra med genom sina uppslagsrika kulturanalyser.

Här skriver Schoug om Ingemar Stenmark, som han även skrivit om i tidigare sammanhang. Under rubriken ”De ärorikas kamp. Stenmarkshysteri och medial explosion” jämför Schoug forna tiders mer fåtaliga celebriteter, som blev berömda efter att först ha uträttat en bragd, med dagens allestädes närvarande mediekändisar som vi inte alltid riktigt vet varför de befinner sig i rampljuset. Den gamla typen av celebriteter, som kanske hade vunnit ett krig, upptäckt en ny kontinent eller gjort en häpnadsväckande uppfinning, var enligt Schoug per definition heroer. Denna gamla typ av heroer lever i dag kvar i form av sportidoler, vilka vinner ovansklig ära och berömmelse som belöning för uträttat stordåd. I dagens medievärld med alla halvkända personer som cirkulerar i och mellan olika medier och snabbt byts ut mot nya personer tycks det vara just de allra främsta idrottshjältarna som lyckas etablera sig i medvetandet hos en bredare allmänhet, menar Schoug. Poängen är att idrottshjältarna mer än andra känns igen av olika publikkategorier, oberoende av ålder, klass och kön. Hur många i Sverige idag vet inte vem Carolina Klüft eller Zlatan är? De torde vara ganska lätträknande samt extremt ofolkliga och världsfrånvända.

I sin artikel kastar Schoug ljus över den utveckling som inneburit att gemensamma kulturella referensramar, ”som i så hög grad består av medialiserade budskap”, alltmer kommit att kolonialiseras av populära sportidoler, medan många andra celebra gestalter i ökande utsträckning framför allt beskådas av specialiserade publiker. Dagens samhälle förändras fort, dock, inte minst med tanke på den enorma medieexplosionen som hela tiden skapar nya offentliga rum och bakgårdar. Därför finns det anledning att fråga sig om produktionen och receptionen av idrottsstjärnor – som kanske är en mer adekvat benämning än idrottsidoler, eftersom idoler kan finnas på lokal nivå utan att bli kända och avgudade av en hel nation genom intensiv och omfattande medieexponering vilket är vad som kännetecknar stjärnor – ser annorlunda ut idag är för trettio år sedan. Redan då levde vi i hög grad i ett mediesamhälle, men ett som för svenskt vidkommande var förhållandevis stabilt. Förutom ett begränsat antal tidningar och tidskrifter – den breda floran av kommersiella specialmagasin för olika idrotter som exempelvis golf fanns inte då liksom inte heller särskilda sportbilagor i de stora dagstidningarna – fanns på 1970-talet endast två TV-kanaler (båda icke-kommersiella) och tre radiokanaler (även de icke-kommersiella). Schoug skriver: ”Kommersiella alternativ som kabel-tv, satellit-tv, reklamradio, gratistidningar, Internet och nyhetsförmedling i SMS-form saknades och endast ett fåtal hem inrymde mer än en enda tv-apparat. Att jämföra gårdagens idrottskult med dagens måste därför inbegripa överväganden av vad olika mediestrukturer betyder för folks vardagsverklighet.” (s. 106) Alltså: vad kom mediestrukturen på 1970-talet att betyda för Stenmarkskulten efter dennes internationella genombrott i slalompisterna 1974?

Några speciella omständigheter kring Stenmarkskulten, som innebar att utförsåkning blev en folksport och fick ett nyhetsvärde, var dels alla tv-sändningar från de olika världscuptävlingarna, dels att dessa tävlingar avgjordes under dagtid på vardagar, varför hela arbets- och skoldagar kunde få sin prägel av evenemanget. Jag minns själv hur tv-apparaten rullades in i klassrummet när det var dags för första åket, kring 9.30-tiden. Oj, vad vansinniga vi blev om det var sändningsstörningar; och vilka spända förväntningar vi bar med oss till andra åket, kring 13-tiden, i det fall han klarat sig vidare från första. De inbördes gissningarna och diskussionerna om hur det kulle gå ”i andra” var då omfattande och livliga. Dessa utsändningar förvandlades sålunda till nationella vardagsritualer, eller som Schoug skriver:

Det finns knappast någon ur min egen generation, född under 1960-talets första hälft, som inte kan dra sig till minnes hur undervisningen regelbundet avbröts när Stenmark stod i startfållan. Att slalom gick före skolarbetet var en självklarhet som sällan ifrågasattes, vare sig av elever eller av lärare. […] Att se Stenmark utvecklades snart till en medborgerlig rättighet och alla försök att beröva eleverna denna rätt skulle ha inneburit svåra kontroverser. Som väl var stod elever och skolpersonal i regel enig i denna fråga. (s. 107)

På basis av detta karakteriseras Schoug Stenmark som en nationalhjälte. Med detta avser han inte enbart det faktum att Stenmark i likhet med många andra idrottare representerade nationen och erhöll idolstatus, utan också att Stenmarks breda popularitet alltså tenderade att överskrida barriärer som kön, klass och generation.

Ingemar Stenmark

Schoug skiljer, utifrån en sådan begreppsbestämning, på nationalhjältar och folkhjältar. De sistnämnda, folkhjältarna, kan vinna stor popularitet samtidigt som de ändå blir föremål för sociala distinktionsbehov. Många personer har blivit populära och vunnit ”folkets” hjärtan, såsom Lill-Babs, Leif ”Loket” Olsson och Gösta ”Snoddas” Nordgren, men de har inte i samma grad lyckats tilltala mer ”bildade” kretsar – akademiker och intellektuella etc. – och därmed inte heller överbryggat de sociala klyftorna på samma sätt som idrottshjältarna tenderar göra.

Även detta, idrottshjältars samhälleliga genomslag, måste emellertid ses i ett tids- och kultursociologiskt perspektiv. Schoug tar som exempel Ingemar Johansson, vilken blev en sann folkhjälte i och med erövrandet av tungviktstiteln i boxning 1959 (mot Floyd Patterson i New York), inte minst tack vare den legendariska och reklamfinansierade direktsändningen från matchen nattetid över Radio Luxemburgs sändare och som fick halva svenska folket att bänka sig framför radioapparaterna (detta skildras för övrigt i filmen Mitt liv som hund, 1985). Dock var – och är fortfarande – boxningen genom sin osofistikerade, fysiska våldsamhet människor emellan en kontroversiell idrott och uppfattades därför i vissa befolkningsskikt som vulgär (att folk skadar sig och dör i olika medel- och överklassbaserade sporter som fältritt och störtlopp är inte lika kontroversiellt och omdebatterat). Johanssons popularitet hade därför sina begränsningar, menar Schoug.

Till skillnad från den utpräglat abetarklassdominerade boxningssporten saknade den alpina sporten tydlig klassprägel och väckte därför knappast några sociala distinktionsbehov. Det är alltså ytterligare en förutsättning för Stenmarks genomslag som nationalhjälte. Verkliga nationalhjältar kan också sägas vara påfallande okontroversiella, menar Schoug, eftersom få känner behov av att ta avstånd från dem. Helst skall de, som personer, vara ’helt vanliga’ killar eller tjejer som är ’precis som alla andra’ och därigenom per definition avvisar alla behov av att särskilja och utmärka sig, annat än via sina tävlingsmässiga idrottsgärningar: ”I och med sina ordinära personligheter har de också inbjudit till identifikation: de är som du och jag.” (s. 116) Schoug hänvisar till den amerikanske sociologen Orrin E. Klapp som hävdat att hjältarnas klassiska funktion är att ”uppmana människor att spela de sociala roller som är högt värderade och därigenom upprätthålla bilden av gruppens gemensamma överjag” (s. 116f). Sporten har, menar Schoug i anslutning till detta, ”av tradition producerat otaliga aktörer som bidragit till att bevara och förstärka sociala normer och värdehierarkier som förespråkar en anspråkslös och kamratlig ryggdunkaranda” (s. 117).

Man kan dock fråga sig om inte dessa ideal kommit att modifieras under senare tid, i och den alltmer utbredda kommersialismen, det allt större pengainflödet i tävlingsidrotten och dess ökade mediala och därmed kulturella betydelse. I Sverige har framför allt sportjournalisten och -krönikören Mats Olsson på Expressen sedan 1990-talets början bidragit till att legitimera ett mer elitistiskt och mindre hycklande förhållningssätt genom att prisa de idrottare som öppet deklarerar att deras enda motiv är att vinna och bli bäst och inte nöja sig med mindre. Enligt Olsson och med tiden också andra skribenter är det helt okej om de stora idrottsstjärnorna är arroganta och egocentriska bara de så att säga levererar varorna, vilket blivit ett vanligt uttryck i nutida sportjournalistik, det vill säga ger oss segrar och sköna idrottsupplevelser.

Schoug gör en jämförelse mellan Stenmark och Björn Borg, som gjorde stor succé på tennisplaner runt om i världen under precis samma period som Stenmark, från ca 1975 till 1980. Visst var Borg väldigt populär, men han kom inte i åtnjutande av riktigt samma folkliga kärleksförklaringar som Stenmark. Eftersom tennis var en traditionell överklassport blev Borg bland annat ifrågasatt inom vänsterkretsar. Ett exempel på det är den framgångsrika filmen Barnens Ö (regi Kay Pollak, 1980), baserad på en roman med samma namn av P. C. Jersild. Där blir den unge och förrymde Reine under en period enrollerad av en radikal teatergrupp, som bland annat gör ett nidporträtt av Borg som en representant för sport som kapitalistiskt utslagningsinstrument och ideologiskt förvillande idoldyrkan. Det är säkert ingen tillfällighet att det var Borg och inte Stenmark som blev symbol för detta. Reine själv överger teatergruppen och drömmer i stället om att vara som F1-föraren Ronnie Petterson, en annan av folket djupt älskad idrottsman som tragiskt omkom i september månad 1978.

Björn Borg på omslaget till Euroman augusti 2003

En orsak till att Borg blev kritiserad var att han valde att bosätta sig i skatteparadiset Monte Carlo och alltså smita från sina skattemässiga förpliktelser i hemlandet. Detsamma gjorde även Stenmark efter sina två guldmedaljer vid OS i Lake Placid 1980, men utan att mötas av samma missnöjesyttringar – istället fortlevde, bokstavligen, bilden av Stenmark som hederlig och jordnära norrlänning, ett naturbarn som hellre framlevde sitt liv i de nordsvenska fjällen än umgicks med den mondäna och hyperurbana societeten i Monte Carlo. Efter avslutad gymnasieskolgång 1977 arbetade jag under några år som städare och vaktmästare på Sundsvalls sjukhus och på fler än en avdelning hängde bilder på Stenmark med sin hemmastickade toppluva. Samtidigt spreds reklambilder för kaffemärker Gevalia (vill jag minnas att det var) där han sitter ensam vid den lilla insjön, med kaffekanna, lägereld och fiskespöet bredvid sig. Natur- och nationalromantiken var fullständig, detta var den fulländade utopin för många civilisationströtta svenskar. Det är ingen tillfällighet att Gunder Hägg, Gösta ”Snoddas” Nordgren och Ingemar Stenmark varit de mest populära idrottsmännen: alla var de fåmälda, landsbygdsförankrade exponenter för denna naturdyrkan och nationalromantik. Schoug menar att Stenmark med sin fåordiga framtoning är ”en personifiering av alla de norrländska hjältar från de gamla pojkböckernas och Rekord-Magasinets värld, som föredrog att låta sina bragder tala för sig istället för att vitt och brett orera om dem” (s. 110). Stenmarks koncisa beskrivning ’dä ä bar å åk’ blev snart legendariskt just för att det var så emblematisk för detta karga och osofistikerade men samtidigt stolta och självständiga mansideal.

Att just Stenmark blev så enormt populär i alla folklager – vi torde knappast få uppleva dess like igen eftersom det svenska samhället ser annorlunda ut i dag med olika etniska minoriteter och ett mycket större medieutbud – berodde i första hand på tv-mediet, eller som Schoug skriver:

Slalomsporten hade […] hela den tv-mässighet i sig som Ingemar Stenmark själv saknade som person. Tv förmedlar spänning och action [dvs. händelsemättade sekvenser, min anm.] på ett sätt som ibland till och med överträffar verkligheten. Slalom kan också rimligtvis sägas göra sig bättre i tv-rutan, där man ser hela åket från början till slut, medan åskådarna i backen har sämre överblick. Många medieforskare har framhållit televisionens ovärderliga betydelse för sportens popularisering och kommersialisering. Mediets enorma genomslag har emellertid inte bara legat till grund för sportens förvandling till massunderhållning, utan också kommit att bli normerande för själva idrottsupplevelsen, vilket inte minst syns i det faktum att man vid allt fler stora sportevenemang numera håller sig med en storbildsskärm på arenan så att läktarpubliken även skall kunna serveras evenemanget ur ett tv-perspektiv med närbilder och repriser. (s. 111)

Slalom är i sig en komprimerad tävlingsform där det gäller att under en kort tidsrymd ta sig ned för backen genom att på rätt sida passera ett antal ”portar”. Genom tv-kamerans närbilder kunde tv-publiken följa åkarna tätt på och lägga märke till varje fel, samt kolla och jämföra mellantider med den klocka som fanns placerad i tv-bilden. Några förkunskaper krävdes inte för att följa med i denna intensiva dramatik, som dessutom snabbt drev upp spänningen. Ändå är det alltså inte idrottsgrenen i sig som skapar det publika intresset utan det måste finnas någon att identifiera sig med för att tävlingen skall bli populär i publikleden. På Gunder Häggs och ”Snoddas” tid fanns inte tv-mediet. Dessa blev istället kända genom press, radio och journalfilm. Som ett sammanbindande kitt fanns då och finns ännu pressmediet, som ständigt levererar artiklar mellan alla filmvisningar, radio- och tv-sändningar, vilka i sin tur också kommenteras i pressen.

Vad gäller Stenmark så hade han allt som vi någonsin kan önska oss: han var en fullständigt briljant idrottsutövare och världens bäste i en lukrativ idrottsgren; han hade sina rötter på landet; han hade tillgång till orörd och stilla natur samtidigt som han tjänade mycket pengar; han hade egen lägenhet lyxigt belägen nere på kontinenten och var ständigt på resande fot runt världen, varvid han träffade kungligheter och andra celebriteter. I egenskap av medial representation var Stenmark med andra ord populärkulturen personifierad, populärkultur då förstådd som ”magisk” eller ”narrativ” lösning på i den sociala vardagsverkligheten oförenliga tendenser, vilket skulle kunna uttryckas som att ”äta kakan och ända ha den kvar”.

Stenmark förvandlades med andra ord till en renodlad hjältemyt eller kulturell idealbild, och det krävdes att vi bortsåg från hans flytt till Monte Carlo och annat, eftersom det annars skulle ha fått mytbilden att krackelera. En hjältemyt är alltid en renodling av vissa egenskaper, färdigheter och karaktärsdrag, och de detaljer som inte underbygger myten måste därför döljas eller bortförklaras. Eftersom idrottsliga och andra hjältar, vare sig de är levande människor eller fiktiva varelser, alltid exponeras inom ramen för en viss sociohistorisk kontext, vars behov de utgör ett svar och en mytisk lösning på, innefattar mytbildningen som process alltid också en ideologisk aspekt, ett ideologiskt tillrättaläggande.

En liten intressant detalj i Schougs artikel dyker upp när han beskriver de problem som uppstod när sportjournalister skulle intervjua den tystlåtne Stenmark. Schoug skriver: ”Ingemar Stenmark saknade medievana och bekymrade sig förvisso inte heller om att odla sitt varumärke och trots många år i rampljuset blev han aldrig någon särdeles karismatisk intervjuperson.” (s. 111) Poängen är att det under Stenmarks tid, till skillnad från idag, aldrig talades om enskilda idrottsutövare eller idrottslag som varumärken. Det vet förstås även Schoug men här gör han sig alltså skyldig till en anakronism. Visst var Stenmark uppknuten till skidfabrikanter och andra producenter av utrustningsmaterial, liksom till ett visst kaffemärke, men dagens varumärkestänkande kom långt senare, efter att medieexplosionen och marknadsmässiga avregleringar gjorde att olika sektorer inom nöjesmarknaden knöts samman och skapade ditintills oanade möjligheter till konvergens och så kallade synergieffekter mellan olika delar av denna marknad, med ”image” som det förenande elementet; man kan som idrottsutövare näppeligen bli ett vinnande varumärke utan att besitta en viss image, som i klartext innebär att man representerar vissa värden och ideal (exempelvis könsmässiga eller etniska) som uppfattas som attraktiva bland vissa publik- eller samhällsgrupper.

På samma sätt som en film- eller rockstjärna anpassas därför en idrottsutövares image på basis av vissa kommersiella överväganden för att kunna attrahera olika publikgrupper. På Stenmarks tid var utbudet av idrottsstjärnor långt ifrån detsamma som idag och det mycket begränsade tv-utbudet i kombination med en förhållandevis homogen, nationell publik med i hög grad gemensamma kulturella – inbegripet mediala – referensramar gjorde att han snabbt kunde nå ut till en stor, nationell publik utan att behöva omskapas imagemässigt. Å andra sidan är reklamen med Stenmark sittande i stilla ro med kaffekannan och fiskespöet vid den föregivet orörda lilla insjön – detta var under de uppblossande miljöhotens 1970-tal – ett exempel på att han inte nådde ut i stugorna i oförmedlat skick. Tv-mediet och även radiomediet, icke att förglömma, förmedlade hans tävlingar i enlighet med vissa uttrycksmässiga eller narrativa, auditiva och visuella konventioner, pressen skrev om honom i enlighet med vissa traditioner och konventioner, könsmässiga och berättarmässiga bland annat och reklamen, det genom sin ängsliga följsamhet gentemot tidens ledande ideologier och föreställningar kanske mest signifikativa eller avslöjande av alla mediala representationsformer, framställde honom i samklang med de drömmar och önskningar som utgjordes av den så kallade tidsandan.

De folkkära idrottarnas tid är dock inte förbi. Under slutet av 1990-talet blev skidskytten Magdalena Forsberg mäkta populär bland svenska folket. Innan detta skedde stod skidskytte inte högt i kurs utan hade närmast töntstämpel. Dock visade sig skidskytte vara en utmärkt tv-sport, med kryssklipp mellan de tävlande och pricktavlan infälld i bild så att man kunde se om gevärsskotten tog där de skulle. Vi denna tid, cirka tjugo år efter Stenmark-epoken, var emellertid tv-utbudet mycket större, med bland annat olika sportkanaler. Magdalena Forsbergs framträdanden ägde ibland rum i de statliga kanalerna men lika ofta i Eurosport, och även om tv-publiken många gånger var stor – många har Eurosport i sitt baspaket från kabel-tv-bolaget eller kunde se kanalen via direkt satellitmottagning – så gav de inte upphov till samma nationella vardagsritualer som Stenmark under hans storhetstid. Man kan förmoda att de alpina sändningarna hade försvunnit från den statliga televisionen och köpts upp av kapitalstarka kommersiella aktörer på tv-marknaden om Stenmarks genombrott hade skett idag och vållat samma folkliga entusiasm.

Detta belyser den veritabla Moment 22-situation som dagens avreglerade tv-marknad skapar: blir en idrottsgren eller ett visst tävlingsevenemang, typ fotbollens UEFA Champions League eller engelska Premier League, väldigt populärt genom att visas i en marksänd kanal som är allmänt tillgänglig (svenska SVT eller TV4, norska NRK eller TV 2) så köps den snabbt upp av någon betal-tv-kanal, samtidigt som evenemanget då riskerar att mista publik och därmed popularitet eftersom kanalen har en mindre publik än de landstäckande gratiskanalerna.

När de kommersiella kanalerna köper upp olika tävlingsevenemang som anses lukrativa tenderar dessa att förvandlas till specialangelägenheter för särskilda grupper. Samtidigt finns det några evenemang som fortfarande är tillgängliga i de stora gratiskanalerna, som fotbolls-VM och OS, vilket har ökat deras status och dragningskraft. Fotbollsorganet FIFA har kommit till den slutsatsen att deras produkt, fotbolls-VM, i längden tjänar på att inte säljas till betal-tv-kanaler. Sommaren 2006 sänds exempelvis fotbolls-VM gemensamt av SVT och TV4. De båda kanalerna sänder 32 matcher var under VM. Sveriges Television sänder Sveriges första och tredje gruppspelsmatch, TV4 sänder finalen. Går Sverige till slutspel börjar TV4 med att sända åttondelsfinalen, sedan visar kanalerna varannan match.

Att de två jätteevenemangen OS och fotbolls-VM sänds i de stora gratiskanaler som förlorat alltfler idrottsevenemang till betal-tv-kanaler innebär att gratiskanalerna här tar tillfället i akt och satsar desto mera, eller som Schoug skriver:

Sportens allra tyngsta mästerskap (eller jippon) har därmed fått allt fler sändningstimmar och under olympiska spel kan man inte sällan välja mellan olika grenar som sänds parallellt i skilda markbundna kanaler. Dessa superevenemang förannonseras numera också med diskussioner i underhållningsprogrammens tv-soffor och långa dokumentärserier om fotbollens eller de olympiska spelens historia, vilket tenderar att trissa upp förväntningarna. Samtidigt som tv-publiken blir mer nischad och specialiserad vad gäller de något mindre tilldragelserna har den därför en benägenhet att växa och bli mer mainstream-artad när det är dags för de allra största evenemangen. (s. 116)

Inte nog med att dessa evenemang förannonseras månader och år i förväg och därmed i högsta grad bidrar till att ladda känsloaggregaten. En under senare år allt tydligare trend är att tidningarna, framför allt de stora, gentemot folkintresset särskilt följsamma tabloiderna också i allt högre grad bidrar med tips om hur ”tv-festen” skall åtnjutas och arrangeras. Det kan handla om allt ifrån hur man bäst laddar upp genom att införskaffa diverse attiraljer som flaggor, tröjor, hattar och annat i nationsfärgerna, till utprovning av vilka ölmärken och vilka sorters chips (potetgull) som är de bästa att använda sig av i tv-sofforna för maximal njutningseffekt. Pressen instruerar också hur man skall fira eventuella nationssegrar, exempelvis vilka mötesplatser som är de bästa i olika städer runt om i landet; helst skall det finnas en fontän att bada i för att karnevalsstämningen skall bli den bästa.

Tidningarna står alltså i allt högre grad för den publika regin vid dessa evenemang, där de omkringliggande vardagsritualerna återigen kommer till heders, med förnyad styrka dessutom. Utan att ha något direkt minne av hur tidningarna skrev inför Stenmarks tävlingar i alpina VM eller OS, eller inför fotbolls-VM under 1970-talet, tror jag man lugnt kan utgå från den hypotesen, att de inte på långt när intog samma roll i regin av publikens beteende och ritualer runt evenemangen som de kommit att inta under det senaste decenniet. Pressens nya roll i dessa sammanhang är i sin tur ytterligare ett exempel på dels den konvergens, och synergi som kännetecknar dagens samtidigt mångförgrenade och på olika sätt ihopkopplade medielandskap, dels på hur detta medielandskap växt samman med och göds av olika varuproducenter som på bred front lanseras sina produkter i samband med fotbolls-VM och OS – inte bara mat och dryck utan bland annat bil- och tv-märken – och som samtidigt fungerar som sponsorer av evenemangen eller köper tid och plats i radio, tv och på Internet för reklammeddelanden. Ett nyckelord här är intertextualitet.

---

Efter Schoug skriver Simon Ekström om ”Hockeybockarna, skandalen och moralen”. Det handlar här om den stora skandal som utbröt i februari 2005 då det uppdagades att tre landslagsspelare haft sex – samtidigt – med en kvinna mot (som hon själv uppgav) hennes vilja på ett hotellrum i samband med turneringen Sweden Hockey Games. Ekström visar hur det gick när denna hockeyskandal successivt kom att förskjutas i riktning mot mediernas och klubbarnas hanterande av spelarna, snarare än männens hanterande av kvinnan – snart var det männen som var kränkta av polisens hämtning, av medias rapportering och av klubbarnas avskedanden (s. 119, 129).

Det mediala dramat börjar, menar Ekström, med att journalisterna presenterar vad som hänt: ”Modellen är inarbetad och följer en viss medial logik”, med bland annat insprängda faktarutor på tidningssidorna – företrädesvis men inte bara på sportsidorna – där skeendet redovisas dag för dag (s. 119). Snart drar olika experter in som får kommentera händelsen och situationen inom dagens ishockeyvärld rent generellt. I den fortsatta beskrivningen av skeendet med anklagelser och motanklagelser parterna emellan, och med ett framväxande hot om avstängning för de tre spelarna, har mediernas journalister och redaktörer en avgörande betydelse för skapandet och upprätthållandet av dramatik i ärendet, samt, i förlängningen, av den moraliska bedömningen och förläggandet av skuld till någon av parterna. Ekström skriver:

Betraktar vi de första dagarnas skriverier ser vi hur det inträffade först tolkas som en skandal med avslöjandet och det offentliga tvättandet av den smutsiga byken som sitt främsta signum. Spelarnas relation till flickan står i centrum tillsammans med de värderingar som förmodas ligga bakom deras agerande. Därefter förskjuts fokus mot händelsens tragiska potential, unga hockeyliv i spillror, flickvänner och hustrur som ingenting anat, familjer i kris. Den tragiska ingången följs sedan av ett intresse för hur männen har hanterat den uppkomna situationen. I blickfånget står spelarnas förmåga till empati och det avgörande momentet är bekännelsen med ångern och ruelsen som sina särskilda kännetecken. (s. 122)

Man kan undra varför Ekström här talar om den 22-årige kvinnan som ”flickan”, när han annars talar om henne som just ”kvinnan”. Nå, Ekströms analys är intressant och väl genomförd. Han visar hur den inledningsvis förmedlade bilden av kvinnan som ett offer så småningom börjar övergå i ett tvivel om hennes oskuld i sammanhanget, samtidigt som den av de tre spelarna som gör avbön och erkänner att de har begått ett fel till viss del tas till nåder och välkomnas tillbaka in i den sociala värmen. I den meningen är denna skandal inte väsensskild från andra folkliga, högdramatiska, sentimentala och framför allt sedelärande berättelser som cirkulerat i samhället via olika trycksaker sedan åtminstone 1600-talet. Betraktad ur det perspektivet har, skulle man kunna tillägga, tävlingsidrotten uppfunnits och lanserats i symbios med medierna för att det tjänar detta syfte, berättandet av sedelärande och per definition moralistiska historier i en modern kontext – idrottsskandal som folklore, med andra ord. Eller som Ekström uttrycker det: ”Bekännelsen och ursäkten tydliggör […] vad det är som utgör denna skandals speciella kännetecken. Det är som förebilder spelarna blir avkrävda förmågan att visa ånger. Spelarna agerar alltså inte endast i egenskap av privatpersoner.” (s. 124) Ytterst handlar det om spelarna som representanter för sponsorer, ”fanan, nationen och idrottssverige i stort”; spelarnas agerande, vare sig det är brottsligt i juridisk bemärkelse eller ej, hotar att rasera den ”image” som såväl ishockeyförbundet som klubbar och enskilda företag vill sprida till allmänheten.

Ekströms artikel är alltså en av många i denna antologi som utgår från mediernas berättelser om och representation av idrott. Liksom ett par andra av bokens artiklar hade den dock blivit ännu fylligare om Ekström, i konsekvensens namn, vänt sig till den medievetenskaplig forskning och teoribildning som finns på området. Det finns nämligen en hel del skrivet om medieskandaler, dess typologier och logik, bland annat en förträfflig antologi redigerad av James Lull & Stephen Hinerman (1997): Media Scandals. Här finns, förutom ett teoretiskt mycket användbart inledningskapitel, bland annat en artikel av en ledande mediesportforskare, David Rowe, om sportskandaler.

---

Samma brist på medievetenskaplig anknytning präglar nästa text, ”Idrott och kunglighet. Victoriadagen på Öland”, av Mattias Frihammar. Liksom de allra flesta av artiklarna i denna antologi är det en väldigt intressant text, men den hade alltså kunnat vara ännu vassare om den i en mer öppen, tvärvetenskaplig anda hade använt sig av relevant medievetenskaplig litteratur, i det här fallet klassikern Media Events av Daniel Dayan & Elihu Katz (1992), där författarna bland annat påvisar hur stora publikevenemang som statsbegravningar, kungabröllop och olympiska spel regisseras på tv-mediets villkor och hur deras funktion blir att i mer eller mindre rituella former hylla och bekräfta en viss kultur, dess värden och kollektiva självförståelse, och genom detta skapa enighet och samhörighet inom ett samhälle. Den inte minst viktiga betydelsen av dylika medieevenemang är att de symboliskt förenar centrum och periferi, samhällets maktinstanser och folket. Begravningen av Prinsessan Diana är ett ypperligt exempel på detta, liksom olympiska spelen med kungligheterna på plats på läktaren för att heja fram sina landsmän inom ramen för en rituell och mer horisontell nationsgemenskap. Medieevenemang av detta slag är alltså mer integrerande än informativa; de syftar inte till att förmedla ny kunskap utan till att befästa rådande ordningar – eller till att återupprätta gamla ordningar, som då förre påven Johannes Paulus under en starkt mediebevakad resa fick besöka Kuba och med detta symboliskt återinförde den katolska tron i den förhatliga, kommunistiska diktaturen.

Som rubriken anger handlar Frihammars artikel om det årliga firandet av kronprinsessan Victorias födelsedag den 14 juli på Öland, närmare bestämt Borgholms idrottsplats. Vid denna festhögtidlighet delas också Victoriastipendiet ut till en framgångsrik idrottsperson, som får motta det ur kronprinsessans egen hand. Det är, skriver Frihammar, ”ett tillfälle när Sveriges tronarvinge offentligen hedrar en idrottshjälte som under året försvarat Sveriges idrottsliga ära internationellt”, att likna vid tidigare former för offentliga välkomstceremonier och hjältehyllningar, som då Vegaexpeditionen efter sin strapatsrika färd genom Nordostpassagen år 1880 hyllades av kung Oscar II, något som Mats Hellspong själv har skrivit om (s. 137).

Victoriadagen har arrangerats varje år sedan 1979 och från och med 1995 är evenemanget också ett stående inslag i Sveriges Television – ”statstelevisionens” – bevakning av kungahuset. År 2004 såg 1,8 miljoner människor programmet. Under tv-utsändningen pågår även en nationell insamling till förmån för Kronprinsessan Victorias fond, varvid priser lottas ut till bidragsgivarna. Victoriadagen ägs och arrangeras av initiativtagaren Kay Wiestål, affärsman med förflutet som både idrottare och ekonomisk rådgivare åt framgångsrika idrottare, som del av hans företag KWK Produktion i samarbete med IFK Borgholm och Ölandstidningen Östran. Det är Wiestål som i överläggningar med sina medarbetare utser stipendiaten och det är hans företag KWK Produktion som tillhandahåller prissumman (s. 150f).

Förutom den ”vanliga” publik som samlats för att den tycker det är trevligt och skojigt finns representanter från samhällstoppen på plats och detta, tillsammans med ”ett tydligt formulerat traditionsanspråk, den ceremoniella stipendieutdelningen inför en stor publik och den minutiösa planering som tv-inspelningen medför”, gör att evenemanget i slutändan presenterar ”en bild av nationell gemenskap och kunglig värdighet” (s. 139). Ett evenemang av detta slag artikulerar alltså per definition någon form av kulturell gemenskap, det binder på rituell väg samman människor i en gemensam historia och tradition, i en ödesgemenskap, om man så vill. I det här fallet agerar en känd tv-personlighet konferencier (Mark Levengood) och i fonden hänger stora tv-skärmar som visar texten ’Grattis Victoria” samt rörliga bilder ömsom av det som händer på scenen, ömsom av publiken; bland annat zoomas kända ansikten in och projiceras på skärmen – den skärm som visar vad tv-publiken får se, kan man förmoda (s. 142). Utan att förneka evenemangets egenvärde för den publik som är på plats är Victoriadagen alltså först som sist anpassat för en större, nationell tv-publik, såväl formmässigt som ideologiskt. För att ta ett konkret exempel så beskriver Frihammar vad som händer när årets stipendiat, utförsåkaren Anja Pärson, mottar sitt stipendium:

När det är Anja Pärsons tur att gå upp på scenen för att ta emot stipendiet ackompanjeras det av tv-klipp från hennes VM-guldåk på skärmarna, och i högtalarna hör man tv-kommentatorernas entusiastiska referat av åket. Publiken lever sig med och applåderar, liksom Victoria som står kvar uppe på scenen. Massmedias engagerande förmåga utnyttjas för att känslomässigt engagera publiken när levande bilder från Anjas vinnaråk spelas upp samtidigt som hon äntrar scenen. Nuet återknyts till den bedrift som gjorde Anja till en idrottshjälte, och inslaget vädjar till de känslor av nationell glädje och stolthet som publiken som följde åket i direktsändning upplevde i tv-soffan. (s. 146)

Som Hellspong själv har skrivit (i artikeln ”Hjältars hemkomst” 1995, och som Frihammar refererar till), gör den massmediala bevakningen av idrottstävlingar människor delaktiga ”inte bara i hyllningsceremonierna utan framför allt i själva bragden” och i detta fall ges den svenska tv-publiken möjlighet att känna sig stolta och glada över sin nationstillhörighet och över nationens (idrottsliga) styrka i konkurrens med andra nationer. Eller som Frihammar pricksäkert skriver:

Anjas framgång vävs samman med det nationella meningsskapandet. På samma sätt som kronprinsessan bär Anja nationen i sin kropp, i skidbacken och under stipendieutdelningen, men bara i kraft av sin insats som svensk framgångsrik idrottare. Medan kungligheten ger en bild av nationell stabilitet och kontinuitet presenterar idrottsbragden snarare nationens styrka och framgång. (s. 146)

Här får tv-publiken alltså det bästa av två världar: en stabil, historisk förankring som bekräftar vår nedärvda kulturella identitet å den ena sidan och ett framtidshopp å den andra. Detta är, återigen, typiskt för populärkulturella berättelser eller ”narrativer” och kallas med en term hämtad från antropologen Claude Lévi-Strauss och hans strukturalistiska kultur- och symbolteori för ”magisk lösning” (se även Dahlén 2005, s. 43).

---

Att tidigare utpräglat manliga idrottsbastioner under senare tid i allt högre grad kommit att intas av kvinnor är en glädjande tendens. Exempel på det ges av Annette Rosengren i artikeln ”Vi är födda bajare. Om tre väninnor i Hammarby IF:s klack”. Rosengren framhåller dock inledningsvis att den manliga idrotten fortfarande får betydligt större uppmärksamhet än den kvinnliga i massmedia, samt att mer forskarmöda lagts ner på mäns idrott än på kvinnors. Här frågar sig Rosengren, som öppet erkänner sig ”ointresserad av sport och idrottstävlingar”, vad som kan driva ”unga kvinnor idag till att som betalande publik match efter match följa ett allsvenskt fotbollslags kamp” (s. 152). Rosengren knyter bland annat an till Mats Hellspong som i en artikel i antologin Korallrevet (1983) påpekat skillnader mellan idrottens och teaterns publik – bland annat det faktum att det i idrott sker ett ständigt samspel mellan aktörer och publik medan teaterpubliken är mer neutral eller tystlåten, samt att idrottspubliken till övervägande del är manlig medan teaterpubliken ofta har ett kvinnligt flertal.

En sak som framträder tydligt i Rosengrens artikel är den rituella betydelse puben – och då framför allt mer folkliga och nästan demonstrativt opretentiösa etablissemang – spelar även för kvinnliga fans. Det är där man möts för att ladda upp inför matchen och det är där man träffas efter matchen för att utvärderna händelserna och jämföra sina erfarenheter och intryck.

Här kan man koppla an till den underbara och med folkhemsnostalgi fullmatade ”kult”-reklamen för ölmärket Norrlands Guld (ägt av bryggerijätten Spendrups), som tydligt knyter an till fotbollens och ishockeyns folkliga förankring genom att göra landsbygdens godmodiga, omoderna töntar till hjältar och identifikationspunkter. Norrlands Guld är också sponsor för Svenska Fotbollsförbundet, som i sin tur – och i kör med övriga RF-förbund – ständigt propagerar för att alkohol och idrott inte hör ihop. Här vet hyckleriet och dubbelmoralen inga gränser, med andra ord. Uppenbarligen existerar en folklig diskurs om det nära förhållandet mellan idrottspublik och alkohol och som backas upp av vissa icke-idrottsliga, industriella intressen – samt en alkoholpolitiskt korrekt myndighetsdiskurs som förnekar detta samband, denna sociala tradition att som fans samlas och dricka öl (eller annat) före och efter matcher. Hur dessa diskurser korsar varandra och slåss om uppmärksamheten och tolkningsföreträdet i olika offentliga och mediala sammanhang borde det forskas mer kring.

Norrlands Guld – glesbygd till alla

Rosengren framhåller också att de studerade damerna berättade att de brukade läsa vad tidningarna skrev om matcherna och om de olika spelarna. Själva kunde de spelarnas namn och höll även reda på hur dessa presterade under matcherna (s. 157). Just Hammarby är ett lag omspunnet av myter och legender och fansens agerande under matcher med skanderande av melodifasta hejaramsor ”ger bra press och media och bidrar till att behålla myterna om lagets ’gladfotboll’ och starka folklighet”, konstaterar Rosengren (s. 160).

---

Ett synnerligen negligerat delfält inom idrottsforskningen gäller kopplingen till olika musikyttringar och då inte minst olika former av medierade musikverksamheter. Det är därför ytterst glädjande att även en artikel om detta finns med här. Det är Alf Arvidsson som skriver om ”Långa bollar på Bengt. Samspel mellan idrott och musik” (”Långa bollar på Bengt” är titeln på en låt som var mycket populär i Sverige för halvtannat decennium sedan).

Arvidsson avläser här denna samverkan på tre nivåer. Den första nivån avser sådana exempel där idrott och musik förutsätter varandra i tekniskt/materiellt avseende. Den andra nivån kallar Arvidsson för den situationella, med vilket menas situationer där musik bidrar till utformningen av ett idrottsevenemang. Den tredje nivån definieras som diskursiv och handlar om ”fall där idrott och musik framför allt i massmedia bidrar till att bekräfta och främja varandra, samt används som symbolspråk för att förstå varandra” (s. 164).

I bedömningsidrotter som konståkning utgör inspelad musik en referenspunkt för utövandet av idrotten i fråga på så sätt att musiken ger den yttre ramen för att bedöma graden av rytmisk precision i rörelserna, samt anger olika tempoväxlingar i utförandet av det inövade programmet. Här noterar Arvidsson att valet av musik kan vara strategiskt i syfte att få med sig publiken: ”Så uppmärksammade t.ex. kommentatorerna i SVT:s bevakning av fristående gymnastik vid OS i Aten [2004] att en rysk gymnast hade lagt in grekisk musik (bouzouki längst fram i klangbilden) i sitt program.” (s. 165) Vid stora, tv-sända idrottsevenemang som OS får alltså en tv-publik på flera hundra miljoner tittare (samt radiolyssnare) kunskap om olika musikgenrer med inslag från skilda delar av världen (främst västerlandet, dock), samt hur musik och kroppar kan koordineras för att skapa ett visst, behagfullt estetiskt uttryck.

Här skulle jag vilja tillägga att det just är denna kosmetiskt känslosamma och ohöljt insmickrande paketering eller tilltalsform som gör bland annat konståkning och rytmisk gymnastik likvärdig med kitsch av typen massproducerade glasfåglar och små ”söta” dockor med nationaldräkter som finns att köpa i souvenirbutiker runt om i världen. En fråga man kan ställa sig i sammanhanget är varför sådant – det vill säga konståkning, rytmisk gymnastik och dockor med nationaldräkter – är mer populärt bland kvinnor än bland män och, omvänt, varför män till skillnad från flertalet kvinnor är så förtjusta i idrotter med våldsinslag; män som gillar våldsidrotter som boxning och ishockey avskyr vanligtvis konståkning och rytmisk gymnastik, för att inte tala om dressyrritt som med sina ytterst preciösa rörelser och sin frackliknande klädsel dessutom har högkulturella anspråk (här befinner vi oss mycket långt borta från fotbollspuben). Även de våldsidrotter som framför allt män gillar slår stundom över i kitsch, som i den företrädesvis amerikanska showbrottningen, Wrestling, och tävlingar med Monster Trucks. I båda fallen överdrivs, liksom inom metal-hårdrocken, på ett löjeväckande sätt allt som har med hotfull maskulinitet att göra (jfr Iron Maidens maskot eller logotyp, den skräckinjagande zombien Eddie). Uppvisandet av maskulina attribut överordnas här själva tävlingsidén, på samma sätt som uppvisandet av en likaledes stereotyp feminin behagfullhet överordnas tävlingsidén inom rytmisk gymnastik. Resultatet av obalansen och överdrifterna blir – kitsch, dålig smak, eller rättare sagt dålig dålig smak, till skillnad från Norrlands Guld-reklamens eller ”rock”-gruppen Torssons goda dåliga smak, vilket för Torssons del bland annat kommit till uttryck i den avsiktligt töntiga låten ”Det spelades bättre boll (på Gunnar Nordahls tid)” (se Dahlén 1990, s. 169ff, för en tidsmässig kontextualisering av denna och en annan idrottsrelaterad låt, ”Finns det nån som har Des Moroney i dubblett?” av Svenne Rubins som också gjorde ”Långa bollar på Bengt”).

Arvidsson tar också upp situationer där musik spelas och ger evenemanget en rituell inramning, som vid invigningar och ceremonier i form av prisutdelningar, då nationalsånger spelas. Det kan också handla om stämningsskapande musik och invigningar, publikens sång och ramsor samt ”tv-sportens musikläggning”, en musikläggning som under senare år alltmer kommit att präglas av olika typer av rockmusik (hårdrock, punk etc.), kan tilläggas – speciellt då man visar inslag som är maskulina och starkt händelsemättade, exempelvis målkavalkader i fotboll eller ishockey, eller våghalsiga snowboardtricks (s. 166).

Inte minst har OS-invigningar kommit att utvecklas till stora showevenemang där musik, dans och scenografi samordnas till mer eller mindre unika konstnärliga skapelser, Vid invigningen av vinter-OS i Turin 2006 kunde man exempelvis se och höra såväl operasångaren Pavarotti (vilken också uppträdde vid invigningen av fotbolls-VM i Italien 1990 tillsammans med två kollegor som Tre Tenorer), som symfonirockaren Peter Gabriel (tidigare i gruppen Genesis), vilken sjöng fredshymnen ”Imagine” av den ikoniske rockrebellen John Lennon. Om invigningen av sommar-OS i Sydney 2000 skriver Arvidsson att konserten exponerade många ”musikaliska stereotyper för Australien” (s. 166). I samband med sommar-OS brukar det också släppas fonogram i form av samlingsskivor med ett antal ”officiella” OS-låtar, inte sällan på temat fred, kärlek och gränslös gemenskap. Detta förekommer även vid andra evenemang – exempelvis släpptes en samlingsskiva i samband med Sweden Hockey Games 1995 och där toppnumret var ”Den glider in”, en låttitel inspirerad av ett legendariskt ishockeyreferat av Lennart Hyland 1962 (då Sverige vann ishockey-VM). Måhända har stora, medialt uppmärksammade idrottsevenemang kommit att sugas in även i musikbranschen, som på detta sätt utnyttjar idrotten (som förvisso inte förefaller särskilt svårflirtad när det handlar om pengar) som ännu en kanal för marknadsföring av sina artister.

Sweden Hockey Games 1995 – The Album

Överhuvudtaget ingår det numera att skapa låtar som pekar på en viss idrott och saluföra dessa kommersiellt för att upparbeta rätt stämningen och så stor uppmärksamhet som möjligt kring ett större tävlingsevenemang. Inför fotbolls-VM 2004 skapades exempelvis en officiell låt för hela tävlingen, ”Forca”, i Nelly Furtados inspelning, samtidigt som åtta av de sexton deltagande länderna hade sina egna låtar. Sverige representerades av Markoolios ”In med bollen i mål”, som dessutom fanns med på en dubbel-CD, Fotbollsfeber. ”In med bollen i mål” fungerade bra för sin publik, menar Arvidsson – den blev den svenska hejaklackens sätt att ta plats vid Sveriges matcher och den gick in på Svensktoppslistan, varvid den, via radiomediet, blev känd för hundratusentals människor runt om i Sverige (s. 169).

Traditionen – för det är idag en tradition – att göra låtar till svenska landslag inför internationella mästerskap daterar sig åtminstone tillbaka till 1970-talet då svenska fotbollslandslaget inför ett VM (1974) spelade in och gav ut ”Vi är svenska fotbollsgrabbar”, skriven av den pianospelande tränaren Georg ”Åby” Eriksson, och det alpina landslaget med Ingemar Stenmark i spetsen spelade in ”Det är bar å åk”. Arvidsson menar att denna verksamhet tog fart på allvar i samband med ishockey-VM 1987 då landslaget spelade in ”OK, nu tar vi dom”. Inför fotbolls-VM i USA 1994 skapade artisttrion GES låten ”När vi gräver guld i USA”, som det även gjordes video av och där en stjärnspelare som Tomas Brolin medverkade. Låten fick stor medieexponering, ”fungerade bra i radio/tv”, som Arvidsson skriver och genom landslagets exceptionella framgångar i turneringen – Sverige tog brons – har låten kommit att bli förknippad med stora, nationella idrottstriumfer och används därför fortfarande så fort tillgälle ges; inte minst anspelar sportjournalister och andra ofta på denna låttitel i artikeltexter och -rubriker. Inför fotbolls-VM 2000 fanns både en officiell sång, dvs. en som var sanktionerad (och sponsrad?) av Svenska Fotbollförbundet, i form av Staffan Hellstrands ”Xplodera”, samt en inofficiell, Markoolios ”Mera mål”, som enligt Arvidsson fick stort genomslag ”trots” sin delvis parodierande stil och därmed bidrog till att Markoolio fick det officiella låtskrivaruppdraget inför EM i fotboll 2004 (s. 169).

Frågan är dock om det inte snarare var tack vare än trots sin parodierande stil som Markoolios låt gick hem i stugorna, genom att ta udden av det alltför högtidliga, självförhärligande och förväntansfulla (Markoolio är ju också känd och älskad som en folkhemsclown). Ett annat exempel på denna uppfriskande och jordnära självironi är då sportredaktionen på Sveriges Radio dagen efter att Stefan Holm tog guld i höjdhopp vid Aten-OS 2004 presenterade ”Upp över ribban”, en mer folknära travesti på det (sedvanligt) högstämda Arja Saijonmaa-numret ”Högt över havet”. Inför fotbolls-VM för damer 2003 fick det hela en könspolitisk udd då landslaget sjöng in ”Det är tjejernas tur i år”.

Om den officiella sången för fotbolls-VM 2006, ”Time of Our Lives”, samt den första officiella VM-sången ”World Cup Willie”, som gjordes till VM i fotboll 1966 (i England) och handlade om turneringens maskot, kan man för övrigt läsa i denna artikel på Sportcal.com.

När det gäller stämningsskapande musik i samband med matcher så finns det idag en bred flora av traditionsbemängda låtar att tillgripa. Även här finns mycket utgivet på skiva, då olika supporterföreningar ger ut album där originallåtar samsas med ”cover”-versioner av lätt igenkännbar populärmusik, som getts ny text anpassad till det lag som hyllas på skivan. Genom den globala tv-utvecklingen med sändningar av bland annat Premier League-matcher runt hela jorden, tillsammans med lättillgängliga CD-kompilationer av fotbollshymner, även tillgängliga via Internet, känner många fotbollsfans idag till sånger som FC Liverpools ”You’ll never walk alone”, en filmschlager som 1965 var en hit med Liverpool-bandet Gerry & the Pacemakers. I den nya fotbollskontexten anspelar låtnamnet på supportergemenskapen. Sjungandet vid brittiska fotbollsarenor kan härledas till just 1960-talet och då särskilt Liverpool, där en ny generation fotbollsfans tog plats runt arenan, ”fyllda med stolthet över att ha en egen musik som spreds över världen: Merseybeat”, det vill säga The Beatles, nämnda Gerry & the Pacemakers samt andra grupper vars hitlåtar spontant togs upp som allsånger (s. 166f).

Avslutningsvis får vi heller inte glömma de protestsånger mot idrotten eller med idrottsmotiv som växte fram under det radikala 1960-talet inom den progressiva musikrörelsen, något som Arvidsson också redogör för (se s. 173f).

---

Den artikel i antologin som mest utförligt behandlar Internet är Sara Berglund som i sin högintressanta och, skulle jag vilja säga, banbrytande artikel ”Kampen om hästkraften” skildrar relationer mellan tränare och ägare inom travsporten. Berglund inleder med att analysera ett fotografi från den så kallade vinnarcirkeln som finns utlagd på Internet. Det som intresserar Berglund är den krets av människor som syns på fotografiet – tränare, kusk, ägare och skötare – och som på olika sätt är engagerade i hästen Victory Tilly. Detta blir utgångspunkten för en undersökning kring ”hur sociala maktrelationer byggs upp och tar sig uttryck på travets arena” (s. 178f).

Berglund framhåller att travets aktörer är utsatta för hård konkurrens, inte minst i samband med tävlingsaktiviteterna, men att rivaliteten sträcker sig långt utanför tävlingsbanan: ”Kampen handlar också om uppmärksamhet från massmedier och omgivning.” (s. 180) Konkurrensen handlar här om synlighet och i fokus för mediernas rampljus står aktörer från i huvudsak två överlappande kategorier: tränare och kuskar. Det är framför allt dessa som syns i samband med tävlingarna. I dagstidningarnas rapportering brukar kusken till en vinnande häst nämnas först, inte sällan i rubriken, varpå det i den efterföljande texten preciseras vilka som tränat hästen i fråga. I motsats till tränarna och kuskarna är hästarnas uppfödare, ägare och skötare ofta medialt osynliga, trots deras betydelse för hästens framgångar; det hör endast till undantagen att deras insatser eller relationer till hästarna kommenteras, menar Berglund – tävlingsprogram som publiceras i dagstidningar eller tidningen Travronden sätter sällan ut deras namn.

Det finns dock sällsynta tillfällen när ägaren framhålls i medierna och det är när denne råkar vara en känd person, en individ som gjort sig ett namn utanför travets värld och som sedan kliver in som aktörer på denna arena. En sådan person är ishockeystjärnan Peter ”Foppa” Forsberg, som bland annat förekommit på omslaget till Trav- och galoppronden tillsammans med tränaren till sin häst. Berglund skriver:

Rubriken ”Foppas fullträff” stod skriven över deras bröst med feta bokstäver. Inne i tidningen berättas det om hur Forsberg valt bort säsongsförberedelserna i NHL-hockeyn till förmån för sin hästs tävlingsstart. Här är det den dubbla kopplingen som gör hästägaren massmedialt intressant; det är en storstjärna från ett annat, än mer lysande område som nu förärar travsporten lite strålglans. Den uppmärksamhet Forsberg ägnar travet utnyttjas som propaganda och legitimering av sporten i samhället. (s. 181)

Ty det är ju så att travsporten, trots sin stora omsättning av pengar, dras med ett sämre rykte och en lägre status än den föregivet finare galoppsporten, trots de skandaler som förekommit inom denna genom åren.

När en och samma häst utfört stora och upprepade triumfer kan emellertid även skötare och uppfödare bli synliga i medierna och till och med litet småkända, i och med att journalisterna då söker sig allt längre bakom kulisserna för att finna nya vinklar och perspektiv att skildra framgångarna genom. I brett anlagda reportage kring vissa stjärnhästar, deras liv på och utanför tävlingsarenan, får individer från de olika kategorierna då ”representera skilda sidor av hästen” (s. 182).

Tävlan om den mediala uppmärksamheten står dock som sagt i huvudsak mellan olika tränare och kuskar. Poängen i detta sammanhang är att dessa individer är egna företagare och att deras vardag därför präglas av en kamp om kunder: ”Man konkurrerar om hästar och hästägare, om att knyta så goda kontakter som möjligt för att få tillgång till att träna och köra de bästa djuren”, som Berglund skriver (s. 182). Det viktiga här är att framgång skapar medial uppmärksamhet och därmed offentlig synlighet, vilket blir till god marknadsföring som i sin tur drar till sig mer kapitalstarka och attraktiva kunder i form av hästägare. Kontrakt med rika hästägare som har råd att köpa in bättre hästar leder i sin tur till större framgångar, mer prestigefulla vinster, som i sin tur leder till ökad synlighet i medierna som i sin tur... och så vidare. Det innebär att framgångar ofta blir självgenererande, att ”de som blir uppmärksammade för att vinna många och betydelsefulla lopp har större möjlighet att få förtroendet för nya blivande vinnarhästar, än de kring vilka det råder massmedialt mörker” (s. 184). Medierna utgör alltså en viktig strukturell beståndsdel av dagens travbransch.

En annan aspekt som lyfts fram av Berglund är detta att travsporten (liksom mången annan elitidrott) har ”blivit en del av upplevelseindustrin” och att den marknadsförs som en ”äventyrets och gemenskapens arena” på så sätt att hästägarskapet borgar för möjligheten att ”få delta i dramatiken bakom kulisserna, där vardagen är kryddad av spänning. I denna tillvaro intar tränarna en central roll som ägarnas egna ciceroner till upplevelsen.” (s. 185) Tränarna måste här försöka skapa ett rykte om sig att kunna ta väl hand om hästägarna och inte bara deras hästar. Berglund beskriver ingående det utbyte av gåvor och gentjänster som präglar relationen mellan tränare och ägare.

Under de senaste decennierna har dock hästägandet kommit att förändras och det är inte minst här Internet-mediet kommer in i bilden. Vad som bland annat hänt är att hästägarskapet blivit förknippat med mycket höga kostnader utan garanti för avkastning. Många väljer därför att gå samman kring en stor investering i en häst genom att bilda andelsbolag, en ägarkonstellation som innebär att de ekonomiska riskerna sprids samtidigt som den månatliga kostnaden blir mer överkomlig. Detta andelsägarskap är i sin tur ofta uppbyggt kring en hemsida på Internet, vars administratörer sköter kommunikationerna mellan tränare och hästägare. På hemsidan redogörs det bland annat för hur hästarna mår, hur träningen fortskrider och om det är några tävlingar på gång. Här finns, skriver Berglund, ”stall” och ”boxar” i vilka man kan möta sina hästar i form av fotografier, härstamningsbeskrivningar och texter som mer ingående presenterar hästen (s. 189f). Berglund återger ett samtal med en sådan hästägare, där denne berättar att han varje morgon går in på Internet för att titta till de åtta hästar han har andelar i.

En social aspekt i sammanhanget är att dessa göromål gärna får fasta ramar vad gäller tidpunkt på dygnet när hästarna ”besöks” på andelsbolagens hemsidor och det sätt på vilket olika former av information inhämtas på anslutande nätsidor. Ett andelsägarskap av det här slaget kan också tecknas när som helst ”och kräver inte större ansträngningar eller kunskaper än vad som behövs för att hantera Internet” (s. 190). Det är alltså inte nödvändigt med några specifika lärdomar om travsport eller hästar i allmänhet och skulle det vara så att man önskar flytta eller sälja hästen så tar andelsägarna ett majoritetsbeslut om saken, varpå andra utför det konkreta arbetet. Detta är med andra ord en form av ägande som inte byggs upp kring personliga kontakter med häst och tränare, vilket i sin tur innebär att den geografiska belägenheten (placeringen) blir mindre viktig – du kan bo i Skåne eller Norrbotten och genom ett klick på Internet bli delägare i en häst på Bergsåkers travbana utanför Sundsvall, exempelvis.

Berglund knyter här an till den franske kulturanalytikern Jean Baudrillard som myntat begreppet ”hyperrealitet”, med vilket avses den mediala inbäddningen av dagens tillvaro med tv-mediet som bas och som medför att medietexter ständigt hänvisar till andra medietexter i en ständig rundgång. Enligt Baudrillard är den mediala verkligheten idag mer ”verklig” och styrande än själva den sociala vardagsverkligheten. Frågan blir alltså inte om medierna påverkar vår ”verklighet” eller inte utan om det över huvud taget finns några kvarvarande enklaver i dagens samhälle som inte struktureras eller betraktas via de mediala representationerna av dem. Ett exempel på det är den kunskap om eller det medialt förmedlade ”manus” om olika sexuella metoder som unga idag besitter och utgår ifrån innan de ens hunnit göra sin egen sexuella debut. Ett annat exempel kan vara arenaupplevelsen i samband med en fotbollsmatch eller en friidrottstävling, där intrycken silas genom alla erfarenheter av att ha tagit del av fotboll och friidrott på tv.

Mediestyrningen av den verklighet i vilken vi framlever våra liv har förstås inte blivit mindre genom tillkomsten av Internet, med vilket vi kan meddela oss och röra oss i virtuella rum runt hela världen på bråkdelar av en sekund. För en andelsägare i en häst gör det alltså ingen skillnad mellan att äga en häst på Solvalla eller Bergsåker eftersom det tar lika lång tid att besöka hästen i dess virtuella stall oavsett landsända. Det ligger därför, menar Berglund, nära till hands

att föreställa sig att det faktum att man inte möts personligen innebär något för hur man som ägare ser på sin häst och tränare, samt vilka beslut man kan tänkas ta. Förståelsen och uppfattningen av dem som individer formas inte utifrån en direkt social interaktion, utan konstrueras i mötet mellan de förmedlingar som olika medier erbjuder. Bristen på personlig kontakt medför således att hästen och tränaren framför allt existerar som representationer för andelsägaren. På andelsbolagens hemsidor skapas en bild av dem, utifrån fotografier, resultat, tränarrapporter och andelsägarnas diskussioner. (s. 191)

Enligt Berglund hindrar dock inte det virtuella avståndet ägaren från att odla ett emotionellt förhållande till sin andelshäst: ”Mitt i en infekterad diskussion på Internet om huruvida en häst ska byta tränare eller ej, finner man därför påståenden som ’Glädjen finns hos [stoet]! älskar den hästen över allt annat’. Det finns alltså ingen anledning att utgå ifrån att ekonomiska intressen och långa geografiska avstånd automatiskt skulle leda till ett känslokallt och instrumentellt förhållande, menar Berglund, tvärtom – om hästen misslyckas kan det skyllas på yttre omständigheter såsom tränare och kusk, medan hästen själv både kan tillskrivas stor kapacitet och bli föremål för drömmar och kärlek.

Avslutningsvis finns det anledning att framhålla den betydelse spelet på hästar har för travsporten i allmänhet och jag vill därför tipsa Berglund och andra intresserade om en utförlig studie av ATG:s medie- och marknadsstrategier, publicerad under rubriken ”Travets mediehus får fler att spela” på Journalisten.se (på köpet får man även en intressant diskussion om sportjournalistiken generellt): . Se även nyhetsartikeln ”Travkuskar går över till alpint i ATG-kampanj” i Resumé om reklamfilm för ATG (ATG står för AB Trav & Galopp).

---

Efter Berglunds upplysande artikel fortsätter det med ännu en intressant text, denna gång av Angela Rundquist om ”Sport, klass och mode”, närmare bestämt om ”de spår som sport lämnar i modet och hur mode invaderar sportens garderober” (s. 197). Rundquist behandlar inte bara sportmodets klassmässiga dimensioner och betingelser (genom att knyta an till kultursociologen Pierre Bourdieu) utan även könsmässiga aspekter: ”Sport liksom kläder placerar kroppen i centrum och i vår tid spelar plaggen en stor roll i sport, vilket i sin tur speglar att sport är mer än själva aktiviteten. Den ger också tillfällen för uppvisning av viril maskulinitet och kvinnlig emancipation alternativt superfemininitet.” Sportmodet spelar som bekant också en stor roll i olika ungdomskulturer idag – ja, till och med i huligankulturen (se s. 206). Inte minst har olika extremsporter som skateboard och snowboard varit viktig för ungdomsmodets utveckling under det senaste decenniet genom bland annat tillkomsten av olika specialtidningar för dessa sporter.

Därifrån är steget inte långt till att framhålla den enorma betydelse som Nike, Adidas, Puma, Reebook och andra producenter av sportkläder och annan utrustning haft för den allmänna, globala modeutvecklingen under senare decennier (se s. 216ff). Inte minst gav låten ”My Adidas” från 1986 med rapgruppen RunDMC, som i videor uppträdde med oknutna gymnastikskor, en ordentlig skjuts åt sportmodet. Eller som Rundquist skriver: ”I urbana ghetton rör sig ungdomar av båda könen i baseballkepsar, jackor med huvor, träningsoveraller och eleganta sneakers. Hiphop och breakdancekulturen är gatans egen catwalk och sprider impulser till det höga modet som sedan sprids i modetidningar, syns på restauranger och discon i storstäderna nöjeskvarter.” (s. 220) Omvänt har den sportsliga elegans som utmärker överklassen fått fäste bland fotbollspelare och deras fans.

Allen Iverson, omslagsgrabb på basketmagasinet SLAM, februari 2005

Även här spelar alltså media en stor roll, för hur skulle mode kunnat spridas utan medier som tv, film och olika typer av tidningar? Rundquist nämner, med hänvisning till Elizabeth Wilson (som också finns översatt till svenska) att Burberry i Storbritannien bidrog till ett bilmode vars födelse kan dateras till decennierna kring 1900: ”I deras kataloger hade motorsport en egen rubrik.” (s. 210) Här kan man dra paralleller till dagens stora fotbollsklubbar som Chelsea, vilka årligen ger ut kataloger med moderiktiga klädesattiraljer i klubbens färger som går att köpa. Rundquist framhåller också att mellankrigstidens affischer för vintersportorter ”var konstnärligt utmärkta exempel vilken plats sport började ta i människors liv och att sportens värde uppgraderades på alla plan”. På könsområdet blev sportande kvinnor en målgrupp i modets värld och den franske modeskaparen Coco Chanel satte upp en butik för kvinnliga sportkläder redan 1913 i Deauville och 1916 i Biarritz; genombrottet för mer ändamålsenliga tenniskläder för kvinnor kom 1920. Sedan sekelskiftet 2000 är de svarta systrarna Serena och Venus Williams trendledande med sina djärva, okonventionella tenniskläder, liksom före dem Andre Agassi var på herrsidan, med sina okonventionellt färgglada (och för många tennistraditionalister förhatliga) tenniskläder. ”Gränsen mellan gammaldags sport och modern underhållning har blivit allt luddigare”, kan Rundquist konstatera (s. 213). Norska Dagbladet visar på ytterligare ett exempel på att så är fallet.

---

Efter Rundquists artikel är det dags för det andra idrottshistoriska bidraget. Det är Leif Yttergren som skriver om ”Skidsporten och traditionalismen”, vilket närmare bestämt är en studie av det forna nordiska motståndet mot Vinter-OS. Det var nämligen så, att man i Norden arrangerade vinterspel i Holmenkollen och även, från 1901, Nordiska spelen. Dessa arrangemang ville man ha monopol på och de blev därför en viktig anledning till att man motsatte sig tillkomsten av ett speciellt OS för vintersporter. Ytterst handlade det nordiska motståndet om vem som skulle ha makten över ett nordiskt kulturarv (s. 229). I Sverige fördes debatten för och emot vinter-OS i tidningar som Idrottsbladet och På Skidor men även i dagspressen, vilket också i hög grad utgör Yttergrens källmaterial vid sidan av protokollhandlingar, brev och annat. Ett beslut att införa vinter-OS togs slutligen efter spelen i Chamonix 1924.

Det torde väl knappas ha undgått någon att begreppet ”varumärke” alltmer kommit att genomsyra sportjournalistiken. Vinner någon VM-guld eller liknande får vi direkt veta att det ekonomiska värdet på dennes varumärke ökat ytterligare, och om någon ny talang slår igenom i en mediebevakad idrottsgren så börjar man direkt spekulera hur dennes varumärke, inklusive ”image”, bäst skall marknadsföras för största möjliga avkastning.

Bokens tredje avdelning, som har temat kropp och hälsa, inleds med en artikel av Birgitta Svensson där hon ställer följande fråga: ”Tatuering – idrottens nya varumärke?” Svensson menar att dagens trend med tatuerade idrottsstjärnor började göra sig gällande kring mitten av 1990-talet: ”Sommaren 1995 var det världsmästerskap i friidrott i Göteborg och dagligen kunde man i media se uttryck för tatueringar inkarnerade på de tävlande. Sannolikt var det då det började, den förstärkning av kroppens yta som därefter blivit så vanlig bland idrottens män och kvinnor att man skulle kunna tala om idrottens nya varumärke.” (s. 239) Tatueringar kan också ha olika betydelse och funktioner beroende på vem de sitter på – för supportrar kan en tatuering av exempelvis klubbmärket fungera som stamtillhörighetens totem genom att uttrycka en tillhörighet och en kollektiv identitet, medan idrottarna själva ser sina tatueringar som personliga fetischer. Man kan förstås också se idrottarnas tatueringar som små särskiljande markeringar i marknadsföringen och konkurrensen om medial uppmärksamhet och modekontrakt – exempelvis har Arsenal-spelaren Fredrik Ljungberg tatuerat in en svart panter på magens nedre del, väl synlig på hans reklambilder för modehuset Calvin Klein (s. 248).

Idrott och tatuering. Ur Sportmagasinet, september 2005

I sin analys knyter Svensson på ett spännande sätt an till såväl socialpsykologen Thomas Ziehe som till brittisk ”cultural studies” (närmare bestämt den så kallade Birminghamskolan eller CCCR, Center For Contemporary Cultural Research), vilka båda introducerades för en bredare, akademisk läsekrets 1984 i den för svensk och Nordisk ungdomsforskning banbrytande antologin Ungdom: Identitet–Motstånd (se Fornäs m.fl. 1984). Det enda ”felet” med den antologin och svensk ungdomskulturforskning de följande åren var (den ack så typiska) negligeringen av tävlingsidrotten och dess kulturella och identitetspolitiska betydelser. Ett undantag utgjordes härvidlag av sociologen Mats Franzén, som under 1990-talet blev den förmodligen förste i Sverige att koppla idrottsforskning till den nya ungdomskulturforskningen och dess teoribildningar (se Franzén 1994 och 1995). Med Birgitta Svenssons artikel (och även att par andra artiklar i denna antologi) blir det tydligt att gränserna mellan idrottsforskning och djuplodande (semiotisk och annan) kulturanalys äntligen raserats en gång för alla också på våra breddgrader.

Även i Svenssons artikel kommer Internet på tal, när hon nämner att AIK:s supporterklubb Black Army (Stockholm) uppmanar sina medlemmar att tatuera sig och på sin hemsida diskuterar motivval. Här kan man dessutom få sin tatuering med AIK-anknytning avbildad. Även till GAIS’ supporterklubb Makrillerna (Göteborg) har många medlemmar skickat in bilder på sina tatueringar (s. 240f). Svensson nämner också att Aftonbladets dagliga bilaga Sportbladet i februari 2005 uppmanade sina läsare att sända in sin bästa ishockeytatuering, vilket gav möjligheten att vinna en signerad landslagströja, vilket kan tolkas som att anskaffande av tatuering inte längre handlar om att sticka ut och vara annorlunda i någon mer rebellisk mening. Tatueringar har överhuvudtaget kommit att spela en stor roll i åtskilliga reportage i tidningarnas sportbilagor, kan Svensson konstatera, eftersom idrottarna i samband med intervjuer inte bara får frågor om själva idrotten utan också om personliga förhållanden ”och numera också om varför de tatuerar sig” (s. 243).

Har sålunda tatueringarna blivit idrottarnas nya varumärken, eller kanske ännu hellre deras logotyper? Det finns mycket som tyder på det och Svensson anför simmerskan Therese Alshammar, länge simningens omslagsflicka, som ett exempel:

Efter hennes silver i OS i Sydney 2000 drog hon sig tillbaka i besvikelse. Hon var tidig med den nya trenden att tatuera sig. Hon har nu återtagit sin position som framgångsrik simmerska. Detta vill hon också kommunicera genom att använda kroppen som medium. Hon har tatuerat in DIVA i ryggslutet. Några veckor före OS i Athen 2004 uttalade hon sig i tidningarna med att ”Divan har inte varit synlig på ett tag. Det är dags nu.” (s. 243)

Att rockkulturen och sporten allt mer börjat flyta samman framkommer även på detta område. Svensson nämner en ishockeyspelare som har en Bruce Springsteen-tatuering och som utgör ”en viktig beståndsdel i sportsidornas reportage om honom” (s. 244), medan en fotbollspelare har tatuerat Bob Dylan på högerarmen – och när guldmedaljören i kanot K2 1000 meter, Markus Oscarsson, rodde i mål i OS i Athen ”dominerades mediabilderna av hans tribaltatuering på höger överarm och axel”. Ännu ett exempel: när (svenske) tennisspelaren Andres Vinciguerra uppmärksammades på en helsida i Svenska Dagbladet hösten 2004 var det hans nya tatuering, en tiger på vänster överarm, som gavs störst exponering (s. 244f). Bland kända internationella stjärnor som skaffat sig spektakulära tatueringar kan nämnas Dennis Rodman, David Beckham, Mike Tyson och Maradona – tatueringar som garanterat dem stora rubriker och bred exponering i medierna, även utanför sportsidorna.

---

Från Svenssons artikel om dagens råkommersiella idrottsvärld kastas vi tillbaka till idealismens och amatörismens tidsålder i Klas Rambergs artikel om ”Vandrarringen”, vilket står för den sammanslutning av naturdyrkande unga män som bildades 1922 – inte förrän vid 1970-talet tilläts kvinnor bli medlemmar. Allt har inte gått bakåt i utvecklingen, således... Inom Vandrarringen gav man sig ut på långpromenader och cykelturer och idkade härdande friluftsliv i största allmänhet. Idealen var klara och uttalade – kollektivet ställdes före individen och man arbetade för allas bästa, exempelvis när det handlade om att bygga sportstugor där man kunde hålla till. Idealism var honnörsordet framför andra. Ramberg ger en fascinerande inblick i en tid och kultur så väsensskild från vår egen, även om Vandrarringen fortfarande existerar, dock under litet andra former; bland annat sysslar man numera med olika tävlingsaktiviteter. Måhända hade Rambergs beskrivning och analys getts en bredare kontext om han på samma sätt som Lindroth knutit an till publikationer som omgett organisationen och där dess idéinnehåll förmedlats och diskuterats, men kanske har det inte funnits någon sådan publikation? Hur som helst är det en trevlig och berikande artikel Ramberg har skrivit.

---

Ett rätt så intressant aktivitet som kunnat skådas på nordiska bredgrader under senare år (i Sverige sedan 1998) är den så kallade stavgången, där framför allt äldre människor är ute går med stavar i nävarna. Detta fenomen är något som Sverker Hyltén-Cavallius analyserar i sin artikel ”Nytta … och nöje! Om friskvård, aktivitetsestetik och stil”. Hyltén-Cavallius tar bland annat avstamp i Max Webers teori om förhållandet mellan kapitalismens uppkomst och den protestantiska arbetsetiken och kommer fram till att stavgången är en del av den aktivitetsetik som dagens pensionärer i allt högre grad måste leva upp till efter att ha levt ett liv i arbetsetikens tecken, allt för att inte framstå som dagdrivare och onyttiga parasiter på den kapitalistiska samhällskroppen. Den fritid som är avsedd att vara arbetsfri blir alltså paradoxalt nog alltmer lik arbetslivet och en ”investering i det gemensamma bästa” genom kollektiva, hälsobefrämjande aktiviteter som stavgång och pensionärsdans – eller ”skrynkeldisco” som en av mina flitigt pensionärsdansande morbröder (70 år gammal) självironiskt kallar det (s. 266f).

Hyltén-Cavallius delar upp pensionärernas fritid i en instrumentell respektive expressiv tid, där den instrumentella tidens aktiviteter formuleras i termer av nytta och den expressiva tiden i termer av onytta (dvs. som rent nöje?). Poängen är att den expressiva tiden eller sysselsättningen måste legitimeras via den instrumentella: först måste aktiviteten nyttorelateras och instrumentaliseras – först därefter kan man lyfta fram dess onyttiga, expressiva kvalitéer (s. 268f).

Vad som i en vidare bemärkelse hänt, är att ålderdomen fått en moralisk laddning, att pensionärerna blivit moraliska förebilder. Liksom på många andra samhällsarenor är det inte minst via olika typer av medier som dessa förebilder – bokstavligen före-bilder – exponeras och sprids. Hyltén-Cavallius deklarerar också tydligt att utgångspunkten för hans resonemang är ”iakttagelser från evenemang, aktiviteter och medier i och kring några svenska pensionärsföreningar mellan åren 1995 och 2000” (s. 266). Centralt material i sammanhanget är det mediematerial som produceras av olika myndigheter:

Förfall blir […] problematiskt i ett samhälle som bygger på idéer om evolution och progression. Ur dessa perspektiv är det inte förvånande att den åldrande kroppen utgör en moraliskt laddad zon, en plats där moraliska principer manifesteras. I detta korsdrag av moraliska påbud – från folkhälsoinstitut, vårdinstitutioner, rådgivningsböcker med flera – blir upprätthållandet av en sund själ i en sund kropp en grundläggande betingelse i alla sammanhang där gamla samlas i egenskap av gamla. (s. 269)

Vad detta pekar på är vikten av att semiotiskt och ideologiskt analysera även till synes ideologiskt oskuldsfullt eller neutralt mediematerial som går under beteckningen ”information” – oftast ett förskönande ord för propaganda – på samma sätt som vi analyserar kommersiellt material som reklam, tv-program och filmer med mera. Hyltén-Cavallius nämner bland annat Uppsala friluftsfrämjandes hemsida där man kan läsa mer om nyttan med stavgång och hur den bäst utförs (s. 270). Hyltén-Cavallius berättar också målande hur han sitter med en ”informationsfolder” som utformats av Folkhälsoinstitutet i samarbete med pensionärsorganisationerna (s. 266). På framsidan visas de gamla folkkära filmstjärnorna Sickan Carlsson och Annalisa Ericson (vars storhetstid inföll under 1930–1950-talen); de ler och vinkar mot betraktaren i en vackert sommarsolig omgivning. Inne i broschyren får läsaren veta att dessa två står som symboler för dagens aktiva pensionärer. De utgör (eller konstrueras) med andra ord (som) moraliska förebilder.

Hyltén-Cavallius menar annars att det var bilden av de stavgående pensionärerna som ”innovativa motionärer” som först fångade hans intresse och att ett nytt inslag i denna bild var pensionärerna som ”en trendsättande subkultur i vilken nya flugor från andra länder [i stavgångens fall Finland] snabbt plockas upp och sedan gradvis sprids till en bredare publik” (s. 265). Denna bild av dagens pensionärer avtecknade sig emellertid också mot

allt vanligare massmediala representationer av gamla såsom imitatörer av yngre åldrar eller som ”ungdomliga”: bilder i reklamen av pensionerade motorcyklister i skinnställ, av äldre kvinnor i grälla tonårskläder och äldre män som försöker lära sig ungdomens språk genom att lyssna på hiphop-skivor. Här tycktes det tvärtom vara yngre människor som betedde sig ”pensionärigt”.

I sin analys knyter Hyltén-Cavallius här an till brittisk ”cultural studies” och då inte minst den semiotiskt orienterade stilanalys som Dick Hebdige gjorde av efterkrigstiden olika ungdomsbaserade subkulturer – från Teddy Boys och mods till glamrockare och punk – i sin banbrytande bok Subculture. The Meaning of Style, som utkom 1979 (se översättning av ett kapitel i Fornäs m.fl. 1984). Hebdige menar där bland annat att ungdomars subkulturella estetiska uttryck har till syfte att kommunicera skillnader och han visar att varje distinkt subkultur, som exempelvis de engelska modsen, inte går att förstå utan beaktande av deras strukturella motpoler, i de propra, subtila och mer ”feminint” skoterkörande modsens fall de läderutstyrda, motorcykelåkande och ytterligt maskulina så kallade rockers. Enligt Hyltén-Cavallius kan man betrakta stavgång och seniordans ur samma perspektiv, eftersom det handlar om aktiviteter som betonar vissa särdrag i pensionärskulturen.

Att dra ett likhetstecken mellan Hebdiges uttalat expressiva subkulturer och pensionärskulturen som subkultur betraktad görs sig dock inte helt lätt, det är Hyltén-Cavallius på det klara med. Han skriver: ”Dansande är visserligen en estetisk syssla, men i seniordansen är den estetiska sidan underkommunicerad, medan motions- och träningsaspekten istället tenderar att lyftas fram. Och stavgången är inte alls estetiskt elaborerad.” (s. 274ff) Ändå kan vi, menar Hyltén-Cavallius, läsa dessa former av friskvård som just stiluttryck, ”eller kanske snarare som kommunikationer av skillnader, på det sätt som ungdomars stilar kommunicerats genom musik, klädsel och dans”. Det som betyder något för denna subkultur, pensionärernas, blir, menar han, ”inte så mycket ’stil’ som ’aktivitet’. Eller ännu hellre, pensionärsrörelsens ’stil’ kanske kommuniceras just i stavgång och seniordans, snarare än i iögonfallande klädsel eller rebellisk musik.”

Möjligen är Hyltén-Cavallius någonting på spåren här, genom att teoretiskt koppla ihop fysiska träningsaktiviteter med formandet av gruppgemenskaper ”som förenas av starka stilistiska, estetiska centra“. Dock har jag litet svårt att se vad pensionärernas stavgång och dansträffar särskiljer sig från, i strukturell och subkulturell bemärkelse. Skiljer sig dessa nyttoinriktade pensionärer från de pensionärsgrupper som mer bejakar det expressiva eller fysiskt onyttiga framför det nyttigt instrumentella, som, likt Hebdiges subkulturer, är mer eller till och med utpräglat hedonistiska? Vilka är i så fall de fysiskt icke-aktiva pensionärsrebellerna, de som vägrar leva upp till de av stat, myndigheter och intresseorganisationer påbjudna rollbilderna och levnadsidealen?

Kanske hade Hyltén-Cavallius kunnat borra djupare i sin analys om han beaktat klassaspekten och kanske även en etnicitets- eller rasaspekt, vilket är framträdande dimensioner i Hebdiges och andras analyser av ungdoms- och subkulturer. Jag kan för egen del tänka mig att det finns vissa övergripande klasskillnader mellan de som sysslar med den mer individualiserade och naturförankrade stavgången (övre medelklass) och de som går på pensionärsdans i förorternas samlingslokaler (arbetarklass och lägre medelklass), samt att det finns klassmässiga och/eller etniska skillnader (svenskar vs. invandrare) mellan de som sysslar med stavgång och dans å ena sidan och de som sysslar med andra aktiviteter å den andra, exempelvis bingo. Det vore i vilket fall som helst värt att utforska.

---

Efter detta följe en artikel av Jesper Fundberg, ”Att kasta killkast”, där han anlägger ett genusperspektiv på kropp och rörelse. Liksom i sin avhandling om fotbollspelande pojkar frågar sig Fundberg hur kroppar iscensätts i olika idrottsmiljöer och vad de får för symboliska innebörder. Inte minst intresserar han sig för hur maskulinitet och femininitet konstrueras i förhållande till variabler som klass och etnicitet (för en recension av Fundbergs avhandling, se här.

---

Därpå skriver David Gunnarsson om moraliska praktiker och omklädningsrum i en artikel med rubriken ”Från naveln till knäna”. Gunnarsson fokuserar framför allt på muslimska män och deras inte helt problemfria förhållningssätt till omklädningsrum med dess ”homosociala omklädningstillfällen” som också öppnar upp för ”anspelningar på homosexualitet” (s. 288). Här gör Gunnarsson en jämförelse med den tv-serie eller ”såpa” om Malmö IF:s ishockeylag som (den reklamfinansierade) kanalen TV4+ visade under hösten 2003 – en serie som lades ner efter ett par månader, bland annat beroende på att tv-teamen hade uppfattats som störande i omklädningsrummen (s. 288). För de muslimska män som här studeras finns religiösa föreskrifter på bland annat Internet gällande klädsel och uppträdande i homosociala situationer och Gunnarsson undersöker sambandet mellan dessa föreskrifter och de muslimska idrottande männens sätt att hantera omklädningssituationen så att inte deras religiösa eller könsmässiga identitet kommer i fara (s. 290f).

---

Även Lena Gerholm studerar muslimska män i sin artikel ”Kroppen i tron – tron i kroppen”. Här handlar det om muslimska mäns ”förhandlingar om mat, kön och sexualitet”.

---

I bokens sista artikel, ”Anorexia nervosa – livets brännpunkt” berättar Birgitta Meurling om en ung man, Peter, enligt egen utsago ”vanlig idrottsintresserad kille”, som fått denna ätstörningssjukdom. Peter är en flitig dagboksskrivare som ”ägnar sig åt olika fritidsintressen såsom sport- och idrottsaktiviteter” – bland annat går han på gym, tecknar och målar och skriver samt gillar matlagning och umgängesliv (s. 317). Det är denna dagbok – definierad som en självbiografisk text – som Meurling fått ta del av och utgår från i sitt försök att tolka vari Peters problem består och hur det är relaterat till den fysiska träningen och de många motstridiga mansideal som oavbrutet exponeras i dagens samhälle genom medierna:

Vi påverkas alla mer eller mindre av det slankhetsideal som idag bland annat gestaltas av magra fotomodeller, artister och vissa idrottsstjärnor. […] Rent allmänt kan konstateras att vi idag i press, reklam och tv möts av många unga män, som månar om sitt utseende på ett sätt som man tidigare snarast förknippade med kvinnor. Numera kan män både färga håret och sminka sig utan att nödvändigtvis uppfattas som omanlig. (s. 322, 326)

Så mycket mer har dock inte Meurling att säga om just mediernas betydelse i fallet Peter, vilket heller inte är det huvudsakliga syftet med artikeln. Meurling lyckas dock inte knyta Peters problem till hans idrottsintresse. Av Peters dagbok framgår att han har problem med sina föräldrar, en krävande och okänslig far och en mor som ”drar sig tillbaka med sin sorg och sin oro och periodvis har varit sjukskriven”. Detta låter som rena skräckkabinettet, tycker jag. Meurling vet inte riktigt hur hon skall förhålla sig till det faktum att föräldrarna uppenbarligen har sin skuld i Peters sjukdomsbild. Hon återger Peters ilska och vanmakt gentemot föräldrarna, att han känner sig kränkt av framför allt pappan, och konstaterar att familjeproblem och besvärliga uppväxtförhållanden rent generellt är några av de förklaringar som brukar nämnas i samband med uppkomsten av anorexia nervosa, men skriver samtidigt att det tycks finnas ”vissa problem i kommunikationen mellan honom och hans föräldrar, vilket för en utomstående inte ter sig särskilt egendomligt. Vilka föräldrar skulle inte bli förtvivlade om något av barnen plötsligt nästan upphörde att äta?” (s. 321f)

Detta är kärnproblemet med Meurlings studie: hon tenderar att förväxla orsak och verkan i Peters sjukdomsbild. Vad kommer först, Peters problem med föräldrarna eller sjukdomen, som i sin tur orsakar problem med föräldrarna, vars omsorger enligt Meurling snarare låser fast honom i sjukdomsbeteendet än hjälper honom? Det kan förstås inte jag eller någon annan utomstående veta men all erfarenhet och psykologisk expertis säger att problemet med föräldrarna kommer först, och att sjukdomen, det psykiska och även fysiska illamåendet är en reaktion eller svar på någon form av förtryck och förnedring. Att idrottens prestationsideal skulle ha någon skuld i Peters sjukdom är inget som Meurlings lyckas belägga i sin artikel.

Min egen tolkning av Meurlings text är att hon inte riktigt törs löpa linan ut när det gäller föräldrarnas skuld utan tar skydd bakom den typiska föräldraidealiseringen, att de möter ett utifrån kommande problem och först som sist bara vill väl. Detta är nu Meurling inte ensam om. Handen på hjärtat, hur många av oss törs konfrontera föräldrar i vår omgivning när vi förstår att deras oregerliga, asociala eller kriminella barn egentligen inte mår så bra på grund av sina hemförhållanden och att det är detta deras destruktiva agerande bottnar i, som de agerar ut? Här är vi många som borde skämmas över vår undfallenhet och feghet; av någon anledning skall alltid föräldrarna skyddas.

Jag vill hur som helst rekommendera Meurling att läsa en bok av Horst-Eberhard Richter från 1970, Den sjuka familjen (Norstedts faktapocket) där författaren på basis av olika fallstudier beskriver hur en familjemedlem blir psykiskt sjuk därför att han eller hon av de andra tvingas in i en roll som leder till neuros eller psykos, alltså hur den sjuke blir symtombärare och syndabock istället för den som egentligen är sjuk, vanligtvis mamma eller pappa, därför att denne måste skyddas, inte får avslöjas. Detta scenario är för övrigt briljant skildrat i en banbrytande film av Ken Loach, Family Life (1971), där han skildrar hur en arbetarklassflicka bryts ner fullständigt av sina aningslösa, reaktionära, sexualneurotiska och egocentriska föräldrar.

Som förhoppningsvis framgår av ovanstående genomgång så bjuder denna vänbok till Mats Hellspong nästan genomgående på mycket intressanta artiklar, som förhoppningsvis både kan bidra till att ytterligare legitimera etnologisk idrottsforskning och till att få medieinriktade idrottsforskare (och andra) att ta del av den. Förhoppningsvis kan den också bidra till ett mer tvärvetenskapligt utbyte mellan etnologisk och medievetenskaplig forskning.

En avslutande kommentar kan utgå från Fredrik Schougs i högsta grad medieanknutna artikel, och då framför allt hans påstående att ”medieforskarna har en oändlig arbetsuppgift framför sig vad det gäller att reda ut de samhälleliga och kulturella konsekvenserna” av det under senare tid dramatiskt utvidgade och samtidigt segmenterade medielandskapet och därmed förändrade offentliga rummet (eller rummen, skulle jag vilja säga) (s. 114). Men varför skulle detta vara en fråga enbart för medieforskare? Snarare är väl detta, hur samhälle och kulturformer förändrats till följd av medieutvecklingen, något som både sociologer, historiker och inte minst etnologer borde ta sig an. Omvänt kan medieforskare inte till fullo förstå mediernas samhälleliga förankringar och publika kontexter utan att beakta vissa historiska, sociala och kulturella samband.

Schougs egen artikel och stora delar av denna antologi är också i själva verket ett bevis på att man inom etnologin nu på ett mer självklart sätt beaktar mediernas inverkan på olika levnadsformer, sedvänjor och traditioner. Dock tycks det som att man inom etnologernas led trots detta inte riktigt vill acceptera en syn på medierna som samhälleligt och kulturellt betydelsefulla, vilket alltså bland annat kommer till uttryck i bristen på referenser till medievetenskaplig litteratur i denna antologi. Eller är det medievetenskapen som sådan man förhåller sig skeptisk och kanske en smula överseende till?

Enligt min mening borde alltså idrottsforskande etnologer i högre grad knyta an till den medievetenskapliga forskningen när detta är relevant och motiverat, för inhämtande av teoretiska och andra verktyg som kan underlätta förståelsen av mediernas betydelse för dagens livsformer. Då slipper man också göra enkla misstag, som då Schoug slarvigt påstår att TV 3 köpte upp tennisens Wimbledonturnering och ishockey-VM i början av 1990-talet, när det i själva verket skedde redan 1988/89. Som jag nämnde inledningsvis är vi många medieforskare som tacksamt vänt oss till etnologin för kunskaper och metoder som bland annat gjort oss bättre rustade att förstå receptionen av medietexter. Nu är det dags för idrottsforskande etnologer att i högre grad vända sig till medievetenskapen för teorier, begrepp och historiska kunskaper om mediernas framväxt och utveckling.

Vi behöver över huvud taget en mer tvärvetenskaplig inställning och ökade kontaktytor mellan olika ämnen för att bättre kunna frilägga och förstå dagens komplexa idrottsverklighet. Att detta lätt kan skapas framgår om inte annat av Alf Arvidssons introduktionsbok till etnologiämnet och studiet av folkore. Arvidsson skriver (1999, s. 19): ”Inom folkloristiken finns en lång vetenskaplig tradition av att arbeta med estetiska uttrycksformer i vid bemärkelse. Det unika bidraget till helhetsämnet etnologi ligger i uppmärksamheten på särskilt intensiva former av kommunikation.” Detta skulle lika gärna kunna vara sagt om medievetenskapen, där man sysslar med såväl ”estetiska uttrycksformer” som ”intensiva former av kommunikation”. Användningen av begreppet estetik sker heller inte med normativa förtecken, i syfte att sålla ut det ”sköna” eller ”formfulländade”, poängterar Arvidsson: ”Inom nyare etnologi och folkloristisk används begreppet istället för att beteckna att det inom alla kulturer finns regler, normer, hållningssätt och beslut som rör utformningen av kommunikativt beteende.” (s. 19f) Även detta stämmer i hög grad in på medieforskningen, även om etnologin nog får anses vara något mer fördomsfri, lite mindre hierarkisk än medievetenskapen, där det fortfarande anses finare att syssla med ”hårda nyheter” knuten till den politiska offentligheten och (föregivet) kognitiva processer än att syssla med sådant som utgår från fysiska uttryckformer och mer direkt berör känslolivet, det vill säga tävlingsidrotten (som givetvis i själva verket är i högsta grad politiskt och ideologiskt laddad på olika nivåer, inte minst i dess mediala representationer).

Nu framhåller Arvidsson förstås den mellanmänskliga kommunikationen som ett karakteristiskt drag hos vad som kallas folklore, men framhåller att det ”också [kan] vara på sin plats att diskutera folklore-begreppet i förhållande till masskommunikativa media” (s. 21f, Arvidssons kursiv). Arvidsson skriver, med anledning av litteraturvetenskapens snävare perspektiv där behovet av att klassificera texter varit centralt (dvs. bedöma texter på normativt grundlag): ”För ett vidare kulturanalytiskt perspektiv är det dock förödande att underkänna det faktum att folket tagit till sig böcker, tidningar, film, radio, TV, fonogram – eller skriftliga och sekundärt muntliga (’elektroniska’) medier, och att dessa tillsammans med den ’omedelbara’ muntligheten förmedlar en helhet av estetiska kommunikationsformer.” (s. 22) Arvidsson ser på folkloreformer som ”organiserat berättande, talande, ljudande, rörelse samt agerande i roller” och menar att folklore betecknar ”en del av det gemensamma livet i alla sociala grupper oberoende av historisk tid” (s. 10, 16).

Folklore betraktat som kulturskapande och gemenskapsförstärkande aktiviteter är alltså inte något som existerade bara i det gamla bondesamhället. Förhållandet är snarare det omvända, vilket bland annat framgår av en antologi med titeln Nostalgi og sensasjoner. Folkloristisk perspektiv på mediekulturen, redigerad av Torunn Selberg (1995). Boken innehåller sju texter som ”til sammen viser hvor fruktbar og mangfoldig et folkloristisk perspektiv på studiet av de moderne massemediene er” (s. 7). Selberg framhåller här det felaktiga i att se folkloren som förlorad för samhället genom framväxten av massmedierna när det i själva verket är så att den moderna massmedieteknologin ”både sprer og skaper folklore i større tempo og med mer variasjon enn den muntlige overleveringen gjorde” (s. 10). Det finns dock ingen text om massmedierad idrott som folklore i Selbergs antologi (se Dahlén 2000 för en studie av mediernas konstruktion av folkloristiska berättelser kring Vasaloppet 1952). Arvidsson exemplifierar själv denna aspekt med den kulturella gemenskap som skapas på nationell nivå: ”Här är det massmedierna som garanterar att berättandet får en nationell spridning. Den dagliga konstruktionen av verkligheten i samhället sker genom nyhetsförmedling i tidningar, radio och TV.” (s. 42) Här kan man tillägga dels att den mediala verklighetskonstruktionen, så central i dagens samhälle, inte utgår bara från nyhetsgenren, dels att det nu också finns andra centrala medier, som Internet.

Gå nu och köp Tankar från baslinjen. Humanister om idrott, kropp och hälsa. Trevlig och bildande läsning garanteras för alla och envar.

	Köp boken från AdLibris.se
	Kjøp boken fra AdLibris.se
	Køb bogen fra AdLibris.se