Utlagd den 18 maj 2004

Vacker, löjlig eller seriös?
Den kvinnliga olympiern i veckotidningen Ses bevakning från sommarolympiaderna 1948–1964

Helena Tolvhed
Lärarutbildningen, Malmö högskola





Inledning

De kvinnliga idrottarnas andel av det totala antalet deltagare i de olympiska spelen har varit stadigt växande under 1900-talet, liksom antalet grenar som kvinnor deltagit i.[1] I denna artikel undersöker jag hur kvinnliga olympier framställs i text och bild i veckotidningen Ses rapportering från de fem sommarolympiaderna mellan 1948 och 1964. Detta är en tidsperiod då tolkningsramarna vad gäller kvinnliga idrottare inte var självklara eller givna, utan snarare befann sig under förhandling. Hur skulle den kvinnliga idrottaren och den kvinnliga idrottande kroppen förstås och begripliggöras? Genom att studera den omfattande olympiadbevakningen i Se – en tidning som under denna period var ledande bland de veckotidningar som framförallt (och alltmer) riktade sig till en manlig publik[2] – vill jag visa hur denna förhandlingsprocess kunde ta sig uttryck.

Jag vill börja med några inledande resonemang om varför medier utgör betydelsefulla studieobjekt. Stuart Hall har med utgångspunkt hos Gramsci och Foucault menat att makt förutom ekonomisk exploatering och fysiskt tvång också inbegriper symbolisk maktutövning.[3] En viktig aspekt av begreppet makt är ”makten att representera” – d v s förmågan att ge en viss verklighetsuppfattning status som sann och objektiv.[4] I mediers sätt att återge (re-presentera) olika händelser (t ex en olympiad) återspeglas och förstärks de föreställningar kring exempelvis kön som finns i samhället. Mediers representationer i text och bild bör därför, menar jag, betraktas som en del av den process genom vilken kön framstår som ett relevant och meningsfullt sätt att kategorisera människor. Dessa representationer är också medskapare i konstruktionen av subjektivitet, d v s individens uppfattning om den egna identiteten. Därmed skulle jag vilja hävda att det är betydelsefullt ifall bild och text framställer betydelsebäraren ’kvinna’ som förenlig med ’stark’, ’beslutsam’, ’kompetent’ eller ’aktiv’, eller om den inte gör det. Det sätt på vilket kvinnliga idrottare representeras definierar och ringar in, möjliggör eller begränsar. Detta betyder inte att påverkan bara ’går åt det ena hållet’, utan det är fråga om en dialektisk relation där människor, i detta fall skribenter och läsare, också påverkar utformningen av medieprodukten. Denna påverkan ligger dock utanför denna uppsats räckvidd – istället är det text och bild som undersöks här.

Idrotten sätter kroppen och kroppens fysiska förmåga i fokus. Nödvändigheten av könens åtskillnad i sportsammanhang och mäns fysiska överlägsenhet kan sägas vara en av idrottens mest grundläggande logiker.[5] Det är inte minst idrottens förmåga att kommunicera och essentialisera föreställningar om naturliga skillnader (t ex baserade på kön) som gör den till ett så intressant studieobjekt. Då kroppen har status som ovedersägligt ’bevis’ kan en undersökning av representationer av den idrottande kroppen närma sig frågan om hur olika typer av skillnad mellan människor konstrueras. Hur skapas, återskapas och omskapas föreställningar om skillnad och om olika kroppars olika möjligheter och begränsningar, lämpligheter och olämpligheter?

I min analys kommer jag att försöka lyfta fram hur text och bild samverkar i meningsskapandet. Då Se startades 1938 var tidningen den första egentliga bildtidningen i Sverige. Se blev stilbildande vad gäller bildreportage där bilderna istället för att fylla en mer illustrativ funktion i förhållande till texten stod i själva centrum för berättelsen.[6] Bildmediet är speciellt i det att det på grund av sin status som objektivt registrerande lockar läsaren att förbise det selektiva i produktions- och urvalsprocessen (vilka foton som produceras, vilka som publiceras), vinklingar, betydelsebärande frånvaro (vad som inte finns i fotot) o s v. [7] ”Far from being merely a ’window on the world’, photography encodes social norms and privileges certain perspectives on a historical moment”[8], skriver Wendy Kozol i sin studie av Ses amerikanska förlaga Life.

Idrott, medier och genus

Ett flertal studier har visat att mediers sportbevakning kommunicerar stereotyper av män och kvinnor och om naturliga och oföränderliga könsskillnader.[9] Kvinnliga idrottsutövare görs i högre grad än män till sexuella objekt, och utseende och privatliv hamnar i förgrunden på bekostnad av idrottsliga prestationer. Medierna uppmärksammar i högre utsträckning de kvinnliga idrottare som kan göras till representanter för en konventionell kvinnlighet än de som är mindre lämpade för detta.[10] Medieforskaren Rod Brookes menar att kvinnor i högre utsträckning än män sexualiseras (de kvinnor som uppfattas som attraktiva uppmärksammas mest), infantiliseras (kallas för flickor), trivialiseras (de idrottsliga prestationerna och resultaten ses inte som så viktiga) och familiariseras (privatlivet snarare än prestationerna hamnar i fokus). Han menar också att mediebevakningen präglas av stereotypa antaganden om vilket beteende och vilka idrotter/grenar som lämpar sig för respektive kön (’female-appropriate’ respektive ’male-appropriate’). Detta medför att man uppmärksammar de sporter som kräver egenskaper som överensstämmer med dominerande definitioner av kvinnlighet och manlighet.[11] I ett likartat resonemang menar Gary Whannel att mediepubliken försäkras om att kvinnor trots att de utövar sport är ’riktiga’, heterosexuella kvinnor genom referenser till familj, barn och make. Idrotten framstår då snarast som en aktivitet vid sidan om detta mer ’riktiga’ kvinnoliv.[12]

Sportsociologerna Mary Jo Kane & Susan L. Greendorfer menar att kvinnors seriositet och engagemang i sin idrottskarriär ofta trivialiseras och att deras idrottande framställs som en lek som är vacker för ögat. Deras forskning visar att kvinnor i betydligt högre grad än män avbildas som passiva och poserande, medan män ofta fotograferas i aktivitet, under själva idrottsutövandet.[13] Kvinnliga idrottare lyfts framförallt fram då detta kan ske inom stereotyperna och därmed fungera som en bekräftelse av stereotypa antaganden kring kvinnokroppen och lämplig användning av denna (på ett estetiskt tilltalande sätt, i idrotter som konståkning och gymnastik).[14] Kane och Greendorfer menar att medierepresentationer av genusskillnader inom sporten också kommunicerar en genushierarki eftersom aktivitet, aggressivitet, spontanitet och föränderlighet värderas högre än svaghet och passivitet i den västerländska kulturen. Detta gör att kvinnor inte bara menas vara annorlunda än män utan också mindervärdiga. Kvinnors sportutövande konstrueras som dels något annat än männens utövande, och dels som mindre viktigt än denna, sammanfattar Kane och Greendorfer[15].

Jag har formulerat tre generella kategorier inom vilka jag menar att representationer av idrottande kvinnor i Se kan placeras. Dessa har jag tills vidare valt att kalla för ’först-och-främst kvinna’, ’den löjliga idrottande kvinnan’ samt ’den seriösa idrottande kvinnan’. Den första kategorin utmärks av att det är kvinnligheten, inte den idrottsliga prestationen, som betonas. Utseendet lyfts fram och bedöms på ett ofta uppskattande sätt. Kvinnor i kategorin ’först-och-främst kvinna’ framstår ofta i både bild och text som mindre seriösa i sitt idrottande. ’Den löjliga idrottande kvinnan’, som framförallt framträder inom friidrotten, kännetecknas av att text- och bildrepresentationen ges en förlöjligande utformning. Underhållningsvärdet snarare än idrottslig prestation betonas.[16] Det som gör ’den löjliga idrottande kvinnan’ löjlig är ofta kombinationen av att hon utövar en gren som stämplats som ’okvinnlig’ (ofta en som kräver överkroppsstyrka) och att hon bedöms som fysiskt oattraktiv. Även ’den löjliga idrottande kvinnans’ utseende framhålles och bedöms ofta, men då på ett negativt sätt. Kategorin ’den seriösa idrottande kvinnan’ syftar på de återgivningar av idrottande kvinnor som ansluter sig till dominerande representationsformer för idrottsmän under den aktuella tidsperioden – d v s då det är idrottandet, inte könet, som förgrundas.

London 1948

De kvinnliga olympierna är lätträknade i Ses omfattande bevakning av Londonspelen. Det råder t ex en total tystnad kring holländskan Fanny Blankers-Koens bravader, trots att denna med eftervärldens ögon sett får anses ha stått för spelens största prestation. Ofta betraktad som en av de största kvinnliga idrottarna någonsin erövrade Blankers-Koen guldet i såväl 100 meter, 80 meter häck, 200 meter och 4x100 m stafetten. Hon var dessutom rekordhållare även i höjdhopp och längdhopp, men reglerna förbjöd deltagande i mer än fyra grenar.

I samband med OS-bevakningen finns dock detta år två bildrika reportage om kvinnliga gymnaster, men dessa handlar inte om insatser i spelen. Bilderna är uppenbart poserande även om de är tagna under gymnastisk aktivitet. Kvinnorna är välsminkade, välfriserade och relativt lättklädda, och tittar leende rakt in i kameran. Det ena reportaget rubricerades ”Söt akrobat-tös” och består ett uppslag helt dominerat av bilder på den 17-åriga Joann Matthews, som dock inte skulle deltaga i olympiaden eftersom mattövningar inte var en olympisk gren. I den lilla textrutan menades Matthews vara ”[v]ig, vältränad och vacker” och ”[d]en sötaste flicka som någonsin stått på en gymnastikmatta”. Texten hävdar att ”Joann är den enda flicka i USA som kan slå baklänges saltomortal – vilket inte hindrar att hon ser ut som en välväxt flicka och inte som en atlet”[17], en utsaga som tyder på ett antagande om att det skulle finnas en motsättning mellan atletisk kompetens och kvinnligt utseende. Det andra reportaget berättar om ett spontant möte vid sidan av olympiastadion med Helen Scifano, ”USA:s och världens främsta amatörgymnast”, där Scifano visar Ses fotograf hur gymnastik bör fotograferas. ”Smidig, spänstig, vältrimmad och leende, sådan är hon, Helen Scifano!”.[18]

”Smidig, spänstig, vältrimmad och leende, sådan är hon, Helen Scifano!”

Det finns dock ett inslag om en kvinnlig olympier som sticker ut. Svenska längdhopparen Ann-Britt Leyman tog överraskande brons i London (förvisso i frånvaro av Blankers-Koen), och rubriken på inslaget om henne är just ”Hopp som överraskade”. Man konstaterar att det nog inte var många ”som trodde den lilla pälssömmerskan från Göteborg om att kunna fighta sig till en medalj i den hårda konkurrensen”, och att ”hennes 5.57 skäms sannerligen inte för sig”. Texten avslutas med orden ”Ann-Britt krigade som en viking!”[19]. Här kan man konstatera att Ann-Britt, förutom att hon får epitetet ”lilla” som är mycket vanligt i samband med kvinnor både i och utanför sportsektionen, faktiskt framställs som en framstående representant för svensk idrott, som ”krigade som en viking”. Att publiceringen av inslaget har att göra med att Leyman bärgar en medalj för Sveriges räkning är väl inte en alltför vågad tolkning. Möjligen ges det nationella här företräde framför könsdimensionen. Kanske är det rentav så att Leymans prestation avkönar henne? En sådan läsning finner visst stöd i att man benämner henne ”krigare”.

Bilden på Leyman utmärker sig genom att den är en situationsbild, d v s en bild som med medieforskaren Ulf Wallins definition ”fångar vad som sker på tävlingsarenan och på träningsanläggningen”.[20] Representationen priviligerar inte hennes ’kvinnlighet’ utan istället hennes idrottsliga prestation – det framgår av ansiktsuttryck och kroppshållning att Leyman gör sitt yttersta för att få till ett så långt hopp som möjligt. Men Leyman ser också betydligt mindre kontrollerad ut i sina rörelser än vad guldmedaljören och trestegshopparen Arne Åhman på samma sida gör. Hon framstår som relativt klumpig i jämförelse med Åhman och andra manliga hoppare som figurerar i OS-rapporteringen detta år. Medan Åhman ser målinriktad ut och har kontroll över armar och ben, flaxar Leyman ut med extremiteterna på ett föga stilfullt sätt. Naturligtvis kan det ha varit så att Se helt enkelt inte hade tillgång till någon annan bild än denna, och det kan heller inte uteslutas att dessa två hoppare helt enkelt hade olika hoppstil. Kanske har hennes icke-stilfullhet på denna bild inget alls att göra med det faktum att den blev publicerad (i ett relativt stort format, nästan en halv sida, dessutom). Sidans utformning uppmuntrar dock läsaren till en jämförelse mellan de två bilderna. Bilden på Leyman ligger omedelbart under bilden på Åhman, och inslagen om de båda har också en identisk layout där bilderna är lika stora och båda har en textspalt med infälld ansiktsbild till vänster om huvudbilden.

Leyman och Åhman

Helsingfors 1952

Från Helsingfors 1952 finns det sammanlagt sex bilder på damidrottare i Ses rapportering från olympiaden, varav en föreställer det svenska guldlaget i gymnastik. Tre av fotografierna avbildar kvinnor som gjort en misslyckad insats, vilket får anses vara en kraftig överrepresentation med tanke på att Se annars helst skriver om triumfer och framgångar. I inslaget ”Tårar” föreställer två av sammanlagt fyra bilder kvinnliga olympier i tårar efter sina misslyckanden. Det finns en raljant ton i bildtexterna till dessa bilder; om svenska simhopperskan ’Stintan’ Wahlberg skriver man att ”[i]nte kan väl hon hjälpa att det är fel på svikten”[21], och om ”lilla brassebönan” de Castro heter det att ”aldrig vill hon hoppa höjd mera!”[22]. I Helsingfors får Fanny Blankers-Koen också slutligen ett omnämnande i Se, i samband med att hon kapitalt misslyckas med att försvara sina medaljer. Under rubriken ”Farväl!” skriver Se om hur Blankers-Koen bröt loppet på 80 meter häck, och avstod från att försvara sina övriga medaljer. Bilden föreställer Blankers-Koen fotograferad på avstånd då hon springer vid sidan av banan, bort från kameran, som om hon ville gömma sig.[23]

Den fjärde bilden är en porträttbild på tjeckiskan Dana Zatopek och hennes make, löparen Emil Zatopek, i en artikel som handlar om honom.[24] Uppenbarligen är det hennes status som maka som motiverar hennes bildnärvaro, men i bildtexten framkommer att hon också tagit två guld vid olympiaden så att de nu hade fyra guld sammanlagt. Hennes prestationer fungerar här som en slags förstärkning av hans, men ges ingen enskild uppmärksamhet. Sveriges guldlag i gymnastik för damer, ”guldåttan” kallad, avbildas på en helsida. De refereras till som ”de här gulliga godingarna” och poserar, iförda gymnastikdräkter, i en halvcirkel tillsammans med bollar.[25] Slutligen finns också en bild på danskan Lis Hartel som poserar på hästryggen. Hartel sågs som ett föredöme eftersom hon trots sviterna av en svår barnförlamning vann silver i dressyren.[26] Man skriver att Hartel ”slog samtliga manliga ryttare utom svensken S:t Cyr och tog silver”. Detta är den enda bild från detta år som kan sägas falla i kategorin ’den seriösa idrottande kvinnan’, även om det inte är fråga om en situationsbild.

Att den kvinnliga idrottaren gärna föreställdes utöva några av de mer ’estetiskt’ inriktade sporterna syns i ett flersidigt tecknat reportage inför Helsingforsspelen, där man presenterar de olika arenor som kommer att nyttjas. Bland bilder på män som rider, boxas, cyklar och kastar spjut finns en kvinna – en simhopperska.[27] I det mer nöjes- och ’vimmelbetonade’ inslaget ”Kyssar” finns inte mindre än tretton bilder på hur segrare gratuleras. Ingen av dessa framgångsrika idrottsutövare är kvinna, däremot är inte mindre än nio bilder på hur segraren blir kysst av sin hustru, t ex kysser ”den pinuppiga mrs Whitfield” sin ”stronge make” (på de fyra övriga bilderna blir segraren kysst av en manlig gratulant).[28] Det finns också några intressanta notiser på nöjessidorna ”Se världen runt” som har någon form av koppling till den pågående olympiaden. En bild av tre kvinnor som springer iförda klänning förses med följande bildtext: ”Tre gracer som absolut inte hör hemma i Olympiaden men tycks kunna göra bra ifrån sig på kortaste sprinterdistansen ändå, engelska filmstjärnorna Joan Rice, Petula Clark och Joan Dowling. Det oerhört spännande loppet fick till resultat – ett maskbrott på Joans nylonstrumpor!”.[29] Bildtexten gör kanske inte direkt narr av dessa kvinnor, vars språngmarsch uppenbarligen är av det skämtsamma slaget, men inslaget kan sägas referera till ett spänningsfyllt förhållande mellan löpning och kvinnlighet. En annan notis berättar om en ”OS-flirt” och visar en bild på en ”parant” mexikansk simhopperska som sitter på läktaren omgiven och omsvärmad av ryska simmare.[30] Det finns också under denna vinjett en bild på en ”flicka” som poserar med spänd pilbåge under rubriken ”Skön bågflicka”[31] samt en bild på höjdhoppande Mona-Lisa Englund, som enligt bildtexten visade ”Rasben och grace” vid de svenska OS-uttagningarna, ”men lite över 5 meter i längdhopp räcker inte långt mot ryskor och de andra fenomenen.”[32] Englunds utseende, inte hennes prestation, motiverar uppenbarligen detta inslag i tidningen.

Melbourne 1956

Liksom i Helsingfors uppvisar Se detta år exempel på en förkärlek för kvinnors idrottsliga tillkortakommanden. En hel sida vigs åt den indiska sprintern Mary Leela Raos misslyckande på 100 meter. Den största bilden visar hur hon ligger raklång på mage på löpbanan efter att ha snubblat och fallit efter bara ha löpt ett tiotal meter. Av texten framgår att den 16-åriga ”lilla gracila varelsen”, som var ”så söt och rar att titta på” klädd i ”sin färggranna sari” var något av en publikfavorit och att publiken ”led med henne” vid hennes misslyckande.[33] En artikel om de svenska silvermedaljörerna i laggymnastik för damer illustreras med bilder som inte är tagna under själva tävlingarna, utan istället känns igen från ett tidigare reportage inför OS, där gymnastikdamerna poserar på stranden med bollar och graciösa hopp.[34] Själva gymnastiktävlingarna vid olympiaden refereras till som ”en strid i skönhet”.[35]

Men detta år erbjuder också det första exemplet på en situationsbild föreställande ’den seriösa idrottande kvinnan’ inom friidrotten – en bild med tillhörande bildtext som otvetydigt refererar till de konventioner som gäller för representationer av männens friidrottande. På en bild som täcker större delen av en helsida ses australiensiskan Betty Cuthbert i täten, med två konkurrenter tätt bakom sig. Hennes ansiktsuttryck illustrerar, liksom är vanligt vad gäller bild från männens löpningar, den ”fighting spirit” som bildtexten menar förärat henne publikens hjärta. I bildtexten står att läsa att ”[h]ennes våldsamma trumning mot kolstybben skaffade henne guld på 100, 200 och i stafett”.[36] Här finns varken bedömningar av utseende (förvisso påtalas hennes ”klassiskt sköna löpsteg” men detta är inte ovanligt även i samband med manliga löpare) eller förlöjligande omdömen.

Det är dock helt andra sätt att representera den kvinnliga olympiern som dominerar detta år. Ett helt uppslag med rubriken ”När skönheten kom till byn” tillägnas bilder på sex kvinnliga olympier med tillhörande bildtext, och man blandar här ironi med allvar på ett fascinerande sätt. Samtliga bilder med undantag för den på Sovjetrepresentanten Galina Popova är situationsbilder, vilket är något nytt i jämförelse med tidigare år. Bildtexternas utformning och det faktum att man samlat ihop bilder på kvinnliga idrottare till ett separat uppslag gör dock att bilderna trots att de är situationsbilder inte kan placeras i kategorin ’den seriösa idrottande kvinnan’. Istället finns här exempel både på ”den löjliga idrottande kvinnan’ och på ’först-och-främst kvinna’-kategorin; i vissa fall kombineras dessa två i en och samma bild med bildtext.[37] Galina Popova utnämns till ”Sovjets snyggaste olympiabrallis”, och svenskan Gun Larking menas ”kvinnligt graciöst” svinga ”sin välsvarvade lekamen över höjdribban”. Elzbieta Kresinka benämns ”den smäckra”. Bildtexten uppmärksammar henne ”svans” (hårsvans) och hennes löpning menas vara en ”flickaktig flykt”. Den fjärde bilden förställer ”Diskusdonnan Olga Fiktova” och bara i denna bildtext uppmärksammas hennes insats i tävlingen – att hon sensationellt slog storfavoriterna från Sovjet och satte nytt olympiskt rekord. Utseenderelaterade kommentarer dominerar dock bildtexterna, vilka framhåller olympiernas könstillhörighet på bekostnad av idrottsprestationen. Intrycket av kvinnliga olympier som undantag förstärks också av det faktum att man gör ett separat inslag om dem.

Uppslagets största bilder föreställer sovjetiskan Tama Tsiskivitj och den svarta amerikanskan Earlene Brown, båda kulstöterskor, vilka får rubrikerna ”Sötnos från öst” respektive ”sötnos från väst”. Med tanke på bildtexterna och på det kvinnoideal som präglar Se i övrigt får rubriksättningen förmodas vara ironiskt menad. Bildtexterna lyder; ”Det lilla flickebarnet Tama Tsiskivitj ser onekligen ut att kunna ta vara både på sig själv och kulan. Vad tycks?” respektive ”Den amerikanska negressen Earlene Brown lär inte heller behöva någon extra eskort hem på kvällarna”. Den ironiska tonen ger intryck av ett ifrågasättande av kulstöterskornas kvinnlighet, och frågan ”vad tycks?” uppmanar läsaren till bedömning av fotoobjektet. Uppslagets symmetriska layout uppmuntrar till jämförelse mellan framförallt de två muskulösa kulstöterskorna som representerar olika sidor i det kalla kriget. Likheten dem emellan framhävs också genom att bilderna på dem är lika stora, genom rubriksättningen samt genom att de båda konstateras kunna ’ta hand om sig själva’ (bildtexterna refererar ju explicit till varandra). Intrycket av kulstöterskornas storvuxenhet förstärks genom att dessa två bilder är störst till sitt format – mer än dubbelt så stora som de andra bilderna är. Bilderna på dessa två innebär ett första nämnande av kvinnligt deltagande i en idrottsgren som innan dess inte ens kunnat sättas i samband med kvinnor. Representationens utformning faller dock klart i kategorin ’den löjliga idrottande kvinnan’.

Rom 1960

I ett reportage från 1960 om svenskan Lena Adler lyder rubriken ”Blir hon olympiadens svenska omslagsflicka?”[38] I texten talas det om att hon varit mannekäng i TV och visat den svenska ”olympiadressen”, att hon kanske vill bli flygvärdinna och att det räcker fint för henne att ”ha gymnastiken som hobby”. Man hävdar att svenskan Gun Larking blev ”hela olympiadens omslagsflicka” i Melbourne, och frågar sig; ”Blir Lena nordisk skönhetsdrottning i Rom-spelen?”. Adlers idrottsliga prestation överskuggas i detta reportage fullkomligt av intresset kring hennes utseende, och hennes OS-deltagande behandlas som om det främst vore en tävling i skönhet. Bilderna framhäver också hennes utseende – visserligen är de tagna under ett gymnastikpass (de ska åtminstone ge detta intryck) men de har en klart poserande karaktär där Adler antingen leende tittar in i kameran eller med drömmande blick i fjärran, samtidigt som den åtsittande gymnastikdräkten framhäver hennes kropp.

Lena Adler blir dock inte olympiadens omslagsflicka – det blir istället den svarta amerikanska löparen Wilma Rudolph. Redaktör Rune Moberg skriver lyriska krönikor om ”sitt livs vackraste idrottssyn” – ”Wilma Rudolph, USA, sprinterdrottning och gudinna, som skuren i ebenholtz och given liv och anda av Vindarnas gud.”[39] Reportaget illustreras av en helsidas situationsbild på en sprintande Rudolph. Detta är första gången som beundran för en kvinnas idrottsliga prestation är så uttalad. Samtidigt finns dock en beundran för Rudolphs utseende, och detta är möjligen en förutsättning för uppmärksamheten. Moberg menar att hon är den vackraste han sett på en idrottsplan, både som kvinna och som ”idrottslig uppenbarelse”. Han imponeras av att hon med en ”hållning som en drottning” lyckades springa på en tid som ”skulle lämna flera stycken bak i ett svenskt SM för herrar”. Det är intressant att jämförelsen med manliga löpare görs. Forskning kring idrott, medier och genus har konstaterat att det är vanligt att framstående kvinnliga idrottare jämförs med män.[40] Denna jämförelse förstärker den manliga idrottens status som norm och pekar ut den manliga kroppens möjligheter som ett ideal att sträva efter också för kvinnliga idrottare. Samtidigt fungerar jämförelsen också som en påminnelse om kvinnors underlägsenhet och det naturliga och självklara i denna.

Amerikansk forskning har visat att svarta kvinnor ofta representerats på ett annat sätt än vita, även inom idrotten. I artikeln ”Sportswomen in Black and White: Sports History From an Afro-American Perspective” hävdar Linda D. Williams att svarta kvinnor historiskt sett utgjort en förtrupp vad gäller kvinnligt elitidrottande. Detta beror, menar hon, på att det vita samhällets definition av femininitet endast omfattat vita medelklasskvinnor och uteslutit arbetande kvinnor, svarta kvinnor och kvinnor från andra minoritetsgrupper. Svarta kvinnor har således inte definierats som ’riktiga’ kvinnor av det vita samhället. Då de inte varit lika hårt bundna vid en konventionell definition av kvinnlighet har de haft större möjligheter att utöva sport än vad vita kvinnor haft.[41] Det är således möjligt att uppmärksamheten kring Wilma Rudolph möjliggjordes av hennes hudfärg – kanske var det lättare att sammanfoga ’idrottare’ och ’kvinna’ när det gällde en svart kvinna.

Tematiken med de flitigt uppvaktade svenska flickorna återkommer detta år. Ett inslag handlar om ”lilla blonda stockholmskan Else-Marie Lindmark”, finalist i kanotisternas 500 m (men inte nämnd i andra sammanhang än detta), som uppvaktades av ”[m]örkögde Neapel-sjömannen Mario Tagliacarne” vilken ”kastade blickar”. Om Lindmark menas det att hon blev något av ”Miss Kanot”, som om det vore fråga om en skönhetstävling. Lindmark är dock en god representant för den eftertraktade, omsvärmade men trots allt sedesamma svenska flickan, då hon ”rodnade” inför hans frieri och meddelade att hon ville ”vänta några år”.[42] Ett annat flirtreportage på samma uppslag handlar om Bill Calhoun och Vera Diaz från Cuba, båda sprintrar, som tränar tillsammans men också menas se ”på varandra med blickar som inte bara innehöll beundran för de idrottsliga prestationerna”. [43]

Tokyo 1964

Ett inslag om kvinnliga kulstöterskor från 1964, illustrerad med bilder på muskulösa kulstötande kvinnor, har rubriken ”Kul i kula! Här ser ni giganternas kamp”:

Olympiaflickor som stöter kula, det är något att hålla i när åskan går. Det är stadiga flickor med midjemått, som räcker för ett halvdussin mannekänger, som sysslar med kulstötning. Den som trodde något annat kan ju ta en titt på den runda amerikanskan Fat Mamie Brown. Hon vägde tyngst i den kvinnliga olympiabyn. Men mot Tamara hade hon alltså ingen chans i den festliga men knappast graciösa kultävlingen.

Bilderna i sig skulle kunna betraktas som representationer av kraftfulla och aktiva kvinnor, men tillsammans med rubrik och text måste inslaget läsas som ett exempel på ’den löjliga idrottande kvinnan’. Texten drar uppmärksamheten till utseendet och uppmuntrar till bedömning av detta genom jämförelsen med mannekänger (den ideala kvinnligheten). Man kan väl också förmoda att frågan om huruvida kulstötandet var ’graciöst’ eller inte knappast skulle ha aktualiserats vid en kulstötningstävling för herrar.

”Olympiaflickor som stöter kula, det är något att hålla i när åskan går.”

Fokuseringen på manliga idrottare och deras prestationer kvarstår detta år, medan kvinnliga olympier huvudsakligen lyfts fram som ’först-och-främst-kvinnor”. De förekommer mest i mindre notiser som är utseenderelaterade eller som handlar om ’romanser’ i OS-byn samt i reportage som bekräftar den svenska flickans åtråvärda status för andra länders män, vilka menas beundra det blonda håret och de blå ögonen.[44] I artikeln ”Och alla vill ha en träff med en blondin” menar man att det trots de många olika sorters folk som finns i den ’färgstarka’ olympiaden, inte finns någon som ”drar exotiska beundrare till sig som en rågblond svenska!”. De svenska gymnastikflickorna menas dock återigen vara blyga inför uppvaktningen.[45] Ett uppslag vigs åt gymnasten Marie Lundqvist, i texten kallad ”den gymnastiserande blondinen”, som poserar i gymnastikdräkt omringad av beundrare som betraktar henne. Rubriken är ”Åh, Marie, jag vill hem till dig!” och männen påstås vilja följa med till Sverige. Texten avslutas med ett konstaterande att idrotten ”slår bryggor över gränserna”.[46] Kanske avses en brygga mellan svenska Marie och de exotiska beundrarna men mer troligt är det den förbrödring mellan män som sker runt en gemensam beundran inför en vacker kvinna som åsyftas. I sin studie av Fib aktuellt 1965, 1970 och 1975 identifierar medieforskaren Anja Hirdman ett homosocialt tilltal från tidningens sida, där gemenskapen mellan män ställs i förgrunden samtidigt som olikheter i förhållande till kvinnor betonas. Fib aktuellts många bilder på kvinnor fungerar, menar hon, som ett sätt att bekräfta denna gemenskap, och står också för en försäkran om heterosexualitet.[47]

Avslutande diskussion

Den sexualisering av kvinnliga idrottare och trivialisering av deras idrottsliga prestationer som forskare kring idrott, medier och genus identifierat framträder tydligt i Ses olympiadrapportering. Som vi sett återges kvinnliga olympier i Ses olympiadbevakning ofta i passiva roller och bilderna uppmuntrar i kombination med texter och bildtexter till bedömning av utseendemässig status. Medan manliga olympier är idrottsmän, framställs kvinnliga dito oftast som i första hand kvinnor – representationsformer som förstärker föreställningar om fundamentala skillnader mellan könen och bekräftar en manlig gemenskap. Männens tävlingar är av idrottsligt intresse, medan tillskott av andra ingredienser oftast krävs för att kvinnors idrottande skall omnämnas. Kvinnors idrottande framställs ofta som antingen en vacker, osvettig lek,[48] eller, när muskler och kraft är ofrånkomliga faktum, som en förmanligande och löjeväckande aktivitet. Under 40- och 50-talen kan också en förkärlek för att representera kvinnor som misslyckade idrottare noteras.

Att kvinnors idrottande ses som något annat än männens illustreras också av att det är främst utanför bevakningen av själva tävlingarna som de kvinnliga olympierna får ta plats – d v s på skvaller- och vimmelsidorna. Genom att representationen av dem kommunicerar en stereotyp kvinnlighets markörer som utseende, flirt och heterosexuell uppvaktning med mannen som aktiv och initierande part, ’oskadliggörs’ den potentiella utmaning av könsstereotyperna som dessa kvinnors idrottande skulle kunna utgöra. En familiarisering av kvinnliga olympier, i betydelsen att man uppmärksammar kvinnors relationer med män, kan därmed konstateras. Däremot är familjetemat i meningen äktenskap, familjebildning och barn inte särskilt vanligt, särskilt inte från och med 60-talet. Detta beror förmodligen delvis på tidningens genretillhörighet – Anja Hirdman har menat att den moderna herrtidningen kännetecknas av att sexualiteten frikopplas från familjebildning och äktenskap.[49]

Särskilt vad gäller friidrotten är situationsbilder på kvinnor lätträknade under hela undersökningsperioden, trots att friidrotten spelar huvudrollen i rapporteringen från spelen. Materialet framstår här som en tydlig illustration av John Bergers ofta citerade utsaga ”men act and women appear”.[50] Situationsbilder på kvinnor förekommer något mer frekvent vad gäller simning och simhopp – dessa bilder förefaller vara mindre problematiska och lättare att införliva i representationsregimen för kvinnliga idrottare.

Sammanfattningsvis kan jag konstatera att de kvinnliga olympiernas frånvaro i Ses bevakning från sommarolympiaderna 1948-1964 dels är rent kvantitativ (även med hänsyn taget till olympiernas könsfördelning), och dels kvalitativ – även när det finns en faktisk närvaro är denna betingad av andra villkor än männens. Kvinnan och det kvinnliga framträder som det tydligaste ’Andra’ i Ses rapportering från sommar-OS under denna tidsperiod.[51]

Källor

Se 1948, 1952, 1956, 1960, 1964, 1968, 1972, 1976.

Litteraturlista

Andersson, Torbjörn, Kung fotboll: den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950, Eslöv 2002.

Berger, John, Ways of seeing, Harmondsworth 1972.

Bleck, nr 1-2 2001.

Brookes, Rod, Representing Sport, London 2002.

Engblom, Lars-Åke, ”Tidningar dör men pressen lever”, i Karl Erik Gustafsson och Per Rydén (red), Den svenska pressens historia. Det moderna Sveriges spegel (1897-1945), Stockholm 2001.

Guttmann, Allen, Women's sports: a history, New York 1991.

Hall, Stuart, ”The spectacle of the other”, i Stuart Hall (red.), Representation: Cultural representations and signifying practices, London 1997.

Hirdman, Anja, Tilltalande bilder, Stockholm 2002.

Jonsson, Sverker, ”Tv förändrar världen (1958-1975) i Gustafsson, Karl Erik och Rydén, Per (red), Den svenska pressens historia. Bland andra massmedier (efter 1945), Stockholm 2002.

Kane, Mary Jo & Greendorfer, Susan L., “The Media’s Role in Accommodating and Resisting Stereotyped Images of Women in Sport”, i Pamela J. Creedeon (red), Women, Media and Sport: Challenging Gender Values, Thousand Oaks/London 1994.

Kozol, Wendy, Life’s America. Family and nation in postwar photojournalism, Philadelphia 1994.

Lutz, Catherine A. & Collins, Jane L., Reading National Geographic, Chicago 1997.

Pollock, Griselda, ”Frånvarande kvinnor: nytt perspektiv på kvinnobilder”, i Sara Arrhenius (red.), Feministiska konstteorier, Stockholm 2001.

Wallin, Ulf, Sporten i spalterna: sportjournalistikens utveckling i svensk dagspress under 100 år, Göteborg 1998.

Whannel, Gary, Fields in vision: television sport and cultural transformation, London 1992.

Internetkälla

Noter

[2] Sverker Jonsson, ”Tv förändrar världen (1958-1975) i Karl Erik Gustafsson och Per Rydén (red), Den svenska pressens historia. Bland andra massmedier (efter 1945), Stockholm 2002, s. 203.

[3] Stuart Hall, ”The spectacle of the other” i Representation: Cultural representations and signifying practices, London 1997, s. 259.

[4] Griselda Pollock, ”Frånvarande kvinnor: nytt perspektiv på kvinnobilder”, i Sara Arrhenius (red.), Feministiska konstteorier, s. 106, 107.

[5] Rod Brookes, Representing Sport, London 2002, s. 123.

[6] Lars-Åke Engblom, ”Tidningar dör men pressen lever”, i Karl Erik Gustafsson och Per Rydén (red), Den svenska pressens historia. Det moderna Sveriges spegel (1897-1945), Stockholm 2001, s. 42.

[7] Catherine A. Lutz & Jane L. Collins, Reading National Geographic, Chicago 1997, s. 29-30.

[8] Wendy Kozol, Life’s America. Family and nation in postwar photojournalism, Philadelphia 1994, s. 22.

[9] T ex Raymond Boyle & Richard Haynes, Power play: sport, the media and popular culture, Harlow 2000, Brookes 2002; Mary Jo Kane & Susan L. Greendorfer, “The Media’s Role in Accommodating and Resisting Stereotyped Images of Women in Sport”, i Pamela J. Creedeon (red), Women, Media and Sport: Challenging Gender Values, Thousand Oaks/London 1994; Gary Whannel, Fields in vision: television sport and cultural transformation, London 1992; se också Bleck nr 1-2 2001.

[10] Kane & Greendorfer 1994, s. 40-41.

[11] Brookes 2002, s. 128-130.

[12] Whannel 1992, s. 127.

[13] Kane & Greendorfer 1994, s. 36-37.

[14] Kane & Greendorfer 1994, s. 40-41.

[15] Kane & Greendorfer 1994, s. 29-31.

[16] Jämför med s.k. muntrationsmatcher i fotboll under mellankrigstiden, vilka också de anspelade på ett spänningsfyllt förhållande mellan kvinnligt genus och (viss form av) idrottsutövning. Muntrationsmatcherna spelades ofta mellan ett damlag och ett 'old boys' eller gubblag. Dessa tillställningar, som ofta anordnades i syfte att samla in pengar till något välgörande ändamål, betraktades inte som sportevenemang i egentlig mening utan snarare som jippon och 'skrattfester'. Den lyteskomiska karaktären kunde ibland ytterligare framhävas genom att damerna spelade i högklackade skor. Se Torbjörn Andersson, Kung fotboll: den svenska fotbollens kulturhistoria från 1800-talets slut till 1950, Eslöv 2002, s. 309-314.

[17] Se 1948, nr 30 s. 12-13.

[18] Se 1948, nr 32, s. ??.

[19] Se 1948, nr 33, s. 13.

[20] Ulf Wallin, Sporten i spalterna: sportjournalistikens utveckling i svensk dagspress under 100 år, Göteborg 1998, s. 167.

[21] Se 1952, nr 32, s. 22.

[22] Se 1952, nr 32, s. 23.

[23] Se 1952, nr 31, s. 19.

[24] Se 1952, nr 31, s. 26.

[25] Se 1952, nr 31, s. 31.

[26] Se 1952, nr 32, s. 24.

[27] Se 1952, nr 29, s. 8-10.

[28] Se 1952, nr 32, s. 22.

[29] Se 1952, nr 28, s. 26.

[30] Se 1952, nr 31, s. 39.

[31] Se 1952, nr 29, s. 24.

[32] Se 1952, nr 29, s. 25.

[33] Se 1956, nr 49, s. 16.

[34] Se 1956, nr 31, s. 28-30.

[35] Se 1956, nr 50, s. 25.

[36] Se 1956, nr 50, s. 26.

[37] Se 1956, nr 48, s. 26-27.

[38] Se 1960 nr 34, s. 18-19.

[39] Se 1960, nr 36, s. 17.

[40] Whannel 1992, s. 135.

[41] Linda D. Williams, ”Sportswomen in Black and White: Sports History From an Afro-American Perspective”, i Pamela J. Creedeon (red), Women, Media and Sport: Challenging Gender Values, Thousand Oaks/London 1994, s. 47.

[42] Jämför Anja Hirdman, Tilltalande bilder, Stockholm 2002, s. 91-94.

[43] Se 1960, nr 36, s. 20-21.

[44] Se 1964, nr 44, s. 63.

[45] Se 1964, nr 42, s. ??

[46] Se 1964, nr 43, s. ??.

[47] Hirdman 2002, s. 142, 273.

[48] Jämför Allen Guttmann, Women's sports: a history, New York 1991, s. 136-139.

[49] Hirdman 2002, s. 100.

[50] John Berger, Ways of seeing, Harmondsworth 1972, s. 47.

[51] I min avhandling arbetar jag inte enbart med genus utan också med andra sociokulturella konstruktioner som ras och nation.


Copyright © Helena Tolvhed 2004.


Klicka här om du vill se och ladda ner artikeln som en utskriftsvänlig pdf-fil.

www.idrottsforum.org  |  Redaktörer Bo Carlsson & Kjell E. Eriksson  |  Ansvarig utgivare Aage Radmann