ISSN 1652–7224  ::  Publicerad den 11 maj 2011
Klicka här om du vill se och ladda ner artikeln som en utskriftsvänlig pdf-fil

Läs mer om svensk idrott, idrottspolitik och idrottsforskning på idrottsforum.org
Läs mer idrottshistoria på idrottsforum.org

Languages on this page:

Orienteringsträning i förändring?
En komparativ studie av orienteringsträningen på elitnivå på 1980-talet och 2010

Frida Andersson, Fredrika Vångell & Leif Yttergren
Gymnastik- och idrottshögskolan, Stockholm




Det har tagit åtta år och 137 uppdateringar innan orienteringssporten förekommer på idrottsforum.org mer än bara nämnd i förbifarten i en bisats i en text som handlar om något helt annat. Överhuvud taget har orienteringssporten inte i någon märkvärdig utsträckning väckt idrottsforskarnas intresse – med ett lysande undantag, nämligen pedagogikprofessorn vid Högskolan Kristianstad och Högskolan i Borås, Torgny Ottosson, som redan 1984 publicerade forskningsrapporten ”Problemlösningsstrategier i orientering: En skiss till teoretisk ram och en metodstudie” vid Göteborgs universitet. Tre år senare kom avhandlingen Map-reading and wayfinding (Göteborg Studies in Educational Sciences, 65), och därefter har Ottosson publicerat ett flertal artiklar om orientering, bland annat i Scientific Journal of Orienteering. Om skälen till att Torgny Ottosson ensam fått föra orienteringsforskningen framåt i orienteringssportens hemland kan vi blott spekulera; möjligen kan det har att göra med att sporten till sin natur saknar viktiga förutsättningar för att bli en bred publiksport, och därmed uppvisar en markerad frånvaro av kommersiell potential. Här är dock inte sista ordet sagt; samma sak sas ju om skidskyttet innan televisionen utvecklade täckningen av tävlingar på ett sätt som gjort skidskytte till en av de främsta publiksporterna.

Orienteringssporten sägs ha sitt ursprung i Sverige i slutet av 1800-talet – termen orientering användes första gången 1886, enligt engelska Wikipedia, medan SAOL refererar till Idrottsbladet från 1924. Oxford English Dictionary anger att orienteering infördes i engelskan på 1940-talet, från svenskans orientering. Ordet härstammar uppenbarligen från oriens, latin för Östern, Orienten, och definieras i orienteringssammanhang som ”hitta väderstreck”, med betydelsen ”förflyttning från en punkt i terrängen till en annan (med hjälp av karta o. kompass)”. Det började som militära övningar och därefter militära tävlingar. Den första tävlingen som var öppen för civila gick av stapeln i norska Nordmarka 1897. Sveriges första tävling för civila kom fyra år senare, i arrangemang av Sundbybergs IK. Damer släpptes in i sporten 1925 redan, och man hann med ett SM 1935, tre år innan Svenska Orienteringsförbundet bildades. 1960-talet inleddes med att Internationella Orienteringsförbundet bildades, och sporten nådde nu på allvar utanför den nordiska skogsmiljön. Frida Andersson, Fredrika Vångell och Leif Yttergren visar i sin artikel i den här uppdateringen hur orienteringssporten från och med 1980-talet genomgått en omfattande förändringsprocess, som kan sammanfattas med begreppen ”miniglobalisering”, det vill säga att sporten fått allt större internationell spridning; sportifiering, med innebörden att man brutit med traditionen att bara springa en enda distans; samt avskogifiering – man springer allt oftare i annan terräng än skogslandskap. Till det kan läggas att kartografitekniken har utvecklats med hjälp av datorer och GPS. Andersson, Vångell och Yttergren vill i sin studie undersöka i vilken utsträckning orienteringssportens förändringar under de senaste 30 åren lett till motsvarande förändringar i orienterarnas träningsstrategier. De kombinerar litteraturstudier och enkätintervjuer med aktiva förr och nu, och kommer fram till bitvis ganska förvånansvärda resultat, som kanske främst sätter sportifieringsbegreppets användning i samband med orientering ifråga. Traditionens makt är stor, här som i andra sammanhang.



Inledning

Orienteringssporten förknippas med den nordiska idrotts- och friluftstraditionen i typisk skogsterräng.[1] Under senare tid har detta ändrats och sporten har genomgått en radikal förändringsprocess. För det första har orienteringen expanderat utanför den nordiska sfären. Man kan nästan tala om en miniglobalisering, där främst centraleuropeiska länder med framgång upptagit orienteringssporten. Ett annat tecken på denna miniglobalisering är att 1985 avgjordes VM för första gången utanför Europa, närmare bestämt i Bendigo i Australien och 2011 är Frankrike arrangörsland.[2] De nordiska orienterarna möter därmed en ny och annorlunda terräng mot den gängse i Norden samt framför allt nya konkurrenter. Konkurrensen har hårdnat betydligt.

För det andra har kartkvalitén förbättrats som ett resultat av data- och GPS-teknikens inträde som hjälpmedel vid kartframställningen. Denna förändring har också påverkat sporten. Att vara en skicklig och noggrann kartläsare är kanske inte lika viktigt idag och då borde löpskickligheten bli mer avgörande. Hypotetiskt borde löpstarka orienterare därmed nå större framgångar än tidigare. Frågan är om detta påverkat orienteringsträningens innehåll.

Den tredje stora förändringen som ägt rum inom orienteringssporten handlar om införandet av nya tävlingsdistanser. Detta bröt en långvarig och stark tradition inom orienteringen, där man länge endast sprang på en enda distans. I detta sammanhang kan man tala om ett slags sportifiering och avskogifiering. När VM infördes 1966 tävlades det på en individuell distans, den så kallade klassiska distansen och det var självklart att den avgjordes i skogsterräng. Den var kvar på VM-programmet som den enda individuella distansen fram till 1991 då kortdistans infördes. År 2001 introducerades ytterligare en distans på VM-programmet, sprintdistansen. De individuella distanserna blev därmed tre till antalet.[3] Avskogifieringen uttrycks främst genom att orienteringen numera inte endast avgörs i skogsterräng utan även i stora stadsparker och tätortsnära miljöer.

Förändringarna (miniglobalisering, sportifiering, deskogifiering) inom orienteringssporten har således varit stora de senaste årtiondena och vissa traditionalister menar till och med att det nästan är en ny sport. Frågan är hur dessa förändringar påverkat elitorienterarens träningsupplägg? Specialiserar sig dagens löpare på någon distans eller satsar de på alla distanser? Prioriteras löpträning och har kartteknikträning tappat i betydelse, vilket antyddes inledningsvis? Vidare kan man undra om dessa förändringar ökat behovet av en tränare? Inom orienteringen talades det ofta (även nu) om att man var/är sin egen tränare som själv lägger upp träningen, för träningsdagbok med mera. Fram tonar en bild av individualistisk skogsmänniska. Har denna bild förändrats när kravprofilen på dagens orienterare ser annorlunda ut än tidigare?

En annan grenspecifik detalj inom orienteringen är hur tränarbegreppet används. Många inom orienteringen väljer att inte tala explicit om ”tränaren” utan föredrar istället mer neutrala begrepp som ledare, bollplank eller mentor. Här är orienteringen annorlunda i relation till andra idrotter. Det finns uppenbart en stark individuell kultur i orientering och som ligger i linje med ovan nämnda bild av den ensamma, starka skogsmänniskan. Lars Lönnkvist, som var landslagsaktiv på 1980-talet, beskrev i tidningen Skogssport hur han lade upp sin träning: ”Eftersom vi svenskar inte har några orienteringstränare får man göra upp program efter eget bevåg. Man får ju idéer från olika håll – kompisar, friidrottare, klubbledare.”[4] Sara Eskilsson, som var elitaktiv år 2010, berättade i en intervju att hon tidigare haft en tränare men har det inte längre. Hon menar att det är hennes egna inre drivkraft som gör att hon genomför de pass som hon själv planerat.[5] Uppenbart ser hon inget behov av en tränare som kan tänja på gränser och tillföra annan och kanske ny kompetens.

En stor skillnad på att vara tränare inom orientering jämfört med i andra idrotter är att elitorienteraren inte kan få något stöd eller någon hjälp av tränaren under loppet och det är också svårt för tränaren att vid träningen korrigera eventuella misstag då de fysiskt befinner sig långt ifrån varandra och saknar visuell kontakt. Elitorienteraren måste därför själv försöka korrigera sina misstag, vilket givetvis är svårt.[6] Problemet är att orienteraren kanske inte ens är medveten om de misstag han eller hon gjort, inte ens efteråt när loppet/träningen skall utvärderas. Det finns således en intressant komplexitet i relationen mellan tränaren och den aktive. Orienteringsträningen skiljer sig från de flesta andra idrotter, vilket också gör orienteringen intressant som studieobjekt. Frågan är också varifrån tränarna hämtar sin kunskap, sin träningsfilosofi? Har det funnits ett kunskapsmonopol, en enda ”godkänd” träningsmodell, i svensk orientering eller har mångfaldsprincipen fått råda, och har detta varierat över tid, och varifrån har kunskapen hämtats? Bygger den på beprövad erfarenhet eller är den baserad på vetenskapliga forskningsrön?

Ambitionen i det följande är att synliggöra ett relativt nytt forskningsområde inom det idrottsvetenskapliga fältet, nämligen träningens samtidshistoria. Detta görs utifrån en fallstudie av hur träningen bedrivits under två tidsperioder inom orienteringssporten. Mer preciserat är syftet med studien tvådelat, dels avses att analysera orienteringslitteraturens syn på träning, dels avses att jämföra hur svenska elitorienterare tränade på 1980-talet och 2010. Tränade man mer eller mindre förr? Har träningens innehåll förändrats? Vilka konsekvenser har de ovan beskrivna förändringarna fått för träningen? Fanns det några skillnader och likheter mellan kvinnors och mäns träning? Även tränarrollens eventuella betydelse kommer att analyseras. Förhoppningsvis kan denna studie inspirera till komparativa undersökningar av hur träningen bedrivits i andra idrotter samt av tränarrollen och dess eventuella förändring. En genomgång av olika databaser ger vid handen att forskningsläget gällande orienteringsträningens upplägg och tränarrollen är begränsad. Även när det gäller träningshistoria generellt är forskningsläget sparsamt, både nationellt och internationellt. Det finns således behov av forskning på detta nya fält inom idrottsvetenskapen.[7]

Frågan är om orienteringen kan kopplas mot utvecklingen inom svensk elitidrott i stort. Där finns en långt driven utvecklingsoptimism, ivrigt påhejad av media, kommersiella intressen och inte minst av idrottens representanter själva. Man får intryck bland annat av en fortlöpande resultat- och rekordförbättring, mer sofistikerad träning vilande på de senaste rönen från forskarvärlden, samt att idrottarna hela tiden tränar mer, blir mer seriösa och professionella, både ekonomiskt och kompetensmässigt i likhet med tränarna. Är denna bild relevant för orienteringen överhuvudtaget, eller finns det anledning att tala om en grenspecifik utveckling? Eller är det till och med så att ovan nämnda bild endast gäller de stora, kommersiellt intressanta idrotterna och att orientering och andra mindre idrotter lever sitt egna liv där andra drivkrafter och värden är de som styr utvecklingen inom grenen?

I undersökningen används två olika metoder: källanalys och enkät. Källanalysens syfte var att ta reda på vad litteraturen skriver om träning inom elitorientering. Vi valde att analysera fyra träningsböcker. De är skrivna av personer med olika erfarenhet och roll i orienteringssporten, en majoritet är före detta elitorienterare. De bygger delvis på de träningsdagböcker som de förde under sin karriär. Träningsdagböcker är nästan ett helt outnyttjat källmaterial av den idrottshistoriska forskningen och här gömmer sig en guldgruva. I vissa idrotter, främst individuella uthållighetsidrotter som löpning, längdskidåkning och orientering var träningsdagböcker vanliga och något som rekommenderades de aktiva att föra. Förmodligen hängde detta samman med att de själva många gånger ansvarade för sin träning, var sin egen tränare som ovan beskrivits.[8]

Följande böcker har använts:

Elitlöparen – elitorientering ur idrottsmedicinskt perspektiv är skriven av Christer Johansson. Han var förbundsläkare i Svenska orienteringsförbundet under 1980-talet. Boken är utgiven 1990 och handlar om författarens erfarenheter som orienterare, tränare, läkare och forskare. Johansson är uppenbart intresserad av träningsfrågor ur främst fysiologisk synvinkel. Han har även skrivit om löpträning i boken ”Född till löpare” tillsammans med förre storlöparen Anders Gärderud, vilken också varit aktiv orienterare.

Vägval till framgång är skriven av Kent Olsson och Lasse Hogedal. Olsson var framgångsrik landslagslöpare på 1980-talet och Hogedahl var förbundskapten för herrlandslaget mellan åren 1986 och 1995. Boken är skriven ur dessas olika erfarenheter.

Den tredje boken, Marita – kvinna, idrottare, världsmästare är en antologi som skildrar en kvinnlig orienterares, Marita Skogums, karriär. Medverkande är Mari Ermeland, Lasse Hogedal, Marita Skogum och Sverker Tirén. Skogum tog under sin karriär smått otroliga 10 VM-medaljer varav sex guld och är därmed en av svensk orienterings stora stjärnor. Under perioden 2001-2010 var hon dessutom förbundskapten för det svenska orienteringslandslaget, både herr- och damlandslaget.

En annan storstjärna som skildrat sin karriär är Jörgen Mårtensson, vars självbiografi, Jörgen Mårtensson – Mr. Orientering, skrevs tillsammans med journalisten Peter Petterson Kymmer. Boken handlar om Mårtensson 20 år långa karriär som elitorienterare och utgavs 1999. Han debuterade i seniorlandslaget 1978 och representerade därefter Sverige i 12 raka VM. Han vann två gånger, 1991 och 1995.

Ur källkritisk synpunkt bör nämnas att tre av fyra valda böcker är av självbiografisk karaktär. En problematik med självbiografier är att de kan utesluta obehaglig information, misslyckanden, och man kan också medvetet ”glömma” bort väsentligheter. De bör därför behandlas enligt sedvanliga historievetenskapliga källkritiska principer. ”Alla påverkas vi av önsketänkande. Vi ser det vi vill se och minns det vi vill minnas utan att vara medvetna om det”, skriver Torsten Thurén i boken ”Källkritik”.[9]

Enkätstudien utgår från deltagarna i det svenska landslaget under två tidsperioder. Det är således orienteringssportens absoluta toppskikt som står i förgrunden i studien. Den första urvalsgruppen består av landslagslöpare på 1980-talet som placerat sig topp 25 på VM. Att vi valde 1980-talet beror på att det var innan tävlingsdistanserna förändrades på VM-programmet. Då fanns som nämnts endast en distans på programmet. Totalt består urvalsgruppen från 1980-talet av 20 elitorienterare (12 män och 8 kvinnor). Den andra urvalsgruppens består av landslagsorienterarna 2010. Vi valde de som ingick i landslagets så kallade elitgrupp och utmanargrupp. Totalt blev det 18 elitorienterare (9 män och 9 kvinnor).

Två enkäter konstruerades: en för de som var landslagsaktiva på 1980-talet och en för de som var landslagsaktiva 2010. Frågorna i enkäterna var identiska, dock tillkom en fråga för den senare gruppen. Den berörde eventuella specialiseringstendenser inom orienteringssporten. Satsade de mot någon eller några speciella distanser eller var de fortfarande allroundinriktade? Något som kan inverka negativt på studiens reliabilitet är minneseffekten. Det kan vara svårt för människor att återge beteenden i dåtid. Då flertalet var landslagsaktiva i flera år och fortfarande är aktiva på tävlingsnivå inom orientering kan det ha varit svårt för dem att minnas hur det såg ut under den tidpunkt vi var intresserade av i vår undersökning.[10]

Orienteringslitteraturen och träningen

För att systematisera och konkretisera resultatredovisningen har följande teman utgjort analysverktyg vid läsningen av litteraturen: träningstid, träningsinnehåll (styrketräning, teknikträning och konditionsträning) och träningsplanering. De olika temana redovisas samlat bok för bok.

Christer Johansson menar i ”Elitlöparen – elitorientering ur idrottsmedicinskt perspektiv” att den träningstid som krävs för att ta en plats i seniorlandslaget är 20-60 timmar hård systematisk träning i månaden året runt i 5-10 år (vilket motsvarar 240-720 timmar/år).[11]

Träningen bör bestå av:

  • 70-85% varierad skogslöpning i eller nära tävlingsfart
  • 10-15% av träningsinnehållet bör vara väglöpning, alternativt skidåkning
  • 10-15% bör vara gymnastik, cykling och styrketräning
  • ett kartpass i veckan
  • två tempopass i varierad terräng i veckan.

Dessa tempopass kan vara tävlingar, intervaller, tempodistans eller ”fartlek”. Fartleken ”uppfanns” av friidrottstränaren Gösta Holmér på 1930-talet och har sedan spritts över stora delar av världen i olika varianter och är fortfarande använd av många.

När elitorienteraren lägger upp sin träningsplanering rekommenderar Johansson att man med jämna mellanrum bör lägga in några återhämtningspass och ett något längre distanspass i långsamt tempo. Johansson poängterar också att det är viktigt att träningen fokuseras på kvalité och tävlingsinriktade inslag. Andra rekommendationer i boken är att man inte bör variera mängd och intensitet samt att man bör träna i tävlingslik terräng.[12] Johansson menar att det inte finns något universellt upplägg för hur en elitorienterare bör träna för att lyckas. Dock blir effekten större om personen vet varför den tränar som den gör.[13] Enligt Johansson är träningsplanering, likväl som en träningsdagbok, viktig att använda sig av i ett utvärderingssyfte för både tränings- och tävlingssäsongen.[14]

Johansson menar att för att lyckas som orienterare räcker det inte att vara fysiskt stark. Den mentala biten är minst lika viktig. Det gäller att ha viljan att bli bäst och en inre övertygelse som säger att det kommer att gå. Inställningen är det som avgör om man kommer att lyckas eller inte.[15]

Johansson skriver i sin bok att orienteraren måste lära sig att bli sin egen tränare. Varje person är unik och måste själv kunna lägga upp sin träning. Man bör givetvis lyssna på andra aktiva för att lära sig och kunna dra sina egna slutsatser.[16]

Kent Olsson beskriver i ”Vägen till framgång” inte hur mycket han tränade i timmar räknat under sin karriär. Han använde tävlandet som metod för att vara i form till höstens viktiga mästerskapstävlingar. Det träningsinnehåll som Kent Olsson förespråkade var:

  •  träning i okända marker, gärna i tävlingslik terräng
  • löpning i mossar
  • backlöpning
  • intervallpass
  • hård distansträning
  • kartpromenader och kartritning.

Genom kartritningen fick han en chans att förbättra och utveckla sin kartläsningsförmåga samtidigt som det var en övning i att koncentrera sig och hålla fokus på kartan under en längre tid.[17]

Den mentala träning som Olsson genomförde var en dialog han hade med sig själv under träningspassen. Den gick ut på att programmera in hjärnan på att jobba och slita.[18] Olssons ”inre samtal” gjorde att han oftast lyckades behålla koncentrationen på vad han skulle göra.[19]

Hogedal skriver att inom orienteringssporten talas det sällan om tränare utan man väljer istället att tala om ledare. Tränarens huvuduppgift är att skapa förutsättningar för topprestationer. Det innebär att ledarens uppgifter består i att dra upp riktlinjer, utveckla, stötta, hjälpa, stimulera, motivera och överföra kunskap och nya rön om träning till sina adepter som förhoppningsvis leder till bra prestationer. Genom att vara bollplank till den aktiva och föra samtal om träning och tävling med densamma hjälper ledaren den aktiva.[20] I boken finns en modell över hur det samarbetet kan se ut. Ju mer erfarenhet adepten får desto mer individuellt ansvar för sin tränings- och träningsplanering bör den aktive få,[21] vilket är intressant i jämförelse med andra idrotter där det ofta är tvärtom, inte minst i stora bollidrotterna.

Figur 1  Modell för hur tränarens/ledarens ansvar över träningsupplägg förändras över tid till att adepten blir sin egen tränare.


I boken ”Marita – kvinna, idrottare, världsmästare” skrivs det inte heller något om vilken träningstid Skogum lade ner. Inför ett mästerskap sökte hon upp liknande terräng på hemmaplan där hon tränade olika moment. Oftast sprang hon en vanlig orienteringsbana när hon tränade teknik. Om hon visste att det skulle bli en svår terräng tränade hon i den sortens terräng. Den fysiska träningen bedrev hon utifrån vad som väntade henne på mästerskapet.[22] Hennes strategi för orienteringsteknik var att ha kartkontakt så gott som hela tiden för att kunna orientera fort utan att göra några misstag. Enligt Skogum har träningsinnehållet inom orienteringsporten bedrivits ensidigt och många tror att det handlar endast om att träna väg- och stiglöpning.[23] Skogum hade ingen träningsplanering då det inte passade hennes önskan om flexibilitet i träningen. Däremot förde hon träningsdagbok.[24]

Från 1988 använde Skogum en anteckningsbok där hon spaltade upp målsättningar, hur hon skulle nå målen, och varför hon satsade och hon skapade även en beredskap för att möta eventuella motgångar.[25] I anteckningsboken ventilerade hon också sina tankar när hon kände att hon behövde det och lade upp strategier för att klara uppgifter som väntade. För att få en positiv bild av att lyckas kunde hon ta fram en karta med ett mycket bra genomfört lopp.[26] Precis innan en tävling tänkte hon igenom loppet och målade upp positiva bilder: ”Jag har flyt. Orientering är enkelt, jag kan det här. Jag flyger fram och kontrollerna sitter i vägen.” Skogum ville inte tära på den psykiska energin genom att ladda till mindre viktiga tävlingar. Att förbereda sig mentalt inför tävlingar tog på krafterna.[27] Under hennes aktiva år samlade hon på sig kunskap om vad som påverkade henne i positiv och negativ riktning. Ambitionen blev att vända det negativa till något så positivt som möjligt. Det gällde exempelvis vädret och terrängen. Saker hon inte kunde påverka utan bara anpassa sig efter.[28]

Skogum använde i början avslappningsband i sin mentala träning, vilket var populärt på 1980-talet, men övergick sedan till att bara lägga sig på sängen, spänna musklerna ett par gånger och sedan slappna av. I det avslappnade tillståndet koncentrerade hon sig och gick igenom problem och fann strategier för att lösa dem. Denna metod gav henne massor med energi.[29] I samband med förberedelserna för en viktig tävling använde hon sig av denna metod i syfte att vara fullt koncentrerad på orienteringen.[30]

Skogum var en allroundidrottare. Hon spelade basket på elitnivå innan hon valde att göra en satsning på orienteringen. I basketen, menade hon, behövde hon aldrig fundera på hur hon skulle träna för att vara i form till matcherna, för det var tränarens uppgift.[31] Inom orientering däremot hade hon ingen egen tränare![32] De ledare Marita hade använde hon som bollplank och med dem ventilerade hon idéer och funderingar, men hon hade själv huvudansvaret.

Det är svårt att redogöra för hur mycket Jörgen Mårtensson tränade under sin karriär då det skiljde sig från år till år, men i grova drag visar hans träningsdagböcker att han under flera år tränat mellan 500 och 700 timmar per år. För Mårtensson var antalet nedlagda träningstimmar viktigt, vilket framkommer i boken ”Jörgen Mårtensson – Mr. Orientering”.[33] Det träningsinnehåll som han förespråkade var träning i obanad terräng. Mårtensson brukade studera kartor över tävlingsområden där viktiga tävlingar skulle avgöras för att skapa sig en bild av terrängen, tänkta vägval och bansträckning.[34] Han hade, i likhet med Skogum, ingen nedskriven träningsplanering eftersom han kände att han blev för styrd av en sådan. Träningsplaneringen hade han i sitt huvud och det som låg till grund för den var hans samlade erfarenhet. I olika perioder influerade olika personer Mårtensson till att testa nya träningsupplägg men stommen har alltid varit densamma.[35]

För Mårtensson handlade den mentala biten om att vara tillfreds med de fysiska föreberedelserna. Det var först när träningstimmarna var gjorda som man kunde arbeta med själen, ansåg han. Fanns inte fysiken spelade det ingen roll hur mycket mental träning man praktiserade. Under sina år som elitorienterare ägnade han sig åt att skapa positiva bilder och sprang ofta ett viktigt lopp flera gånger i tankarna innan han stod på startlinjen. Han prövade vid något tillfälle avslappning till band men somnade direkt.[36] Mårtensson var också sin egen tränare. Han influerades däremot av flera personer. I ungdoms- och junioråren var Jörgen del av en grupp i sörmländska Malmby IF som experimenterade med träningen och det var under denna tid som de på det personliga planet tidigt lärde sig att ta ansvar för sin träning. Under dessa år utvecklade var och en av gruppmedlemmarna ett tydligt drag av självständighet i sin träning.[37]

Träningen och orienteringslitteraturen – några sammanfattande kommentarer

Gemensamt för de källor vi analyserat är att träningsupplägget bör utgå från individen. Det träningsinnehåll som ansågs viktiga var:

  • kvalitetspass med tävlingslika inslag
  • kartläsningspass, kartritning, kartpromenader
  • träning i obanad terräng
  • använda testbana
  • träning i tävlingslik terräng.

Träningsdagboken anses vara viktig i utvärderingssyfte av säsongen. Mårtensson och Skogum skriver i sina böcker att de förde träningsdagbok, däremot hade de inte någon nedskriven strukturerad träningsplanering då de kände sig för styrda över en sådan. Olsson använde sig av en träningsplanering som baserades på vilka tävlingar han skulle springa.

Den mentala biten anses avgörande för hur man lyckas som orienterare och har sedan 1980-talet lyfts fram inte minst genom Lars-Eric Uneståhls banbrytande insatser. Det mentala kan ses både som hur stark den psykiska förmågan är med tanke på motivation och inre övertygelse, och hur bra man är på att hantera yttre störmoment. Varken Skogum, Mårtensson eller Olsson använde sig enligt litteraturen av någon mental rådgivare.

Litteraturen talar om en strävan efter att orienteraren ska bli sin egen tränare. Begreppen tränare och ledare likställs i litteraturen. Varken Olsson, Mårtensson eller Skogum hade under sin elitkarriär en uttalad tränare, däremot hade de ett antal personer i deras omgivning som de kunde använda som bollplank. En sak som lyfts fram i samtliga källor är att det är viktigt att man som elitorienterare får hjälp och stöttning i sin strävan efter att bli sin egen tränare.

Enkätstudien

I denna del fokuseras på nedanstående teman. De skiljer något från de i källanalysen. Koncentrationen ligger på analysera likheter och förändringar mellan 1980 och 2010 utifrån följande teman:

  • Träningstid- och upplägg
  • Likheter och skillnader mellan mäns och kvinnors träning?
  • Tränarrollen
  • Varifrån får elitorienterare sin kunskap om hur de ska lägga upp sin träning?
  • Genusaspekten: Vilka skillnader och likheter i träningsupplägg bland kvinnor och män finns det mellan 1980-talet och år 2010?[38]

Satsning mot speciell distans år 2010

Figur 2  Hur landslagsorienterare år 2010 satsade mot olika distanser. n = 14 (8 män, 6 kvinnor).

Framförallt kvinnorna satsade lika mycket mot alla de tre individuella distanserna. En större andel män satsade mer mot någon speciell distans och då något fler mot långdistansen.

Antal träningstimmar och fördelning av träningsformer

Figur 3  Antal träningstimmar under ett år. n (1980-talet) = 12 (7 män, 5 kvinnor), n (år 2010) = 14 (8 män, 6 kvinnor). Bortfallet i frågan var en kvinna i urvalsgrupp 1980-talet.

Här kan vi se att antalet träningstimmar för kvinnorna skiljde sig påtagligt mellan 1980-talet och 2010. Vi kan se en ökning i träningstid med 22 procent (88 timmar/år). Männens träningstid ser i princip likadan ut för båda urvalsgrupperna, vilket är anmärkningsvärt som vi bedömer det utifrån utvecklingen i andra idrotter där elitens träningsmängd ökat avsevärt både för män och kvinnor.

 

Figur 4  Antal träningspass i veckan. n (1980-talet) = 13 (7 män, 6 kvinnor), n (år 2010) = 14 (8 män, 6 kvinnor).

Antalet träningspass var fler 2010 jämfört med under 1980-talet. Detta gällde både under tävlingssäsong och under grundträningsperiod och för båda könen. Uppenbart försökte de manliga orienterarna att kompensera träningsmängd med fler kvalitativa pass i träningen.

Figur 5  Fördelning av träningsformer i de aktivas träningsupplägg under ett år. n (1980-talet) = 11 (7 män, 4 kvinnor), n (år 2010) = 13 (8 män, 5 kvinnor). Bortfallet i frågan var tre stycken, två kvinnor på 1980-talet och en kvinna 2010.

Löpträning utan karta var den träningsform som förekom mest i de aktivas träningsupplägg både på 1980-talet och 2010. Däremot kan vi om vi jämför 1980-talet med 2010 se att denna träningsform uppvisar en signifikant minskning för männen (p=0,049). För kvinnorna hade löpning utan karta däremot ökat med 20 procent om man jämför 1980-talets kvinnor med 2010 års kvinnor.

Figur 6  Antal högintensiva konditionspass i veckan under tävlingssäsong respektive grundträningsperiod, exklusive tävlingar. n (1980-talet) = 12 (7 män, 5 kvinnor), n (år 2010) = 14 (8 män, 6 kvinnor). Bortfallet i båda frågorna var en kvinna från 1980-talet.

De aktiva på 1980-talet uppgav att de tränade cirka två högintensiva konditionspass i veckan under tävlingssäsongen. Jämförs den siffran med siffran för 2010 års landslagsaktiva kan vi se att den högintensiva konditionsträningen under tävlingssäsongen har ökat över tid, dock inte lika mycket för kvinnorna som för männen (p=0,008). Ser vi på hur den högintensiva konditionsträningen under grundträningsperioden förändrats ser vi att den har ökat signifikant för såväl män (p=0,001) som kvinnor (p=0,019).

Underlag för löpträning

I figur 7–10 respektive 13–16 har orienterarna fått värdera i vilken utsträckning de genomför sin träning på olika sätt i intervallet 1-5, där 1 innebär ”i liten utsträckning” och 5 innebär ”i stor utsträckning”.

Figur 7 och 8 visar i vilken utsträckning de aktiva bedrev sin löpträning på underlag som löparbana, asfalt, stig/grusväg och i terräng.

Figur 7  I vilken utsträckning de aktiva bedrev sin löpträning på konstgjorda underlag. n (1980-talet, löparbana) = 12 (6 män, 6 kvinnor), n (1980-talet, asfalt) = 13 (7 män, 6 kvinnor), n (år 2010) = 14 (8 män, 6 kvinnor).

Överlag kan vi se att träning på löparbana inte förekom i så stor utsträckning. Däremot kan vi se en ökning av löpträning på detta underlag om vi jämför 1980-talet och 2010. Ökningen var signifikant för både män (p=0,043) och kvinnor (p=0,016). Bortfallet för frågan om löparbana som underlag var en man i urvalsgrupp 1980-talet. Kvinnorna i urvalsgrupp 2010 uppgav att de i större utsträckning än kvinnorna på 1980-talet bedrev sin löpträning på asfalt. Här var det en signifikant skillnad för kvinnorna (p=0,011). Männens löpträning på asfalt har inte förändrats lika mycket över tid, dock kan vi se en liten nedgång i träningen på detta underlag för dem.

Figur 8  I vilken utsträckning de aktiva bedrev sin löpträning på naturliga underlag. n (1980-talet) = 13 (7 män, 6 kvinnor), n (år 2010) = 14 (8 män, 6 kvinnor).

Dessa siffror visar att löpträning på stig/grusväg förekom i lika stor utsträckning på 1980-talet jämfört med år 2010, mellan 3,75 och 4,17 på en femgradig skala, vilket visar att det var ett vanligt förekommande underlag att bedriva sin löpträning på. Männen i urvalsgrupp 1980-talet har angett att de bedrev sin löpträning i terräng i störst utsträckning (4,43). Jämför man med 2010 års manliga urvalsgrupp har den minskat (3,78). Det fanns således en signifikant skillnad mellan mättillfällena för männen (p=0,05).

Hur löpträningen genomförs

Figur 9  I vilken utsträckning de aktiva bedrev sin löpträning genom korta respektive långa intervaller. n (1980-talet) = 13 (7 män, 6 kvinnor), n (år 2010) = 14 (8 män, 6 kvinnor).

Korta intervaller bedrevs i större utsträckning på 1980-talet jämfört med år 2010, både bland kvinnor och bland män. Här ser vi en signifikant skillnad bland männen på 0,003 (p=0,003). Långa intervaller har ökat bland både män och kvinnor år 2010 jämfört med 1980-talet. Bland kvinnorna har denna träningsform ökat betydligt och det var en signifikant skillnad mellan de kvinnliga urvalsgrupperna (p=0,001).

Figur 10  I vilken utsträckning de aktiva bedrev sin löpträning genom distanslöpning på över 90 min. n (1980-talet) = 13 (7 män, 6 kvinnor), n (år 2010) = 14 (8 män, 6 kvinnor).

Löpträning genom distanslöpning på över 90 minuter uppvisar för männens del en signifikant minskning (p=0,034). Däremot har löpträning på över 90 minuter ökat bland kvinnorna; också där är skillnaden signifikant (p=0,013).

Alternativa träningsformer

Figur 11  Andel aktiva som uppgav att skidor, simning, vattenlöpning och cykling förekom i deras träningsupplägg. n (1980-talet) = 13 (7 män, 6 kvinnor), n (år 2010) = 14 (8 män, 6 kvinnor).

Skidåkning/rullskidåkning som alternativ träningsform var den mest förekommande i urvalsgruppernas träningsupplägg. Både män och kvinnor på 1980-talet har angett att de alla bedrev denna alternativa träningsform. Även kvinnorna 2010 har angett att de alla åker skidor medan männens siffra var 88 procent. Simning ägnade sig ingen åt på 1980-talet och det gjorde heller inte kvinnorna 2010. 13 procent av männen har däremot angett att de ägnade sig åt simning som alternativ träningsmetod. Vattenlöpning var inget de i urvalsgruppen 1980-talet ägnade sig åt. Jämför vi det med 2010 års urvalsgrupp ser vi att de har ökat till 50 procent av männen och 67 procent av kvinnorna som svarat att de tränar vattenlöpning. Ser vi på cykling har männen på 1980-talet svarat att de inte alls använde sig av denna alternativa träningsform medan 2010 års män har svarat att 88 procent ägnade sig åt detta. För kvinnorna var siffrorna jämnare, men med en liten minskning från 1980-talet till år 2010. 83 procent av kvinnorna på 1980-talet ägnade sig åt cykling medan 67 procent av 2010 års kvinnor angav cykling som alternativ träningsmetod. På denna fråga hade vi även ett ”Annat, nämligen...”-alternativ och där fick vi svar från urvalsgrupp år 2010 att rodd och crosstrainer/elipsmaskin förekom.

Styrketräning

Nedan har vi valt att redovisa de svarsalternativ som gett störst skillnader mellan urvalsgrupperna på hur de aktivas styrketräning bedrevs.

Figur 12  Andel aktiva som styrketränade med fria vikter. n (1980-talet) = 13 (7 män, 6 kvinnor), n (år 2010) = 14 (8 män, 6 kvinnor).

Varken män eller kvinnor i urvalsgrupp 1980-talet har angett att de styrketränade med fria vikter. Detta har ökat över tid och 75 procent av männen och 83 procent av kvinnorna i 2010 års urvalsgrupp angav att de använde sig av fria vikter när de styrketränade. Styrketräningsformer som var återkommande i fältet ”Annat, nämligen…” var backträning och snöpulsning, vilket förekom på 1980-talet och framför allt tidigare, och även i andra idrotter som löpning.

Teknikträning

Här har vi valt att redovisa de typer av teknikträning som har visat sig ha en signifikant skillnad mellan urvalsgrupperna.

Figur 13  I vilken utsträckning de aktiva bedrev sin teknikträning genom kartstudier. n (1980-talet) = 12 (6 män, 6 kvinnor), n (år 2010) = 14 (8 män, 6 kvinnor). Bortfallet i frågan var en man som var aktiv under 1980-talet.

Kartstudier har minskat från 1980-talet jämfört med år 2010. Minskningen mellan de manliga urvalsgrupperna var inte lika stor som bland kvinnorna. För kvinnorna var det en signifikant skillnad (p=0,036).

Mental träning

Figur 17  Andel som ägnade sig åt mental träning. n (1980-talet) = 13 (7 män, 6 kvinnor), n (år 2010) = 13 (7 män, 6 kvinnor).

Det var fler som ägnade sig åt mental träning 2010 jämfört med under 1980-talet. Detta gäller både för kvinnor och för män. Visualisering, målbilder, positiva tankar och avslappning ägnade sig både män och kvinnor åt 2010. Många skrev att de samarbetade med en mental rådgivare 2010. Kvinnorna som var aktiva under 1980-talet och ägnade sig åt mental träning har svarat att de bedrev den på ungefär det sätt som de aktiva 2010. De män som var aktiva under 1980-talet och lämnade kommentarer svarade att de sprang om gamla tävlingar i huvudet utan att missa en kontroll. En orienterare svarade att han med tiden lärde sig att kontrollera sina insatser som idrottare, han lärde sig stå emot smärta och trötthet. Bortfallet i frågan var en man 2010.

Har tränarrollen förändrats?

Vi har i denna frågeställning valt att redovisa svaren genom att inte dela upp urvalsgrupperna efter kön på grund av att skillnaderna dem emellan var obetydliga.

Figur 18  Hur respondenterna lade upp sin träning. n (1980-talet) = 13, n (år 2010) = 14.

Under 1980-talet lade 85 procent av landslagsorienterarna upp sin träning själv. År 2010 var det 50 procent som gjorde det. Fler hade hjälp av en eller flera tränare vid utformning av sitt träningsupplägg 2010.

Figur 19  Hur stor andel av urvalsgrupperna hade en tränare? n (1980-talet) = 13, n (år 2010) = 14.

Fler elitorienterare hade tränare 2010 jämfört med under 1980- talet. År 2010 var det 64 procent av landslagsorienterarna som hade en eller flera tränare. Siffran på 1980-talet var 39 procent.

Varför hade vissa inte tränare?

Majoriteten (71%) av de som svarat att de inte hade en tränare i urvalsgruppen från 1980-talet ansåg att de hade tillräckliga kunskaper och därför inte behövde någon tränare. Bland de som svarat att de inte hade någon tränare 2010 var det 20 procent som ansåg sig ha tillräckliga kunskaper själva. En respondent från 1980-talet skrev att man strävade efter att bli sin egen tränare. En annan kommentar var: ”Jag hade ingen egentlig tränare men en person som fungerade som mentor/bollplank. Det var ovanligt med tränare då jag slog igenom 1978. I dag hade jag troligen haft tränare men det har också varit viktigt att göra en del av ’tränarjobbet’ själv.” En respondent i urvalsgruppen från 2010 svarade: ”Jag har inte själv tagit steget att planera och följa upp träningen i den omfattning som krävs för att jag skall kalla mina bollplank/tränare för tränare.” En annan svarade ”Jag tar hjälp inom de områden jag känner att jag behöver utvecklas, nu har jag ett styrkesamarbete med en styrkerådgivare som pågått i två år. Jag är behovsorienterad och ber om råd när jag behöver dem.”

Figur 20  Vem var tränare? n (1980-talet) = 13, n (år 2010) = 14.

Då några uppgav att de hade flera tränare var det möjligt att kryssa i flera svarsalternativ på denna fråga. År 2010 fanns tränarna inom elitorientering i den aktives klubb men också utanför klubben i form av löptränare, styrketränare och mentala rådgivare. På 1980-talet var tränarna i större utsträckning knutna till landslaget.

Figur 21  Vad hjälpte tränaren adepten med? n (1980-talet) = 13, n (år 2010) = 14.

Här kunde respondenterna kryssa i flera svarsalternativ. De som angav att de hade hjälp av tränare år 2010 angav att de framförallt fick hjälp av tränare genom att de såg vilka styrkor och svagheter de hade. Över hälften (67%) fick också uppföljning i skog vid teknikträning. På 1980-talet var det framförallt teknikanalys som de aktiva fick hjälp av sin tränare med.

Var får elitorienterare sin kunskap om orienteringsträning från?

Figur 22  Vad urvalsgrupperna baserade sitt träningsupplägg på. n (1980-talet) = 13, n (år 2010) = 14.

Även här var det möjligt att kryssa i flera svarsalternativ och deltagarna kunde även specificera sina svar. År 2010 baserade 86 procent sin träning på vetenskaplig forskning. På 1980-talet var det ingen som gjorde det. Alla som var aktiva under 1980-talet baserade sin träning på beprövad erfarenhet och andra orienterares erfarenheter. De lärde sig genom åren vad som funkade för dem. En respondent skrev att denne hade en finsk träningsmentor när han/hon var junior som introducerade mängdträning som denne sedan byggde vidare på. En annan orienterare skrev att genom beprövad erfarenhet kom denne fram till att mängdträning inte passade. Mängdträningen slog igenom på 1960-talet genom den nyazeeländska friidrottstränaren Arthur Lydiard och blev mycket populär ett tag, inte minst genom de finska långlöparnas och Anders Gärderuds framgångar på 1970-talet.

Andra orienterares erfarenheter gav några respondenter kunskap om formtoppning och periodiserad träning. En respondent nämnde att erfarenheter från Bernt Frilén, som var en väldigt duktig orienterare på 1970-talet, influerade dennes träningsupplägg. En annan skrev: ”Norge var bäst så jag påverkades en del av den träning Egil Johansen med flera bedrev.” År 2010 svarade 79 procent att deras träningsupplägg baserades på beprövad egen erfarenhet. Kommentarer till detta var att de tog med sig vad som fungerat tidigare för dem och det dem trivs med: ”Jag har fått influenser från så många håll och till slut blir det en beprövad erfarenhet.” 38 procent av respondenterna i urvalsgrupp 1980-talet respektive 36 procent av respondenterna i urvalsgrupp 2010 baserade sitt träningsupplägg på influenser från andra idrotter.

De idrotter varifrån influenserna kom var samma 2010 som på 1980-talet, nämligen skidåkning och friidrott (löpning). Svar utöver de fasta alternativ som fanns från urvalsgrupp 1980-talet var att träningsupplägget baserades på kunskaper som fåtts genom föreläsningar. 2010 års urvalsgrupp svarade att litteratur om träningslära, SISU-idrottsböcker, litteratur kopplad till utbildning och bloggar som visade hur andra sporter tränar gett dem kunskaper som tagits hänsyn till vid träningsupplägg.

Sammanfattande diskussion

Ambitionen med artikeln var således att utforska ett relativt nytt forskningsområde, nämligen träningshistoria utifrån exemplet orientering. Huvudsyftet var att analysera orienteringslitteraturens syn på träning samt jämföra hur svenska elitorienterare tränade på 1980-talet och 2010.

Resultaten visar att träningen inte skiljer sig nämnvärt åt mellan 1980-talet och 2010 bland landets elitorienterare och att skillnaden i träningsupplägg med mera mellan manliga och kvinnliga orienterare inte heller var stor. Till exempel träningstiden som en manlig elitorienterare la ner var ungefär lika mellan urvalsgrupperna, vilket går på tvärs mot den gängse bilden av att elitidrottare tränar mer och mer i den allt mer sportifierade idrotten. Den bilden stämmer däremot för kvinnorna. I genomsnitt har träningstiden för kvinnorna ökat från 400 timmar/år på 1980-talet till 488 timmar/år 2010. Det som är intressant är att träningstidens spridning inom urvalsgruppen kvinnor 2010 är oerhört stor, från 280 till 600 timmar/år. Den som tränade mest tränade alltså mer än dubbelt så mycket som den som tränade minst, trots att de alla tillhör samma elitgrupp. Den rekommenderade träningstiden för elitorienterare som framkom i litteraturen överensstämmer väl med resultaten vi fått fram i enkätstudien. Där framhålls att elitorienteraren bör träna mellan 240 och 720 timmar/år. Jörgen Mårtensson tränade mellan 500 och 700 timmar/år och uppenbart har han fortfarande få övermän bland dagens orienterare när det gäller träningstid.

Träningstiden en elitorienterare lägger ned framstår som begränsad i jämförelse med elitidrottare i andra uthållighetsidrotter. I artikeln ”Intervals, Thresholds, and Long Slow Distance: the Role of Intensity and Duration in Endurance Training” redovisas en jämförelse av träningstiden mellan olika framgångsrika idrottare i olika uthållighetsidrotter och där hamnar elitorienteraren på 600 träningstimmar per år i jämförelse med elitsimmaren som lägger ned nästan 1300 timmar/år.[39] Varför svenska orienterare inte tränar mer har inte undersökts. Det borde finnas utrymme för att öka träningsmängden. Möjligen kan det hänga ihop med att många orienterare inte har en tränare som kan driva på och få den aktive att tänja på gränserna. Vidare är den ekonomiska moroten liten i orientering, möjligheten att bli proffs och tjäna storkovan är i det närmaste obefintlig. Här kan nämnas att svensk orienterings mest lysande stjärna 2011, Helena Jansson, gjorde en proffssatsning våren 2011 inför VM i Frankrike[40]. Denna satsning är undantaget som bekräftar regeln.

Forskningen rekommenderade så tävlingslik träning som möjligt.[41] I en undersökning framhölls att man bör i stor utsträckning träna på löpmomentet i kombination med orientering för att lyckas.[42] Enkätstudien visar däremot att den träningsform som både de aktiva i urvalsgrupp 1980-talet och aktiva år 2010 till störst del ägnade sig åt var löpträning utan karta, vilket förvånar med tanke på vad forskningen rekommenderar. Särskilt motsägelsefullt kan det tyckas med tanke på att elitorienterarna 2010 uppgav att de baserade sitt träningsupplägg på vetenskaplig forskning; uppenbart gäller detta bara för vissa utvalda delar av forskningen.

I enkätstudien framkommer dessutom att löpträning bedrevs i större utsträckning på löparbana 2010, vilket kan ha flera förklaringar. Sprintdistansen genomförs ofta i park- och/eller stadsmiljö. Det innebär i praktiken att elitorienteraren måste kunna springa fort på både mjuka (naturliga) och hårda (konstgjorda) underlag. Det som framkom i vår studie var också att 64% av löparna 2010 satsade lika mycket på alla distanser vilket betyder att det är ännu viktigare att kunna behärska alla underlag. En annan trolig anledning till att träning på löparbana har ökat är att det numera finns fler friidrottshallar som kan användas vintertid.[43]

När det gäller skillnader mellan urvalsgrupperna angående intensitet i konditionsträningen märks att den högintensiva konditionsträningen har ökat markant. En förklaring till det kan vara de nya distanserna som införts. De är kortare och mer högintensiva till sin karaktär. Här kan man se en överensstämmelse mellan träningens praktik och forskningen, vilken visar att man bör träna så tävlingslikt som möjligt.

Utvecklingen när det gäller distanspassen är intressant. Träningspass på över 90 minuter förekom i större utsträckning för kvinnorna 2010, vilket kan hänga ihop med ökningen av kvinnors totala träningsmängd. Männen har däremot dragit ner på dessa pass, vilket är svårt att förstå. Långdistansen för herrar har en beräknad segrartid på cirka 90 minuter och därför borde dessa träningspass förekomma i större utsträckning. Tron på mängdträningen har uppenbart minskat bland herrarna i orienteringen i likhet med bland många långlöpare.

I studien kan noteras att elitorienterarens styrketräning förändrats över tid. På 1980-talet ansåg de flesta att de tillgodogjorde sig styrketräning ”naturligt” genom att träna backlöpning och snöpulsning. Den styrketräningsform som visat störst skillnad mellan de båda urvalsgrupperna var styrketräning med fria vikter. Varken män eller kvinnor från 1980-talet har angett att de ägnade sig åt den sortens styrketräning utan nöjde sig med den naturliga styrketräningen. År 2010 ägnade sig 75 procent av männen och 83 procent av kvinnorna åt styrketräning med fria vikter.

För båda könen har andelen som ägnade sig åt mental träning ökat markant från 1980-talet till 2010. Detta finner vi intressant då mental träning, eller de mentala faktorerna som det skrivs om i litteraturen, lyfts fram som en av de viktigaste faktorerna för att lyckas som orienterare. Fler aktiva har 2010 insett vikten av den mentala träningens betydelse och här är förmodligen utvecklingen i orienteringen likartad med andra idrotter.

I enkäten uppgav ingen av de som var aktiva på 1980-talet att de baserade sitt träningsupplägg på vetenskaplig forskning. Kunskap om träning hämtades från egen och andras beprövade erfarenhet. År 2010 har detta ändrats dramatiskt och 85 procent baserade sitt träningsupplägg på vetenskaplig forskning, vilket säger emot Högbergs forskning, vilken menar att den vetenskapliga forskningen inte når den aktiva.[44] Eller är det så att orienteringen är unik i detta fall? Det finns en akademisk prägel inom orienteringen och det är kanske naturligt för de aktiva att ta del av forskning på ett sätt som är främmande för aktiva som kommer från en icke-akademisk miljö. Dessutom kan parantetiskt nämnas att två av landets ledande professorer i idrottsfysiologi, Bengt Saltin och Björn Ekblom, är före detta elitorienterare. Den sistnämnde var också förbundskapten en tid.

I litteraturen framkommer att många orienterare vill vara sin egen tränare; att det är ett mål. Resultatet visar dock att antalet tränare inom elitorientering har ökat, från 1980-talet, då endast 39 procent uppgav att de hade tränare, till 2010, då 64 procent svarade att de hade tränare. Trenden är således att man går mot att ha tränare och att många lämnat ”bli din egen tränare”-tänket bakom sig. De som var aktiva under 1980-talet menade att de hade tillräckliga kunskaper själva om orienteringsträning. År 2010 var det endast 20 procent som ansåg att de hade tillräckliga kunskaper själva och därför inte hade någon tränare, vilket är intressant i jämförelse med andra idrotter där tränaren är självklar för de flesta idrottare.

De slutsatser vi kan dra är att orienteringsträning (och all träning) är ett komplext område. Det finns ingen enkel väg till framgång och det finns inte ett, universellt träningsupplägg som passar alla orienterare utan en mängd olika faktorer påverkar träningen. Det fanns nämligen vissa skillnader när vi jämför landslagsorienterarna som grupp under 1980-talet med 2010. De kan sammanfattas på följande sätt:

  • kvinnorna tränar betydligt mer, männen endast marginellt mer
  • fler skaffar tränare
  • några specialiserar sig mot en distans
  • fler ägnar sig åt mental träning
  • renodlade styrketräningspass med vikter har introducerats
  • vetenskapen har fått tolkningsföreträde framför beprövad erfarenhet
  • löpträning utan karta förekommer oftare
  • högintensiva pass är mer frekventa.

Inledningsvis noterades att orienteringssporten förändrats på flera sätt och en inte allt för djärv hypotes var att denna förändringsprocess borde påverkat träningens innehåll och form. Resultaten visar emellertid att förändringarna i träningen endast var marginella och att träningsmetodiken inom orienteringen framstår som en förändringsovillig struktur där traditionens makt är stor.

Käll- och litteraturförteckning

Andersson, G., Glännefors, R., Greilert, L., Hogedal, L. & Tistad, A. (1998). Träning – tips om orienteringsträning för aktiva och ledare. Solna: Svenska Orienteringsförbundet.

Ermeland, M., Hogedal, L., Skogum, M. & Tirén, S (1994). Marita – kvinna – idrottare – världsmästare. Farsta: SOFT-förlaget.

Gjerser, A., Annerstedt, C., Svendsen, T. M., Enoksen, E., Weinholdt, T., Vilberg, A., Major, J., Olsen, E., Wulff Helge, E. & Wulff Helge, J (1997), Idrottens Träningslära. Farsta: SISU Idrottsböcker.

Hassmén, N. & Hassmén, P. (2008). Idrottsvetenskapliga forskningsmetoder. Stockholm: SISU idrottsböcker.

Helgerud, J., Høydal, K., Wang, E., Karlsen, T., Berg, P., Bjerkaas, M., Simonsen, T., Helgesen, C., Hjorth, N., Bach, R. & Hoff, J. (2007). Aerobic High- Intensity Intervals Improve VO2max More Than Moderate Training. Medicine & Science in Sports & Exercise, vol. 39 (4), s. 665-671.

Hogedal, L. & Olsson, K. (1992). Vägval till framgång. Farsta: SOFT-förlaget.

Högberg, J-O (2008). Om idrottstränarens pedagogiska och didaktiska kompetens. www.idrottsforum.org/articles/hogberg/hogberg080319.html.

Isberg, L. & Ceci, R. (1993). Elitorienterarens prestation – ett samspel mellan fysisk och mental kapacitet. Högskolan Falun-Borlänge.

Johansson, C (1990), Elitlöparen. Farsta: SOFT-förlaget.

Mårtensson, J & Petterson Kummer, P (1999). Jörgen Mårtensson – Mr Orientering. Halmstad: Sportförlaget.

Nationalencyklopedin (2010). http://www.ne.se/lang/signifikanstest) [2010- 11- 03].

Nilsson, Johnny, ”Tankens skärpa vid kropplig möda”, Idrottspsykologi. Rapport 1.

Seiler, S. & Tønnessen, E. (2009). Intervals, Thresholds, and Long Slow Distance: the Role of Intensity and Duration in Endurance Training. Sportscience, (13), s. 32-53.

Svenska Friidrottsförbundet, SFIF info, Anläggningsfrågor, Innearenor m rundbana, http://www.friidrott.se/forbundsinfo/anlaggningar/Inomhusarenor.aspx [2010-11-10].

Svenska Orienteringsförbundet, Historia och statistik, Historiska milstolpar, www.orientering.se/Historia-och-statistik/Milstolpar-i-utvecklingen/[2010-10-25].

Svenska Orienteringsförbundet, Historia och statistik, Tävlingsformer, www.orientering.se/Historia-och-statistik/Orientering-i-over-hundra-ar/Tavlingsformer/ [2010-10-25].

Svenska Orienteringsförbundet, Historia och statistik, Tävlingsmässiga höjdpunkter, www.orientering.se/Historia-och-statistik/Tavlingsmassiga-hojdpunkter/ [2010-10-25]

Thurén, T (1997), Källkritik. Stockholm: Almqvist & Wiksell.

Walsh, S. E. (1997). The development of a protocol to provide real time information to enhance coach-performer interactions. Scientific Journal of Orienteering, vol. 13(1/2), s. 47-53.

Noter

[1] Denna artikel är en reviderad version av Frida Anderssons och Fredrika Vångell examensarbete ”Tränar du som jag”, (GIH i Stockholm, 2010). Bägge är aktiva orienterare.

[4] Skogssport nr 2/81.

[5] Idrott och Kunskap nr 4, 2010.

[6] Hogedal & Olsson, s. 87.

[7] Här är några exempel på studier rörande främst orienteringsträning: Svensson, Sundbüe & Svensson; Isberg och Ruggergo; Helgerud, Høydal, Wang, Karlsen, Berg, Bjerkaas, Simonsen, Helgesen, Hjorth, Bach & Hoff: Högberg; Walsh; Nilsson. Nämnas bör att Leif Yttergren håller på med en större studie kring friidrottens träningshistoria, vilken beräknas bli klar under hösten 2011.

[8] Som exempel på löpare som förde träningsdagbok kan Gunder Hägg och Ulf Högberg tjäna.

[9] Thurén, Torsten, Källkritik, s. 201.

[10] Innan enkäterna skickades ut genomfördes en pilotstudie med 10 personer där värdefulla synpunkter på utformningen av enkäten kom fram och vissa justeringar gjordes. Bortfallet i urvalsgruppen 1980-talet var 35% och i urvalsgruppen år 2010 var det 22% .

[11] Johansson, s. 18.

[12] Johansson, s. 18ff.

[13] Johansson, s. 8.

[14] Johansson, s. 18.

[15] Johansson, s. 17.

[16] Johansson, s. 23.

[17] Hogedal & Olsson, s. 7ff.

[18] Hogedal & Olsson, s. 11.

[19] Hogedal & Olsson, s. 26.

[20] Hogedal & Olsson 1992, s. 73ff.

[21] Hogedal & Olsson 1992, s. 86.

[22] Skogum, s.67.

[23] Skogum, s. 143.

[24] Skogum, s. 18.

[25] Skogum, s.38.

[26] Skogum, s 70.

[27] Skogum, s. 64.

[28] Skogum,, s. 68.

[29] Skogum,, s. 72.

[30] Skogum, s.88.

[31] Skogum, s.65.

[32] Skogum, s. 85.

[33] Mårtensson & Pettersson Kymmer, s. 108f.

[34] Mårtensson & Pettersson Kymmer, s. 116f.

[35] Mårtensson & Pettersson Kymmer s. 109.

[36] Mårtensson & Pettersson Kymmer, s. 115f.

[37] Mårtensson & Pettersson Kymmer, s.143.

[38] I frågor där svaren redovisas i procent har avrundningar gjorts och i något fall blir därmed inte den totala procentsatsen 100 procent.

[39] Seiler & Tønnessen, s. 45.

[41] Svensson, Sundbüe & Svensson, s 18.

[42] Isberg & Ruggergo, s.42.

[43] Vintern 1983/1984 fick Sverige sina två första inomhusarenor och vid senaste uppdateringen om antalet inomhushallar, 2008-12-06, fanns det 29 stycken (Svenska friidrottsförbundet 2010-11-10).

[44] Högberg, s. 2.



Copyright © Frida Andersson, Fredrika Vångell & Leif Yttergren 2011.

www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann