Debatt:
Viktigt att avslöja myter
Svar till Jönsson och Tolvhed

Jonny Hjelm
Institutionen för historiska studier, Umeå universitet



I sin uppmärksammade artikel i uppdatering #79 den 29 augusti, ”Den dåliga damfotbollsspelaren”, redovisade Jonny Hjelm en komparativ kvantitativ studie av det svenska herr- och damlandslaget i fotboll, genom att studera fyra matcher från herr-VM i Tyskland 2006 och fyra från dam-VM i USA 2003. Hans försiktiga slutsats var att det inte var så stor skillnad i spelskicklighet mellan lagen.

Kutte Jönsson och Helena Tolvhed gick i uppdateringen därefter, den 3 oktober, till angrepp mot Hjelms undersökning och hans slutsatser. Det finns inga objektiva kriterier för vad som är bra fotboll, och man kan inte vederlägga fördomar om damfotboll genom verifierbara hårddataanalyser. Fotboll är kulturellt och historiskt skapad, menade Jönsson och Tolvhed, och fotbollsspelande ska värderas utifrån dess kulturella och historiska föränderlighet.

Sådana tankegångar kallar Jonny Hjelm för pretentiöst formulerade utsagor om självklarheter. I sitt genmäle hävdar han istället vikten av att avslöja de i etablerade media öppet framförda myterna om damfotbollen, inte minst på grund av att de har funktionen att legitimera grova aggressiva och sexistiska attacker mot damfotbollsspelare i mindre offentliga sammanhang. Och en sådan demaskering av fördomar underlättas i väsentlig grad när vanföreställningarna kan gensägas av vetenskapliga fakta. Hjelms empiriska studie erbjuder ett sådant faktamässigt underlag, och han avvisar Jönssons och Tolvheds synpunkter att det skulle vara olämpligt att låta mäns och kvinnors fotboll bli föremål för en komparativ analys; det har inte fungerat att tiga ihjäl de jämförelser som redan gjorts i 30–40 år utanför det akademiska sammanhanget, och som lagt grunden till den föreställning om damfotbollen som kommer fram också i anhängares utsagor: ”Det handlar inte om kvalitet. Damfotboll är säkert sämre än herrfotboll. Jag bryr mig inte /.../ Fotboll går djupare än så”, proklamerar till exempel Sydsvenskans sportkrönikör Anja Gatu.



Kutte Jönsson och Helena Tolvhed (J/T) uppskattar inte min studie ”Den dåliga damfotbollsspelaren”. De är inte ”övertygade om studiens relevans”. Att bemöta och utmana damfotbollskritiker ”låter [---] sig inte göras genom studier som för jämförandet av dam- och herr- in i det akademiska rummet”. Hur damfotboll faktiskt spelas, hur ofta kvinnorna lyckas med sina passningar, bollmottagningar och dribblingar är enligt J/T i princip ointressant eftersom damfotbollskritiken är ett uttryck för idrottens ”maskulinitetsideologi”. Om exempelvis svenskorna vid Kina-VM 2007 lyckats med alla eller inga bollmottagningar spelar med andra ord ingen roll – kritikerna skulle ha låtit likadant, om vi ska tro J/T (och menar de inte detta så är det upp till dem att ange när de svenska spelarnas prestationer når en nivå som gör den relevant att beakta när ovederhäftig damfotbollskritik ska bemötas).

Jag menar att fotbollsprestationerna är relevanta. Studiens kunskapsteoretiska utgångspunkt är att myten om den dåliga damfotbollsspelaren hämtar näring från verklighetens damfotboll. I min studie förklaras att ”en social konstruktion korresponderar med den materiella och sociala verkligheten, men inte på ett entydigt och självklart sätt”. Abstrakt konstruerade identiteter och genusuppfattningar upprätthålls via språket men också – som jag ser det – av högst konkreta icke-språkliga praktiker (till exempel fotbollsspelande). (Denna kunskapsteoretiska position brukar benämnas ”teoretisk realism” eller ”praktisk realism”.) 

För J/T är det annorlunda. För dem räcker det med att studera hur – som det brukar heta – kön görs och upprätthålls språkligt och ideologiskt inom fotbollen och idrottskulturen i stort. De förklarar också oblygt att alla genusintresserade idrottsforskare, i alla projekt, ska göra på detta sätt. De kan uppenbarligen inte tänka sig att man i ett projekt väljer att lägga tyngdpunkten på en av flera viktiga aspekter. Deras resonemang kryddas med pretentiöst formulerade utsagor om självklarheter som få torde invända emot: ”…fotbollen, måste betraktas som en kulturellt och historiskt skapad verksamhet” (ja, hur skulle den annars ha skapats?).

Men givetvis handlar damfotbollskritiken också om mer än fotboll i snäv mening. Det är ju detta som förklarar frågans (damfotbollsspelarnas kompetens) laddning och att dam- och herrfotbollsspelare jämförts sedan 1960-talets slut på ett sätt som inte gäller för andra idrotter. Men det utesluter inte att man också, som jag gjort, granskar kritikernas argument empiriskt och så att säga ”tar dem på orden”. Som jag visat uttrycker sig kritikerna ofta kategoriskt och med anspråk på att bli uppfattade som kunniga fotbollsexperter. I min studie refereras bland annat Per-Eric Malm som 2003 i Dagens Nyheter förklarade att damlandslagets spelare var inkompetenta, att det inte gick att ”blunda för fakta”, och att svenska folket inför en kommande EM-kvalmatch skulle skruva ned förväntningarna; ”det enda man säkert kan säga är att vi kommer att få se en orgie i taffliga dribblingsförsök, strumprullare, misslyckade inlägg och usla skott.”

Studiens syfte är alltså att granska riktigheten i denna och liknande utsagor och utifrån den framtagna empirin säga något generellt om likheter respektive skillnader när det gäller dam- och herrlandslagsspelares bollteknik och spelförståelse. Studiens utgångspunkt är att en analys av fotbollsspelares individuella aktioner under åtta världsmästerskapsmatcher – om de lyckas eller inte i sina aktioner – genererar användbara och relevanta data. Fotboll är helt riktigt en komplicerad verksamhet och individuella spelarprestationer påverkas av många svårbedömda och unika faktorer. Tolkningsprocessen är alltså inte okomplicerad, vilket också framgår av diskussionen i artikeln (se sid 18-21). Något överhistoriskt ”universellt värderingssystem” (eller ”bedömningsmall”) där idrotts- och fotbollsprestationer skulle kunna inplaceras med någon slags automatik har givetvis inte lanserats i artikeln. Jag polemiserar tvärtom med dem som på ett oreflekterat sätt tror det (se sid 4-5).

Däremot finns det inom fotbollen ett föränderligt och kontextbundet meritokratiskt värdegrundssystem som sett lite olika ut beroende på tid och plats. Det torde inte vara någon överdrift att påstå att bollteknik och speluppfattning, och i synnerhet det förstnämnda, är spelarkompetenser som numera värderas högt, i Sverige men också internationellt. God bollteknik är något som en elitspelare förväntas ha men där en del höjer sig över de övriga och därför får lite extra stjärnstatus (medan defensiva ”grovjobbare” anonymiseras). En mycket god bollteknik, eller excellent som i fallet med brasilianskan Marta da Silva, kan därför statusmässigt sägas vara extra viktig. Det här betyder inte att tempo och det fysiska närkampsspelet är oviktiga aspekter för hur fotboll värderas eller för hur spelare bedöms. Damfotbollskritiker tar också ibland upp denna aspekt, ”det är så lågt tempo jämfört med riktig fotboll”. Jag vill ändå hävda att kritikernas främsta måltavla är bolltekniken och att myten om den ”dåliga damfotbollsspelaren” framförallt kretsar kring denna kompetens.

J/T påpekar att ”tempo och intensitet [är] av yttersta vikt för hur man upplever en fotbollsmatch”. Ja, och – skulle jag vilja tillägga – i ännu högre grad för hur spelarna lyckas med sina passningar, dribblingar eller vad det nu rör sig om. En match i högt tempo ställer högre krav på spelarnas skicklighet än om det rör sig om en match där man går runt med bollen. En match kan också ibland spelas i ett tempo som ”spelarna inte klarar av”. I studien har denna aspekt beaktats i så måtto att jämförelsen rör VM-matcher. Den mentala anspänning under de olika matcherna kan antas ligga på likvärdig nivå och matchtempot på gränsen till vad manliga och kvinnliga landslagsspelare klarar av.

Slutligen något om det som J/T kallar ”jämförelsesjukan” inom idrotten och att jag med min studie legitimerar jämförandet mellan idrottande män och kvinnor. De frågar sig bland annat ängsligt vad som hade hänt ”om utfallet av Hjelms studie blivit ett annat? Om den tvärtom visat att det faktiskt VAR stora skillnader…”. Jag menar att den 30-40 år gamla strategin att vifta bort jämförelsen mellan herr- och damfotboll som omöjlig, felaktig, ointressant etc., inte fungerat bra. Jämförelserna har fortsatt och haft negativa konsekvenser för flick- och damfotboll. När det gäller resultatet, och risktagandet sett utifrån ett damfotbollsperspektiv, så tillhör jag dem som tror att fakta är bra även om de kan vara obekväma. Studien indikerar ju också, vilket J/T inte uppmärksammar, att det finns en skillnad prestationsmässigt mellan manliga och kvinnliga landslagsspelare. Resultatet är knappast förvånande med tanke på damfotbollens villkor, med till exempel mycket få professionella spelare. Kanske kan studien användas som utgångspunkt för en fördjupad diskussion kring damfotbollselitens villkor men också om de träningsvillkor som landets drygt tretusen fotbollsföreningar erbjuder unga flickor. Jag hoppas också att studien bidrar till att hyfsa diskussionen om damfotbollens kvaliteter och till att försvåra för sådana som Malm. Det är inte oviktigt, då hans och andras svepande och onyanserade tyckande i etablerade media uppmuntrar och legitimerar den aggressiva och sexistiska skitkastning mot damfotboll som förekommer till vardags och i mer anonyma sammanhang. På en internetsajt kunde man till exempel häromveckan läsa om en som ”hatar damfotboll, finns inget tråkigare än att se fittor spela fotboll. För helvete ställ er vid spisen istället där ni hör hemma.” Denna anonyma skribent kommer dock inte att ändra uppfattning på grund av studier som min (annat än förhoppningsvis indirekt). På den punkten har J/T helt rätt.



Copyright © Jonny Hjelm 2007


www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann