Bo Carlsson,
Professor i idrottsvetenskap med inriktning på idrottens reglering
Min akademiska förhistoria är i grunden rättssociologin, i vilket ämne jag disputerade 1989, blev docent 1998, och slutligen befordrad till professor våren 2006, allt vid Lunds universitet. Som rättssociolog ägnade jag mig mest åt forskning kring styrning och reglering av olika svenska välfärdsprogram, speciellt fram tills millennieskiftet. Seriöst värre, och med ett djupt teoretiskt fundament i Habermas samhällsteori. Men runt millennieskiftet började jag tröttna och upplevde mig vara inne i en återvändsgränd, och kände att någon annan borde ta vid, med nya infallsvinklar och engagemang, i denna typ av ”eländesforskning”.
Räddningen kom via dels ett ökat intresse för rättspluralism och hur rätten konstrueras i vardagen, och dels den moderna amerikanska rättssociologins fokusering på populärkultur, och då speciellt ett ökat intresse för hur rätt och rättvisa förmedlas i olika former populärkultur, typ Ally McBeal, dataspel, soap-operas – ja, och till slut underhållningsidrotten. Det nya amerikanska forskningsfältet inom rättsociologin – underhållning och populärkultur – upplevde jag som helt genialt. I stället för att jaga rättsfall, patientjournaler, vårdnadsutredningar, aktmaterial, fanns nu empirin mitt framför ögonen, stup i kvarten… Det var bara till att kolla på MFF, åka på Rögles hemmamatcher, se sonen spela dataspel, prenumerera på diverse spel- och sportstidningar. Till och med vardagsrummet var fyllt av forskningsempiri, så fort man slog på TV:n mötes man av diverse matcher eller lopp. Givetvis, som systematisk forskare, behövde vi även Canal Digital Men visst låter det något oseriöst, om ändock snillrikt! Kan det vara så enkelt – forskningsempirin ständigt närvarande…?
När sedan jag fick ett erbjudande om att vara med och bygga upp idrottsvetenskaplig forskning och utbildning vid Malmö högskola fullbordades paradigmskiftet. Nu kunde jag på heltid börja jobba med mitt största favoritintresse, nämligen idrott (heja Rögle!). Det oseriösa – nämligen fritiden skulle plötsligt bli seriös, akademisk forskning. Och till på köpet fick jag ett förträffligt samtalsämne – jobbsnack – på puben och på diverse fester, där man möter flertalet glada ”experter” på idrott, speciellt relationen idrott och moral, vilket kan jämföras med samtal om, till exempel, förtidspension och § 4 i AFL.
Men det man vinner på gungorna förlorar man på karusellen! Nu när jag jobbar – det vill säga forskar – på mitt fritidsintresse, har intresset (läs, studieobjektet) plötsligt fått en ny karaktär. I stället för att njuta av Zlatans finter, Foppas klubbteknik, sitter jag och hoppas på diverse konflikter och dispyter som testar idrottens regler, värdegrunder, logik och konfliktlösningsinstrument. Kort sagt, jag vill ha empiri. Fotbollsdomaren – och hans diskretionära beslutsfattande – har plötsligt blivit mer intressant än huruvida Kim Källström ratas till förmån för Anders Svensson. En match kan dessutom vara hur tråkig som helst, men domaren har varit ett givande material.
EM-kvalmatchen i Parken, där Sverige tilldöms segern med 3-0, i en match som avslutades abrupt vid ställningen 3-3, då en tämligen onykter dansk tar sig in på plan, är onekligen bättre empiri – i mitt vetenskapliga intresse – än att Sverige vunnit med 4-3 på den efterföljande straffen. Men den empirin missade jag faktiskt på grund av en idrottsvetenskaplig konferensresa. Kort sagt, i sitt arbete är man inte alltid uppkopplad mot fritiden. Tur att det finns repriser och ett medialiserat uppföljningsmaskineri.
När jag började på Idrottsvetenskap, startade vi även förtjänstfullt idrottsforum.org, och tidigt försökte vi få en av mina sociologikollegor från Lund till att skriva en text – en sociologisk undran – om Tour de France, som han årligen besöker. Men han avstod, med motiveringen att han inte önskade att akademisera sitt stora fritidsintresse. Det är förvisso en mycket intressant åsikt, och sannolikt en klok ståndpunkt…
Men å andra sidan kittlar idrotten idag onekligen min sociologiska undran, då idrotten är utsatt för starka förändringsprocesser orsakade av en tilltagande kommersialisering, professionalisering och globalisering. Det gör idrotten till en mycket spännande akademisk (sociologisk) utmaning, oavsett var gränsen mellan arbete och fritid går. För egen del har idrottens reglering och dess rättskultur fångat min uppmärksamhet, och min rättssociologiska – ”seriösa” – skolning kommer otvetydigt till gagn i dessa studier.
Det är på det sättet att idrott i ett historiskt perspektiv har varit relativt självreglerad och har vanligtvis betraktats som en fritidsverksamhet. Med dess självreglering följer även en egen rättskultur. Men i dag är idrotten en global marknad. I kölvattnet av att idrotten fått en allt mer kommersiell och seriös (professionell) prägel har rättssystemet fått en allt större roll inom idrotten. Samtidigt har idrotten utvecklat allt fler kontrollsystem (dopning, elitlicenser, videoövervakning, mm). Tveklöst befinner sig idrotten och dess reglering i en tid av förändring, där rätten blir allt mer viktig, och idrotten blir allt allvarligare.
En intressant skillnad mellan min tidigare forskning och nuvarande idrottsvetenskapliga inriktning är att när vi studerade välfärdsstaten och dess lagstiftning fanns det starka tendenser mot en allt tydligare avreglering och olika teoretiska modeller som saluterade en större självreglering och decentralisering. När vi närmare oss idrotten, närmar vi oss tvärtom ett fält som har en stark tradition av självreglering, men där utvecklingen (seriositeten) tycks leda till ett ökat behov av klarare och stringentare styrning, varvid det allmänna rättssystemet blir en naturlig följd. Balansen mellan självreglering och yttre normativ styrning skapar därför olika rättskulturer, som den fortsatta forskningen kring idrottens regelring avser ta fasta på. Det är min bestämda uppfattning att det finns alldeles för lite forskning om idrottens reglering och dess rättskultur, såväl rent juridisk som samhällsvetenskaplig forskning… och TV:n är en bra och bekväm empiri.
