Idrott som stadsförnyelse

Bo Carlsson
Malmö högskola & Lunds universitet




De flesta besökare till Indianapolis har tidigare betraktat staden som fruktansvärt tråkig, “som en kyrkogård som lyst upp en gång varje år, i samband med det beryktade motordramat Indy 500”. Men staden har ändrat ansikte genom en hård politisk och ekonomisk satsning på olika idrottsevenemang, och nu anses staden vara en riktig ”sportstad” som lockar mängder av idrottsintresserade turister.

Med detta ”framgångskoncept” som bakgrund ställer sig författarna till boken frågan hur olika idrottsevenemang kan användas för att marknadsföra europeiska städer. De väljer härvid att studera Barcelona, Helsingfors, Manchester, Turin och Rotterdam.

De lyfter speciellt fram Barcelona som ett föredöme för de politiker som planerar att använda idrott för att marknadsföra sin stad. Efter OS i Barcelona har staden fått ett otroligt uppsving och ett stort erkännande som ”idrottsstad”. VM i simning 2003 placerades även det i Barcelona, för att lyfta sporten, inte staden! Förtjänsten med Barcelonas satsning på OS var dess satsning på hela staden. Inför OS vitaliserades stora delar av staden. Endast 15% av OS-budgeten användes för idrottsanläggningar. Dessa anläggningar skulle sedermera kunna brukas av Barcelonas befolkning, för en billig penning. Vidare initierades ett stort nätverk av samarbetspartners. Vi ska inte heller glömma att Barcelona har många framgångsrika lag, med FC Barcelona i spetsen, vilket också gjort det enklare att få epitetet ”idrottsstad”

Helsingfors lyfts fram som ”idrottsstad” trots att staden inte har något erkänt internationellt lag. Anledningen kan spåras till dess förmåga att arrangera idrottsevenemang. Problemet är emellertid, hävdar författarna, att de besökare som lockas till Helsingfors kommer i samband med konferenser. Idrott och konferenser blir temat, inte idrott och turism.

När författarna lyfter fram Manchester tänker man osökt på Manchester United. Något förvånad blir man när man läser att United inte ingår i staden satsning att bli en idrottsstad. I stället är det Manchester City. (Uniteds hemmaplan, Old Trafford, ligger inte i Manchester.) Förutom idrott satsar Manchester på kultur. Likt Barcelona satsar Manchester på att restaurerar ”slumområden”. Till Manchesters fördel kan läggas att det finns många industrier som producerar idrottsmaterial. Industrin är härvid intresserad av att marknadsföra staden som en ”idrottsstad”

Turin lyfts fram för deras satsning på vinter-OS 2006. Man har även Barcelonas satsning för ögonen. Här finns emellertid ett stort problem. Juventus, stadens framgångsrika lag, är inte involverad i satsningen och har egna planer. Laget har t o m hotat att flytta till en annan stad!

Rotterdam, för övrigt författarnas hemstad (!), en gammal sjöfartsstad, har även ambitionen att förändra sitt ansikte och har härvid satsat på att bygga ut en rad olika idrottsanläggningar.

Summa summarum: Idrott har allt mer kommit att användas för att lyfta, (re-)vitalisera och marknadsföra olika europeiska städer. Vad författarna vill betona är att satsningen måste vara genomtänkt; att infrastrukturer fungerar, att det finns många samarbetspartners och att idrottsanläggningar har funktioner som siktar längre än det ”stora evenemanget”. Här lyfts Barcelona fram som ett mönsterexempel, Montreal (som emellertid inte behandlas i boken) däremot framstår som ett klassiskt skräckexempel.

Boken är värd att läsas, speciellt för en novis på området (som jag). Boken framstår dock som något tunn, inte bara till omfånget – 125 sidor. Den är också skandalöst dyr! Deskriptionen har sina förtjänster, men analysen blir något torftig. Jag hade föredragit en djupare skrift om skillnaden mellan Montreal och Barcelona. Det är möjligt att den boken redan är skriven och går att finna på bokhandlarnas hyllor.

Beställ boken hos Amazon UK