Som bland annat framgår av fotbollsböckerna Drömelvan av Petter Karlsson och Drømmen om England av Lars Backe Madsen och Jens M. Johansson (se Dahlén 2006), tycks det idag finnas ett stigande intresse för manliga stjärnidrottare som var verksamma innan mediemarknaden slutligen exploderade på 1990-talet och tv-branschen började diktera villkoren för all toppidrott, innan tävlingsidrotten blev en glamorös hörnsten i den globala nöjesindustrin.

Ytterligare en i raden av böcker av män som blickar tillbaka på idrottsliga mansikoner 20-25 år tillbaka i tiden är den av svenska kritiker hyllade I huvudet på John McEnroe av Tim Adams, född 1965 och bosatt i London där han arbetar som journalist och redaktör. Här handlar det alltså inte om lagsporten fotboll utan om en individuell idrottsgren, tennis. Adams försöker här kombinera ett studium av McEnroes psyke och av den tidsanda – 1980-talet med dess medieutveckling, kommersialisering och tilltagande narcissism – som McEnroe var en del av och blev en symbol för.

Särskilt uppehåller sig Adams vid en jämförelse mellan McEnroe och världsettan när McEnroe klev in på scenen, Björn Borg – de båda möttes för första gången i november 1978 i en av Stockholm Opens semifinaler, med McEnroe som segrare. Matcherna mellan dessa två kom inte bara att stå mellan två olika spelartyper med helt olika temperament, de markerar också ett epokskifte inom tennissporten. Om Borg med sin ’sex appeal’ var tennisens första tonårsidol så var McEnroe, som slog igenom samtidigt som punken i slutet av 1970-talet, dess första tonårsrebell, en Peter Pan-figur som ”liksom en stor del av den övriga manliga delen av det västerländska samhället” tycktes ha svårt för att ”komma underfund med hur han skulle bli vuxen” och sluta vara arg på allt och alla (s. 86).

Adams berättar om när han sommaren 1983 stod och köade i regnet för att få se John McEnroe spela sextondelsfinal i Wimbledon: ”Jag hade nyss läst Räddaren i nöden [av J.D Salinger] och utvecklat en detaljerad teori enligt vilken (tycker jag mig minnas) McEnroe i själva verket var en sentida Holden Caulfield, oförmögen och ovillig att bli vuxen, proppfull av komplext snille och olösta konflikter, ständigt på krigsstigen mot alla bluffmänniskor med makt – som slumrande linjemän eller turneringsarrangörer med walkie-talkies.” (s.13) Liksom framför allt Petter Karlsson i Drömelvan knyter Adams här och på andra ställen an till – inte sällan fiktiva – mansikoner och rollmodeller utanför idrottens värld.

Särskilt legendariskt har finalmötet mellan McEnroe och Borg i Wimbledon 1980 blivit, eller som Adams skriver om detta ”monumentala slag”: ”Alla tennisintresserade människor kommer ihåg var de befann sig söndagen den 5 juli 1980. Nelson Mandela hade lyckats övertala sina vakter på Robben Island att ställa in en transistorradio i cellen så att han kunde följa matchen via BBC World Service. Andy Warhol hade gått upp tidigt i sin mammas gamla hus på East 66th Street på Manhattan för att se matchen på tv.” (s. 18, 52) Själv såg Adams matchen på en gammal bärbar tv-apparat i en husvagn utanför Wales västkust.

Just denna duell lyckades Borg vinna med 8-6 i avgörande set, men snart var skiftet ett faktum: året därpå, 1981, finalvann McEnroe över Borg både i Wimbledon och US Open, varpå Borg snart lämnade tennissporten med McEnroe som den nya världsettan. När McEnroe slog Borg i finalen 1981 var det också den sista Wimbledonturneringen som vanns med träracket (s.108). Enligt Adams kom McEnroe att sakna Borg, inte bara för att denne var en värdig motståndare som tvingade McEnroe att ständigt göra sitt yppersta för att kunna slå honom, utan också eftersom de var så olika. I Borg kunde McEnroe urskilja de egenskaper och tankebanor som han själv saknade (och vice versa), menar Adams: ”I McEnroes ögon ägde Borg tålamod och lugn och någonting som liknade grace. Framför allt älskade han ’det städade’ hos Borg som motståndare, som en motsats till villervallan i sitt eget psyke.” (s. 20)

Det som Adams här beskriver – kontrasten mellan McEnroe och Borg – är precis vad som generellt gör tävlingsidrotten så fascinerande, nämligen mötet mellan klara motsatser. Det är motsatspar som skapar kulturella betydelser inom ramen för olika teckenkedjor, och ju tydligare motsatspar desto större spänningar och dramatik – därav exempelvis Madsen & Johanssons sätt att måla upp motsättningar mellan engelsk och italiensk fotboll. Den bild och den motsättning – den binära opposition – som skapades mellan Borg och McEnroe i olika medier, till följd av deras respektive agerande och till följd av hur deras beteenden och uttalanden vinklades och ramades in i olika kontexter, främst via tv och press men också i olika reklamsammanhang, utgör en ideologiskt laddad teckenvärld vars djupaste kulturella betydelser endast går att vaska fram via en vetenskapligt hållen tolkningsprocess.

Då kan man inte tillåta sig godtyckliga tolkningar och generaliseringar som Adams ibland gör sig skyldig till, som när han skriver att tennis ”med sin balansgång mellan extrem utlevelse och kontemplativt stillastående liksom den obarmhärtiga prövningen av individen kan sägas vara den idrott som är mest påfrestande för psyket” (s. 21). Detta är naturligtvis nonsens och har inget med vetenskaplig analys att göra – hur kan Adams veta att tennis är den idrott som är mest påfrestande för psyket? Man kan tänka sig en lång rad andra idrottsgrenar som också är synnerligen påfrestande för psyket och innebär en ”obarmhärtig prövning av individen”. Jag har för egen del heller aldrig sett en tennispelare på elitnivå idka ”kontemplativt stillastående” under spelets gång – möjligtvis när inte spelet är i gång, men det gäller väl idrottare inom andra grenar också i så fall (jag reserverar mig här mot att översättningen har åsamkat betydelseglidningar i Adams text). Vad Adams här gör sig skyldig till, trots att hans studie är mer intellektuell och djuplodande än de i Drömelvan och Drømmen om England, är detsamma som i hög grad genomsyrar de båda sistnämnda, nämligen en form av mytologisering, i meningen renodling av vissa godtyckligt utvalda aspekter och egenskaper och undangömmandet av andra.

Adams bok består dock långt ifrån bara av kvasifilosofiska utläggningar och lättköpta psykologiska resonemang. Här finns också många goda iakttagelser och insiktsfulla tolkningar, baserade på empiriska fakta. Enligt Adams var det exempelvis tidningen Daily Express som i november 1978 för första gången började kalla McEnroe för ”Superbrat” – en språklig nyskapelse som skapar en spänning mellan ”super” och ”brat” – efter att denne vid en match i Wembleys inomhusarena ”klagat över att duvorna kuttrat för högt” (s. 47). Beteckningen Superbrat blev strax därpå en synonym för ett allmänt förfall i människors uppträdande i det västerländska samhället, en brist på hyfs, hövlighet, stil och etikett. Till en början skall BBC ha dämpat mikrofonerna närmast planen när John McEnroe spelade i Wimbledon, men emellanåt hände det att okvädingsord ”gäckade tv-bolagets ljudpolis” när McEnroe fick sina vredesutbrott och sålunda nådde ut till tv-tittarna och radiolyssnarna (s. 66). 

Det attraktiva i McEnroes beteende var att det kunde få en terapeutisk funktion, att han som publikens ställföreträdare – precis som inom populärfilm och rockmusik – agerade ut känslor av vrede och missnöje med sakernas tillstånd. Adams menar att man på de flesta håll inför 1980 års Wimbledonfinal antog att en överväldigande majoritet av befolkningen skulle heja på den ”stålhårde Borg med sitt sportsmanship”, men att en tidning utifrån en enkät förbluffat kunde konstatera att

ungefär hälften av läsarna faktiskt hoppades att Superbrat skulle hindra svensken från att vinna sim femte titel. Att vara underdånig, att följa spelets regler, tycktes ha blivit trist. Borg, med sitt reserverade sätt och sin oknäckbara beslutsamhet, påminde en hel del om den bild England en gång i tiden haft av sig själv, medan den rastlöse och självupptagne McEnroe i allt högre grad påminde om hur landet verkligen var. (s. 50f)

Adams citerar förre tennisstjärnan Arthur Ashe (som gick bort i AIDS), lika gentlemannamässig som Borg på tennisbanan men under 1980-talet också McEnroes kapten i USA:s Davies Cup-lag: 

”Jag såg John [McEnroe] som allt annat än en främmande fågel. Tvärtom tror jag att jag i honom, antagligen utan att själv vara medveten om det, kan ha sett en återspegling av en djupt förborgad del av mig själv. Föraningen om att McEnroe förkroppsligade känslor som jag själv bara kunde tränga bort, eller att han skulle vara ett slags mörkare ängel åt min egen hårt tuktade själ, kan kanske förklara varför jag alltid tvekade att ingripa när han fick sina utbrott […] Nu undrar jag om jag inte från början, i viss mån, var medveten om att John uttryckte min egen vrede åt mig, eftersom jag själv aldrig kunde ge uttryck för den.” (s. 68)

Adams poäng är att Ashes inneslutna känslor delades av en stor del av den brittiska tennistittande allmänheten, att många kan ha funnit en liknande lindring (katharsis) i McEnroes ”dramatiska självutlämnande” som Ashe gjorde. Adams skriver: ”I takt med att 1980-talet fortskred och McEnroes vrede tycktes bli allt mörkare började tv:s bevakning av tennis och Wimbledon i synnerhet att, medvetet eller ej, ge utrymme åt dessa möjligheter till terapeutiska upplevelser.” Adams menar att många njöt av McEnroes uppträdande och identifierade sig med det eftersom McEnroe på en nivå ”gav röst åt lite av den frustration och ilska som frodades i landet över hur institutionerna sköttes – inte sällan amatörmässigt – av en enda stor oldboysklubb bestående av lorder och andra högdjur” (s. 49). Dramatiken i motsättningen mellan den respektlösa McEnroe och funktionärerna blev inte mindre av att ordningen i denna ”tuktade miljö” upprätthölls av ”ett antal beskäftiga män och kvinnor i kostym och dräkt, samtidigt som skeendet dekonstruerades för tittaren av ett anhang viskande experter” (s. 70).

Enligt Adams var tennis som gjord för televisionsmediet, det hade rätt form för tv genom att vara en av få idrotter där hela spelytan på ett tillfredsställande sätt kan innefattas i rutan. Tennis är därtill ”en idrott där antalet roller, ’personligheter’, är reducerat till ett minimum” (s. 69). Den enda övriga idrottsgren som enligt Adams tillhandahåller dessa båda beståndsdelar är snooker (biljard), en sport som – återigen via tv – fick en enorm uppmärksamhet i Storbritannien under 1980-talet, ”främst uppbyggd kring den Borg/McEnroe-liknande rivaliteten mellan det sinnesrubbade geniet Alex Higgins och den oomkullrunkeligt tråkige Steve Davis” (s. 69). Båda dessa sporter – tennis och snooker – presenterades för tv-tittarna med ”ett erbjudande om att inte blott fascineras av spelarnas skicklighet”, utan även ”spekulera om och ’sätta sig in i’ deras känslomässiga liv, deras psyken” (s. 69).

Adams framhåller tv-bildens betydelse i konstruktionen av det dramatiska skeendet och menar att om sinnestillstånd som rädsla, ensamhet och ”en bitter vrede mot sig själv” tidigare varit ett slags ”centrecourtens […] privata gemenskap mellan spelaren och de några tusen åskådarna, förstorades de nu upp till närbilder som via satelliter studsade ut till jordens alla hörn”, närbilder som för många människor blev

själva vitsen med tävlingen. När McEnroe ”betedde sig illa”, avslöjade sin ”ensamhet” eller sin ”lågmälda djupt liggande vrede” var det första gången någonsin, åtminstone i Storbritannien, som utbrott av det slaget, av känslosamhet i realtid – något som med tiden blev basvara för de pratprogram som nu fyller eftermiddagstablåerna – hade fått en sådan genomgående spridning. (s. 72f)

Adams pekar också på att tv-tennisen, liksom många andra former av tv-serier, i hög grad centrerades kring familjen och dess interna dramer, eftersom föräldrar och flick- eller pojkvänner sitter väl synliga på läktaren och deras minspel lätt kunde fångas in av tv-kamerorna (s. 77ff).

Adams menar vidare att Wimbledon – jämte snookerturneringen på Crucible-teatern i Sheffield – genom tv-mediets försorg blev ”Storbritanniens första, återkommande realitysåpa, ett program som tillfredsställde allmänhetens växande aptit på fikarumspsykologi och kollektiv kolonisering av kändisarnas inre liv” (s. 69f). Detta är emellertid historiskt missvisande: om det var något som var ”Storbritanniens första, återkommande realitysåpa” så var det, jämte landskampsutsändningar, snarare cupfinalen i fotboll, som från 1920-talet sänts i radio och sedan i tv varje år. Dessutom tillkom programpunkten Match of the Day (på BBC) i augusti 1964, som sändes varje vecka likt en evighetslång dramaserie och där man kunde följa olika lag och spelare i med- och motgång. På motsvarande sätt blev Tipsextra/Tippekampen en tidig ”realitysåpa” i de skandinaviska länderna från och med 1969; det var först när Björn Borg slog igenom 1974 som Wimbledon och andra tennisturneringar började sändas mer regelbundet i svensk tv.

Det är, avslutningsvis, lätt att glömma med tanke på den roll och synlighet som basketspelaren Michael Jordan kom att få i Nikes reklamkampanjer från mitten av 1980-talet, men faktum är att det var John McEnroe som var Nikes första stora stjärna. Enligt Adams (med referens till Donald Katz’ bok om Nike) såg Phil Knight, Nikes grundare, McEnroe kvalspela i Wimbledon 1977 och fick då idén att satsa på en ny attityd för att särskilja sig från etablerade konkurrenter som adidas. I McEnroe fann Knight en ny typ av – underförstått manlig – idrottsstjärna som, liksom rockvärldens stjärnor, tycktes leva efter sina egna regler och normer och instinkter (”Just Do It”) och som förkroppsligade en kritik av (idrotts)etablissemanget. Knight skrev därför kontrakt med McEnroe där denne förband sig att använda Nikes tennisskor: ”Tre år senare var Nike världens största sportklädesmärke. Ytterligare ett årtionde senare satt miljardären Phil Knight på sitt tjänsterum, som gick under namnet Wimbledonrummet, på översta våningen i John McEnroe Building […].” (s. 100ff)

När McEnroes stjärna började dala mot slutet av 1980-talet satsade Nike på att göra Andre Agassi till den nye tennisrebellen (s. 114f). Agassis kännetecken blev att klä sig på ett uppseendeväckande sätt och till och med sminka sig. Han kunde ha på sig avslitna jeans och han skapade stor uppståndelse i konservativa Wimbledon genom att kliva ut på banan i kläder som var rena färgkaskaderna, inte i helvitt som traditionen föreskrev (se Kusz’ (2001) analys av Andre Agassi som Generation X-stjärna). Vi skymtar här PR-handboken med grundmanuskriptet och förhållningsreglerna till dagens postmoderna idrottsstjärnor: var obstinat, bryt traditioner, förändra dig ständigt, visa lojalitet bara mot din sponsor.

*   *   *   *   *

I sin bok om John McEnroe berättar Adams förtjust om en av gårdagens egensinniga, manliga idrottsidoler, men hans sätt att förhålla sig till dåtiden avslöjar också mycket om hur han ser på de mansideal som står till buds på dagens idrottsarenor.

Litteratur

  

© Peter Dahlén 2007

---

	Köp boken från Adlibris.se
	Kjøp boken (på engelsk) fra Akademika.no
	Køb bogen (på engelsk) fra Saxo.dk