På sidan 19 står ingenting annat än detta:

”Insprängda öar av
grällt kött, mitt tröga brosk, det är inte regnet som faller,

Det är sjöarna
som reser sig”

Om någon hade visat mig dessa fyra rader ur en nyutkommen bok och bett mig gissa författarens kön och vad det handlar om hade jag tyckt att frågan var lätt. Detta är typisk samtida lyrik, det handlar om kroppen, om att invaderas av något främmande, att förföras eller att föda. Författaren skriver helt klart i Katarina Frostensons efterföljd, inte lika musikaliskt, inte heller lika rått som till exempel Aase Berg, men definitivt i en kvinnlig tradition som skyr metaforer i jakten på ord för det outsägliga, för de känslor som föregår språket. Ännu tydligare blir det i rader som    

”…inälvorna kastas ut på stentrappan,
lösa organdiar gråskalanur stenen, handflatorkommer
nära, torkar av sig på förskinnet, trycker grishjärtat i
citruspressen, potatisskalarenslickas ren……”

Här kan man också spåra påverkan från en förmoder som Sonja Åkesson, hon som skrev kökslyrik om att diska sås och koka lort. Och lägg särskilt märke till tystnaden i de förlängda mellanslagen!

Men tyvärr, det blev inte många poäng den här gången. Det rätta svaret är att det handlar om ishockey och att författaren heter Tom Malmquist. Så mycket är dock rätt som att hans debutdiktsamling Sudden death skjuter in sig på en mycket kvinnlig arena. Unga manliga poeter skriver inte så här, de är språkmaterialister och filosofer, de lägger pannan i djupa veck och lämnar inte ut sin egen skräck och ömklighet så direkt som Tom Malmquist gör när han ”ofrivilligt kissa[r] på sig i avbytarbåset” eller längtar efter en ficka på byxorna att gömma handen och den släta varma stenen i.

Malmquist var en så kallad lovande ishockeytalang som tonåring. Han var sitt lags kapten i TV-pucken och kom ända till Globen, något av ett underbarn innan han blev journalist och poet. Men i sin diktsamling intar han offrets plats, när han gjort en dålig match tvingas han av kamraterna bära den urindoftande suspensoaren över ansiktet. Och den som lipar när ett finger krossas under en skridskoskena är en fitta.

Ishockey är en våldsam sport, fällningarna, de höga klubborna och slagskotten syns även från läktarplats. Våldet hörs också: skridskoskären tjuter ritsch ratsch och det dånar i sargen när puck och kropp trycks in i den. Men det som inte syns från läktarplats är tjuvnypen, de skickligt maskerade ojustheterna, och inte heller hörs det verbala våldet, glåporden och kränkningarna.  Tom Malmquist arbetar med extremt subjektiv kamera, i hans sällskap är näsan alltid nära isen och örat strax intill tandskyddet. Kroppen pressas till sin yttersta förmåga, det är något att vara stolt över, men pennalismen vet inga gränser och har ruttna rötter långt ner i manlighetskult och fascism.  

Sudden death är med andra ord en modig bok, både politiskt och estetiskt. Den blottlägger en ungdoms- och idrottskultur som vill göra män av pojkar men som i stället gör odjur av dem, smärttåliga och känslokalla muskelpaket. Och Malmquist vågar använda det konstnärliga uttrycksmedel som ligger längst bort från rinken: ett poetiskt, ”kvinnligt” språk som letar sig fram till det omedvetna och förträngda.

Sedan flera decennier tillbaka är det framför allt kvinnliga författare som ifrågasatt bilder av vad det innebär att vara man eller kvinna och därmed de rådande maktförhållandena mellan könen. Men plötsligt syns de överallt: manliga författare som vill plocka isär manligheten för att befria mannen. I det laget spelar Tom Malmquist i första femman.