Idrottsfilosofin lever och frodas

Kutte Jönsson
Filosofiska institutionen, Lunds universitet




Inom den akademiska filosofin så har idrottsfilosofi som forskningsinriktning alltid varit styvmoderligt behandlad. Inte minst i Sverige. Internationellt har det sett något bättre ut. Under de tjugofem år idrottsfilosofin växt fram som en särskild inriktning, så har det mesta materialet producerats av amerikanska och brittiska filosofer. Därmed inte sagt att kombinationen idrott och filosofi är ny. I själva verket kan de första idrottsfilosofiska idéerna spåras tillbaka till Platon.

I Staten beskriver Platon ”gymnastiken” som en betydelsefull del i byggandet av moraliska atleter. Därför, menar Platon, bör barn uppfostras i ”gymnastik”. Platons idrottsfilosofi går igen också i vår tid. Idéer om idrott som en fostrande och disciplinerande institution är någonting som också den svenska idrottsrörelsen vilar på. Sådana moraliska ideal hamnar emellertid lätt i konflikt med andra intressen, ekonomiska eller nationella; ibland pågår klasskampen framför våra ögon, ibland könskampen.

Idrotten är en avspegling av samhället, där atleten inte bara representerar sig själv och sina egenintressen, utan också sin klubb och sina sponsorer. Och emellanåt blir hon eller han en ställföreträdande ”soldat” för andra storheter, som den egna klassen, könet, rasen, nationen, bygden, et cetera. Detta leder fram till den oundvikliga slutsatsen att idrott är politik, och idrottsarenorna platser för politiska manifestationer. Men idrotten är inte bara en spegelbild av samhället. Den skapar även dramer.

I introduktionen till den nyutkomna antologin Sport Ethics (Blackwell Publishing), skriver Jan Boxill att idrotten är ett mikrokosmos med bestämda rolluppsättningar, regissörer, regler – och med en moral. Och precis som i det klassiska dramat så kan idrotten avslöja samhällsdygder vi ännu inte är medvetna om, eller presentera nya värderingar och kritisera gamla. I detta kan idrottsfilosofin fylla ett tomrum.

Alltsedan den moderna idrotten organiserades under 1800-talet, så har den gått från att vara en fostrande exercis för elitens pojkar till att vara ett yrke. För arbetarklassen så har idrott kommit att bli ett sätt att klättra i den sociala hierarkin. Parallellt med jämlikheten i det så har professionaliseringen samtidigt gjort att idrotten kommit att bli alltmer specialiserad, vilket lett till ökad ojämlikhet mellan elit och andra. Idrotten har också kommit att bli en miljardindustri. Vissa menar att detta har urholkat ”idrottens själ”; att idrotten blivit en produkt som lett till alienation och kapitalistisk exploatering. Det är dessbättre inte den enda utvecklingslinjen. Steg för steg så har idrotten även bidragit till att bryta igenom flera sociala och politiska barriärer, exempelvis klassbarriären, könsbarriären, rasbarriären.

På sätt och vis är det därför missvisande att, mot den bakgrunden, beskriva idrottsfilosofi som en analys av idrott. Genom idrotten ser man samhället, och det kanske som tydligast. Idrottsfilosofi är därför en analys av ett samhälle och dess värderingar. Sport Ethics är ett exempel på det.

Antologin består av såväl tidigare publicerat material som nyskrivna texter, och den spänner över flera fält: idrottens fostrande roll; tävlandets villkor; spelreglerna; idrottsövningarnas estetik; dygderna; dopingen; våldet; idrott som språngbräda för rättvisa; och idrott som producent av förebilder – och om idrottens värderingar.
En av de mer intressanta artiklarna är den i dessa sammanhang klassiska uppsatsen ”Sex Equality in Sports” av Jane English från 1978. Under långa tider nekades kvinnor tillträde till idrottsarenorna. Men eftersom idrotten erbjuder det hon kallar ”grundläggande fördelar” som alla har rätt till, exempelvis hälsa och möjligheter att utveckla sina förmågor till fullo, så vore det diskriminerande att hindra kvinnor från att mäta sig med män i tävlingar. Däremot kan ingen kräva rätt till framgång och ekonomisk förtjänst. I många idrotter är könsskillnader irrelevanta för en rättvis tävling, exempelvis i motorsport och i idrotter där tekniska färdigheter spelar en huvudroll. Problemet är snarare att idrottsvärlden av tradition är sexistisk. Sexismen kan upprätthållas så länge kvinnor förväntas vara ”svagare” än män.

Precis som ”rasfrågan” och klassfrågan tidigare varit ämne för inomidrottsliga kontroverser, så är genusfrågan det idag. Kopplingen mellan idrott och maskulinitet är stark. Med samkönade tävlingar skulle den kunna utmanas. Det menar åtminstone Maria Burton Nelson i en artikel.
Det råder ingen tvekan om att idrottsfilosofin kan erbjuda analytiska redskap för att bättre förstå idrotten och samhället och de värderingar vi håller.

Sport Ethics
täcker flera av de grundläggande frågorna. Så till vida fungerar antologin utmärkt som en övergripande introduktion. Däremot färgas innehållet av att de flesta författarna är från USA, något som visar sig i de många referenserna till amerikanska nationalsporter som baseboll och basket.

Hur som helst har ännu inte idrottsfilosofin stelnat i inomfilosofisk finmekanik. Mycket har onekligen hänt sedan Platons dagar, även om rester av hans idéer finns kvar i vår tid. Och kanske är det så att de ”eviga frågorna” bäst formuleras inom ramen för de i tid och rum överskådliga bataljerna på idrottsarenorna.

Beställ boken hos Bokus


Jan Boxill (red)
Sport Ethics. An anthology
Oxford: Blackwell Publishers 2002