---

Det hör till  de stora sällsyntheterna att svenska historievetenskapliga monografier om idrott publiceras som en blixt från klar himmel. Vi som vistas inom branschen har god kännedom om vad som är på gång. Man får lov att använda helt andra uttryck än ”blixten” för att beskriva känslan när en bok publiceras, det må vara avhandling eller motsvarande skrift. Jag föreslår ”äntligen” eller ”bättre sent än aldrig”.  Det handlar dock om åratal av högfokuserat arbete i kontakt med kolleger, gärna också med en god dos av inomvetenskaplig bakgrund. Sådant bedrivs inte i hemlighet. Desto roligare då när det mycket sällsynta inträffar!

Helt nyligen utgav Christian Lindstedt på eget förlag (om man alls kan tala om ett sådant) och på egen bekostnad en bok som ingående behandlar den tidiga marathonlöpningen från svensk synpunkt. Han har inspirerats genom personliga erfarenheter av marathonlöpning, vilket skapat ett intresse som först yttrade sig i statistik och personhistoria men nyligen breddats till att gälla detta fenomen från allmän idrottshistorisk och samhällelig synpunkt. Han har ”tränat” för detta arbete genom flera större akademiska uppsatser, dock ingen doktorsavhandling. Ämnena har då rört sig inom sektorer som gräsrotsbyråkrati, socialt arbete och latinamerikansk befrielseteologi. Bredden är med andra ord påtaglig. Men med föreliggande marathonbok har han nu också nått en topp. Den framstår i mina ögon som jämförbar med en god doktorsavhandling: välskriven, spännande, systematisk, problematiserande, resonerande, förklarande och litteraturförankrad med en god blandning av empiri och generalisering.

Initialt ställde jag mig frågan om marathonlöpning, subdisciplin inom en enda idrott, rimligen kan ge underlag för en hel bok. Tveksamheten underströks av att den främre tidsgränsen är satt 1930, alltså långt ifrån det som väl ändå får ses som märkligast av allt inom disciplinen, nämligen explosionen av massdeltagande i slutet av århundradet. Men det visar sig att underlaget gott och väl bär. Ett starkt skäl till det är att marathon hade en fullständig särställning bland alla aktiviteter under förkrigstidens OS. Därifrån fick den stor uppmärksamhet även i det övriga idrottssamhället. Här har vi i själva verket ett första resultat: hyperfokuseringen på en bestämd aktivitet. Denna fokusering yttrade sig inte i en större mängd utövare men så mycket mer hos massmedia och i publiken. Det har i sin tur givit mycket källmaterial.

Ett andra resultat, lika påtagligt och övertygande underbyggt, är den stora förändring som inträffade under perioden. Sin storhetstid hade marathon från den flygande starten vid OS i Athen 1896 till ett par tre år efter Stockholm-OS 1912: den ”heroiska” tiden. Därefter vände det, vilket yttrade sig i sämre resultat, mindre uppslutning och ökande kritik: den ”idiotiska tiden”. Efter 1925 anordnades egentligen bara en tävling per år, den om SM. Insiktsfullt diskuteras denna remarkabla förändring, som väl svårligen kan finna motsvarigheter, inte ens hos den likaså högfrekvent diskuterade och extrema boxningen. Vilka förklaringar har Lindstedt att anföra?

En gäller i all enkelhet resultatutvecklingen. I slutet av 20-talet kunde SM vinnas på tider som i förkrigstid hade ansetts medelmåttiga. Men detta är nog mer ett symtom än en grundläggande förklaring. Starkare står den förklaring som utgår från marathonlöpningens utsatthet i egenskap av extremt tävlingsfenomen. Den innehåller ju inslag av bokstavligen sanslös kroppslig utmattning, tydligt demonstrerad inför en stor stadionpublik när den är som värst. Här fick tävlingsidrottens kritiker mycket vatten på sin kvarn. Kunde detta kraftiga minuskonto balanseras av positiva inslag: beundran för segraren och hjältemodet, dramatiken, det antika arvet? Ja, det kunde uppenbarligen gå – men det kunde också misslyckas. Alltså balansgång på slak lina. Och eftersom marathonfenomenet i sig var konstant måste, bör huvudförklaringen till paradigmskiftet ligga på annat håll.

Som avgörande faktor framstår i stället samhällsutvecklingen parad med idrottsrörelsens allmänna situation. I förkrigstid rådde aggressiv nationalism med stor plats för det vita västerlandets manlighet och individuella hjältar som upptäcktsresanden Sven Hedin. Försvarsfrågan stod i politikens centrum. I det klimatet var marathonhjälten önskvärd, han må ha kommit i mål halvdöd eller inte. Under mellankrigstiden inträdde en vekare mentalitet. Nu kom nedrustningsbeslutet 1925 och en tro på slagord som ”aldrig mera krig” genom mellanfolkligt samarbete (Nationernas förbund). Samtidigt inträffade idrottsrörelsens stora förtroendekris i riksdagen 1921, vilket präglade situationen fram till 30-talets mitt. Här gällde det att sköta sig, blev idrottsrörelsens motto. I det läget var marathonlöpning minst av allt lämplig att satsa på. Och den Viktor Balck, som personifierade idrottsrörelsen före kriget och såg skaderisker, till och med dödsfall, som rimliga inslag i en fullgången tävlingsidrott, hade ersatts av försiktigare ledare.

Det stora utrymmet i Lindstedts framställning får den heroiska tiden. Det blev onekligen en flygande start som lyckliggjorde den moderna marathonlöpningen (någon antik har aldrig funnits annat än i legendform!). Lindstedt talar om Spiridon-effekten, därmed syftande på greken Spiridon Loues’ seger i marathonloppet 1896. Hemmapubliken i den klassiska stadionanläggningen hade dag efter dag sett amerikaner dominera tävlingarna, produkten av rationell träning och överlägsen vinnarinstinkt. Ingen hemmason utmärkte sig över hövan. Då kommer äntligen den som enkel fåraherde omnämnde Spiridon in på arenan som segrare i den mest känsloladdade grenen. Publiken överträffade högt ställda krav på begreppet ”sydländska scener”. Otaliga gåvor östes över segraren, nationaläran är räddad. Men mer än så. Både marathonlöpningen och de olympiska spelen kunde framöver hämta styrka från denna kulmen. Här illustreras tävlingsidrotten som utmärkt grogrund för framväxten (konstruktionen) av nationalhjältar.

Som nästa landningsplats väljs lämpligen London-OS 1908. Till skillnad från debutåret kan man här se en blandning av heroism och idiotism både i det faktiska förloppet och i opinionsbildningen. Bakgrunden hör till den idrottshistoriska allmänbildningen: italienaren Dorando Pietris invacklande på stadion sanslös, fallande och resande sig, hjälpt av funktionärer, diskvalificerad, men pigg som en nötkärna dagen därpå och nog så populär trots kalamiteterna. Det ställde opinionsbildarna på svåra prov. Kraftiga fördömanden var givetvis ofrånkomliga. Men det fanns försonande inslag. Opinionen var kluven.

En intressant faktor som verkade i försonande riktning representerade svensken John Svanberg. Det hade han för övrigt gjort redan vid extra-OS i Athen 1906. Då blev han tvåa, nu i London åtta. Svanberg utmärkte sig nämligen vid båda tillfällena för att komma i mål i god kondition. Med det menades att han höll farten väl uppe, såg proper ut, kanske rentav orkade prestera något spurtliknande – och dansade på banketten. Det noterades noga och uppskattades, i varje fall av publiken. Detta kan för övrigt tas som intäkt för frågan om man häri kan se något specifikt svenskt, en försiktighetens eller lagomhetens mentalitet, måhända accentuerad av de ideal om kroppslig måttlighet och harmoni som linggymnastiken sökt inympa i befolkningen. Hur som helst, Svanberg hyllades kraftigt för sitt sobra uppträdande. Man ifrågasatte till och med vid detta och andra tillfällen om inte ”konditionen” (ett uttryck med lite annan betydelse än nu) borde vägas in vid resultatbedömningen. Och, inte minst viktigt, han blev en fullständig motpol till Pietri.

Men marathonlöpningens starka attraktionskraft lämnade inte idrottens professionella intressenter i fred. Den drogs in i tidens svårartade amatörproblematik. Den konditionsstarke olympiahjälten Svanberg diskvalificerades för professionalism 1909, åkte till USA för löpningar i proffssammanhang med några andra svenskar, återkom till Sverige och tävlade även där som professionell. Frågan debatterades livligt i pressen, inte bara i fördömande riktning. Lindstedt visar alltså här åter hur grenen pendlade mellan vitt och svart, och det i en tid då hela tävlingsidrotten var något nytt att ta ställning till för skilda opinioner. Marathonlöpningen verkade magnetiskt på massmedia, lämnade ingen oberörd.

Även hemma-OS i Stockholm 1912 såg stor dramatik kring marathonloppet, åter den gren som tilldrog sig mest förhandsintresse. De högt uppskruvade nationalistiska förväntningarna vilade på Sigge Jacobsson, som fakirtränat i varm fabriksvindsmiljö. Han var (eller konstruerades till) en märklig personlighet, vilket ytterligare ökade massmedias individfixering. Nu kom han bara sexa, huvudsakligen förklarat av skav på grund av nya skor, men ändå bästa europé. Både med anledning av detta hans lopp och i övrigt övertog han Svanbergs roll som marathonlöparen för dagen. Men den största dramatiken svarade portugisen Francisco Lazaro för genom att avlida efter att ett fåtal dagar ha svävat mellan liv och död. En tendens fanns att förklara dödsfallet som ett resultat av solstyng, inte av löpningen i sig. Men hur trovärdigt var det? Här belystes åter med största tydlighet marathonfenomenets påtagliga pendling mellan heroism och idiotism.

Som det i mina ögon kanske främsta huvudresultatet framstår synen på tävlingsidrotten som massmedialt och publikt spektakel. Lindstedt har med sitt marathonexempel visat att man redan i förkrigstid kunde nå långt i det avseendet. Utöver vad som ovan framgått visas också att stora publiksamlingar uppstod med tendenser till oro och uppträden som för tanken till vad boxaren Georges Carpentier gav upphov till i Stockholm 1921 och därmed accentuerad förtroendekris för idrottsrörelsen. I tillspetsad klartext: spektakelsporten fanns fullt utvecklad redan före ”det glada 20-talet”.

Det torde ha framgått att denna bok erbjuder synnerligen spännande läsning. Samtidigt  belyser den viktiga principiella inslag i den tidiga svenska tävlingsidrotten och hur tidens opinionsbildning hanterar dessa inslag.

---

Boken kan beställas direkt av författaren genom insättning av 200 kronor (inkl porto och emballage) på plusgirokonto 162 84 05-1.