Tankar och perspektiv kring
de olympiska spelen

Anders Östnäs
Institutionen för socialt arbete, Lunds universitet




De olympiska idealen och de olympiska spelen har globalt samarbete, internationell förståelse och social gemenskap över nationsgränserna som några viktiga mål. Men har idealen och spelen genom åren nått sina mål? Hur har den olympiska verkligheten relaterats till politiska verkligheter sedan de moderna olympiska spelen infördes 1896? Har den olympiska tanken överhuvudtaget någon framtid? Och om den har det: hur kommer den olympiska framtiden – post-olympismen – att gestalta sig? Dessa är några frågor som ställs på sin spets i antologin Post-Olympism? Questioning Sport in the Twenty-first Century, redigerad av John Bale och Mette Krogh Christensen, som tar utgångspunkt i den olympiska utvecklingen under drygt 100 år.

Bakgrunden till boken var en internationell konferens som hölls i Århus i Danmark i september 2002 kring samma tema som boken. Huvudarrangör var kultur- och idrottsavdelningen vid Århus universitet. Redaktörerna Bale och Krogh Christensen är bägge välkända idrottsforskare. John Bale är huvudsakligen verksam vid Keele University, England, men har även varit gästprofessor – förutom i Århus – vid Universitity of Jyväskylä, Finland, University of Western Ontario, Canada och University of Queensland, Australien. En av hans bäst kända böcker är Imagine Olympians (University of Minnesota Press, 2002), och två andra, Sports Geography och Sport and Post-Colonialism har recenserats på idrottsforum.org. Mette Krogh Christensen, verksam i Århus, är disputerad i pedagogik och författare till ett flertal böcker och artiklar kring idrottsläraren och dennes sociala miljö. Hon deltog för övrigt vid SVEBIs forsknings- och utbildningskonferens i Halmstad 2003 med ett föredrag betitlad ”Professioner och värden: barns idrottsmiljöer”.

Redaktörerna har skrivit inledningskapitlet kring begreppet post-olympism, men omger sig i övrigt med femton internationella och välmeriterade forskare från skilda vetenskapsfält. De mest kända för en samhällsvetenskaplig och humanistiskt orienterad svensk idrottsforskningspublik är kanske kultursociologerna Sören Damkjaer och Henning Eichberg från Danmark, idrottsfilosofen Sigmund Loland från Norge, idrottsprofessorn Arnd Kruger från Tyskland, idrottssociologerna Ben Carrington och Alan Tomlinson bägge från University of Brighton, England samt John Hoberman, tysk språkprofessor vid University of Austin, Texas. Hoberman är för övrigt kollega med den välkände svenske författaren Lars Gustafsson, som är verksam vid samma universitet. Gustafsson, som är en entusiastisk tennisspelare, skrev för några är sedan en bok eller kanske snarare en filosofisk essä om hur det är att vara just tennisspelare. Samtliga författare i antologin har på skilda sätt och utifrån olika synvinklar granskat den olympiska rörelsen via olika typer av nedslag. Några exempel på sådana nedslag:

  • Den famösa olympiaden i Berlin 1936.
  • Hur den moderna teknologin påverkar spelen.
  • Hur kommer den olympiska rörelsen att förhålla sig till OS i Beijing 2008?
  • Vilken inverkan hade den s.k. gröna olympiaden i Sydney på omgivningen?
  • De olympiska spelen och globaliseringen.
  • Disneyfieringen.
  • Rasismen.
  • Drogmissbruket.



Vad är post-olympism?

Begreppet är svårfångat och kan ges ett antal olika definitioner. Det är samtidigt ett begrepp som sällan använts, kanske avhängigt av att vi befinner oss i en brytningstid när det gäller de olympiska spelen. Under de senaste trettio åren har rörelsen genomgått olika former av kriser. Vi är många som kommer ihåg studentdemonstrationerna och upploppen före Mexico-OS 1968, mördandet av idrottsmän från Israel i Olympiabyn med åtföljande gisslandrama vid OS i München 1972, bojkotten av spelen i Montreal 1976 från flera afrikanska staters sida, amerikansk bojkott av OS i Moskva 1980 och motsvarande bojkott från sovjetisk sida i Los Angeles 1984. Under 1990-talet har det varit politiskt lugnare men inte utan incidenter. Ett exempel: attentatet i Olympiaparken vid OS i Atlanta 1996. Incidenterna har under senare år antagit mer interna former, där dopningsproblematiken och mutskandaler ställts i fokus.

Post-olympism har både semantiska och innebördsmässiga likheter med begreppet postmodernism. Det kan förstås som en tidsperiod: efter genomförandet av Aten-OS 1896 eller en framtida olympisk era eller kanske perioden efter 1992, då inre skandaler hotade den olympiska rörelsen. Vilken tidsperiod man väljer som den post-olympiska skiftar från forskare till forskare.

Post-olympism kan också tolkas som en typ eller stil, som förändras i takt med samhällets ideologiska, sociokulturella och politiska förändringar. Ett exempel: den kommersialisering och disneyfiering (utgår från Tomlinsons bidrag), som under de senaste femton åren relaterats till de olympiska spelen. Med disneyfiering avses de temaparker (Olympiaparker), uppträdanden och kommersiell underhållning som idag förknippas med OS. Ett annat exempel utgör det faktum att både invigningar och avslutningar av OS idag är de evenemang som tilldrar sig störst publikintresse. Dessa har ju i sig ingenting med själva tävlingarna att göra, men kan sägas utgöra ett paradigmskifte i den olympiska rörelsens historia – och därmed en form av post-olympism.

Man kan också se post-olympism som en metod för hur man granskar, upptäcker, perspektiviserar, skriver och tolkar de olympiska spelen. Mycket är skrivet om olympiaderna, men hur har man skrivit? Och vilka vetenskapliga discipliner har granskat OS? Och vilka har hittills dominerat den olympiska skrivararenan?


Några nedslag

Det är svårt att lyfta fram några enskilda kapitel i denna fascinerande mosaik av tankar och perspektiv kring de olympiska spelen och post-olympism. Jag vill dock poängtera några tankar och idéer som förs fram. Sigmund Loland diskutera i sitt bidrag – ”Vulnerability Thesis and its Consequences” – om de olympiska spelens sårbarhet. Loland menar att bl.a. att det finns en risk att specialiseringen inom vissa grenar som bland annat ”manar” till doping kan till slut skapa minskat intresse från åskådarnas – och sponsorernas – sida. Ett exempel är dopningen inom skidsporten som tenderat att minska trovärdigheten för sporten. Detsamma gäller för friidrott alltifrån Ben Johnssonskandalen i OS i Seul 1988 och framåt. Idrotter som mer bygger på teknik, taktik och socialt samspel som fotboll, basket, volleyboll etc. har en starkare olympisk framtid liksom nya s.k. brädidrotter – skateboard, wakeboard, snowboard mm. De senare är mindre ”mätexakta” jämfört med t ex 100 m sprint. Det kan vara en fördel i en olympisk framtid.

Henning Eichberg skriver utifrån ett socio-kulturellt perspektiv insiktsfullt om ”The Global, the Popular and the Inter-Popular: Olympic Sport between Market, State and Civil Society”. I slutet av kapitlet reflekterar han kring Cathy Freeman och hennes seger på 400 m slätt vid OS i Sydney 2000. Detta vållade som bekant stor uppståndelse eftersom hon dels var från arrangörsnationen, dels tillhörde ursprungsbefolkning aboriginerna. Hon sprang ärevarv draperad i två flaggor – en australiensisk och en aboriginflagga. Detta skulle symbolisera det multikulturella mötet och manifestera gemenskapen mellan ursprungsbefolkningen och de ”engelska invandrarna”. Men, frågar sig Eichberg, är inte detta ett spel för galleriet? Vad menas med i sammanhanget ”vår Cathy”? Och vilka är ”vi”? Det liknar mer en Hollywoodskapelse än äkta glädje och samhörighet. Om vi utgår från post-olympism som en framtida olympisk tidsperiod kan man med Eichberg fråga sig vilka är ”vi”? Vilka är de olympiska spelens aktörer? Och skapar de olympiska spelen samhörighet och gynnar spelen grundläggande demokratiska värden?

Ett sista nedslag. Arndt Kruger fokuserar i sin artikel på OS i Berlin 1936, som han menar kan ses som en form av post-olympisk gränslinje. Här använde Hitler hela sin arrangörsapparat för att skapa de mest grandiosa spelen någonsin samtidigt som han mobiliserade världens mest vältrimmade propagandaapparat för att förhärliga de tyska idealen och den s.k.ariska rasen. Den välbekanta OS-filmen skapad av nyligen avlidne filmgeniet Leni Riefenstahl var en viktig bricka i den väldiga propagandamosaiken. IOC gav spelen till Berlin för att i någon mån skapa ökad stabilitet och solidaritet i det tyska samhället. Möjligen mildrades de antisemitiska aktionerna från Hitlers sida något innan de tog fart igen efter OS. Man kan anklaga IOC för naivitet – att spelen skulle påverka den politiska verkligheten, vilket definitivt inte var fallet med OS i Berlin. Eller som stormtrupperna lär ha uttryckt det enligt Kruger: ”Once the Olympics are through, we’ll beat up the Jew”. Även längre fram har liknande tankegångar hos IOC om ökad öppenhet upprepats. När Sovjetunionen fick spelen i Moskva 1980 fanns tankar hos den olympiska rörelsen att det skulle bidra till en demokratisering och större öppenhet. Detta skedde dock knappast. Liknande tankar finns inför spelen 2008 i Beijing.


Några reflexioner

Som handikappidrottsforskare kan jag nämna att de tankar och idéer som förs fram kring de olympiska spelen i antologin i viss utsträckning även gäller för de efterföljande paralympiska spelen – om än i mindre utsträckning. Arenorna är desamma, och invigning och avslutning är tidigt utsålda. Det är samma Olympiapark med liknande kommersiella inriktning. De paralympiska tankespåren följer de olympiska i allt väsentligt. International Paralympic Committé (IPC) har motsvarande ställning som IOC. Det medför bl.a. att Paralympics är världens näst största idrottsevenemang 2004 – efter OS, men före EM i fotboll i Portugal.

En ”post-olympisk” realitet, som definitivt strider mot Pierre de Coubertins idealistiska tanke från tidigt 1900-tal ”att det viktigaste inte är att vinna utan att kämpa väl”, är den inofficiella medalj- och poängstriden mellan de deltagande nationerna. Den har i och för sig alltid funnits, men accentuerats under senare år. En positiv sida av detta är att det blir en viss jämställdhet mellan olika grenar. Alla grenar blir i det avseendet lika mycket värda på samma sätt som mindre uppmärksammade idrottsgrenar får en annan och starkare lyster i den olympiska strålglansen. Jag var t ex närvarande när Skanaker (Ragnar Skanåker) vann sitt pistolskytteguld – för övrigt det första guldet under OS i München 1972. Det blev ordentligt uppmärksammat, liksom den svenska silvermedaljen i bågskytte i Engelska parken några dagar senare. Bågskytte eller pistolskytte tillhör ju knappast de mest spektakulära grenarna på den idrottsliga agendan, men i OS kan de lysa upp på ett helt annat sätt.

En annan post-olympisk realitet avspeglas i den politiska oro som råder i världen idag. Det innebär att OS-staden Aten med all sannolikhet mer kommer att likna en belägrad stad, där alla och envar kommer att utsättas för mängder av kontroller från militärens och polisens sida. Rädslan för nya terrordåd kommer hela tiden att vara närvarande. Detta kommer rimligen att förta en del av den olympiska glädjen. Jag minns med glädje den informalitet som rådde under OS i München. Det var inga större problem att ta sig in i Olympiabyn och prata med de svenska deltagarna – fram till den svarta tisdagen, då flera israeliska idrottsmän avrättades av terrorgruppen Svarta September. Då dog även de olympiska spelen 1972! Man kan kanske tala om post-olympism som perioden efter 1972. Sedan dess har säkerhetstänkandet antagit helt andra dimensioner än tidigare – och det har skruvats åt ytterligare i samband med årets olympiska spel i Aten.

*     *     *     *     *

Denna antologi försöker – framgångsrikt – spegla de olympiska spelen utifrån skilda och mycket intresseväckande perspektiv. Det är tveklöst en av de mest givande skrifter jag läst i ämnet. Den är ett ”måste” för alla dem som inte bara är intresserade av ytligheter och resultat utan vill ha lite djupare dimensioner av de olympiska spelen som fenomen. Med tanke på att OS står för dörren finns det anledning att ta till sig denna rika bok som en reflexionsbas, innan Du sätter Dej tillrätta framför TV-n i augusti.


John Bale & Mette Krogh Christensen (red)
Post-Olympism? Questioning Sport in the Twenty-first Century
Oxford: Berg Publishers (pb., 256 s.)

www.idrottsforum.org  |  Redaktörer Bo Carlsson & Kjell E. Eriksson  |  Ansvarig utgivare Aage Radmann