---

Den centrala frågeställningen för Pia Lundquist Wannebergs avhandling Kroppens medborgarfostran. Kropp, klass och genus i skolans fysiska fostran 1919-1962 är varför linggymnastiken, en produkt av det tidiga 1800-talet, fortfarande bedrevs i svenska skolor på 1950-talet, trots att den från och med 1900-talets början varit såväl vetenskapligt ifrågasatt som utsatt för hård konkurrens av idrotten. Avhandlingen behandlar framförallt det normativa samtalet kring skolans fysiska fostran, bl a  undersöks material från GCI (Gymnastiska centralinstitutet) och Svenska Gymnastikläraresällskapet, styrdokument från skolöverstyrelsen samt skolinspektörsrapporter.

I skolämnet ”Gymnastik med lek och idrott” betraktades gymnastiken länge som det centrala, medan idrott och lek fungerade som en slags belöning för att hålla elevernas intresse vid liv. Redan tidigt i boken presenteras hypotesen att linggymnastiken levde kvar därför att den bäst uppfyllde ämnets fostrande uppgift. Vid studiens startpunkt (1919) var den industrialiserade demokratiska välfärdsstaten under utveckling, och invånarna skulle nu fostras till medborgare. Framförallt var det gymnastikens estetiska företräden, dess potential att disciplinera samt förmåga att fostra goda kroppar och karaktärer som gjorde den oumbärlig – detta menades idrotten inte kunna erbjuda. Vid slutpunkten för undersökningen, det tidiga 60-talets tillväxtinriktade Sverige, hade dock tiden hunnit ikapp linggymnastiken. Det fanns inte längre någon efterfrågan på de kroppar som linggymnastiken bidragit till att utveckla  – istället passade idrotten bättre i ett samhälle som betonade initiativ- och prestationsförmåga.

Avhandlingens stora förtjänst är att den visar att fostran av den demokratiska välfärdsstatens medborgare inte bara inriktades på elevernas intellekt, utan också deras kroppar. Men – och detta är en spännande fråga – vilka sorters kroppar och karaktärer var det egentligen som skulle fostras i ämnet ”gymnastik med lek och idrott”? Lundquist Wanneberg argumenterar övertygande för att det ingalunda var någon slags neutral Medborgare som skolan skulle frambringa, utan i högsta grad klass- och genusspecifika kroppar och karaktärer.

I den svenska skolan existerade fram till 1962 två parallella skolsystem vilka vände sig till olika kategorier av elever. Folkskolorna respektive läroverken skulle fostra två olika sorters samhällsmedborgare. Den förstnämnda skulle fostra för det praktiska livets arbetsuppgifter, och skolgymnastiken inriktades därmed på att lära ut ”ordning, lystring och uppmärksamhet”[1]. I läroverken var den fysiska fostrans syfte istället mer allmänt formulerat; en generell höjning av prestationsnivån, att verka karaktärsdanande, fostra till mod, beslutsamhet och självdisciplin. Eftersom tävlingsmoment menades bidra till att utveckla dessa önskvärda egenskaper var man vad gäller läroverkspojkarna betydligt mer positivt inställd till tävling. Två typer av medborgare skulle således fostras; en kroppsligt stark och kollektivt inriktad samt en högpresterande, mer individuell sort. I takt med demokratiseringen kom dock avståndet mellan dessa olika sorters fostran att minska, för att slutligen upplösas med enhetsskolans införande 1962. 

I båda skolformerna skulle den fysiska fostran anpassas efter könstillhörighet då barnen började närma sig puberteten. Det kapitel som mest explicit behandlar genusaspekter betitlas ”Den starka kroppen och den svaga” – en distinktion som präglat skolgymnastikens idéer kring manligt och kvinnligt. Medan flickornas gymnastikundervisning var inriktad på mjuka, vackra och rytmiska rörelser, som menades passa den specifika kvinnliga fysiken, innehöll pojkarnas mer styrkemoment och mer idrott. Detta resultat är förstås inte särskilt överraskande. Lundquist Wanneberg lyfter dock också fram olika röster i det ständigt pågående samtalet om mans- och kvinnokroppens respektive förmågor och begränsningar. Elin Falk hävdade t ex i sin lärobok för folkskolan från 1927 att man borde se eleverna mer som individer än kön och att skillnader vad gäller kroppsstyrka inte nödvändigtvis handlade om biologi utan kunde vara kulturellt betingade resultat av skilda levnadssätt. Åsikter som Falks befann sig dock i minoritet. Lundquist Wanneberg kan konstatera att den genusordning som etablerades vid sekelskiftet 1900 då den estetiska gymnastiken blev till en särskild kvinnogymnastik var lika aktuell i 1962 års läroplan. Hennes slutsats blir att även om skolans fysiska fostran ”i takt med demokratiseringen av skolsystemet successivt upphörde att fostra olika samhällsklasser, fortsatte det att vara en effektiv genuskonstruktör.”[2]

Kroppens medborgarfostran utgör ett välkommet bidrag till ett knapphändigt forskningsläge om den svenska skolgymnastikens/-idrottens 1900-talshistoria. Avhandlingen är i första hand empiriskt inriktad, och det är ett gediget och redigt empiriskt arbete som genomförts. Enligt mitt förmenande är det den sista tredjedelen, där kroppar betraktas i relation till klass och genus, som är avhandlingen mest intressanta del. Dit blir det därmed en ganska lång startsträcka, bestående av en grundlig genomgång av linggymnastikens och ”Gymnastik med lek och idrott”-ämnets historiska utveckling.

Ytterligare analytiska fördjupningar hade förvisso varit välkomna. Till exempel förvånas jag, med tanke på den tidsperiod som undersökts, av att arvshygieniskt anstruken argumentation helt tycks saknas i samtalet kring skolans fysiska fostran. Jag hade också gärna sett en något fylligare och mer äventyrlig teoretisk diskussion. Författaren förefaller snarast förvånad över att i efterhand kunna konstatera beröringspunkter med Foucaults arbeten kring den disciplinerande och normaliserande moderna makten med dess sekulära övervakningsformer. Även Foucaults maktbegrepp, vilket lyfter fram maktens produktivitet (inte endast dess repressiva funktioner), hade kunnat vara användbart för studien. Detta maktbegrepp fäster uppmärksamheten på hur diskurser och praktiker konstruerar olika sorters kroppar med skilda möjligheter och förmågor.[3] Som avhandlingen visar var den svenska skolan 1919-1962 en viktig del i den maktfyllda process inom vilken klass- och genusspecifika kroppar och karaktärer skapades.