Magnus Wikdahl
Etnologiska institutionen, Lunds universitet

Intresset för fysisk aktivitet, motion och idrott har väl egentligen aldrig varit så stort som i vår tid. Idag finner man en uppsjö av olika former av idrottsutövande med olika innehåll och inriktning. Samtidigt som sporten intar en mycket central roll i ett växande medieutbud, så binder en rad olika sporthändelser aktivt samman världen som aldrig tidigare. Sporten spelar en allt viktigare roll i människors vardag och är idag en av många möjliga utgångspunkter för en livsstrategi eller kulturell identitet. Hur man skall tolka detta intresse? Vilken roll spelar motion, idrott och sport i människors liv, idag i jämförelse med hur det var tidigare?  Hur förklarar man t.ex. framväxten olika former av idrotter? Handlar detta bara om en ökad kropps- och hälsomedvetenhet eller finns det andra strömningar i samhället som tar sig uttryck i fysisk aktivitet eller i nya former för publika sportupplevelser?

Den amerikanske antropologen Robert R. Sands har under ett par decennier intresserat sig för sportens kulturella funktion i samhället, och ansluter sig därmed till ett spår inom den antropologiska forskningen som kan härledas tillbaka till namn som Edward B. Tylor, Raymond Firth, Alexander Lesser och senare Clifford Geertz, som alla i större eller mindre utsträckning intresserat sig för den fysiska lekens, spelets och sportens symboliska betydelse i olika samhällen. För dessa utgör den ritualiserade idrotten ett av många möjliga ”titthål” in i människors tanke- och föreställningsvärld, även om det kanske inte varit det mest anlitade i den antropologiska forskningen om främmande kulturer.

Robert R. Sands tillhör i detta sammanhang en ny generation av antropologer som inte nöjer sig med att se idrotten som ett av många alternativa ”titthål”,  utan menar att  studiet av sport och idrottshändelser borde ha en mer framskjuten plats när det gäller att utforska kulturmönster och samhällsutveckling, inte minst när det gäller vår egen tid. I takt med att idrotten fått en mera framträdande roll i samhällsprocessen, och intresset för sport och idrottshändelser ökat inom andra kultur- och samhällsvetenskaper, har också antropologerna börjar ta detta forskningsområde på större allvar. Flera introduktioner har publicerats på senare år, t.ex. Kendall Blanchard och Alyce Cheskas The Anthropology of Sport: An introduction (1985/1995),  och Robert Sands är själv upphovsman till två titlar av översiktlig karaktär, dels som författare till Sport and Culture: At Play in the Fields of Anthropology (1999), och dels som redaktör till samlingsvolymen Anthropology, Sport and Culture (1999). Utöver detta har Sands i en serie empiriska arbeten studerat olika typer av idrottsligt engagemang, från basketspel på collegenivå (1986), till löpning (1991) och amerikansk fotboll (1999). Han senaste forskningsinsats handlar om surfkulturen i södra Kalifornien.

Den bok som jag fått i min hand, Sport Ethnography (utgiven 2002 på förlaget Human Kinetics, USA. 171 s), ger en mycket bra överblick över såväl Sands egna forskningsinsatser som det antropologiska intresset för idrott och sport överhuvudtaget. Här finns många matnyttiga referenser tillbaka till kollegor som i likhet med Sands valt att inrikta sig på just sport och kultur. Bokens primära syfte är dock metodologiskt. Som titeln anger är boken tänkt som en introduktion till etnografisk forskningsmetodik med idrott i fokus. Boken handlar just om den gren inom kvalitativt inriktad forskning som ofta etiketteras som etnografi. Kvalitativ forskning går ju ut på att i en kombination av olika källor av skiftande karaktär (t.ex. intervjuer, historiska dokument, observationer m.m.) klargöra den betydelse ett fenomen har för människor i deras vardag och tankevärld. Etnografi betyder här att man som forskare lägger stor vikt vid observationer av olika händelser och situationer, ofta genom att man själv deltar mer eller mindre aktivt i dessa händelser. Det är en forskningsmetod som bygger på närvaro och inlevelse snarare än distans och förment objektivitet.

Robert Sands text är mycket välskriven och lättläst. Dispositionen är tydlig och överblickbar. Boken inleds med en prolog där vi möter honom som surfare på en strand i södra Kalifornien. Under ett par års tid har han aktivt tagit del av livet vid vågorna, och successivt genom samtal, samvaro och egen erfarenhet skolats in i den livssyn, det förhållningssätt och de tankemönster som förenar strandens surfveteraner. Denna inblick skapar möjlighet för honom att förstå den moderna amerikanska surfkulturen i ett bredare och djupare perspektiv, hur den kan relateras till det samtida samhällsförändringar, men också till den traditionella surfkultur som förr fanns i den polynesiska övärlden.

Efter denna inledande inblick i det etnografiska fältarbetet, samt en kort introduktion av bokens tema, presenterar Sands i två kapitel först den antropologiska traditionen kring lek, spel, sport, och porträtterar därefter den etnografiska forskningsmetodens portalfigur, den polsk-brittiske antropologen Bronislaw Malinowski. I dessa kapitel klargör Sands flera av de vetenskapliga principer och teoretiska ståndpunkter som bär upp den etnografiska metoden. Han visar också hur dessa principer och ståndpunkter förändras över tid, från en sakligt och empiriskt inriktad etnografi, via ett fenomenologiskt och tolkande förhållningssätt till en alltmer självkritisk etnografi i postmodern anda.

I bokens tredje kapitel (Into the Field) beskriver Sands den etnografiska metoden i praktiken. Framför allt förklarar han vad deltagande observation (participant observation) egentligen handlar om  och beskriver sedan den roll som varje forskare tvingas spela under ett fältarbete.

I fjärde kapitlet (Culture and Ethnography) presenterar Sands kulturbegreppets betydelse för etnografisk forskning. Sands redogör här för de betydelseförskjutningar som begreppet genomgått under åren och den kritik som riktats mot just detta ord under de senaste decennierna. Kritiken handlar om att kultur är ett alltför fyrkantigt och värdeladdat ord för att beskriva de mer eller mindre tidsbegränsade mentala gemenskaper som uppstår mellan människor i ett socialt komplext och informationsintensivt samhället som vårt eget. För att understryka detta vill kritikerna snarare tala om individbaserade och tidsbegränsade kulturella konstruktioner än om allmängiltiga och vittomfattande kulturella system, något som också påverkat valet av forskningsobjekt. Kulturella identiteter finner man sålunda i en mängd sociala situationer, på olika nivåer i samhället och med varierande livslängd.

I bokens femte kapitel (Doing Ethnography) återvänder Sands till de praktiska frågorna. Kapitlet handlar om den insamlande och dokumentära sidan av det etnografiska forskningsarbetet. Här beskriver författaren hur man finner personer som kan lotsa en in i den ofta främmande värld man valt att studera; om hur man skaffar sig ”dörrvakter”, undviker ”marginal members”, bygger nätverk av nyckelinformanter och väljer en strategi för intervjuer, observationer och insamling av annat nödvändigt källmaterial.

Efter att ha beskrivit det konkreta fältarbetet övergår Sands i en diskussion kring hur det insamlande materialet skall bearbetas för att åstadkomma en verklighetsförankrad och kunskapsgivande text. I detta sjätte kapitel (Analyzing and Writing Ethnography) fördjupar Sands diskussionen om den etnografiska metodens möjligheter från tidigare kapitel, och formulerar tre olika förhållningssätt inför ett etnografisk forskningsarbete:

Sands talar om en humanistisk-positivistisk etnografi som är förankrad i den traditionella etnografins ambition att skapa detaljrika realistiska beskrivningar av andra människors kulturella verklighet. Här finns en stark tro på forskarens förmåga att objektivt och korrekt återge främmande världar och göra plausibla jämförelser mellan olika kulturer och kulturyttringar.

Mot detta står en interpretiv etnografi där fokus ligger på att skapa ett källmaterial som gör det möjligt för forskaren att skapa en trovärdig tolkning av den kulturella verklighet han valt att studera, en tolkning som kan ge en förståelse för och insikt i denna verklighet. Samtidigt uppfattas varje kultur som unik och forskarens möjlighet att förstå en annan kulturell verklighet än sin egen är av naturliga skäl begränsad. Ytterst är det bara de som lever i en kulturell verklighet som också förstår denna i alla dess aspekter.

Det interpretiva perspektivet väcker frågan om forskarens förmåga att frigöra sig från sina egna referensramar och verkligen förstå andra människors verklighet. Ett dilemma som blir mera påtagligt i det tredje förhållningssätt som Sands presenterar. Sands talar om en postmodern etnografi som mer radikalt ifrågasätter forskarens möjlighet att beskriva andra människors kulturella verklighet. Här hamnar forskarrollen i fokus. Varje forskningsinsats handlar enligt detta perspektiv ytterst om den verklighet som forskaren själv befinner sig i. Förenklat kan man säga att när forskaren undersöker främmande miljöer är det ett sätt att bearbeta sin egen självförståelse. Den beskrivning eller tolkning som forskningsarbetet resulterar i handlar mest om forskarens kulturella verklighet än om den han påstår sig skildra. Därför är det viktigt att i forskningsprocessen klargöra för sig själv och läsarna de premisser som arbetet vilar på. Metoden för att granska de egna referensramarna kallas för självreflexion och innebär en medveten kritisk distans till de frågor man ställer och slutsatser man drar. Något som gör att forskarens texter mer har karaktären av en dialog mellan forskarens kritiska funderingar kring de egna referensramarna, och de vittnesmål han mött i fält, än en distinkt förklarande rapport.

Sands redogörelse för diskussionen kring etnografins vetenskapliga möjligheter under det senaste decenniet visar på den tvetydiga situation den etnografiska metoden befinner sig idag. En alltför konsekvent tillämpning av det postmoderna perspektivet innebär att etnografiska forskningsresultat riskerar att uppfattas mer som en litterär genre än som en konstruktiv och kunskapsöverskridande forskningsinsats. Man vill ju gärna tro att det finns en mening i att som forskare tränga sig ur den egna vardagsverkligheten och arbeta sig in i en annan, och att en sådan resa också genererar ny och betydelsefull kunskap. Samtidigt visar ju den postmoderna kritiken på nödvändigheten av en djupare och mer kritisk reflektion kring tolkningens premisser för att verkligen kunna överskrida konventionell kunskap.

Sands vägval i denna tvetydiga situation är pragmatisk. Han menar att man inte måste ta ställning för det ena eller andra, utan att man tillägna sig det bästa ur de olika förhållningssätten. Sands uppfattar sig i grunden som en realistisk etnograf som tror på att han kan förmedla något nytt och allmängiltigt om den kulturella verklighet han studerar. Samtidigt är han lyhörd för det postmoderna kravet på reflektion och rannsakning av de egna kulturella premisserna. Han menar att den reflexiva metod som den postmoderna etnografin utvecklat skapar förutsättningar för en fördjupad och förstärkt realism, en möjlighet att bättre förstå kvaliteten i det material man samlat in och den verklighetsgrund det vilar på, vilket ger möjlighet till  bättre och mera insiktsfulla tolkningar.

Sands pläderar vidare för ett mera intensivt och aktivt förhållningssätt till de miljöer man studerar, i stället för den uppgivna distans som präglar den postmoderna etnografin. Han förespråkar ett etnografiskt fältarbete som bygger på en närvaro som också innebär en fysisk erfarenhet av den verklighet och de kulturella sammanhang man studerar (complete participation), och betecknar denna typ av etnografi som erfarenhetsinriktad (Experiental Ethnography). Hans slutsats från sina studier av olika idrottsliga engagemang är att det är först när man kollegialt erfar samma smärta som sina informanter som man också kan ta ett steg djupare in i deras kulturella verklighet och förstå de subtila attityder och värderingar den vilar på.

Naturligtvis finns det gränser för hur långt man kan gå, och Sands går ganska lång i sin strävan efter att skaffa sig erfarenhet från de miljöer han studerar. För det flesta som med hans text i handen vill genomföra en etnografisk studie finns varken det tidsutrymmet eller praktiska möjligheter som en erfarenhetsinriktad etnografi kräver. Men samtidigt är det ändå en tydlig och stimulerande text som Sands skrivit, en text som på ett rättvist sätt leder läsaren in i den etnografiska forskningstraditionen.

Som lärare i fältmetodik för etnologistudenter i Lund under många år måste jag säga att mitt intryck är att Robert Sands bok kan fungera väl som lärobok i etnografisk forsknings-metodik, vare sig man vill studera idrott eller något annat. Inte så att Sands punkt för punkt talar om för läsaren exakt hur man genomför en etnografisk studie, utan snarare genom att han formulerar principer, förutsättningar och argument för ett sådant metodval. På ett förtjänstfullt sätt sätter han in den etnografiska metoden i ett forskningshistoriskt och kulturteoretiskt sammanhang, och skapar på så sätt en brygga mellan teori och praktik. 

Köp boken från Bokus.