Hur bör en ledare inom ungdomsidrotten vara? Frågan ställs av Johan von Essen och Martin Börjeson i FoU-rapporten Det sociala ledarskapet från Riksidrottsförbundet. Frågan är onekligen berättigad med tanke på hur många ungdomar som kommer i kontakt med en och ibland flera ungdomsidrottsledare. Rapporten tar sin utgångspunkt i en teoretisk diskussion av idrottens sociala dimensioner som senare vävs samman med intervjusvar. Studiens empiriska material är baserat på semistrukturerade intervjuer med elva ideellt aktiva ledare i åldern 22 till 53 år, varav åtta är män och tre är kvinnor, samt tio föräldrar, jämt fördelat mellan kvinnor och män. Rapporten har ett logiskt upplägg där Frågeställningar och tillvägagångssätt följs av Idrottsledarna och det sociala ledarskapet, Idrottens sociala dimensioner, De idrottsliga och de sociala dimensionerna, Att vara engagerad förälder eller en krävande tränare, och avslutas med en Avslutande diskussion.

I Idrottsledarna och det sociala ledarskapet förs en begrepps- och litteraturdiskussion där begrepp såsom det sociala ledarskapet och idrott diskuteras sida vid sida med ideologiska frågor om jämlikhets- och tävlingsideal och idrottens autonomi. Idrottens sociala dimensioner tar upp gemenskap och laganda, samt problematiken att man som ledare bör och ofta behöver fungera som stöd både i relation till idrottsliga nederlag och privata sociala problem. Man tar här även upp frågan om idrottsrörelsens samhällsansvar. Diskussionen om de idrottsliga och de sociala dimensionerna sätter fokus på det spänningsfält som existerar mellan idrottsledarskapets idrottsliga och sociala dimensioner där just konflikten mellan de två ofta är mer närvarande än den mer eftersträvansvärda harmonin mellan klubbens idrottsliga och sociala målsättningar. Att vara en engagerad förälder eller en krävande tränare koncentrerar sig på vägen till ledarskapet, om den så ofta överlappande funktionen att vara både förälder och ledare eller både ledare och förälder, om idrottsledare med föräldraansvar och om idrottsledare med tränaransvar. I rapportens avslutande diskussion uppmanar von Essen och Börjeson oss att flytta ribban ett snäpp högre än vad de anser att man gjorde med Idrotten vill. Här understryker man att vi inte längre kan ”ducka”, utan att vi istället måste ge plats åt frågan om det sociala ledarskapet, och åt en diskussion kring hur man bör handskas med den ofrånkomliga spänningen mellan idrottsliga respektive sociala målsättningar.

Rapportens mest intressanta spår, som undertecknad gärna ser en uppföljning och fördjupning av, är von Essens och Börjesons diskussion om idrottsledare med föräldra- kontra tränaransvar, något som närmast skulle kunna mynna ut i ett existentiellt resonemang. Rapportens svaghet ligger i det låga antalet intervjuer man genomfört. Även om det inte finns ett magiskt minimiantal för hur många intervjuer som berättigar till generaliseringar så hade ett större antal tillfört välbehövlig slagkraft. Vad som finns är sätt att minimera antalet intervjuer genom att lägga på ett ”mättnadsfilter”, vilket innebär att man låter intervjuobjektens svar bestämma antalet. När man som intervjuare tror sig ha funnit mönstret eller mönstren och vet vad ens intervjuobjekt kommer att svara innan man ställt frågan har man som regel nått en tillräcklig mättnadsgrad och man kan därmed anse att man har genomfört ”rätt” antal intervjuer. Som läsare och med orubblig tro på det sociala ansvaret i ledarskapet hoppas jag att von Essen och Börjeson kommer att få möjlighet att genomföra en betydligt större studie om det sociala ledarskapet.