Kan studier av formgivning och idrott korsa varandra på något fruktbart sätt? Glasfiberstaven och nya baddräktsmaterial har förvisso visat sig betydelsefulla för rekordslakten i grenar som stavhopp och simning, men räcker det för en verklig korsbefruktning: en intellektuell trafik i båda riktningarna mellan design- och sportforskningen? Författarna bakom antologin Image, Power and Space vill lämna ett jakande svar härvidlag men genom att ställa frågor om imageskapandet i konsumtionskulturen, olika kulturella praktikers förhållande till makt och status samt identitetsskapande i det offentliga och det privata rummet i centrum. Inte minst identitet och konsumtion ser de som grundläggande teman för båda disciplinerna. Tanken verkar alltså vara att korsbefruktning är möjlig, åtminstone om rekorden och prestationerna görs till bisak för sportens del.

Antologins bidrag är produkten av ett samarbete över disciplingränserna vid Brightonuniversitet – ett samarbete som getts fastare former genom BIPS, vilket står för nätverket Brighton Image, Power and Space. Antologin är tematiskt disponerad i tre delar, den första handlar om makt och politik, den andra om rum, plats och mening, den tredje om image och föreställningar. Av de sammanlagt åtta bidragen lutar fem mer åt sporthållet, tre åt designditot. Idrott och formgivning står alltså inte i direkt fokus i något av bidragen, utan dessa två storheter förenas snarare genom gemensamma frågeställningar av ovan nämnda slag.

För sportens del innebär det att intresset riktas mindre mot elitprestationernas värld än sportens mer vardagliga betydelse. Det gäller till och med Alan Tomlinsons studie av sport och design genom historiens OS-affischer och invigningsspektaklets utformning sedan OS i Atalanta. Här står näppeligen någon rekordjakt i centrum för intresset utan fastmer och i ökande grad en varumärkeslansering – vilken ger just designern en central roll. Att den sker med hjälp av den rekordslaktsförväntan som ett OS för med sig ändrar inte på det. Däremot gäller denna fokusering inte ett av antologins mer udda bidrag: John P. Sudgens försök att fånga elitidrottens storpolitiska betydelse som vägröjare för spioneriverksamhet – vad han kallar för sportens mörka sida. Källäget för en studie om detta är nu inte det bästa, men Sudgen visar genom en rad exempel på att vi här rimligen har att göra med ett lika kontroversiellt som relevant ämne på temat idrott och politik. Att här bryta tystnadens konspiration är inget mindre än lovvärt.

Sportens vardagliga roll står däremot i fokus för Paul Gilchrists undersökning av hur den kom till paternalistisk – direkt antifacklig – användning i det en gång så ledande maskinföretaget Alfred Herbert Ltd i Coventry (1888-1983). Inte minst med hjälp av de anställdas sportintresse försökte företagsledningen skapa en Herbertanda, men även om lönearbetarna för att få del av små förmåner genom sport- och fritidsaktiviteter var tvungna att i övrigt ställa sig med mössan i hand är det dock en öppen fråga i vilken utsträckning som de faktiskt gjorde det – ett resultat som vi kan känna igen också från flera andra studier i företagspaternalism. Däremot är frågan om sportens samtidiga roll i arbetarkulturen och den kapitalistiska företagsvärlden, som Gilchrist framhåller, en fråga för den kommande historieforskningen.

Om detta låter abstrakt, så är det likafullt detta utfrågande som gör det möjligt att ifrågasätta att just kvinnornas kroppar blir ifrågasatta som kvinnliga och föremål för övervakning inom konkurrenssporten.

Sport, rum och kropp avhandlas i två kapitel. Jayne Caudwells kapitel om nyttan av queer för studiet av sport och kropp är antologins enda riktigt teoretiska kapitel, men ett av dess bästa. Queer gör anspråk på att göra skillnad, stå för något annat, men vadå, frågar sig Caudwell. Även om detta inte är entydigt, har queer dock bidragit till att vrida diskussionen från de identitetspolitiska frågorna till ett ifrågasättande av binära oppositioner som inre/yttre, skam/stolthet och en kritik av själva heteronormativiteten – vilken sportens värld så påtagligt inkarnerar. Parallellt öppnas sportens värld för sexualitetens frågor. Om detta låter abstrakt, så är det likafullt detta utfrågande som gör det möjligt att ifrågasätta att just kvinnornas kroppar blir ifrågasatta som kvinnliga och föremål för övervakning inom konkurrenssporten. Denna upprätthåller dessutom mer än det heteronormativa, nämligen föreställningen om den dugliga kroppen (vars motsats ses som handikappad). En poäng med queer är nu just att ersätta det identitetspolitiska utfrågandet med spörsmålet om hur kroppar görs dugliga tack vare den sportdiskurs som tror på rena kroppar och ärlig konkurrens.

I Thomas F. Carters kapitel tas vi till manlighetens sportpraktiker i Kuba, till det vardagliga spelet pitén (ett slags baseball) som det utövas på lokala torg. Här låter sig en manlighet utformas bland de unga med vardagens lokala befolkning som publik. Som hos Caudwell är en av Carters poänger att nå utöver de enkla binära oppositionerna och demonstrera manlighet som ett mer sammansatt fenomen. En annan poäng är att samtidigt ifrågasätta anglofona självklarheter. En tredje poäng är att manligheten görs genom just sporten, en rörelsens kultur, och vad det betyder för hur rummet tas i anspråk, och vice versa. En fjärde att hur rummet tas i anspråk varierar eftersom det handlar om spontanidrott där reglerna anpassas till omständigheterna. Tyvärr omsätter Carter nu inte dessa poänger fullt ut empiriskt, kapitlet tar liksom slut innan det kommer riktigt dit.

Till sist designen: vad har antologin att säga här? Jill Seddon analyserar en samtida utställning – ”Something for the eye” – där idealet l’art pour l’art ställs på huvudet genom att konsten – genom John Murphys försorg – infogas i ett bestämt rumsligt sammanhang, en äldre villa. Så vänds en i rummet kodad könsordning nu upp och ner. Murphys idé är egentligen rätt enkel: att konsten handlar om ett triangulärt förhållande mellan objektet, åskådaren och rummet, ett förhållande som, skulle jag vilja inskjuta, är lätt att förbise när man befinner sig på ett konstmuseum, men kanske svårare att förneka när det handlar om exempelvis offentlig skulptur, för att nu inte tala om graffiti eller installationer i det offentliga rummet.

Två kapitel om brittisk – eller är det engelsk? – designpolicy kompletterar varandra. Att de presenteras under olika teman reviderar inte det omdömet. Tillsammans omspänner de tiden från Imperiet till idag. Medan Patrick J. Maguire direkt tar sig an de politiska frågorna i en undersökning av hur det brittiska skulle definieras i efterkrigstidens Storbritannien, ger oss Jonathan M. Woodham det längre perspektivet från 1800-talets som det skall visa sig tunga Viktorianska traditioner fram till efterkrigstiden, vilka han sedan ställer mot den nya ekonomins ”Cool Britannia” efter Thatcher. För att göra en lång historia kort kan man sammanfatta traditionen med den klassiska engelsmannen och hans designade föremål. Och det är en han, en distanserad gentleman med sinne för ”fair play”, utrustad med tennisracket, kricketslagträ men också boxhandskar, allt av bästa hantverk, boende på landet, i ett romantiskt inrett och dekorerat hem, allt där också av bästa hantverk. Att modernismens design hade svårt att rucka på detta hör liksom till denna i grunden hantverksinriktade tradition, men med det brittiska 1960-talet ändrades som bekant detta radikalt, utan att för den skull traditionen ändades. Trots det stod dock design fortsättningsvis mot vad som sågs som kommersiellt gångbart. Om den nya ekonomins kreativitetsvurm i varumärkets tecken kan ändra på det återstår att se. Traditionen verkar ju klara sig utan varje designpolicy.

Att författarna till antologins bidrag haft en lika rolig som lärorik resa till den färdiga boken verkar lätt att inse. Men är den lika rolig och lärorik också för läsaren? Naturligtvis beror det på läsarens intressen. Jag har hursomhelst upprätthållit mig något vid samtliga bokens bidrag, inte främst för att vara rättvis mot dem, utan mer som ett slags användarrekommendation. Alla skulle kanske kunna finna åtminstone något av intresse i Image, Power and Space föreställer jag mig. Att den måhända framstår som rätt spretig må vara hänt: kvaliteten är ändå både jämn och rätt hög på bidragen.

© Mats Franzén 2009.

---

	Köp boken från förlaget
	Kjøp boken fra forlaget
	Køb bogen fra forlaget
	Buy this book from Amazon.co.uk
	Buy this book from Amazon.com