Företagsekonomen Hans Lundberg har i sin avhandling från 2009 valt att uppmärksamma ett i mitt tycke högst intressant och för samtiden relevant ämne. Det handlar om entreprenörskap inom upplevelseinriktade och kommunikativt orienterade områden, av underhållning och idrott. Sedan 1990-talet har KK-stiftelsen med kraft initierat och främjat utvecklingen av den så kallade upplevelseindustrin i Sverige och sedan denna tid har även upplevelseorienterad underhållning inom idrotten vunnit mark, genom uppförande av en rad nya arenor. Detta gör en undersökning av dessa symboliskt laddade och alltmer ekonomiskt utvecklade fält angelägen. Lundberg studerar bland annat det betydelsefulla ”nyspråk” som aktualiserats under perioden då arenorna, de ”multifunktionella evenemangskomplexen”, uppförts samt då upplevelseindustrin formerats genom aktörer som KK-stiftelsen. Syftet med studien är, som Lundberg formulerar det, att ”empiriskt beskriva och teoretiskt introducera kommunikativt entreprenörskap” – genom analys av KK-stiftelsens bidrag, samt en närläsning av ”underhållningsidrott som en upplevelseindustri”.

Avhandlingen är ett bidrag som på flera nivåer fungerar gränsöverskridande. Det handlar om empiriskt material relaterat till kommunikativa entreprenörer/aktörer som hämtas från olika håll, vilket täcker in både idrott och formering av upplevelseindustrier: medietexter, policydokument, vetenskapliga inlägg, observationer, intervjuer – materialet innefattar primärt perioden 1999-2008. Disciplinärt berör avhandlingen områden eller fält som entreprenörskapsforskning, organisationsstudier, medievetenskap och idrottsvetenskap. Teoretiskt rör sig Lundberg med begrepp från entreprenörskapsområdet och idrottsvetenskapen, liksom från Foucault (genealogi) samt hämtar in begrepp som är av samhällsvetenskaplig karaktär (postindustriellt samhälle, modernitet, kulturell hybriditet, m.m.). Den vetenskapliga grundsynen som strukturerar avhandlingen baseras på att göra ett fall – eller att forskaren fungerar som medformerande till vad som behandlas. Därför låter avhandlingen också i olika avsnitt fokusera internationella exempel, som ger det studerade svenska sammanhanget en position mellan det nationellt unika och mer generellt förekommande – detta även om avhandlingen inte i grunden är komparativ. Det empiriska grävande som Lundberg företar sig, med både bredd och djup, gör inte avkall på teori, men låter inte empirin fogas in i ett över denna helt styrande teoretiskt ramverk, såsom förklarande samband. Det handlar istället om att fynd – empiriska såväl som teoretiska – låter sig nyttjas till avhandlingens projekt eller görande av fall, som i flera sammanhang framhävs som en process.

Blott en mindre del av innehållet i arenorna, visar Lundberg, kan härledas till icke-idrottsliga spektakel, såsom ”Disney on Ice” (trots detta föreställer omslaget till avhandlingen en figur tillhörande ESPN/Disney)

Lundbergs intresserelationer till det undersökta kan läsas ur texten, då han i flera meningar framhäver sitt eget deltagande inom idrottens värld: som skribent för tidskrifter och som spelare och tränare inom innebandyn – samt nu som en delaktig kommunikativ entreprenör inom formeringen av en upplevelsernas ordning. Från positionen som tidigare skribent hämtas också en mindre del av materialet för avhandlingen – en intervju med hockeyspelaren och entreprenören Börje Salming. Men, denna del utgör mer en krydda till avhandlingens huvudsakliga material än en väsentlig del. Det centrala materialet utgörs av texter som bidragit till formeringen av ”upplevelseindustrin” – dessa behandlas både innehållsmässigt och som en produkt av särskilda aktörers intressen, samt relateras på ett relevant sätt till de senares geografiska koncentration (till Stockholm). Särskilt intressant är Lundbergs uppmärksammande av hur KK-stiftelsen till en (alltför) begränsad del samverkat med akademin, för att jobba tillsammans med den ”kreativa klass” (med Richard Floridas pseudovetenskapliga och ideologiska terminologi) som stiftelsen samtidigt föresatt sig att medverka till att skapa – som Lundberg visar. Vidare innehåller avhandlingen ”närläsningar” av idrottsliga sammanhang, som ovan nämnda komplex, innehållet i dessa i form av evenemang och uppfattningar om idrottskulturens utveckling hos idrottssupporters.

Lundberg behandlar innehållet i de ”multifunktionella evenemangskomplexen” på ett klargörande sätt då han visar på idrottens centrala betydelse (i relativ mono), trots multiretorik. Det ska här nämnas att hockeyarenor som evenemangskomplex fokuseras, liksom hockeyns evenemang/matcher. Blott en mindre del av innehållet i arenorna, visar Lundberg, kan härledas till icke-idrottsliga spektakel, såsom ”Disney on Ice” (trots detta föreställer omslaget till avhandlingen en figur tillhörande ESPN/Disney). Det hade här varit intressant att ställa innehållet i de nyare (nyspråkliga) ”evenemangskomplexen” mot innehållet inom vad som fortsatt (då gammalspråkligt) benämns arena/hall. Är begreppet multiarena och dess synonymer talande för ett skifte i verksamhet, en utbredd ny ordning? Evenemang av olika slag företas ju även i äldre ishallar, som inte har förärats med multititlar.

Skiftet mellan det gamla och det nya – begrepp om olika epoker används – visar Lundberg på genom att samtala med erfarna och beresta supporters, som liksom avhandlingens författare följer hockeyklubben Frölunda. I dessa framkommer olikheter i hockeyns Sverige, mellan gamla ”islador” och nya evenemangskomplex – som är av social betydelse. I ett samtal med två amerikaner på besök ges Lundberg en inblick om hur den svenska hockeyns evenemangskomplex kan uppfattas som mindre spektakulära än andra arenor internationellt. Olika berättelser om intryck ramar således in och ger liv till idrottens och upplevelsernas platser och föränderliga diskurser. Det hade här varit intressant med vidare resonemang om det finns de åskådare – grupper och individer – som överger idrotten då denna transformeras i och med rådande epok; då upplevelser kommer att iscensättas som primära mål (för ökad kapitalackumulation) istället för en som tidigare mer (arrangemangsmässig) idrottsfokuserad ordning. Är det idag en medelålders ”kreativ klass”, och dess medelklassynonymer, som tar plats på läktarna framför andra grupper, exempelvis av ungdomar ur arbetarklassen? Denna typ av sociala och kontextuellt relaterade frågor poppar upp under min läsning av Lundbergs avhandling. Det gör de även då jag besöker idrottsevenemang av denna tid, i de nya evenemangskomplexen. Analysen som bjuds i avhandlingen bidrar till att stimulera den analytiska blicken liksom till att formulera frågor om den upplevelseekonomi – eller kulturindustri – som idag dominerar alltfler områden i samhället; det är ett gott betyg till en avhandling.

Avhandlingen täcker in upplevelseindustrins övergripande drag liksom omedelbara intryck från åskådarnas perspektiv. Ett förmedlande och granskande fält, journalistiken, analyseras också – den bedöms som innehållande olika typer av kommentarer om idrott, och som utvecklad mot en nyanserad förståelse av fenomenet idrott. Här ger Lundberg stundtals uttryck för ett recensionsartat språk, då han bedömer stil och förmåga hos skribenter – liknande språkdräkt kläs behandlingen av de oerhört inflytelserika upplevelseideologerna Pine och Gilmore i. Som bidragande till att formera det kommunikativa entreprenörskapet kan detta vara klargörande gällande författarens perspektiv om sökande kvalitativ ordning inom fältet – men möjligen hade det varit motiverat att fördjupa de resonemang som ligger till grunden för bedömningarna.

En något korthuggen stil – då exempel ges, utan att behandlas till en nivå så jag blir övertygad om analysens avslutade idé – är möjligen konsekvensen av Lundbergs vilja till att fånga in en mycket stor bredd av material i avhandlingen. På ett par ställen radas empiriska exempel upp i längre stycken, de fogas samman under teman som bedömts angelägna. Att relativt okommenterat lämna läsaren med utdrag från den empiri som studerats ställer mig ömsom såväl fascinerad som frågande – exemplen är många gånger väl värda att lyfta fram (ibland tycks de nästan kunna stå för sig själva, som samtidskommenterande á la Walter Benjamin), men var är den analytiska utvecklingen eller klargörandet som en avhandling borde innehålla? Att presentera detta material som långa intervjuutdrag och en (enligt Lundberg) redovisande förstoring – i kvalitativ mening av en tidigare kvantitativ studie – i omfång om dryga tiotals sidor innebär inte att tolkning och reflektion analytiskt behöver överges (särskilt som Lundberg gjort sin avhandling till ett projekt – som nämnts ovan – för att illustrera, snarare än spegla).

I en del av studien (177ff) tänker jag att den långa raddan av empiriska förstoringar kunde ha pulveriserats för att kokas ihop till en något annorlunda textmassa, kanske utifrån användning av företagsekonomen Hervé Corvellecs avhandling, med liknande inriktning som belyst den retoriska relationen mellan idrott och samhälle (som nu olyckligtvis ej refereras). Att ge fler ”inbrottsförslag” av denna typ till avhandlingens längre segment vore kanske på några ställen på sin plats. Men, jag besitter inte kunskap till den omfattning att jag till fullo kan komma med de kritiskt konstruktiva bidrag som rör Lundbergs spännande avhandling. Dock så önskar jag lyfta fram en kort fundering, om avsaknaden av kulturindustribegreppet i en studie vars empiri faktiskt involverar det, och där en kritisk-teoretisk möjlighet tycks uppenbar. Lundberg visar att begreppet kulturindustri är ett internationellt alternativ till det svenska upplevelseindustribegreppet (varför det ej fått genomslag inom det svenska postindustriella samhället, såsom i England, vore intressant att studera). Han berör teoretiskt Hesmondhalghs studie av kulturindustrier (som inte är kritiskt till sin karaktär, satt i relation till den tidiga Frankfurtskolans tankar). Att nyttja Adornos (och Horkheimers) insikter hade här kunnat vara fruktbart för att knyta samman de mångfaldiga empiriska exemplen till ett övergripande förklarande teoribygge (som också skulle kunna utveckla teoretiska resonemang, med grund i empiriska studier – som Heinz Steinert med flera argumenterat för, likväl som Adorno i tidigare sammanhang). Detta skulle både kunna utmana – och kanske till delar stärka – den postmoderna kulturens nyspråk samt sätta detta i relation till modernitetens kulturindustriella logik. Att Lundberg, som många andra, inte nyttjar den tidiga Frankfurtskolans teori (dock så refereras Habermas i en viss omfattning) kan möjligen förklaras av hans avståndstagande till marxistiska idéer – något som jag gärna läst mer om grunden för, då Lundberg i korthet men tillsynes insiktsfullt behandlar synen på varor och kommers inom marxistisk tradition.

Att kräva mer av Lundbergs bidrag är möjligen att kritisera avhandlingen från fel håll. Jag hade gärna sett att fokuseringen varit snävare och bjudit på mer djuplodande analys av några av de olika områden som inkluderats. Nu lämnas vi som läsare med en spännande, relevant och livfull text som dock ibland bjuder lite väl mycket – med konsekvensen att fokuseringen på sina ställen blir kortfattad, innan det är dags att röra sig vidare till de exempel som Lundberg bygger sitt fall runt. Jag uppskattar att författaren åtagit sig ett ämne som han visar inte ingår i företagsekonomins eller idrottsvetenskapens givna (eller möjligen karriärmässigt godartade) sfärer för studier: att Lundberg rört sig mellan de fortsatt varmkorvsdoftande hockeyhallarna och policydokument. Med ett så relevant och omfattande fält som avhandlats förstår jag samtidigt att det varit svårt att begränsa redovisningen och analysen av de många empiriska fynden. Det gör avhandlingen till något svårgenomtränglig till delar – men väl värd att läsa för den som häpnar inför upplevelseidrott av idag, upplevelseindustrier och det fattiga nyspråk som på olika sätt legitimerar ”multi”-byggen om många hundra miljoner – men möjligen också för den som ännu inte med förvåning eller intresse uppmärksammat dessa fenomen, av så stor betydelse i vår samtid.