Det här är historien om hur en femtiofemårig psykoterapeut i New Haven börjar boxas. Binnie Klein berättar själv i tjugoen korta kapitel om sin väg till boxningen. Men läsarens bild av hur det går dithän blir inte rak och enkel. Tvärtom inleder Klein med några färgstarka sidor om hur hon är en av flera medhjälpare i ringhörnan när en amatör ska gå sin första match. Men förs rakt in i skiten, så att säga: blod, svett och, hade jag så när sagt, tårar. Men den unge mannen vinner och Binnie har pushat, torkat svett och saliv och omväxlande våndats och glatt sig.

Först långt senare blir man klar över att hon hamnat där sedan en svårdiagnostiserad smärta i ena benet hindrat henne en längre tid från att träna. På vägen får man också veta mycket om hennes bakgrund i New York, som en av tre systrar med rötter i en judisk by i Polen, varifrån hennes farmor kom till USA på 1920-talet. Och mycket om uppväxten med en lynnig pappa och en tåligt lidande mamma, om kvinnliga boxare i historien och mycket om judiska boxare, och synen på pojkar i judiska arbetarfamiljer som i boxningen såg en möjlighet att lyckas i det nya landet. Det var en kontroversiell fråga, inte minst för mödrarna, vilket betonas har att göra med uppfattningen i de judiska miljöerna i Centraleuropa om att bruka våld. (Annars är det ju  lätt att föreställa sig att mödrarna i arbetarfamiljer med annan bakgrund också måste ha ställt sig lika tveksamma.)

Hur hon tar steget att våga bege sig till gymmet och mötet med tränaren John ”The Punisher” Spehar visar sig inte oväntat bottna i känslan av att hon vill komma i bättre fysisk form. En broschyr avsedd för pensionärer innehåller en artikel om kvinnor som går just på detta gym och tränar med John. Han beskrivs som en hundrakiloskarl med en yttre framtoning som en blandning av Bruce Willis och Tony Soprano. (Här kan man förundra sig över fiktionens makt; det borde ju snarare stå James Gandolfini, skådespelaren som förkroppsligar Soprano. Men det blir ju verkningsfullare så här.)

Men när en dag en olycksbådande svart limousine kom glidande utmed trottoaren borde det ha varit kört för Julius.

Boken innehåller gott om andra verkningsfulla inslag. Som när Binnie Klein föreställer sig samtala med några klassiska judiska boxare från det förflutna. Eller inte minst när hon tänker sig att John och hennes pappa Julius, vanligen kallad Jay, skulle haft mycket gemensamt om de hade kunnat vara ute på stan tillsammans. Båda har ett yttre som hon liknar vid skummisar i B-filmer från tidigt 1940-tal.

Unge John var en mycket hetsig yngling med både misshandel och inbrott på sin repertoar, men kom in på den smala vägen genom en polis som först bad honom välja på att ställas inför rätta i en ungdomsdomstol eller ta värvning i armén, innan han insåg att boxning borde möjliggöra ett annat liv.

Julius å sin sida umgicks också tidigt i skumma kretsar. Hans dotter berättar historien om hur han ett tag höll ihop med Alice the Moll som tillhörde Murder, Inc., som också gick under beteckningen den judiska maffian. Alice lämnade då den lukrativa sysselsättningen att lura in män i parkerade bilar, där de sedan rånades på allt. Eftersom hon på det sättet drog in mycket pengar beslöt man att göra slut på förbindelsen. Julius hävdade övermodigt att hon skulle bli kvar där hon var. Men när en dag en olycksbådande svart limousine kom glidande utmed trottoaren borde det ha varit kört för Julius. Han hade visserligen gjort upp med Ike the Toad att denne skulle förse honom med ett skjutvapen. Och när Ike dök upp, starkt försenad, och slängde ett smutsigt bylte till Julius innehöll det mycket riktigt en pistol. Men sönderplockad i sina beståndsdelar. Det skulle, säger historien, ha framkallat hysteriska skrattsalvor från gangsterna i bilen som tyckte det var så ironiskt, att de lät honom undkomma med livet i behåll. Om en familjeskröna eller ej, kan man inte veta. Murder. Klein påpekar att Murder, Inc. omnämns i första säsongen av Sopranos. Lustigt nog av Tonys psykiaters mentor…

Det är mycket som vetter in mot och ut från boxningens domäner som får sin plats i den här ofta humoristiskt berättade insiderstoryn om ”a man’s world”. För en sådan är det i allra högsta grad, inser och redovisar Binnie Klein. Även om John påpekar, uppriktigt menat, och med hänvisning till vetenskapliga undersökningar, att kvinnor egentligen är bättre boxare än män. Medan män koncentrerar sig på hur de ska kunna slå igenom motståndarens gard, inriktar sig kvinnor på hur de ska undvika att bli träffade och måste därigenom tänka mer och bättre, lyder resonemanget. John tillägger att kvinnor har lägre tyngdpunkt och därmed hämtar slagen mer från höften, vilket är bra.

I övrigt får man goda insikter om vad boxningsteknik går ut på, hur träningen ser ut och man inser att detta handlar om amatörboxning.

Om Binnie Klein har blivit så pass bra i sitt ben att hon fått komma upp i ringen ”på riktigt” och gå några ronder, förtäljer inte historien. Om och när så sker kommer säkert en ny, utvidgad upplaga...