Sveriges största fotbollsklubb fyller 100 år. Klubben som producerat talanger, stjärnor, hjältar och profiler som ingen annan svensk klubb (i alla fall enligt oss med en ljusblå inställning till fotboll). Som upplagt för att lista de 100 bästa spelarna i MFF genom tiderna kan man tycka. Håkan Malmström, som under 40 år som sportjournalist på Sydsvenska Dagbladet följt MFF, är mannen som tagit på sig uppdraget.

Varje generation av MFF-supportrar har sina favoriter och de är alla med. Från Andreas Nilsson som är jämgammal med föreningen via bröderna Hjertsson från det första guldlaget 1944 och de flesta spelarna som var med om finalen i Europacupen 1979 till dagens lagkapten Daniel Andersson. Det är en fantastisk parad av spelare som bokstavligen förgyllt Malmö och MFF som passerar förbi.

Men tyvärr måste det sägas att Håkan Malmström inte lyckas särskilt bra med slutprodukten. Kanske var det fel på taktiken, kanske var det reglerna som ställde till det. Men Sveriges bästa 100-åring är värd en bättre present. Mot de 100 spelare som valts ut har jag inget att invända, men varken upplägget och presentationen är speciellt lockande.

Texterna har tidigare varit publicerade i Sydsvenskan, vilket kanske förklarar varför de känns korthuggna och inte speciellt uttömmande. Fördelen med 100 MFF:are är förstås att man får kika in hos 100 spelare som nästan alla har SM-guld och landskamper i mängder. Men spelarna får aldrig liv i de korta texterna, och kan man lite av sin MFF-historia är det inte mycket nytt som presenteras. Antagonismen mot IFK Malmö dyker upp på alldeles för många ställe, Krister Kristensson hårdhet finns naturligtvis med . Och så vidare. Frågan är vem boken vänder sig till. De som vet allt? De som vet lite? Eller de som inte vet något alls om MFF?  Jag tror ingen riktigt hittar rätt här. De som vet allt hittar inget nytt medan de som inte vet något alls bara får en massa namn kastade över sig.

Känslan man har när man lägger ifrån sig boken är att här finns massor med historier som aldrig blir berättade. Till exempel den för mig helt okände Rolf Eriksson (spelade 1961 till 1965) som uppenbarligen var en stor talang men inte förvaltade den och dog bara 42 år gammal efter en lång tids missbruk. Eller historien om varför Bosse Larssons parhäst Lasse Granström inte blev samma stjärna som världens bästa Larsson. Det hade naturligtvis blivit en annan bok men jag tror att det hade blivit en bättre bok om Håkan Malmström vågat satsa på fördjupning på några spelare, kanske någon från varje decennium och gärna någon av de mer okända då.

Känslan man har när man lägger ifrån sig boken är att här finns massor med historier som aldrig blir berättade.

Och var är statistiksidorna? Vem har spelat mest, vem har gjort flest mål, vem har släppt in minst antal mål, äldst, yngst, längst, kortast… Om inget annat borde det finnas med hur många mål varje spelare har gjort och vilken position i laget spelaren hade. I några bildtexter har det också smugit in direkta fel (år och motståndare). Alla som sysslat med sport vet att det inte får förekomma.

Men samtidigt blir boken en resa genom tiden där man slås av vissa saker. Bosse Larsson, av en äldre generation MFF-supportrar kallad den bäste MFF:aren någonsin, började till exempel inte att spela fotboll i någon klubb förrän han var 14 år. I den åldern har dagens spelare både agent och många har också prövat på att träna med en europeisk storklubb.

Med det i åtanke är det lätt att man tycker att allt var bättre förr. Boken ger inget svar på om det var det, bara att det var annorlunda.

Det finns ju ett inbyggt problem att jämföra spelare under ett sekel. Fotbollen som spelas i dag är inte samma sport som den fotbollen som spelades när MFF bildades. Men just kontrasterna är det som ger djup åt uppräkningen av spelare. Man förnimmer utvecklingen som har skett med både Malmö och MFF över de 100 åren. Och det är väl där det bästa med boken finns. Det blir en tur nedför minnenas allé där man möter sina personliga favoriter, för att bara plocka ut en är svårt. Jag måste helt enkelt ta tre; Jonas Thern, Patrick Andersson och Yksel Osmanovski. Varför? För att de symboliserar MFF för mig, dels naturligtvis för att de var väldigt bra fotbollspelare men kanske framförallt för att de stod för det jag vill förknippa med MFF; vinnarskalle och en lagom kaxig attityd.

Men lyfter Daniel Andersson Lennart Johanssons pokal den 7 november får nog min personliga lista utökas med några spelarnamn.