Languages on this page:

Barn och idrott är ett känsligt kapitel, på många sätt. Kritiska diskussioner på temat brukar inbegripa skilda problematiker, såsom sexövergrepp, överträning, toppning, utslagning, hetsande föräldrar, skador, och så vidare. En oerhört central position i detta sammanhang, liksom i dess motsats, det vill säga när det gäller alla positiva följder av att barn idrottar, är coachen. Denne är, eller bör vara, ständigt närvarande – om inte fysiskt alla gånger så åtminstone i form av en känslig och framgångsrik socialisering av barnen till idrottens värld. Självklart ställer coachning av barn större, och framför allt helt andra krav än vuxencoachning, på den som har den uppgiften. Det finns en hel del litteratur på olika nivåer om ämnet barn och coachning, och PG Fahlström har i dessa spalter recenserat en del av dem. Han fick också möjlighet att recensera Ian Staffords antologi i detta ämne, Coaching Children in Sport (Routledge), som han utnämner till en av de bästa böcker om idrttscoachning han läst, alla kategorier. Stafford har samlat ett trettiotal av de ledande forskarna på området, och bokens 19 kapitel täcker in de flesta aspekter av ämnet barn, idrott och coachning, men, menar vår recensent, den har i högsta grad en generell relevans och är nyttig läsning för alla coacher och coachutbildare.

”Bra, innehållsrik och mycket läsvärd”

PG Fahlström
Linnéuniversitetet, Växjö



Ian Stafford (red)
Coaching Children in Sport
296 sidor, hft.
Abingdon, Oxon: Routledge 2011
ISBN 978-0-415-49391-8

Jag vill redan i inledningen slå fast att detta utan tvekan är en av de bästa böcker som jag någonsin läst om idrottscoaching.

Den behandlar viktiga områden som coachens egenskaper och färdigheter, coachingfilosofi, coachens lärande, barns fysiska och psykiska utveckling, barns motivation, säkerhet, idrottens betydelse för hälsa, talangutveckling, coachens självreflektion, etc.

Ian Stafford har samlat en namnkunnig grupp medförfattare till exempel Richard Bailey, Di Bass, Jean Côté, Joan Duda, Celia Brackenridge, John Lyle, Richard Tinning, Martin Toms m.fl. Alla kapitel har ett upplägg som innehåller teoridelar, pratiska tillämpningar, lästips och omfattande referenslistor.

Boken är uppdelad i tre delar med sammanlagt 19 kapitel. Den första delen, On coaching, består av åtta kapitel som bland annat behandlar olika sätt att definiera begreppen coach och coaching beskriva vad dessa gör, vidare behandlas olika perspektiv på talang och talangutveckling, hur coacher lär sig och utvecklas, coachens kunskaper och färdigheter, kommunikation och coachens reflekterande. Den andra delen, On children, består av fem kapitel. Dessa uppehåller sig bland annat vid hur coachen kan förstärka barns positiva erfarenheter av idrott, utveckling av fysisk och motorisk förmåga, högpresterande barns idrottande och familjens betydelse. Den tredje delen, On sport, tar upp olika teman som olika steg i idrottskarriären, unga idrottares hälsa, idrott och positiv utveckling i ungdomsåren och de unga idrottsutövarnas sätt att lära.

Som framgår spänner boken över en mängd områden som alla inbjuder till läsning och fördjupning. Alla kapitel har en struktur som i innehåller teoriavsitt, koppling teori-praktik (theory into practice) och en avslutning med tips för vidare läsning. Liknande böcker kan bli spretiga och tunna men i detta fall innehåller kapitlen kvalité och djup, mycket tack vare gruppen namnkunniga författare. Boken kan därför ses som en bok som man kommer tillbaka till för att läsa om, kolla referenser etc.

Jag tänker ta upp några av kapitlen lite närmare för att de ska kunna vara exempel på boken form och innehåll.

Man kan ju, för att ta ett exempel från en ”annan värld”, vara en violinvirtuos men samtidigt vara 10 år med alla de behov och egenskaper som karaktäriserar ett barn i den åldern.
Det första kapitlet ”What is a coach and what is coaching?” är skrivet av John Lyle. Han är en ”världskändis” som forskare och som före detta framgångsrik idrottscoach. Han definierar coach utifrån position (vilken roll man har i en organisation, klubb), från sätt att jobba (coach som en speciell ledarstil) och utifrån kompetens (utbildning, erfarenhet etc.) Han diskuterar om man kan kallas coach bara för att man leder en grupp i träning eller om det handlar om att man leder träningen och har relevant kompetens. Lyle menar att utgångspunkten för definitioner av coaching är att coaching syftar till att förbättra prestationer. Detta kan göras i olika roller, på olika sätt, genom att involvera eller förhålla sig till andra involverade etc. men oavsett detta är huvudsyftet alltid detsamma: att förbättra prestationer.

Kapitlet ”Models of young player development in sport” är skrivet av en grupp kända forskare där bland andra Richard Bailey, Dave Collins och Martin Toms ingår. De har under flera år bedrivit forskning bland annat i samarbete med UK Sport. I kapitlet diskuteras olika perspektiv på talang, talangidentifiering och talang utveckling. De diskuterar pyramid model of sports development (Tinning m.fl, 1993) det synsätt som ofta finns som grund för vårt tankesätt när vi använder uttrycket bredd föder elit. Vidare behandlas long term athlete development (Balyi, 1998) och deliberate practice (Ericsson m.fl., 1993) som tillsammans har fått ett väldigt stort inflytande och nästan stått helt fria från ifrågasättande och granskning. Men kapitlet tar också som ett något motsatt perspektiv upp developmental model of sport participation och deliberate play (Côté mfl. 1999) som visar hur talangutveckling och långsiktig idrottsaktivitet kan gå hand i hand. Författarna visar på hur dessa olika modeller och perspektiv har påverkat och kan påverka idrottens och coachernas sätt att bedriva ungdoms- och talangverksamhet. Författarna menar att coacher inom ungdomsidrotten måste känna till dessa olika synsätt och förhålla sig till dem när de utformar träningen eftersom dessa perspektiv medvetet eller omedvetet påverkar oss och till exempel de idrottande barnens föräldrar och deras syn på hur deras barns idrotts bör utformas.

Ett annat, kort men bra, kapitel är ”The reflective coach”, skrivet av Andy Miles. Han definierar coachingbegreppet och påvisar varför det är viktigt att coachen reflekterar kring sin praktik. Det finns ett uttryck som säger att ”många idrottsutövare, aktiva och tränare, hänger av sig huvudet i omklädningsrummet”. Detta är definitivt inte Miles någon anhängare av. Han menar att reflektion är en nödvändighet för att coachen ska kunna utveckla sin verksamhet och utveckla sig själv. Han betonar också vikten av att det finns en sorts systematik i reflektionen. Han förmedlar också en välkänd modell (Gibbs, 1988) för hur coachen mera strukturerat ska kunna tillägna sig en systematik i sin reflektion. Dessutom diskuterar han hur dessa reflektioner kan leda till förändringar av praktiken

Kapitlet ”The family factor in coaching” tar upp föräldrarnas roll i barnens idrottande, hur de ser på sitt barn idrottande men också hur man kan finna en balans i relationerna barn – coach – föräldrar (ibland kallat idrottstriangeln, se till exempel Byrne, 1993). Författarna till detta kapitel är Tess Kay som är professor vid Brunell University och Di Bass, en jättekänd simtränare och coachutbildare med lång erfarenhet, knuten till Loughborough University. De tar upp vikten av att man som coach förstår föräldrarnas roll, hur de vill, kan eller bör stödja sina barn på ett sätt som utgår från barnets behov och intressen. Men de framhåller också hur coacherna på olika sätt tillsammans med föräldrarna kan stödja och stimulera barnet – utan att sätta press. De betonar också att vikten av att rollerna i idrottstriangeln klargörs och att coacherna förstår att coachprocessen inte är en isolerad aktivitet utan sker i ett socialt sammanhang där också föräldrarna ingår. Här anknyter de bland annat till Robyn Jones och hans kollegor (2002).

Ett annat mycket tänkvärt kapitel behandlar ”The child in high-performance sport” och tar bland annat upp den komplexitet som ligger i att en individ kan vara en högt presterande idrottsutövare och samtidigt vara ett barn. Detta gör de bland annat genom att diskutera de styrkor och svagheter som finns i olika utvecklingskurvor. De menar att man kan hjälp av dem men också förstå att hänsyn måste tas till att barnets utveckling är flerdimensionell. Ett barn kan befinna sig i olika skeden av sin utveckling men samtidigt vara högpresterande i idrott. Man kan ju, för att ta ett exempel från en ”annan värld”, vara en violinvirtuos men samtidigt vara 10 år med alla de behov och egenskaper som karaktäriserar ett barn i den åldern. Författaren, Karl Wharton, framhåller betydelsen av att coachen känner till olika perspektiv på utveckling men också att man måste förstå dynamiken mellan den unga åldern och den höga prestationsförmågan i något särskilt avseende. Han ger också exempel på hur bristande kunskap om detta kan leda till skador, psykisk ohälsa, avtagande motivation etc. Trots olika perspektiv, fysiologiska, medicinska, psykologiska, sociala etc. så måste ändå coachens utgångspunkt vara ett individperspektiv eftersom barnens utveckling är så individuell. Kontentan kan sägas vara att barnen inte ska bedömas som idrottsutövare på en viss nivå utan som just barn som vid en viss tidpunkt är högpresterande i en viss idrott.

Jean Côté är välkänd för sin forskning inte minst inom talangområdet. Han har skrivit ett kapitel, ”Developmental transitions in sport”, tillsammans med två kollegor, Mark Bruner och Leisha Strachan. De tar upp olika modeller för hur talangutvecklingsfaserna kan beskrivas. Här nämns forskare som Stambulova (2007, 2009), Wylleman och Lavallee (2004) och Schlossberg (1981,1984). Texten knyts ihop i Côtés egna modell som innehåller, introduktion, sampling-specialising, från aktivitet i flera idrotter till specialisering, och sampling-recreational. Det sista är intressant eftersom Coté i sin modell över talangutvecklingsfaserna också beaktar de som avbryter sin elitidrott men är fortsatt fysiskt aktiva.

Det sista kapitlet jag väljer att beskriva lite närmare är skrivet av Richard Tinning och Tony Rossi som båda är knutna till University of Queensland. Det heter ”The young player as a learner”. Det diskuterar den traditionella modellen för överföring och träning av färdigheter, DEP – Demonstrate, Explain and Practice men menar att forskning (till exempel Schmidt, 1975 m.fl.) visat att varierad, i stället för formaliserad planlagd, träning är mycket mera effektiv ut inlärningssynpunkt. De menar att äldre modeller för lärande inte med självklarhet går att tillämpa i dag dels eftersom man inte vet exakt hur inlärning egentligen går till, dels för att man kan förvänta sig att ungdomar närmar sig och förhåller sig till inlärning på ett annorlunda sätt. Dessa annorlunda sätt är oftast inte statiska och stabila utan individuella och varierande. Tinning (2007) har behandlat detta i samband med diskussioner om idrottsundervisningen i skolan. Därför, menar författarna, måste ”dagens coacher” ha förståelse för vilken eller vilka metoder de ska använda för att kunnas spela en signifikant roll i de unga idrottsutövarnas utveckling

Jag tycker alltså att detta är en bra, innehållsrik och mycket läsvärd bok. Den är faktaspäckad utan att vara svårtläst, den inspirerar till vidareläsning via innehållsrika referenslistor. Även om bokens tillämpningsområde är coaching för barn så har boken i allra högsta grad en generell relevans. Jag rekommenderar den till coacher, coachutbildare och akademiska utbildningar.


Några referenser

Balyi, I. 1998 Long-term planning of athlete development: the training to train phase. The UK’s Quaterly Coaching Magazine, 1:8-11

Byrne, T. (1993). Sport: it’s a family affair. In M. Lee (ed) Coaching children in sport: principles and practice. London: E & FN Spon.

Côté, J. 1999 The influence of the family in development of talent in sport. Sport Psychologist 13:395-417

Ericsson, K.A., Krampe, R. & Tesch-Römer, C. 1993 The role of deliberate practice in the acquisition of expert performance. Psychological Review 100:363-406

Gibbs, C. (1988) Learning by doing. A guide to teaching and learning methods. Oxford: Oxford Brookes University Further Education Unit.

Jones, R. L., Armour, K. M. & Potrac, P. (2002). Understanding the coaching process: a framework to social analyzis. Quest. 54:34-48

Schlossberg, N. K. (1981) A model of analyzing human adaptation to transition. The Counceling Psychologist, 9:2-18

Schlossberg, N.K. (1984) Counceling adults in transition: linking theory to practice. New York: Springer.

Schmidt, R.A. (1975). A schema theory of discrete motor skill training. Psyhological Review 82(4): 225-260

Stambulova, N. B., Stephan, Y. & Järphag, U. (2007) Athletic retirement: a cross-national comparison of elite french and swedish athletes. Psychology of Sport and Excercise. 8: 101-118.

Stambulova N. B., Alferman, D., Statlet, T. & Coté J. (2009). Career development and transitions of athletes. International Journal of Sport and Excercise Psychology. 7:395-412  och

Tinning , R., Kierk. D. & Evans, J. 1993 Learning to teach physical education. Sydney: Prentice-Hall.

Wylleman, P. & Lavallee, D. (2004) A developmental perspective on transitions faced by athletes. In M.R. Weiss (ed.) Developmental sport psychology: a lifespan perspective. Morgantown, WV: Fitness Information Technology.




© PG Fahlström 2012.


Köp boken från Adlibris.se

Kjøp boken fra Capris.no
Køb bogen fra Adlibris.dk
Buy this book from Amazon.co.uk
Buy this book from Amazon.com

www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Kristian Sjövik