|
|
 Ian McDonald
One-Dimensional Sport
När medlemmarna i NASSS, North American Society for the Sociology of Sport, 2004 sammanstrålade i Tucson, AZ, för sällskapets årliga konferens, fanns på programmet en panel betitlad ”Critiquing Sport: What is the relevance of Marxism?”. Panelen var initierad och organiserad av Ian McDonald, University of Brighton, och innehöll tre presentationer, av McDonald själv, av Alan Bairner och av Rob Beamish. Det var en välbesökt panel, och man anade ett nymornat intresse för marxistisk teori inom sociologisk idrottsforskning. Efter konferensen publicerades en propå om skapandet av ett ”International Network for the Marxist Study of Sport”, underskriven av Ian McDonald och ytterligare 23 internationellt kända idrottssociologer, bland andra Grant Jarvie, Alan Tomlinson, Henning Eichberg, Tomas Peterson, Tobias Stark och Gerd von der Lippe. NASSS-konferensen 2006 i Vancouver bjöd på en panel med nätverket som titel, ”International Network for the Marxist Study of Sport”. Ian McDonald stod åter som sammankallande, denna gång tillsammans med Bairner och Beamish, och papers presenterades av Cathy Bray och Hiroshi Fukasawa, samt av Ian McDonald. Hans presentation, ”One-Dimensional Sport”, har vi härmed nöjet att publicera.
Ian McDonalds artikel tar sin utgångspunkt i Herbert Marcuses One-Dimensional Man från 1964. Marcuse (1898–1979) tillhörde det marxistiskt influerade socialforskningsinstitutet i Frankfurt, och i likhet med många andra där, däribland Adorno och Horkheimer, flydde han till USA när Hitler tog makten 1933 (de var alla dessutom av judisk börd). I flera böcker efter kriget utvecklade han sin marxistiskt baserade kritik av såväl det västkapitalistiska som det sovjetkommunistiska samhället. One-Dimensional Man presenterar en teori om avancerade industriella samhällen, som går ut på att olika ”konformitetsmekanismer” raderar ut kritiska tankar och analyser, och kvar blir ett endimensionellt samhälle utan motsättningar och motstånd. Kritik kan bara utvecklas utanför detta samhälle. I sin artikel konstaterar McDonald att medan Marcuses analys inte räcker till för att förstå dagens samhälle, så erbjuder den ett synnerligen lämpligt teoretiskt ramverk för en kritisk analys av den moderna tävlingsidrotten på elitnivå, som präglas av kommodifiering, byråkratisering och den överordnade kvantitativa dimensionen där poäng, tider, längder och höjder betyder mer än hur det känns och hur det ser ut. Idrottsforskningen måste, menar McDonald, i sann dialektisk anda kritisera och fördöma den moderna idrotten, och samtidigt ständigt arbeta för att bevara den.
IAN MCDONALD är Senior Lecturer vid Chelsea School, University of Brighton, och en framstående idrottsdokumentärfilmare. Till artikeln
|
 H. Thomas R. Persson
Socialt ansvar och socialt kapital: Idrottens nya utmaningar
I ett idrottsmagasin vars uttalade mål är att lyfta upp sporten från gräs och grus och kolstybb till kritisk granskning och vetenskaplig analys, blir frågan om idrottens vidare ansvar naturlig. Sport är inte längre bara en fråga om att presentera ett underhållande spektakel för stadionpubliken och TV-tittare världen över. Den internationella idrotten, som i sin verksamhet sliter på miljö och människor och även på andra sätt förorsakar samhällsekonomiska kostnader, förväntas ge en del tillbaka till samhället. Det finns flera exempel på att man inom delar av idrotten anammat dessa tankegångar, som bär stora likheter med det som inom den privata marknadsekonomin kallas corporate social responsibility. Särskilt nära till hands ligger detta inom amerikansk idrott, där det vi kallar idrottsrörelsen benämns the sport industry, och det är – än så länge – sannolikt också där de här tankegångarna oftast manifesteras i konkreta handlingar. Få studier finns om detta, men en nyligen framlagd mastersuppsats vid University of North Carolina@Chapel Hill kan konstatera att etik och filantropi står högst på dagordningen när det gäller samhällsansvar inom amerikansk idrott, men också att lag och ligor ibland tillgriper filantropi för att kompensera för etiska tillkortakommanden och ty åtföljande legitimitetskriser.
På europeisk – och mera specifikt dansk – botten har H. Thomas R. Persson bedrivit ingående fältarbete rörande idrott och socialt kapital, som en del av ett större projekt, ”Sport and Social Capital in the European Union” vid Università Bocconi. Projektet syftar till att studera förhållandet mellan idrottens organisationer och deras medlemmar, med speciell inriktning på bland annat hur organisationernas sociala kapital påverkas på lokal, regional och europeisk nivå. Förutom Danmark ska Tjeckien, Frankrike och Italien studeras. Persson fann i sitt fältarbete att corporate social responsibility, eller som han föredrar, gemensamt socialt ansvar, redan är en levande tankegång inom den danska idrottens organisationer på olika nivåer, och i sin artikel gör han med hjälp av Robert D. Putnam, James S. Coleman och Pierre Bourdieu en spännande teoretisk koppling mellan socialt ansvar och socialt kapital, med starkt stöd i den danska empirin.
H. THOMAS R. PERSSON är forskare vid Public Administration and Health Care Management, Università Bocconi, och gästforskare vid Idrottsvetenskap, Malmö Högskola.. Till artikeln
|
 Niklas Granberg & Nadja Korhonen
Elitidrottens medikalisering: En studie av konsumtionen av smärtstillande läkemedel inom lagidrott på elitnivå
De senaste årens utveckling inom svensk och internationell elitidrott, som kännetecknas av en hög grad av professionalisering och kommersialisering, har fått, och kommer framgent att få, väsentliga konsekvenser för idrotten på en lång rad olika sätt. En sådan konsekvens är att elitidrottens alltmer välbetalda utövare i ökande grad betraktas som värdefulla anställda, precis som i vilket företag som helst; de förväntas utföra ålagda arbetsuppgifter på samma oreflekterat mekaniska sätt som andra arbetstagare i samhället. De förväntas kämpa/arbeta för lagets/företagets bästa, de ifrågasätter inte (ostraffat) ledningens beslut och påbud. De strejkar inte, som regel, och de undviker frånvaro på grund av skada eller sjukdom så långt det är möjligt.
Så vad gör en idrottsutövare som trots påtagliga smärtor inte vill svika laget, eller framstå som otillförlitlig inför arbetsgivaren/lagledningen, eller bara inte vill missa en cupfinal, eller VM-match, eller motsvarande? Svaret är, att döma av Niklas Granbergs och Nadja Korhonens undersökning, som redovisas här, Voltaren eller andra smärtstillande och inflammationshämmande läkemedel. Bruket av läkemedel av denna typ, så kallade NSAID (nonsteroidal anti-inflammatory drug) är inte oproblematiskt. Många minns Vioxx-skandalen för några år sedan; läkemedelsbolagets Merck tvingades 2004 dra in Vioxx efter bevisad förhöjd risk för hjärtinfarkt och stroke. Vid det laget hade 80 miljoner människor behandlats med Vioxx och Merck hade dragit in 2,5 miljarder dollar på försäljningen. Just nu pågår ett stort antal skadeståndsmål rörande Vioxx. Voltaren medför liknande, om än möjligen svagare, risker för blodpropp, och har därtill en rad andra mer eller mindre svårartade biverkningar, men att döma av Granbergs och Korhonens studie svävar idrottsutövarna i okunnighet om detta. I artikeln redovisas en omfattande enkätstudie med elitidrottslag från fem sporter, såväl dam- som herrlag, och bland annat framkommer en förvånansvärt nonchalant hållning från såväl utövare som lagledningar till bruket av smärtstillande läkemedel.
NIKLAS GRANBERG och NADJA KORHONEN är nyexaminerade från Sport Managent-programmet vid Högskolan Dalarna med en examen i idrottssociologi. Till artikeln
|
 Susanna Hedenborg
The Popular Horse: From Army and Agriculture to Leisure
”You can’t hang a man for killing a woman, trying to steal his horse.” Det finns flera slags fascination för hästar. En handlar om hästens roll i den amerikanska ”vilda västern”; så viktiga var hästar att man hängde hästtjuvar, eller som i citatet från Willie Nelsons ”Redheaded Stranger”, att man ostraffat kunde döda för att skydda sin häst. Ett annat slags fascination beskrivs av C. G. Jung; hos honom har hästen en given plats i vårt kollektiva undermedvetna, och relationen till hästen kan ibland kompensera bristen på meningsfulla relationer med andra människor. I Sverige används hästskötsel i terapeutiskt syfte på ett behandlingshem för sexuellt utnyttjade flickor; här representerar hästen livet, det friska, pålitliga. Feminister förklarar flickors och kvinnors dragning till hästlivet med att det är fritt från pojkar och män, det är numera (nästan) ett kvinnorum där tjejer kan slita och smutsa ned sig utan att samtidigt behöva upprätthålla traditionell kvinnlighet. Och i flera undersökningar visas att ”hästtjejer” är modigare, de blir bättre ledare, de tar större ansvar – de har lärt sig att tygla makten. Hästen spelar med andra ord en viktig roll i dagens samhälle.
I Sverige finns idag ca 300 000 hästar, en del engagerade i olika hästsporter, men i huvudsak verksamma inom fritidssektorn, och därtill som sagt också inom vården, om än i begränsad utsträckning. För bara 60 år sedan var praktiskt taget alla hästar i landet sysselsatta inom skogs- och jordbruket, transportsektorn och kavalleriet. Vad som har hänt sedan dess är i stora drag känt; den tekniska utvecklingen av transport- och kommunikationsmedel har helt onödiggjort hästen som arbetsdjur. Under samma tid har hästen blivit en angelägenhet för kvinnor i första hand, från att tidigare nästan exklusivt ha ingått i mannens domän. Dessa två utvecklingsspår, hästens väg från jordbruket och armén till fritidssektorn, och från manlig angelägenhet till kvinnlig, ska undersökas i ett treårigt forskningsprojekt, ”Folkhemshästen – från arbetskamrat till fritidsnöje” (Vetenskapsrådet). Susanna Hedenborg är projektledare, och i sin artikel presenterar hon de teoretiska och metodologiska utgångspunkterna för studien.
SUSANNA HEDENBORG är docent i ekonomisk historia och lektor i fritidsvetenskap vid Malmö högskola. Till artikeln
|
 Ingegerd Ericsson
Motorikobservationer och skolprestationer
Skola och utbildning representerar stora och svåra problem i det senmoderna välfärdssamhället, och inte bara för dem som verkar inom skolan, det vill säga elever och lärare. Arbetsgivare klagar på att arbetskraften har fel utbildning, eller dålig utbildning. Och för politiker är skolan en kostsam och ineffektiv institution som kräver mycket uppmärksamhet, och på skolpolitik kan man vinna eller förlora val. Vi minns mantrat ”vård skola omsorg” från svenska valrörelser, och ”education education education” från Storbritannien. Inte sällan får lärarutbildningarna ta stryk för dåliga elevprestationer, och varje nivå i utbildningssystemet klagar på nivån under för brister hos de egna eleverna. Det finns nog dessvärre ingen grundbult att rucka på när det gäller skola och utbildning som skulle kunna ställa allt till rätta, utan det handlar om många åtgärder på många områden, stora och små, enkla och mer komplicerade. Och det gäller definitivt att börja med de allra första skolåren.
Inom det så kallade Bunkefloprojektet har man gjort just detta, börjat tidigt och dessutom valt att fokusera på den primära relationen mellan kroppen och psyket, handen och hjärnan, fysisk rörelse och tankens flykt. 1999 inleddes en försöksverksamhet med daglig fysisk aktivitet i årskurs 1 och 2, för att tre år senare utökas med ytterligare tre årskurser. Försöksverksamheten följdes från första stund av forskare från olika discipliner, däribland Ingegerd Ericssons, vars avhandling i pedagogik om Bunkefloprojektets pedagogiska aspekter lades fram 2003. I denna artikel sammanfattar Ericsson sina forskningsresultat i förhållande till internationella studier på området, och drar en rad viktiga slutsatser om de pedagogiska konsekvenserna av att motorisk träning och fysiska aktiviteter kan bevisas vara av största betydelse, inte blott för fysisk kompetens och välbefinnande, utan också för prestationsnivån i de teoretiska skolämnena.
INGEGERD ERICSSON är lektor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola. Till artikeln
|
 Y. Predrag Riling
World’s Fastest Drummer: Extreme Sport Drumming
Extremsport – vad är det som lockar? Adrenalinrushen, säger de flesta som själv utövar det, men från ett idrottsvetenskapligt perspektiv är detta naturligtvis en rejäl förenkling. Gunnar Breivik pekar, med stöd av Giddens och Zuckerman, i en artikel istället på behovet av att ta risker i alla slags samhällsbyggen, och inte minst i det senmoderna välfärdssamhället. ”Paradokset”, menar Breivik, ”er at dette samfunn på den ene siden er ekstremt opptatt av sikkerhet og trygghet. På den andre siden dyrker man endring, innovasjon og risiko. Ekstremsporten blir et slags akseptert mediafokusert motstykke til den kjedelige kontrollen og forsiktigheten.” Trygghetsnarkomani versus adrenalinkick, alltså. Och det dyker upp allt fler aktiviteter som kan inordnas under extremsportbegreppet, från riktiga risksporter som urban exploration, parkour, extreme tourism, wingsuits jumping, till snällare varianter som wheelbarrow freestyle, bocking och – ja faktiskt – paint ball.
Ja, och så trummor, då alltså... Y. Predrag Riling har djupdykt i tillgängliga nätresurser kring den nya extremsporten Extreme Sport Drumming. Det har alltid funnits trummisar som hävdat att de är snabbast i världen. Men från år 2000 har det blivit svårare, för att inte säga omöjligt, att påstå detta utan att först ha stiftat bekanskap med det digitala mätinstrumentet drumometer, vars första modell lanserades den 2 april 2000, det vill säga på årsdagen av legendariske jazztrummisen Buddy Rich’s död 1987. Som ett resultat av att det nu finns ett tillförlitligt sätt att mäta hur snabb en trummis är, så finns det också en tävlingsorganisation, passande nog benämnd Extreme Sport Drumming, för denna sport, med rankinglistor, ungdomsprogram, och naturligtvis en tävling med kvalificeringsomgångar och stor internationell final; där koras World’s Fastest Drummer, WFD.
Y. PREDRAG RILING är musiker, kampsporttränare och utexaminerad idrottsvetare från Malmö högskola. Till artikeln
|
 Isabella Grujoska & Bo Carlsson
Sport for Life: Sport as a Tool for Development
Frågan om vem som ska ta ansvar för den sociala utvecklingen i samhället har under senare årtionden varit föremål för ideologiskt och pragmatiskt orienterad diskussion inom ramen för det offentliga samtalet. Det ansågs länge vara statens uppgift att exklusivt svara för att samhällsutvecklingen gick i en riktning som gynnade staten och dess institutioner, marknaden och tillväxten, samt medborgarna, som kollektiv och som enskilda individer. På 70-talet i Sverige talades allt mer om att företagen, särskilt vid nedläggelser, skulle ta ansvar för de sociala konsekvenserna av företagsekonomiskt motiverade beslut. Parallellt pågick en internationell debatt bland företagsekonomins teoretiker om så kallad corporate social responsibility, som dock först under 2000-talet blev till CSR och började manifesteras i praktiskt handling. Det är också först under det senaste decenniet som idrotten börjat anta utmaningen och öppet ta ställning för exempelvis organisationer som kämpar för utsatta grupper och social rättvisa.
I den organiserade idrottsrörelsens självsyn ingår föreställningen att idrott är något i grunden gott och kan bidra till positiv utveckling i alla möjliga sammanhang, till exempel när det gäller etnisk integration, brottsbekämpning, jämställdhetsarbete, och på senare tid också utvecklingen i de fattigaste länderna i tredje världen. I stora delar av Afrika, men även på andra platser, bedrivs olika sportprojekt i syfte att frambringa eller underlätta utvecklingen, med avseende på bland annat utbildning, hälsa, fred, jämställdhet, ekonomisk utveckling, social integration och demokrati. I en skiss till en utvärderingsstudie i syfte att fastställa i vilken utsträckning idrottens förmodade potential som utvecklingsverktyg kan realiseras på fältet, argumenterar Isabella Grujoska och Bo Carlsson för en fyrstegsmodell som tar sin utgångspunkt i en kritisk analys av pågående projekt, en analys som väger idrottens hyllade fördelar mot dess mindre kända, men desto påtagligare negativa sidor.
ISABELLA GRUJOSKA är foskningsassistent, och BO CARLSSON professor, vid Enheten Idrottsvetenskap, Malmö högskola. Till artikeln
|
 Magnus Palmén & Ola Sahlgren
Matchanalys i fotboll: En studie av Malmö FF:s avslut 2006
I idrottsforum.orgs spalter rasar för närvarande en debatt om värdet av att kvantifiera händelseförloppet under en fotbollsmatch. Umehistorikern Jonny Hjelm genomförde en sådan studie inför damfotbolls-VM i Beijing, vars resultat publicerades på idrottsforum.org. Han jämförde tidigare VM-matcher för svenska damer och herrar för att se hur passningsspel och bollmottagning fungerade, vad dribblingar, avslut och fasta situationer resulterade i. Därefter jämförde han, i enlighet med syftet med sin studie, mäns och kvinnors tekniska skicklighet på plan. Studien väckte stor uppmärksamhet, främst på grund av att det inte anses passande att jämföra mäns och kvinnors idrottsliga prestationer, inte ens i syfte att påvisa att kvinnors fotbollsteknik nedvärderas utan saklig grund, men också därför att metoden, att sitta framför TVn och räkna händelser under en match, inte på ett relevant sätt representerar det faktiska skeendet under en fotbollsmatch. Juryn är, som man säger fortfarande oenig när det gäller genusrelaterad matchanalys, men vi har i denna uppdatering nöjet att presentera en matchanalys som nog knappast kommer att ifrågasättas på forumet.
Magnus Palmén och Ola Sahlgren valde för sitt examensarbete på det idrottsvetenskapliga programmet vi Malmö högskola att göra en videoanalys av Malmö FFs matcher i allsvenskan under säsongen 2006, då laget slutade mitt i tabellen, på en sjundeplats. Tjugofem matcher (alla utom en) har de noggrant beskådat i syfte att studera hur Malmö FF lyckas i sina avslut, med en speciell analys av hörnor. I sin artikel för idrottsforum.org har Palmén och Sahlgren skalat av en stor del av uppsatsöverbyggnaden, och redovisar koncist och precist resultaten av sina analyser, resultat som man rimligen borde ta sig en rejäl funderare över i Malmö FF:s ledning. Med artikeln följer referenslistan för hela uppsatsen, och det är uppenbart att Palméns och Sahlgrens ansats är väl förankrad i en lång och utvecklad fotbollsforskningstradition.
MAGNUS PALMÉN och OLA SAHLGREN är utexaminserade idrottsvetare från Malmö högskola och på olika sätt aktiva inom fotboll i Skåne. Till artikeln
|
 Leif Yttergren
J. Sigfrid Edström, antisemitismen och Berlin-OS 1936
Det var en svårmanövrerad tid i Europa, de kaotiska åren mellan de två stora krigen på 1900-talet. Den kommunistiska revolutionen i Ryssland fick återverkningar i alla europeiska länder. Att marxismens tankegångar kunde omsättas i politisk handling väckte förhoppningar bland Europas arbetare och intellektuella, medan de besuttna klasserna kände oro och statsmakterna skyndade till försvaret av den bestående ordningen. Tyskland blev i mångt och mycket det centrala slagfältet för kampen mellan höger- och vänsterkrafterna i europeisk politik. De tyska nationalsocialisterna avgick slutgiltigt med segern i och med riksdagsvalet 1933 och NSDAP blev statsbärande parti. Att kommunismen kunde stoppas och den traditionella samhällsordningen återställas väckte förhoppningar i vida kretsar i Europa, och många trodde på 1930-talet att Hitler och nazismen representerade Europas framtid.
Sedan krigsslutet och uppgörelsen med nazisterna i Nürnbergrättegångarna har det om och om igen framkommit att enskilda individer, inte sällan idag framgångsrika och respekterade, gav öppet uttryck för nazistsympatier på 1930-talet och ibland också under andra världskriget. Helt nyligen bekände Günter Grass i en självbiografi att han varit aktiv i SS i krigets slutskede. En svensk litterär gigant som öppet sympatiserade med nazisterna var Fredrik Böök, och på senare tid har både Ingmar Bergman och Ingvar Kamprad avslöjats med nazistsympatier under 30-talet. Vad ska man då säga om J. Sigfrid Edström, denne idrottens främste företrädare under 1900-talets första hälft, och därtill framstående företagsledare? Som ledamot av Internationella Olympiska Kommittén var Edström djupt engagerad för de olympiska sommarspelen i Berlin 1936. När uppgifter om nazisternas judeförföljelser spreds över världen och krav restes på att flytta spelen, eller på bojkott av Berlin-OS, försvarade Edström envist valet av Berlin som spelplats och Tyskland som lämpligt värdland. Men var Edström antisemit, eller till och med nazistsympatisör? Leif Yttergren har forskat i Edströms kvarlämnade papper som förvaras i Riksarkivet, och i sin artikel för idrottsforum.org ådagalägger han det tvivelaktiga spelet bakom spelen. Den bild som framkommer av Edström är inte entydig, men ett par andra IOK-medlemmar avslöjas som pålitliga anhängare av det tredje riket.
LEIF YTTERGREN är FD i historia och lektor vid Gymansik- och idrottshögskolan i Stockholm. Till artikeln
|
 Rasmus Storm
Vækst med underskud: Kan man lave forretning ud af en sportsvirksomhed?
Det talas och skrivs om det överallt och ofta – och inte minst på idrottsforum.org – detta med idrottens kommersialisering och professionalisering och medialisering. Och vi vet vad det betyder – att pengar styr idrotten, att en stor del av pengarna går till idrottarna själva, att en mycket stor del av pengarna kommer från media, inte sällan i form av reklamintäkter. För många betyder det i sin tur en förflackning av idrottens ideal; ädel tävlan om ära har ersatts av pekuniära belöningar som enda drivkraft. För andra representerar den här utvecklingen en nödvändig modernisering av idrotten och en anpassning av idrottsutbudet till den efterfrågan som finns på spännande och rolig underhållning. Jaja, men vad betyder det egentligen? idrottsforum.orgs texter om denna aspekt av idrott har blott i blygsam utsträckning – eller aldrig – i detalj analyserat de olika mekanismerna i samspelet mellan idrott, kapital och media och konkret diskuterat effekterna av dem. Förrän nu.
Med utgångspunkt i en studie av dansk elithandboll som genomförts vid Idrættens Anaslyseinstitut i København, och med ett öga på utvecklingen inom dansk elitfotboll i de här hänseendena, diskuterar Rasmus Storm förutsättningarna för att bedriva framgångsrika affärer inom ramen för idrottslig verksamhet. Till följd av ökade intäkter från TV och den stora – och växande – tillgången till sponsorspengar som följt på handbollens exempellösa popularitet hos de danska TV-tittarna, har handbollsklubbarna, i fotbollsklubbarnas kölvatten, ombildats till vinstdrivande aktiebolag. Men dessa bolag har inte blivit till de ekonomiska vinstmaskiner man hade föreställt sig. Bilden är nära nog densamma inom dansk elitfotboll. Så är det ens möjligt, frågar Rasmus Storm, att driva idrottsproducerande företag enligt vinstmaximeringsprincipen? Eller finns det skillnader mellan idrottsekonomin och andra marknadsekonomiska segment som gör det omöjligt? I en originell och spännande analys visar han hur strävan efter både ekonomiska och sportsliga vinster leder till en målkonflikt, där det idrottsliga i slutändan tenderar att dra det längsta strået.
RASMUS STORM är analytiker vid Idrættens Analyseinstitut, København. Till artikeln
|
 Thomas Jansson
Landskap för spontanidrott
Larmsignalerna duggar tätt nuförtiden. Ökningen av barnfetman har tagit sig epidemiska proportioner. Datorspelandet är i stark tillväxt och bidrar tillsammans med annat Internetutbud till att passivisera ungdomen såväl kroppsligt som själsligt. Räddningen sägs finnas i idrotten; om bara alla barn tog en mer aktiv del i det stadigt växande idrottsutbudet så skulle många problem lösa sig själva, inklusive svaga skolprestationer, mobbning och ungdomskriminalitet. – Å andra sidan: Barn och unga idrottar som aldrig förr, det visar en rad undersökningar i alla de nordiska länderna, samtidigt som en allt större del av idrottandet sker inom ramen för den organiserade idrottsrörelsen, vilket inte är helt problemfritt. Förutom att den institutionaliserade idrotten innebär en ofta oönskad disciplinering av det naturliga leklynnet hos barn och ungdomar, så medför det faktum att idrottsarenor i rörelsens regi bara kan nås med hjälp av föräldrars transportinsatser såväl privat- och samhällsekonomiska som miljömässiga problem, samtidigt som det inte alltid är riskfritt att släppa in barnen i av föreningsidrotten kontrollerade miljöer.
En på många sätt hållbar lösning till många av de här problemen tycks ligga i en utbyggnad av så kallade spontanidrottsplatser. Tidigare uppkom sådana platser för idrottslekar spontant, men i takt med förtätningen av våra städer, stora som små, innerstads- som ytterområden, har dessa sociala andningshål praktiskt taget helt försvunnit. Thomas Jansson spårar dagens intresse för offentligt producerade spontanidrottsplatser till Danmark, där en kritik mot stora, perifert belägna idrottscentra växte fram på 1980-talet, vilket i sin tur ledde till ett initiativ från det danska Kulturministeriet. Idrottslekplatser skulle produceras. Jansson diskuterar ideal samt för- och nackdelar när det gäller spontanidrottsplatser, och beger sig därefter på en resa ut i Europa för att studera fenomenet på plats. Tjugofem färgbilder illustrerar hans genomgång av olika nationella och lokala varianter på platser för spontanidrott.
Thomas Jansson är landskapsarkitekt, utbildad vid Sveriges lantbruksuniversitet, Ultuna. Till artikeln
|
Tema: Tæt på kroppen. Dansk idrætsforskning i fokus
 Helle Ahrends & Kurt Curth
Det handlingsduelige menneske i den usædvanlige krop: En case med hjerneskadede kursister
Den mänskliga kroppen är förvisso en märklig sak. I de flesta situationer är vi knappt medvetna om den – den bara hänger med, så att säga, på allt vi vill göra, utan att vi behöver kommendera enskilda kroppsdelar, eller helheten, att göra det ena eller det andra, att vrida sig hit eller dit, att lyfta en arm eller flytta ett ben. Kroppen lever sitt eget liv, agerar intuitivt, helt i samklang med våra intentioner och med den materiella omgivningen. Denna kroppens framträdelseform kan kallas den habituella kroppen. Men så kan något hända oss. Plötsligt blir kroppen en väldigt påtaglig del av vårt liv. Den blir nästan ett objekt för oss, ett hinder, när den inte längre vill agera oreflekterat och i organisk harmoni med våra önskningar och avsikter. Kroppen står i vägen, den blir dysfunktionell. En sådan situation kan till exempel uppstå till följd av en hjärnskada, kanske på grund av en olycka.
Helle Ahrends och Kurt Curth är idrottslärare vid Egedammen, ett undervisningscenter för människor med speciella behov, i Hillerød i Danmark. På en värdegrund som sammanfattas med orden ”udvikling, respekt, engagement, humor, faglighed” erbjuder man särskild undervisning och rådgivning till unga och vuxna med fysiska och/eller psykiska handikapp. Ahrends och Curth arbetar med människor med förvärvad hjärnskada, och specifikt med idrottsrelaterad terapi och träning för sådana människor. Deras artikel på idrottsforum.org spårar de teoretiska grunderna för valet att sätta kroppen i centrum för terapeutisk behandling av personer med förvärvad hjärnskada; man har gått vidare från den syn på kroppen som objekt som kännetecknar traditionell naturvetenskaplig kroppssyn. Istället tas Maurice Merleau-Ponty och dennes koppling av människans existens till kroppen som utgångspunkt för verksamheten. Vi får i artikeln följa Lis, som ådrog sig en hjärnskada för fem år sedan. Berättelsen om hennes kamp för att åter kunna spela en aktiv roll i samhällslivet blir navet i författarnas försök att beskriva idrottens potential i just denna sortens läroprocesser.
HELLE AHRENDS och KURT CURTH är idrottslärare vid Specialundervisningscentret Egedammen, Hillerød. Till artikeln
|
 Jonny Hjelm
Den dåliga damfotbollsspelaren
Måndagen den 10 september inleds VM i fotboll i Kina. Klockan 20.00 möter regerande världsmästarna Tyskland Argentina i grupp A. Sverige återfinns i grupp B tillsammans med USA, Nigeria och Nord-Korea, och spelar sin första match klockan 20.00 dagen efter, den 11, mot Nigeria i Chengdu. Vi kan, enligt vissa experter, räkna med att få se ”taffliga dribblingsförsök, strumprullare, misslyckade inlägg och usla skott”. För det är nämligen kvinnor som spelar, och efter förra FIFA Women’s World Cup, 2003 i USA, framfördes denna framtidsutsikt av travexperten Per-Eric Malm på Dagens Nyheters debattsida inför Sveriges EM-kvalmatch mot Serbien/Montenegro. Malm skyndar sig att tillägga att fotbollsdamers inkompetens inte är ett svenskt fenomen, det gäller alla kvinnor som spelar fotboll. Ja, för hur ska man handskas med det faktum att Sverige tagit ett brons (1991 i Kina) och ett silver (2003 i USA) i de fyra FIFA-världsmästerskap som ägt rum.
Malms nedsättande omdöme om damfotboll citeras i Jonny Hjelms artikel, skriven speciellt för idrottsforum.org, tillsammans med andra synpunkter av likartad karaktär, i syfte att ge en bild av det allmänna opinionsläget bland manliga fotbollstyckare när det gäller kvinnor och fotboll. För att närmare undersöka validiteten i denna föreställning har Hjelm designat en komparativ studie av kvinnors och mäns kompetens som fotbollsspelare. I mångas ögon, förmodligen både mäns och kvinnors, är detta ett tvivelaktigt tillvägagångssätt. Inte kan man väl jämföra manliga och kvinnliga fotbollsspelare!? Hjelm argumenterar emellertid övertygande för sin design, och redovisar i detalj metodval och metodologiska överväganden. Han har studerat åtta mästerskapslandskamper, fyra för herrar (Tysklands-VM 2006) och fyra för damer (USA-VM 2003) på video, och räknat och jämfört felpass och långskott och dribblingar och annat som förevarit på planen. Resultaten, som offentliggörs här för första gången, kommer sannolikt att väcka stor uppmärksamhet, och hans analys av och diskussion utifrån undersökningen representerar en viktigt steg framåt för förståelsen av kvinnans position och status i idrottens, och mera specifikt fotbollens, värld.
JONNY HJELM är professor i historia vid Umeå universitet. Till artikeln
|
Tema: Tæt på kroppen. Dansk idrætsforskning i fokus
 Niels Kayser Nielsen
Topografi, krop og idræt – eller noget om at få en røget fisk som tak for kampen
Idrott är oändligt många olika saker, det kan vi konstatera efter fyra årgångar av idrottsforum.org. Det gäller även tävlingsidrott, som har en mängd inbäddade koder och betydelsebärande element, där det som vanligen lyfts fram är vinst/förlust-kodningen. Inom delar av idrottsvetenskapen framhävs detta som det konstitutiva draget i all idrottslig aktivitet. Och visst, menar Niels Kayser Nielsen i sin artikel, tävlingsidrotten syftar förvisso till att skilja ut en vinnare i startfältet, och definiera de övriga som förlorare. En sådan förståelse av idrott är emellertid både trivial och produktorienterad, även om den reduktionism den representerar kan vara analytiskt värdefull. Den kräver i alla händelser kompletterande infallsvinklar på analysen av idrott, inte minst av den idrottsliga processen, för att vi fullt ut ska förstå varför ett fotbollslag fortsätter kämpa vid ställningen 0–5 med en kvart kvar av matchen.
Centrala tankegångar i Kayser Nielsens teoretiska förståelse för idrottens förmåga att fånga och engagera såväl utövare som åskådare handlar om att omvandla det rum (space) där den idrottsliga aktiviteten utspelar sig till en plats (place). Han vill således tillföra en topografisk dimension till analysen av idrotten, och göra dess platser och arenor till föremål för studier. Han visar teoretiskt och empiriskt att idrott och sport alltid försiggår på en bestämd plats, i en specifik lokal, och således inte i ett abstrakt tomrum. Idrottsutövning syftar i väsentlig del till att tillägna sig och skapa identifikation med denna plats och lokal, och tillägnandet och identifikationen är kroppsligt baserad. Det är ett väl underbyggt resonemang som öppnar upp för framtida spännande forskningsinsatser.
NIELS KAYSER NIELSEN är PhD och lektor vid Institut for Historie og Områdestudier, Aarhus Universitet. Till artikeln
|
 Peter Mindegaard
Towards New Forms of Popular Football
The beautiful game, the people’s game, jordens mest utövade form av idrott – det är ingen tvekan om att fotboll i sig, avskalad alla historiskt betingade samhälleliga pålagringar, är något mycket speciellt, att fotboll fångar, väcker – eller är ett uttryck för – människans inneboende behov av kroppslig lek, spel och tävlan. Praktiskt taget alla manspersoner har någon gång kickat på en boll, och det gäller också en stigande andel kvinnor. Fotboll i alla dess former och uttryck är ett väl upparbetat forskningsområde inom idrottsvetenskapen, inte minst gäller det dagens kommersiellt och medialt drivna fotbollskultur. Vi har på forumet i åtskilliga texter visat på elitfotbollens primat, i media och inom idrottskonsumtionen, och i den konkurrensen blir breddfotbollen, den folkliga fotbollen, lidande.
Men det finns tecken på motstånd mot denna kolonisering av folkets fotboll, mot att fotboll för folkflertalet konsumeras snarare än produceras, och att det dessutom är medierad fotboll som konsumeras. Peter Mindegaard har kartlagt olika uttryck för en nyfolklig fotbollsutövning, till exempel inom ramen för ”sport för alla”-konceptet, i ett DGI-finansierat forskningsprojekt. Han utgår från hypotesen att fotbollen idag är i början av en genomgripande förändringsfas som innebär en förflyttning bort från det dominerande paradigm som kännetecknas av att fotboll i allt högre grad blivit synonymt med elitfotboll, i riktning mot en diversifiering av fotbollslandskapet som öppnar upp för större variation i fotbollsutövandet och därmed för den folkliga fotbollen utanför seriesystemets hierarkiska struktur.
PETER MINDEGAARD är Cand. Scient. i idrott och historia, och forskningsassistent vid Center for idræt, sundhed og civilsamfund, Syddansk Universitet. Till artikeln
|
 Reinhard Stelter
Mindfulness i et kropsårvågenheds perspektiv
Österländsk filosofi och religion, eller levnadsvisdom, gör efterhand allt tydligare insteg i västerlandets föregivet vetenskapliga läkekonst; ”beprövad erfarenhet” inom modern somatisk och psykisk behandlingspraxis har vidgats markant, och omfattar nu i stigande grad alternativa tekniker som i Sverige på senare tid dessutom givits beteckningen ”komplementära” i amerikansk efterföljd – där talar man om ”complementary and alternative medicine”. Från Buddhismens åttafaldiga väg till Nirvana har västerländsk psykologi och psykiatri lånat in den sjunde dygden, eller elementet, på svenska ”rätt” eller ”skicklig” medvetenhet, på engelska ”right mindfulness”. Bakom denna utveckling står framför allt professorn vid University of Massachusetts Medical School, Jon Kabat-Zinn, vars behandlingsprogram Mindfulness-Based Stress Reduction (MBSR) för närvarande är föremål för ett antal utvärderande forskningsprojekt vid amerikanska National Center for Complementary and Alternative Medicine.
Reinhard Stelter har behållit beteckningen ”mindfulness” i sin artikel, men erbjuder en rad danska begrepp som vart och ett fångar en bit av det som mindfulness innefattar. Artikeln är en avgränsad rapportering från ett forskningsprojekt inom ramen för KUFAB, Københavns Universitets Forskningsgruppe vedrørende Alternativ Behandling, där man vid sidan av akupunktur och zonterapi studerar effekterna av mindfulness-meditation i Kabat-Zinns efterföljd. Stelter är i det här sammanhanget särskilt intresserad av de kroppsliga aspekterna av behandling av lättare neuroser och stressymptom med den här specifika formen av meditation. Utifrån ett case med en kvinna med panikångestsymptom, som i dagboksanteckningar och intervjuer berättar om mindfulness-behandlingen och dess följder för henne, sluter sig artikelförfattaren till att mindfulness mer än väl torde lämpa sig som teknik för mental träning inom ramen för idrottspsykologisk konsultation.
REINHARD STELTER är PhD i psykologi och lektor vid Institut for Idræt, Københavns Universitet. Till artikeln
|
 Helle Winther
Bevægelsespsykologi – om identitetsoplevelser og kropsligt forankrede forandringsprocesser
Praktikerforskning – practitioner research, PR – växte fram under 1990-talet som en form av självutvärdering, med målet att utveckla och förbättra den egna verksamheten, praktiken. Praktikerforskning är vanligast bland lärare och socialarbetare, och det är i de verksamheterna metodikutvecklingen kommit längst. Det finns en uppsjö av nätburna resurser för lärare som bedriver PR, bland annat en vetenskaplig tidskrift. Men också exempelvis bibliotekarier och olika slags terapeuter bedriver praktikerforskning. PR är dock inte helt okontroversiellt, bland annat har man från akademiskt håll ifrågasatt kvaliteten på forskningen inom PR, och framhållit behovet av fortsatt utveckling av utbildningspaket och metodiker. Amazon.co.uk har 100 böcker med ”practitioner research” i titeln, och Google hittar 145.000 websidor med denna ordföljd.
Helle Winther representerar i det här sammanhanget något så intressant och speciellt som en akademisk praktikerforskare. Hennes artikel är en partiell avrapportering från ett forskningsprojekt, ”Bevægelsespsykologi – om kroppens sprog og bevægelsens psykologi med udgangspunkt i danseterapiformen Dansergia”, där hon undersöker sin egen praxis i det rörelsepedagogiska, dansterapeutiska och professionspersonliga rummet. Dansergia är som bekant en dansterapeutisk metod som utvecklats av Stèphano Sabetti inom ramen för hans breda Life Energy Process-koncept. Winthers kritiska metoddiskussion skapar förtroende för forskningen; redovisningen bygger på tre poetiska, autoetnografiskt inspirerade berättelser om upplevelser i de rörelsepedagogiska och dansterapeutiska rummen. Helle Winther har själv varit närvarande som pedagog och terapeut vid de sessioner som beskrivs, och hennes analyser av berättelserna lägger grunden till en rörelsepsykologi som argumenterar för ökad medvetenhet om rörelsens potential i samband med behandling av till exempel olika somatiseringssyndrom.
HELLE WINTHER är studielektor vid Institut for Idræt, Københavns Universitet. Till artikeln
|
 Lis Engel
”the body-cosmos” – om oplevelse, krop, bevægelse, tid och rum: En oplevelsesanalyse af Chris Cunninghams videokunst
När musikvideor blev det främsta medlet att marknadsföra musik, på 1980-talet – mycket på grund av att de fick en egen TV-kanal, MTV – var det många som skakade på huvudet och förutsåg genrens snara undergång; förmodligen samma människor som senare trodde att både PCn och Internet var tillfälliga modeflugor. De mer klarsynta (Video Killed the Radio Star, 1981) insåg snabbt såväl musikvideons, persondatorns som Internets fantastiska potential; i det förra fallet var det inte bara möjligheten att sälja musik på ett nytt sätt till nya konsumentgrupper som var intressant, här öppnades vägen för en helt ny konstform genom de formexperiment som medgavs inom musikvideoproduktion. Somliga musikvideoregissörer gick till spelfilmen, andra, som britten Chris Cunningham (f. 1970) satsade på konstfilm, en inriktning han finansierar genom framgångsrika musikvideor för artister som Aphex Twin, Madonna och Björk, och med reklamfilmer för bland annat Levi’s och Telecom Italia.
Vid sidan av konstvideor som flex, Monkey Runner och Rubber Johnny, är det faktiskt främst genom sina musikvideor har blivit känd om videoartist; dels är det videorna för Aphex Twin, dels, och främst, videon till Björks ”All is Full of Love” (1999), som vann en rad priser och fortfarande visas på Museum of Modern Art i New York. Videokonsten kan, menar Lis Engel i sin tæt-på-kroppen-analys av Cunninghams Björk-video, fungera som ett slags laboratorium för utforskning av kroppslighet och kroppsrörelser, och förmedla djupare insikter om kroppens och rörelsers möjligheter och betydelser också i många idrottsliga sammanhang. I Björkvideon låter Cunningham samspelet mellan människa och maskin dominera genom användandet av kvinnoliknande robotfigurer, och för sin insiktsfulla analys hämtar Engel idéer och inspiration från Maurice Merleau-Ponty, Gaston Bachelard och Gilles Deleuze.
LIS ENGEL är PhD och lektor vid Institut for Idræt, Københavns Universitet. Till artikeln
|
 Henning Eichberg
How to Study Body Culture: Observing Human Practice
Utvecklingen av idrotten i den moderna eran har lett till en fördjupad klyfta mellan sportens medierade uttryck och den mänskliga leken, den folkliga festen, där fysisk samvaro betecknar en gemenskap också på en rad andra plan, socialt, psykologiskt, politiskt. Idrott är i växande grad liktydigt med elitidrott, medan kopplingen till den folkliga breddidrotten blir allt svagare och otydligare. Idrott har blivit en konsumtionsvara, en mjölkko för eventekonomins riskkapitalister, och en allt mindre del av de värden som skapas sipprar ner till idrottens lägre divisioner – oavsett sport. Dessa spänningsförhållanden inom människans rörelsepraxis har drivit fram ny uppmärksamhet på begreppet kroppskultur – och det var kanske ingen tillfällighet att detta hände samtidigt med att människokroppen och kroppslighet har uppnått ett nyvaknat intresse inom socialvetenskaperna.
Kropp och rörelse utgör grundläggande förutsättningar för mänsklig existens. Detta postulat utgör en central grundsten i Henning Eichbergs idrottskritiska teoribygge, vars syfte och mål är en vidare förståelse av samspelet mellan kropps- och rörelsepraxis (kroppskultur), rörelsens objektiveringsprocesser (produktionskultur) och överbyggnaden af idéer och organisering (idékultur). Också inom kroppskulturen kännetecknas samspelet av motsättningar och kamp. Idrottsforskningen kan således på ett originellt sätt bidra till att belysa samhällets kroppspolitiska motsättningar – och att förnya den materialistiska samhällsanalysen. Eichberg har i tidigare bidrag till idrottsforum.org argumenterat för rörelseantropologin som en fruktbar väg för att förstå såväl idrottens ursprung som dess samtida manifestationer. I sin nya artikel sammanfattar han trettio års jämförande studier av kroppsliga rörelser och kroppskultur i ett antal spännande och framåtsyftande slutsatser som anger riktningen för fortsatta studier av kroppslig praktik utifrån fenomenlogiska, historiska och antropologiska perspektiv.
HENNING EICHBERG är forskare vid Center for idræt, sundhed og civilsamfund, Syddansk Universitet. Till artikeln
|
 Kim Wickman
Genus och funktionshinder: Några nedslag i forskningen kring handikappidrott
Vad betyder det att vara kvinna och hålla på med idrott? Tillgänglig forskning är tämligen entydig: det är precis lika jobbigt som att vara kvinna i andra, av män och maskulinitet dominerade sammanhang, och jobbigt på likartade sätt. Detta har vi kunnat läsa om på idrottsforum.org i artiklar och recensioner under åren. Det är också allmänt känt, ja närmast en självklar sanning att funktionshindrade, som har en utsatt och svår situation i samhället i övrigt också har det rejält svårt att hävda sig i idrottsvärlden. Applicerar vi så båda dessa karakteristika på någon i färd med att utveckla sina idrottsliga talanger, ja då kan man förmoda att det inte bara känns tungt utan nära nog hopplöst!
Inte för att vi behöver förmoda; det finns en omfattande samhällsvetenskaplig litteratur inom det forskningsområde som inringas av parametrarna idrott, genus och funktionshinder, och Kim Wickman har penetrerat en stor del av den, särskilt från perioden 1997 till 2007. För tiden dessförinnan svarar Tarja Kolkkas och Trevor Williams’ kritiska analys från 1997 av då tillgänglig sociologisk forskning på området. Wickman analys av litteraturen följer fyra huvudlinjer: idrott och identitet, integritet och socialisation, medierepresentationer av idrottsutövare med funktionshinder, samt idrottens mening och möjliggöranden. Frågan hon ställer sig är: Hur kan samtida föreställningar om funktionshinder och idrott förstås ur ett genusperspektiv?
Forskningen visar tämligen entydigt på de förhållanden man kanske hypotetiskt kunde anta skulle vara för handen – funktionshindrade kvinnor har svårare än funktionshindrade män och icke-funktionshindrade kvinnor att komma in i och fullt ut accepteras som en del av idrottsvärlden, av såväl den världen som av världen utanför idrotten. Därtill, noterar Wickman, uppvisar handikappidrottsforskningen större mångfald vad gäller teoretiska perspektiv och ansatser. Trots det finns stora vita fläckar på kartan när det gäller funktionshindrade kvinnors – och mäns – idrottsliga erfarenheter. Det blir, konstaterar Kim Wickman, i forskningen som i medierna och i mycken annan representation av just den här verkligheten: mycket handikapp och lite idrott.
KIM WICKMAN är doktorand i pedagogik vid Umeå universitet. Litteraturstudien till föreliggande artikel är ett led i avhandlingsprojektet Wheelchair racing. Bending mainstream definitions of sport and gender. Till artikeln
|
 René Kural
Mere liv i kirkerne! Vil idræts- og kulturaktiviteter i vore kirker kunne give dem en ny renæssance?
I en tid när religiositet blivit ett komplicerat och kontroversiellt inslag i samhälle och politik, lokalt, nationellt och globalt, och en formlig väckelsevåg går över världen, tenderar man gärna att söka efter alternativa trender, motrörelser som kan bidra till att säkerställa en fungerande balans mellan de sekulära och de andliga sidorna av existens och samhälle. I sammanhanget tänker man på Richard Dawkins Bright-initiativ, som växt till en internationell rörelse, om än knappast folklig; en lokal svensk variant är förbundet Humanisterna; på det politiska planet finns naturligtvis oräkneliga motkrafter mot fundamentaliseringen av religioner och religiösa rörelser och de världspolitiska konsekvenserna av den utvecklingen. En mindre uppmärksammad trend som på lite sikt kanske också kan bidra till att upprätthålla balansen mellan en andig och sekulär livssyn kan vi redovisa i en spännande och vackert illustrerad spaning av René Kural.
Det handlar om en utveckling på det utpräglat lokala planet, den enskilda helgedomen, templet, kyrkan. I ett stort antal europeiska länder har besöksfrekvensen i kyrkorna minskat alltsedan 1970-talet, och som en följd av det behövs det färre kyrkor. En annan konsekvens av denna utveckling är att resurserna för att underhålla eller iståndsätta kyrkobyggnader blivit begränsade. Och runt om i länder som Holland, Tyskland och Storbritannien har kyrkor byggts om till andra ändamål än strikt religiösa; så ligger till exempel det kanske trevligaste caféet i Cambridge i St Michaels Church från 1328, som också är så kallat Community Center – och kyrka. Det finns exempel på att kyrkor byggts om till bostadshus med lyxlägenheter, och – vilket utgör kärnan i Kurals studie – till idrottshallar, ibland med bibehållen kyrklig verksamhet i en avgränsad del av kyrkan. Kurals foton från Sionskyrkan i Groningen, St. Maximin i Trier, Tyskland, samt St. Werburgh’s Church i Bristol och St. Paul’s i Bow, London, visar på lyckade konverteringar, och är underlag för ett projekt vid Center for Idræt og Arkitektur som syftar till att ta fram en förslag till konvertering av en dansk kyrka. Går det vägen? ”Det kan kun Guderne vide", avslutar Kural.
RENÉ KURAL är PhD och arkitekt M.A.A., och är verksam som lektor och verksamhetsledare för Center for Idræt og Arkitektur, Kunstakademiets Arkitektskole. Till artikeln
|
 Claes Annerstedt
Det tränade ögat – om att ge feedback i idrott
Vi brukar i redaktionen för idrottsforum.org tala om att forumet står på två ben, ett i idrottsvetenskapen och ett i idrottslärarutbildningen. Det är väl inte helt lätt att dra gränser mellan de här två områdena; som inom all akademisk utbildning bör inom idrottslärarutbildningen slussarna vara vidöppna för kunskapsöverföring mellan forskning och utbildning. Det är förvisso en av idrottsforum.orgs viktigaste uppgifter, att bidra till att hålla den kommunikationen levande och dubbelriktad. Och det är inte för mycket sagt att Claes Annerstedts artikel fyller just en sådan funktion till punkt och pricka.
Artikeln är väl i första hand skriven för lärarsstuderande och verksamma lärare i ämnet Idrott och hälsa eller motsvarande, men är väl så lämplig för till exempel idrottstränare och ledare. Artikeln behandlar den för professionella idrottslärare och tränare inom idrottsområdet vitala funktionen att kunna observera, iaktta och därefter ge relevant och passande feedback på utförda prestationer. Annerstedt pekar på idrottslärarens speciella situation i förhållande till andra lärargrupper: inom idrottens kan man inte i efterhand, efter ett skriftligt prov, exempelvis, i lugn och ro värdera och bedöma elevens prestation och kompetensnivå. Istället är det fråga om sekundsnabba iakttagelser, analyser och slutsatser i samma ögonblick som prestationen utförs, och en för eleven fruktbar feedback i omedelbar anslutning därtill. Det kan handla om en övning på plint, eller höjdhopp, eller slagteknik i volleyboll.
Mot en forskningsmässig resonansbotten av imponerande bredd resonerar Annerstedt lärt och ledigt om olika feedbacktekniker; när ska feedback ges, hur ofta, vilken form ska den ta sig? Får man vara öppet kritisk? Kan man tjata fram det korrekta utförandet? Frågor som dessa problematiseras och diskuteras utförligt. Men feedback, vilken form den än tar sig, måste vara baserad på en noggrant planerad och genomförd iakttagelse av elevens beteende vid utförandet av en rörelse, och det krävs ett tränat öga för att samla in data och stor erfarenhet för att processa iakttagelserna och reagera på dem. Det är, hävdar Annerstedt, ett oavvisligt krav att idrottslärarstudenter får lära sig detta som en del av deras professionella kompetensutveckling. Hans artikel är ett utmärkt underlag för en sådan läroprocess.
CLAES ANNERSTEDT är filosofie doktor och universitetslektor vid Idrottshögskolan, Göteborgs universitet, där han också är föreståndare och studierektor. Till artikeln
|
 Per Møller Pettersen
Fotballens posisjon i Dagbladet og VG: En statistisk analyse av den samlete fotballdekningen, herre- og kvinnefotball, topp- og breddefotball
Fotbollen är kung! Ja, så kan man väl uttrycka fotbollens särställning, dess totala dominans, inom idrott världen över – med vissa noterbara undantag, främst USA. Denna särställning tar sig många uttryck, och mest synbar är den i media. Tidningarnas sportsidor, etermedias rapportering och direktsändningar domineras av fotboll. Sportsidornas krönikor handlar till övervägande del om the beautiful game. Det är därför inte att undra över att fotboll är ett stort område också inom idrottsforskning, vilket bland annat märks på att ett stort antal artiklar och recensioner på idrottsforum.org på olika sätt handlar om fotboll!
Men också inom fotbollen finns det ett slags intressehierarki. Internationella mästerskap som VM, EM och OS för herrar ådrar sig tveklöst mest medial och publik uppmärksamhet. Därefter kommer de europeiska cuperna för herrklubblag, UEFA Champion League och UEFA Cup. Något lägre på intressebarometern hamnar kvinnofotbollens motsvarigheter, VM, EM, OS samt UEFA Women’s Cup. På nationell nivå är det självfallet också männen som dominerar över kvinnorna och elitfotbollen över breddfotbollen. Exakt hur stor den dominansen är i Norge var frågan Per Møller Pettersen ställde sig inför den undersökning som nu avrapporteras, mot bakgrund av de senaste årens ekonomiska tillväxt och de kritiska synpunkter som framkommit, till och med från fotbollsälskare, på TVs hårda fokusering på fotboll.
I sin undersökning har Pettersen studerat pappersutgåvorna av två stora norska dagstidningar, Dagbladet och VG, som båda i första hand sprids genom lösnummerförsäljning. Under två omsorgsfullt utvalda sensommar-/höstveckor läste och mätte Pettersen sportsidorna i tidningarna i syfte att fastställa andelen fotboll i förhållande till övrigt sportmaterial, andelen herrelitfotboll i förhållande till damelitfotboll, samt andelen elitfotboll i förhållande till breddfotboll. Resultaten har han därefter konfronterat de två tidningarnas sportchefer med i intervjuform. Resultatet bekräftar tidigare forskning, ingenting väsentligt har förändrats; men Pettersens gedigna undersökning lägger ytterligare press på media att låta idrottsrapporteringen på ett mer rättvisande sätt spegla den idrottsliga verkligheten.
PER MØLLER PETTERSEN är student vid journalistutbildningen (Publicerad Avdeling for Journalistikk, bibliotek- og mediefag) vid Høgskolen i Oslo. Till artikeln
|
 Patrik Steorn
Atletik och bildkultur kring år 1900: Kroppstyper och bildbruk
Atletik har för de flesta en klar idrottslig anknytning, men hur den ser ut varierar i tid och rum. I de antika olympiska spelen avsågs såväl dagens traditionella friidrottsgrenar som brottning och boxning. I engelskan används athletics som en samlingsbeteckning för friidrottens olika grenar; detsamma gäller franskans athlétism och spanskans atletismo. I Sverige användes tidigt ordet atletik för att beteckna tyngdlyftning; såunda hette tyngdlyftarnas förbund vid grundandet 1909 Svenska Atletikförbundet. I Tyskland skiljer man mellan Leichtathletik, friidrott, och Schwerathletik som betecknar kraftsporter som brottning och tyngdlyftning. Atleten vid 1800-talets slut var en kraftkarl, stor och stark, som reste runt och visade upp sin styrka. Närmare sekelskiftet 1900 hade ”Starke Arvid” och hans kollegor avlösts av en ny typ av atlet, en tidig motsvarighet till vår tids kroppsbyggare. Den nye atleten var en vältränad och muskulös man som åkte runt och visade upp sig själv – lättklädd, för att exponera kroppen, och inte sällan helt naken.
I samma veva hade den tekniska utvecklingen möjliggjort en vidare spridning av kameran och förbättrat och förbilligat trycktekniken. Bilder av nakna män och, kanske framför allt, kvinnor, framställda i pornografiskt syfte, började spridas i allt större upplagor, och i allt vidare kretsar. Fotografiet blev också en viktig beståndsdel i de nya atleternas marknadsföring av sig själva, såväl reproducerade i så kallade boulevardtidningar som i form av visitkortsporträtt och porträttfotografier. Också i de här sammanhangen var syftet ofta pornografiskt, och inte sällan homoerotiskt. Om denna spännande tid av idrottslig och fotografisk utveckling och samspel skriver Patrik Steorn initierat och intresseväckande, i ett bearbetat och rikligt illustrerat utdrag ur hans doktorsavhandling Nakna män: Maskulinitet och kreativitet i svensk bildkultur 1900–1915 (Norstedts).
PATRIK STEORN är universitetslektor vid Centrum för modevetenskap, Stockholms universitet. Till artikeln
|
 Rolf Frøyland
Kampen mellom byborgeren og bonden: En stereotypisk fremstilling av lokaloppgjøret mellom Viking FK og Bryne FK
Söndagen den 4 november 2001 möttes Bryne FK och Viking FK i den norska cupfinalen på Ullevaal inför drygt 25.000 åskådare, varav 4.300 Brynefans och 6.700 Vikingsupportrar. Spänningen var på topp när domaren Kjell Alseth blåste igång matchen kvart över ett. Sedan var det slut på det roliga, åtminstone för Brynes vidkommande. Viking vann med 3–0 efter ett Brynesjälvmål efter bara fyra minuter. Men det är kanske framför allt annat än spelet och resultatet som är av idrottsvetenskapligt intresse här.
Detta var nämligen på sitt sätt en kamp mellan två världar. Viking FK kommer från Stavanger, Norges fjärde största stad. Bryne FK kommer från Jæren, en jordbruksbygd en halvtimmes bilresa söder om Stavanger. Viking representerar urban modernism, Bryne en levande landsbygd. Centrum mot periferi. Stadsbor mot bönder. Båda orterna har långa och stolta fotbollstraditioner. Rivaliteten mellan dem har beskrivits som ett hatförhållande, och lokalderbyn när båda lagen spelar i Tippeligan väcker stort intresse i hela Norge. Detta var också fallet när de båda lagen tog sig till Oslo för den beramade cupfinalen 2001 – och många Brynefans tog sig dit med traktor...
Den kulturellt konstruerade motsättningen var ledmotivet i den mediala rapporteringen före, under och efter matchen, och det är också utgångspunkten i Rolf Frøylands artikel, som baserar sig på hans examensuppsats i medievetenskap från Universitetet i Bergen. Vi får följa uppladdningen inför cupfinalen genom närläsning av artiklar i VG, Dagbladet och Aftenposten. Frøyland frilägger de klassiska journalistiska berättartekniker som skapar stereotypiseringen av de båda lagen, dess spelare och fans, och de orter de kommer från. Medial stereotypisering spelar en avgörande roll för att konstruera identiteter som har ganska lite med verkligheten att göra, men Frøyland visar också på hur fansen kan ta nedlåtande epitet och vända dem till något positivt.
ROLF FRØYLAND har en bachelorgrad i sociologi och läser för närvarande medievetenskap vid Universitetet i Bergen. Till artikeln
|
 Cecilia Dovborn &
Mats Trondman
Bollhegemoni och genusregim: En etnografisk fallstudie om spontanidrott i skolan
Det är inte att undra på, att i dagens genomorganiserade idrottsvärld – alltifrån den globala till den extremt lokala – det växer fram en starkt romantiserad syn på spontanidrott. Det är ju faktiskt all idrotts ursprung, de spontana lekarna och spelen, även om det ju i dagens uttryck knappast handlar om spontan i bemärkelsen impulsartad. Spontan ska i modern idrottspolitisk diskurs inte förstås som en plötsligt påkommen lust att kicka boll med någon; spontanidrott innebär helt enkelt att någon typ av fysisk aktivitet, enskilt eller i grupp, och inte sällan i form av bollsport, utförs utanför den organiserade idrotten. Det finns tecken på att den sortens idrottsutövning har minskat, medan andra undersökningar visar att nio av tio ungdomar spontanidrottar någon gång under ett år.
Spontanidrott har fått stor uppmärksamhet på senare år, möjligen som ett uttryck för just den romantisering och idealisering som nämns ovan. I stora städer och i små kommuner avsätts medel ur strama budgetar för skapandet av spontanidrottsplatser, och forskningspengar satsas på att utreda spontanidrotten och hur så kallade näridrottsplatser påverkar det spontana idrottandet. Å andra sidan finns det motverkande krafter; i augusti 2006 bildades landets första – och hittills enda – spontanidrottsförening, när Avesta X-treme Förening efter tre år utan medlemmar ombildades till Avesta Spontanidrottsförening. Denna oxymoron består tydligen än så länge enbart av skateboardåkare, tolv till antalet, men ställer genom sin blotta existens frågan om spontanitet på sin spets.
Förekomsten och omfattningen av spontanidrott i betydelsen fysiska aktiviteter som uppstår och utövas utanför den organiserade föreningsidrottens ramar är naturligtvis av stort sociologiskt intresse, men inte minst viktigt är att studera innehållet i spontanidrotten. Med tanke på att den organiserade idrottsrörelsen på sina breda axlar tagit på sig ett omfattande ansvar för ungdomars sociala utveckling när det gäller till exempel missbruk, jämställdhet och mobbning blir det av största intresse att studera sociala relationer och beteenden inom en idrottskontext där inga ledare eller tränare övervakar det som händer på plan. Just denna sorts studie har Cecilia Dovborn och Mats Trondman genomfört, i form av en etnografisk fallstudie med genusproblematiserande inriktning. Och deras resultat skingrar onekligen det romantiska skimmer som vilat över spontanidrotten.
CECILIA DOVBORN är forskningsassistent vid Idrottsvetenskap, Malmö högskola. MATS TRONDMAN är professor i sociologi vid Växjö universitet. Till artikeln
|
 Jan-Ola Högberg
Idrottsledaren som hälsofostrare
Det är inga beskedliga krav den svenska idrottsrörelsen ställer på sig själv – i och för sig ivrigt påhejad av stat och välmenande organisationer, men med egna formuleringar och antagna i demokratisk ordning, eller av organ valda i demokratisk ordning. Vad det handlar om denna gång är det hälsofrämjande arbete den organiserade idrotten i Sverige ska utföra. Vi hittar formuleringarna i idrottens eget Magna Charta, idrottsrörelsens idéprogram Idrotten Vill, antaget vid Riksidrottsmötet i Umeå 1995 och uppdaterat enligt beslut vid RF-stämman 2005. Tanken är att idéprogrammets ord ska bli levande verklighet i den idrottsliga vardagen, i specialförbund, i regionala och lokala idrottsorganisationer, i minsta lilla knattelag och i elitidrottarnas av idrottsexterna krafter hårt styrda verklighet. Och vad är det då man vill uppnå?
I idéprogrammet konstateras inledningsvis att idrott är fysisk aktivitet som man utför för att ha roligt, må bra och prestera mer. Ett av idrottens syften är att förbättra hälsan, och fysisk aktivitet bidrar till bättre hälsa. Idrotten har således stor betydelse för folkhälsan, och en av de viktigaste uppgifterna för idrottsrörelsen är att stimulera barn och ungdomar till fysisk aktivitet, och att göra det på ett sådant sätt att det ger upphov till ett livslångt intresse. I riktlinjerna för idrottsrörelsens verksamhet sägs att idrottsledare ska ha grundläggande kunskap om barns fysiska, psykiska och sociala utveckling, och att ledarna ska få möjligheter att fördjupa sina kunskaper i dessa avseenden, liksom om träningsplanering. Överhuvud taget ses ledarna, för närvarande ca 600.000 ideellt arbetande, som en central resurs som ska lyftas fram, utbildas och stödjas på olika sätt.
Det är just idrottsledaren som står i fokus i Jan-Ola Högbergs artikel. I den redovisar han en studie av 106 barn- och ungdomsledare inom idrottsrörelsen i Dalarna, med syftet att kartlägga deras attityder till att förverkliga de högt ställda ambitionerna i idrottsrörelsens styrdokument när det gäller hälsofostran. Hans resultat torde stämma idrottsrörelsens ideologer och administratörer till eftertanke. Högberg har funnit att de undersökta idrottsledarna ofta saknar kunskap om idrottens hälsomål, deras attityder till denna del av verksamheten är svaga, de saknar beredskap att utforma träning så att den motsvarar målen. Problemet är enligt Högberg utbildningen, som inte bibringar ledarna de kunskaper och det engagemang som krävs för att intentionerna ska ha en chans att realiseras.
JAN-OLA HÖGBERG är universitetsadjunkt i idrott vid Avdelningen Pedagogik, Högskolan Dalarna. Till artikeln
|
 Matthew Taylor
Football, Migration and Globalization: The Perspective of History
Tre av de förändringstendenser inom fotbollen under de senaste 10–15 åren som mer än andra faktorer anses ha fundamentalt förändrat the beautiful game är kommersialiseringen, professionaliseringen och globaliseringen. De är alla tre fortgående processer, utan tydlig början eller förväntat slut, och de diskuteras inte sällan med ringa kunskap om eller referenser till historiska perspektiv. I sin andra artikel för idrottsforum.org om samtidens fotboll i ett förklarat historiskt ljus, vill Matthew Taylor problematisera den gängse synen på en av dessa processer, nämligen globaliseringen – förvisso den mest problematiska, i det att den numera används av alla tänkbara tyckare i alla möjliga sammanhang för att beskriva allsköns nationsgränsöverskridande företeelser.
Det är flödet av fotbollsspelare mellan jordens länder som är föremål för Taylors intresse, och han inleder sin undersökning med en gedigen analys av tillgängliga studier. Globaliseringsbegreppet är en verksam ingrediens i den gängse synen på spelarmigrationen, och Taylor kan konstatera att begreppet alltför ofta används odefinierat, okritiskt och historielöst. Han noterar att ekonomhistoriker laborerar med en syn på globalisering som något som inleddes under medeltiden och i faser utvecklats till dagens, möjligen något mer intensiva, skede. Samtidigt hävdar migrationshistoriker att kapital, varor och tjänster i allt större mängd rör sig allt snabbare runt globen, men att ingen del av samhällslivet är så bundet till nationalstaten och så motståndskraftig mot globalisering som arbetsmarknaden.
Och detta är Matt sTaylors ena utgångspunkt, att fotbollens spelarmigration inte är ett nytt fenomen – han visar hur till och med den organiserade klubbfotbollen i flera europeiska länder initierades av ”utlänningar”, i Italien, Spanien, Schweiz, etcetera, och därtill att lagen under de första åren, vid tiden kring förförra sekelskiftet, utgjordes av representanter för ett stort antal nationaliteter. Taylors andra utgångspunkt är att fotbollens spelarmigration inte kan frikopplas från mer generella migrationstrender och –mönster, och han identifierar tre grupper av faktorer, ekonomiska, kulturella och institutionella/strukturella, som bestämmande för spelarmigrationens utveckling. Han bygger under sina teser med en sedvanligt kunnig, detaljerad och spännande historik och analys av internationell spelarmigration som gör att man förstår precis varför GreNoLi hamnade i Italien i början av 1950-talet, och varför Zlatan är där nu.
MATTHEW TAYLOR är socialhistoriker med idrottshistoria som specialitet. Han är verksam som Senior Lecturer vid
School of Social, Historical and Literary Studies, University of Portsmouth. Till artikeln
|
 Per Brandt
”Han skrev en prosa som ingen annan i denna värld”: En genre- och stilanalys av Åke Halls texter i Göteborgs-Posten
Var det bättre förr? De flesta i vår upplysta tid skulle nog svara nekande på den frågan, generellt ställd som den är. Men i vissa hänseenden skulle man med framgång kunna hävda att det var bättre förr. Ett sådant hänseende är journalistikens område, och inte minst idrottsjournalistiken. När dagstidningar väl kom igång med regelbunden bevakning av idrottshändelser var det längre och mer ingående reportage, mindre personfixering, ett mer varierat och levande språk. Det var bättre journalistik, helt enkelt. En aning om hur det var kan man än idag få om man läser till exempel engelska dagstidningars sportsidor, i The Guardian, The Times, The Independent, etcetera.
En av den tidens verkliga stjärnor inom idrottsjournalistiken, av en annan, Torsten Tegnér, 1936 utnämnd till landets främste journalist, var Åke Hall (1907–1993) på Göteborgs-Posten, GP. Han var tidningens ledande sportreporter från 20-talet fram till 1977, och bevakade alla de viktigaste idrottshändelserna under den internationella tävlingsidrottens formativa år. Han rapporterade från de flesta olympiska spel, inklusive skammens spel 1936 i Berlin och svenskspelen i London 1948; han missade ogärna en Wimbledon-turnering; han var i New York och på Madison Square Garden 1959 och såg Ingo en gång för alla skaka av sig skammen från Helsingfors-OS. Och hans rapporter hem till tidningen var journalistik av högsta rang, små litterära mästerstycken.
Per Brandt har gjort en analys av ett urval av Åke Halls texter med målet att genrebestämma hans journalistiska alster, och samtidigt försöka definiera de stilgrepp som ligger bakom hans exempellösa framgångar som sportreporter. Till sin hjälp har han tagit gängse litteraturvetenskapliga analysredskap samt generösa citat ut Halls artikelsamling. Det är inte, visar det sig, helt lätt att avgöra vilken genre Hall skrev i, men desto lättare att finna lysande exempel på hans breda kännedom om litterära stilfigurer. D-uppsatsen i pressvetenskap som Brandts artikel bygger på belönades med Skånes idrottsförbunds pris på 5.000 kr för bästa idrottsuppsats vid Lunds universitet 2006.
PER BRANDT är student vid Språk- och Litteraturcentrum vid Lunds universitet. Till artikeln
|
 Elisabet Apelmo
”Shit, jag kan också lyckas”: Om genus, funktionshinder och idrottande kroppar
Det upprepas ständigt i dessa spalter, i artiklar, i bokrecensioner, i ingresser: Idrotten är en välgörare av stora mått, ett panacea mot allehanda välfärdssjukdomar av fysisk eller psykisk art, som stärker självkänslan, befordrar lärandet hos skolbarn, och erbjuder konstruktiva sociala miljöer för unga, bland mycket annat. Och det tycks fungera; idrott är den mest utbredda formen av fritidssysselsättning i världen. Vetenskapliga rön talar för att den allmänt utbredda föreställningen om idrottens fördelar i dessa hänseenden är helt korrekt – få tvivlare finns.
Ett av de tydliga tecknen på att idrotten verkligen besitter de här kvaliteterna är dess utbredning bland funktionshindrade. Denna grupp samhällsmedborgare är på många sätt en utsatt grupp, med stora resursbehov och stora svårigheter att göra sig gällande gentemot konkurrerande krav på samhällets resurser. Hela den potential vi tillskriver idrotten blir naturligtvis mångdubbelt värdefull för den här gruppen. Ändå är andelen idrottsaktiva bland unga funktionshindrade betydligt lägre än bland unga i befolkningen i övrigt, och avhoppen fler.
För att utröna hur unga funktionshindrade idrottare ser på sig själva, sina kroppar, sin idrott, tillbringade Elisabet Apelmo en tid i ett sommarläger arrangerat av Skånes Handikappidrottsförbund, som ett led i en pilotstudie för ett större projekt. Med hjälp av deltagande observation och ett antal semistrukturerade intervjuer med ungdomar mellan 10 och 15 år och med två tränare, sökte Apelmo svar på frågan om hur genus samverkar med funktionshinder när fysiskt funktionshindrade barn och ungdomar väljer ett långsiktigt idrottsengagemang. Analysen av intervjumaterialet understött av hennes observationer följer fyra teman som växte fram ur empirin, och i redovisningen av dem rör hon sig ledigt mellan filosofiska, sociologiska, stats- och genusvetenskapliga teoribildningar som förklarar hennes iakttagelser, fördjupar analysen och stärker slutsatserna. Vi ser redan nu fram emot det större projektet och dess avrapportering.
ELISABET APELMO är sociolog och verksam som projektassistent vid Sociologiska institutionen, Lunds universitet. Till artikeln
|
 Arve Hjelseth
Forskning på idrett/sport og populærkultur – berøringspunkter og forskjeller
Idrottens utveckling under de senaste 25–30 åren kännetecknas bland annat av ett allt tydligare samröre med media. Av avgörande betydelse för utvecklingen har TV-mediet varit; genom televiseringen av idrottsevenemang har ett stigande antal människor beretts möjlighet att ta del av, och engagera sig i, olika idrotter och enskilda idrottspersoners prestationer, framgångar och motgångar. Hundratals miljoner människor jorden runt tar regelbundet del av F1-tävlingar, tennis- och golfturneringar, fotbollsslutspel, världscuptävlingar i utförsåkning, skidskytte, etc, etc; och numera finns dessutom Internet... Det är ingen överdrift att hävda att idrott är mäkta populärt, och att det är kultur har vi vetat hela tiden. Men är det därmed populärkultur?
Denna frågeställning valde Arve Hjelseth att ta som utgångspunkt för prøveforelesningen i samband med hans doktorsdisputation i december 2006. Han konstaterar inledningsvis att man knappast kan hävda att idrott inte är ett populärkulturellt fenomen. Han angriper därför, som sig bör i detta sammanhang, frågan utifrån forskningsperspektivet; kan man studera idrott och (annan) populärkultur på samma eller likartade sätt? Hjelseth konstaterar att populärkulturforskning på allvar slog igenom på 1970-talet, i samband med att den blev alltmer synlig och spridd – också det som en följd av den massmedierevolution som TVs utvecklig förde med sig. Och redan här blir de historiska likheterna med idrotten och idrottsforskningen uppenbara. Men det finns också betydande skillnader; författaren pekar bland annat på det faktum att idrottsforskningen gärna tillvaratog de normer och funktioner i förhållande till idrotten som medförde att den kunde beskrivas som nyttig. Något liknande har inte hänt inom populärkulturforskningen, och på senare tid, menar Hjelseth, har idrottsforskningen rättat in sig i ledet.
Det är ingen okontroversiell analys Arve Hjelseth bjuder på; den är därtill intellektuellt stimulerande, väl underbyggd av stor kännedom om litteraturen på området och buren av en spänstig och kreativ analytisk förmåga.
ARVE HJELSETH är försteamanuens vid Avdeling for samfunn næring og natur, Høgskolen i Nord-Trøndelag. Till artikeln
|
 Wray Vamplew
Alcohol and the Sportsperson: An Anomalous Alliance
Idrott och alkohol – ja, det är förvisso en besynnerlig kombination, om än så vanligt förekommande att den nästan blir trivial, och därmed ytligt sett dränerad på djupare signifikans. Det är emellertid synnerligen viktigt att detta accepteras som ett verkligt problem. Historiskt har idrottskulturen en nära koppling till alkoholkonsumtion, så som det gärna blir när män ur arbetarklassen – och det var män som det handlade om i den tidiga idrottshistorien – samlas och umgås; det finns flera exempel på detta, politiska och fackliga rörelser för att nämna några. I Sverige verkade den parallellt med idrottsrörelsen framväxande nykterhetsrörelsen återhållande på alkoholkonsumtionen också inom den idrottsliga rörelsen, och det präktighetsideal som därigenom fastlades och spreds har visat sig synnerligen livskraftigt. Idag ser vi det i de samhällsnyttiga alkoholpolitiska målsättningar som antagits av det svenska Riksidrottsförbundet, men också i de reaktioner som minsta ifrågasättande av hur dessa målsättningar uppfylls frambringar.
I Storbritannien är situationen en annan. Där har inte den folkligt förankrade nykterhetsrörelsen haft tillnärmelsevis samma inflytande som i Sverige när det gäller nivån på och utvecklingen av den allmänna alkoholkonsumtionen. ”Britain is a society with an alcohol problem”, konstaterar Wray Vamplew i en avslutande kommentar i sin artikel, och refererar till alkoholens skadeverkningar bland annat när det gäller kostnader för ungdomars alkoholrelaterade ohälsa i form av sjukfrånvaro och vårdinsatser. Att dagens brydsamma situation i Storbritannien är en logisk funktion av historien visar Vamplew genom att använda idrotten som samhällets spegel. Det finns åtskilliga belägg för att alkoholen spelade en central roll för tidiga, och även sentida, idrottsutövare. Till detta har i alla tider det faktum att idrottens ivrigaste tillskyndare och sponsorer varit producenter eller försäljare av alkohol i olika former, främst kanske öl, bidragit. Men inte minst viktig har idrottens egen hållning varit, och den har, milt uttryckt, kännetecknats av svårartad ambivalens. Också detta visar författaren med en rad talande empiriska belägg från 1800- och 1900-talen, hämtade från såväl fotboll som cricket, rugby och hästsport. Wray Vamplew ger oss en lärorik, bitvis underhållande, och inte sällan skrämmande inblick i brittiskt idrottsliv, och han demonstrerar effektivt varför den problematiska kombinationen idrott och alkohol måste tas på största allvar.
WRAY VAMPLEW är professor i idrottshistoria och forskningsledare vid avdelningen för Sports Studies, University of Stirling. Till artikeln
|
 Mattias Isberg &
Johan Lindblad
Ledarskap och motivation: En studie av elittränares strategier
Föreningsidrotten är Sveriges största och viktigaste folkrörelse och en dominerande aktör inom föreningslivet. Med över 3,3 miljoner medlemmar, varav 2,4 miljoner aktiva, och av dem kanske tre fjärdedelar under 18 år, är föreningsidrotten vid sidan om skola och familj den viktigaste socialiseringsarenan i samhället. De ca 640.000 frivilliga ledarna, tränarna och andra aktiva funktionärer inom föreningsidrotten spelar en viktig roll för hur rörelsen fungerar och utvecklas, och hur barnen upplever idrotten och de möjligheter den erbjuder. Framför allt tränarna blir viktiga förebilder för ungdomarna – men hur är det med alla dessa ”barfotatränares” egna förebilder? För att få svaret på den frågan har Mattias Isberg och Johan Lindblad valt att studera svenska elittränares strategier för framgångsrikt ledarskap, för sitt examensarbete på idrottslärarutbildningen vid Malmö högskola. Uppsatsen presenteras här nedbantad till artikel.
Isberg & Lindblad valde ut ett trettiotal erkänt duktiga tränare på elitnivå, och inbjöd dem att medverka i studien. De valde de fem första som accepterade inbjudan: Bengt ”Bengan” Johansson, legendarisk handbollscoach; Ingemar Linnéll, nuvarande förbundskapten för herrarnas handbollslandslag; Johnny Holm, pappan/tränaren bakom höjdhoppsfenomenet Stefan Holm; Ola Härstedt, framgångsrik elitgymnastiktränare i Malmöklubben Motus Saltos; samt Ulf Sandgren, numera tränare i Eslövs handbollsförening. Författarnas intervjuer med tränarna redovisas med citat insprängda i en strukturerad analys, som visar hur de fem arbetar som tränare utifrån några på förhand utvalda temata, däribland motivation, belöning/bestraffning, selektion, barn- och ungdomsidrott.
MATTIAS ISBERG och JOHAN LINDBLAD är båda verksamma som idrottslärare vid skånska gymnasier. Till artikeln
|
 Kjell-Åge Gotvassli
Topp prestasjoner – rasjonalitet eller intuisjon og følelser?
Hur får man fram den optimalt presterande idrottspersonen – mannen eller kvinnan som kan ligga på topp när det verkligen gäller, och realisera en i förväg känd potential och därmed högt ställda krav och förväntningar? Detta är naturligtvis tiotusenkronorsfrågan – eller numera kanske hundramiljonerkronorsfrågan – för alla idrottare, tränare, managers. Med ett slutgiltigt svar på den frågan skulle man slippa se förnedrande, eller kanske bara chockerande, nederlag, lågpresterande idrottshjältar som gör fansen besvikna och frustrerade.
Men finns det ett slutgiltigt svar på frågan? Kjell-Åge Gotvassli, som disputerade vid Copenhagen Business School för ett par år sedan på en avhandling om dynamiska lärandenätverk inom toppidrotten, tar som utgångspunkt i sin artikel två olika synsätt på prestationsutveckling, det vill säga vilka faktorer som mest effektivt och förutsägbart frambringar optimal prestationsförmåga hos idrottare. Det är å ena sidan synen på idrottaren som träningsmaskin, varav följer att kunskapsutvecklingen ses som en output i form av prestationsutveckling, ett synsätt som kan sägas bygga på ett strukturellt perspektiv på kunskapsutveckling i organisationer. Å andra sidan kan idrottaren uppfattas som en konstnär, för vilken de olika delarna av lärandenätverket är förhandlingsbara – till exempel är utövarens intuitiva och känslomässiga insikter likvärdiga med tränarens ofta mer mekanistiska metodik; synsättet kan beskrivas i termer av ett processuellt perspektiv på lärande.
Mot bakgrund av en gedigen genomgång av olika teoretiska utgångspunkter för en förståelse och värdering av de olika perspektiven, och därtill en ingående analys av egna empiriska exempel, resonerar Gotvassli insiktsfullt och instruktivt om sin huvudfrågeställning – vilken betydelse har intuition, instinkt och känslor för lärande och prestationsutveckling? Hans slutsatser innebär en syn på idrottaren som söker integrera de två synsätten, och i ett avslutande avsnitt pekar Gotvassli på konsekvenserna när det gäller vilka krav man måste ställa på tränaren, med resonans i Lévi-Strauss och dennes åtskillnad mellan l’ingenieur och le bricoleur – tränaren som ingenjör eller tusenkonstnär...
KJELL-ÅGE GOTVASSLI är försteamanuensis vid Høgskolen i Nord-Trøndelag. Till artikeln
|
 Jane Meckbach & Ingemar Wedman
Idrottslärarstudenten vid GIH
”Idrott & hälsa i skolan – en ödesfråga för folkhälsan i Sverige” – på det temat hålls ett möte för beslutsfattare och forskare den 7 februari 2007 på Karolinska institutet i Stockholm. Det råder en närmast bedövande konsensus bland alla som sysslar med hälsa i något hänseende att fysisk aktivitet är den i särklass mest avgörande faktorn för ett hälsosamt liv. Och idag, med allt fler överviktiga och till och med feta barn, så ses skolans idrottslektioner, skolämnet Idrott & hälsa, som ett väsentligt verktyg för att kunna handskas med det här problemet. Goda erfarenheter av idrottslektioner i skolan är en hyfsat säker indikator på att man ägnar sig åt regelbunden motion upp i medelåldern och senare. Idrott & hälsa i skolan är viktigt, och viktiga är också de människor som ska fostra våra ungdomar till goda och hälsosamma idrottare, nämligen idrottslärarna. Och viktig blir därmed, i förlängningen, utbildningen av idrottslärare.
Den äldsta, och på anor rika, institutionen i Sverige för utbildning av idrottslärare (en gång titulerade gymnastikdirektörer!) är Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm, som nyligen fått återta sitt gamla (om än ej ursprungliga) namn efter att en period ha kallat sig Idrottshögskolan. Här bedrivs ett kontinuerligt arbete med att förbättra utbildningen, för att i nästa led få en förbättrad undervisning för svenska skolbarn. Ett led i detta utvecklingsarbete är processen för att ta fram ett mätinstrument som ska användas för att utvinna relevant information om den blivande studenten utöver de uppgifter som framkommer till följd av antagningsförfarandet. Dessa nya, diagnostiska data ska sedan ligga till grund för en mer individuellt utformad utbildning av idrottslärare.
Ett första steg togs under 2005, med en enkät till ett antal studenter vid GIH efter deras första år, med frågor som syftade till att samla in diagnostisk information om studenterna. Enkätstudien, vars resultat redovisas i Jane Meckbachs och Ingemar Wedmans artikel i denna uppdatering, ska ses som en pilotstudie inför en nationell undersökning som inkluderar samtliga 16 idrottslärarutbildningar i Sverige, med det slutgiltiga målet att få fram ett natiionellt diagnostiskt mätinstrument för nya idrottslärarstudenter.
JANE MECKBACH är lektor, och INGEMAR WEDMAN professor, vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm. Till artikeln
|
Matthew Taylor
Politics and the People’s Game: Football and Political Culture in Twentieth Century Britain
Idrott och politik; den sammanställningen har aldrig smakat riktigt bra bland idrottens aktiva, administratörer och andra tillskyndare. Idag är det väl ytterst få, till och med bland idrottsrörelsens företrädare, som tror och hävdar att idrott och politik är skilda storheter som inte hör samman och inte bör sammanblandas. Annat var det förr; nyligen publicerade Hans Bonde sin studie om det idrottsliga samarbetet mellan Danmark och den nazistiska ockupationsmakten under andra världskriget, ett samarbete som legitimerades med att idrott och politik är skilda företeelser men som ledde till att dansk idrott politiserades mer än någonsin. Just Nazityskland har ofta medverkat till att sätta det som Lincoln Allison kallat ”myten om autonomi” på hårda prov. OS i Berlin 1936 är ett belysande exempel; ett annat är fotbollslandskampen mellan England och Tyskland 1938, då de engelska spelarna gjorde Hitlerhälsningen innan matchen blåstes igång. I den engelska autonomimytologin ansågs denna händelse under lång tid utgöra ett undantag. Det är just det styvnackade brittiska motståndet mot att acceptera idrotten, och mera specifikt fotbollen, som en integrerad del av det omgivande, politikdrivna samhället som är föremål för studium i Matthew Taylors artikel.
Taylors ärende är att nu, när det inte längre är en fråga om, undersöka hur idrottens sammansmältning med politiken tagit sig uttryck. Vid sidan av de mest uppenbara skärningspunkterna mellan idrott och politik, det vill säga rättslig reglering av idrottsutövande, statligt ekonomiskt stöd till idrotten, och tillhandahållande av utrustning och lokaler; och bortom de klassiska perspektiven på fotbollen som en antingen konservativ eller radikal kraft, diskuterar författaren betydligt mer kontroversiella, komplexa och svårfångade samband mellan fotboll och brittisk politik. Tre områden är föremål för hans intresse: demokratisynen och det engelska folkets påstådda undfallenhet inför politisk maktutövning; britternas attityder till Europa; samt föreställningar om nationellt och socialt förfall. Matthew Taylors artikel bjuder på en spännande socialhistorisk resa genom 1900-talets Storbritannien, där fotbollen inte bara reflekterar, utan också i viktiga avseenden präglar, det omgivande samhället och dess utveckling.
MATTHEW TAYLOR är socialhistoriker med idrottshistoria som specialitet. Han är verksam som Senior Lecturer vid School of Social, Historical and Literary Studies, University of Portsmouth. Till artikeln
|
 Helena Vilhelmsson
Badmintonkjolar och fotlyft: Imitation, ävlan och stil i sporten
Vad är stil? Den svenska nationalencyklopedin definierar stil som ett typiskt sätt att vara utformad, ett manér, till exempel ett typiskt sätt att bete sig vid viss aktivitet. Vi ser manér i alla sorters idrotter, i många fall synnerligen medvetet, inövat, övertydligt, i andra fall subtila gester eller accessoarer som blott den initierade noterar. Och därtill, naturligtvis, alla mellanformer. Men särskilt de små medlen, ansatserna, finesserna, kan fungera som en sammanlänkande symbol för de invigda, ett sätt att signalera tillhörighet, exklusivitet – och stil.
Om detta fenomen, så som det tar sig uttryck i dambadminton, skriver Helena Vilhelmsson, som själv spelat badminton på hög nivå och fungerat som tränare för juniorer. Och det är två stilmarkörer hon särskilt lyfter fram i sin artikel. Dels är det detta att spela match klädd i kjol; de flesta utomstående iakttagare kan möjligen notera att vissa har kjol och vissa spelar i shorts; men vad avgör val av matchdress? Dels tar hon upp fotlyftet, som här syftar på en ytterst subtil rörelse med foten som utförs i samband med att spelaren plockar upp bollen med racketen. Fotlyftet har ingen praktisk funktion, och alla lyfter inte på foten i den situationen. Men de som gör fotrörelsen har nästan alltid också kjol. Och det är bara de allra mest rutinerade spelarna som spelar badmintonmatch i kjol och lyfter lite på foten när bollen fiskas upp med racketen.
Dessa stilmarkörer som kännetecken på en högre nivå inom sporten och en strävan att nå upp till de högre sfärerna analyserar Helena Vilhelmsson med benäget bistånd av Johan Asplund och hans teori om mimetisk rivalitet, och av Pierre Bourdieu och dennes habitusteori och misskännandets princip. Vilhelmssons intressanta och tänkvärda essä ger ledtrådar till en förståelse av stilmarkörers roll och funktion inom idrotten, samtidigt som analysen visar att det kan löna sig att närma sig ett problem utifrån två skilda teoretiska synsätt.
HELENA VILHELMSSON går magisterutbildningen i idrottsvetenskap vid Malmö högskola. Till artikeln
|
|
