Tobias Stark
Keops pyramid: Anteckningar rörande synen på Malmö Arena och den postindustriella staden i samband med ishockeypremiären den 12 november 2008

Tina Nordström, Sanna Nielsen, Anders Jansson & Johan Wester, Peps Persson, Henke Larsson och Johan Wissman. Se där de senaste årens skåningar framröstade av lyssnarna till Skånes båda lokalradiokanaler. Årets skåning 2008 då? Ja vem annars än Percy Nilsson, byggmästare? Byggt har han gjort i hela sitt liv, Percy. Hus, företag, förmögenheter och hockeylag. Gott rykte, dåligt rykte, och gott rykte igen. Och årets bygge är naturligtvis kronan på verket: Malmö Arena, ett nöjesplalats ute på den vindpinade Skåneslätten vid Hyllie, med 51.000 kvadratmeter utrymme för idrott och annan underhållning och med plats för upp till 15.000 personer. Det lär ha kostat tre miljarder att få till stånd, och här ska en annan av Percys byggnationer, hockeylaget Malmö Redhawks än en gång hitta formen från fornstora dar. Här ska världsartister underhålla, Bob Dylan kommer i slutet av mars, liksom Ulf Lundell. I början av januari spelas Staffan Holmqvist Memorial, en 6-nationsturnering i handboll, och Disney On Ice Princess Classics uppträder i slutet av månaden. Redan om en dryg vecka spelar Tre Kronor landskamp mot Tjeckien, och i februari går en deltävling i Melodifestivalen 2009 av stapeln.

idrottsforum.org fick pressackreditering till de två första evenemangen i Malmö Arena, dels galainvigningen på temat Det svenska musikundret – läs Katarina Schenkers reportage – dels den första ishockeymatchen, då Redhawks mötte Leksand, och lyckligtvis vann med 2–1. Vår man på plats i arenan den 12 november för att bevaka hockeypremiären var Tobias Stark, forumets specielle hockeykorrespondent. Men något vanligt sportreportage är det verkligen inte tal om. Stark tar sin teoretiska utgångspunkt i texter av Anouk Belanger och Karin Book, varefter han undersöker synen på Malmö Arena så som den framkommer officiellt material, riks- och lokalpress, samt på fansajter och i öppna internetfora i samband med premiärmatchen i Malmö Arena. Avslutningsvis diskuterar han arenan och synen på den i förhållande till tankar om den postindustriella staden och hållbar stadsutveckling.

Tobias Stark är doktorand och lärare vid Avdelningen för idrottsvetenskap, Växjö universitet.Till artikeln
Henning Eichberg
Køn i bevægelse

Det sägs att begreppet gender utvecklades inom sociologin för att göra det möjligt att studera mänsklig sexualitet utan att blanda samman de sociala och psykologiska aspekterna med de biologiska och genetiska; kön på engelska heter som bekant sex. Gender, eller genus, har efterhand kommit att bli ett väsentligt konceptuellt tillskott till den samhällsvetenskapliga verktygslådan, och konnoterar i modern sociologi de socialt projicerade delarna av mänsklig sexualitet, främst märkbart i uppdelningen i könsroller, gender roles. Enkelt uttryckt kan sex/kön sägas handla om de biologiska kategorierna man/kvinna och gender/genus om de socialt och kulturellt konstruerade skillnaderna mellan könen. Alltsedan de socialt omstörtande åren på 1960- och -70-talen har det offentliga samtalet i inte ringa utsträckning ägnats åt frågor som uppkommer till följd av ”konstruerade” sociala skillnader mellan könen som inte motiveras av ”naturliga” biologiska skillnader. Ett exempel är löneskillnader, ett annat fördelningen av professurer inom akademin.

Socialt konstruerade skillnader mellan könen i olika avseenden och varierande grad finns naturligtvis inom idrotten som inom andra delar av samhällslivet, alltifrån omotiverade skillnader i tillgång till lokaler för träning, till det faktum att kvinnor och män som regel tävlar i skilda klasser. Eller, för att ta första satsen ur Henning Eichbergs artikel, ”Drenge spiller fodbold, piger rider”. Just flickor och ridning är det exempel som bildar utgångspunkt för Eichbergs diskussion om könets betydelse och relevans inom modern rörelsekultur. Han analyserar och problematiserar de två traditionella alternativen i könsdebatten, kön som natur och kön som konstruktion, som underlag för ett tredje alternativ, kön som rörelse människor emellan. Han grundar denna tredje ståndpunkt i en metodologisk position som han kallar könets rörelseantropologi, med vilken han försiktigt men systematiskt prövar sin (syn)tes. Henning Eichberg är som alltid teoretiskt djärv och provokativ – och läsvärd.

HENNING EICHBERG är forskare vid Center for idræt, sundhed og civilsamfund, Syddansk Universitet. Till artikeln
Dave Zirin
Calling Sports Sociologists Off the Bench

Ett slags generellt tema för texterna på idrottsforum.org är idrott i förändring; det är ju faktiskt en av samhällsforskningens viktigaste uppgifter, detta att spåra och förstå förändring i vår egen tid utifrån kunskap om det förflutna och teorier om utveckling. Vi påtalar i sådana sammanhang, gärna i svepande ordalag, de mer övergripande förändringstendenserna i vår tid – kommersialisering, professionalisering, globalisering, medialisering. Dessa tendenser är obestridliga och obestridda – även om uppfattningarna är delade om i vilken mån utvecklingen är till fördel för sporten i stort och i smått. För vad är det som ryms bakom de stora orden? Hur yttrar sig förändringarna i sportens vardagsverklighet? Om detta kan man också läsa på forumet; sammantaget visar texterna på forumet – såväl våra egna artiklar som våra texter om andras arbeten – bokrecensionerna – ganska väl hur idrottens vardag förvandlas. Men i vilken utsträckning bidrar sportjournalistiken till dessa ådagalägganden? Och hur kan idrottssociologin bidra?

Kris! Detta är Dave Zirins diagnos på situationen inom framför allt amerikansk sport och den amerikanska sportjournalistiken. Zirin, kritisk och kontroversiell amerikansk sports writer, spårar en begynnande oro bland sportsupportrar över utvecklingen på den amerikanska sportscenen, när det gäller konsekvenser av förändringarna på makroplanet: medias och marknadskrafternas ökade makt, orimliga löner för toppatleterna, svindlerier av offentliga medel vid arenabyggen, ohämmad patriotism, nedlåtande sexism. Samtidigt har sportjournalistiken sänkt ribban, och ersatt kritisk granskning och analys med rent kommenterande texter. Här finns ett tomrum att fylla, och, menar Zirin, en verklig chans för idrottssociologin att skapa sig ett utrymme i den idrottsliga offentligheten, att göra sociologin relevant för sporten och dess supportrar. Men, konstaterar han irriterat, alltför många sportsociologer bekymrar sig mer om citeringar och annan bibliometriskt mätbar output. Dock finns några bemärkta undantag, och Zirin har intervjuat en del av dem för denna artikel, som ursprungligen publicerades i Contexts Magazine och som här återges med välvilligt tillstånd av författaren.

DAVE ZIRIN är amerikansk sportskribent. Till artikeln
Jonas Lindkvist
Fairway: Medias representation av Annika Sörenstam

Golf är en mycket gammal sport; det sägs att det spelades i Skottland redan på 1100-talet. Ordet golf är också det av skotskt ursprung, och finns i en lagtext från 1457 som förbjuder spelet gouf. En tidig, och enligt uppgift entusiastisk, kvinnlig golfare var Mary Stuart (1542–87), som anses ha myntat uttrycket caddie. Under hennes tid som regent anlades världens äldsta och mest kända golfbana, St. Andrews. Det var också i Skottland som den första golftävlingen för kvinnor hölls, då stadens fiskarhustrur spelade på Musselburghs golfklubb 1811. År 1893 bildades Ladies’ Golf Union, som än idag organiserar brittiska amatördamgolfare. Två år senare spelades dels den första internationella golftävlingen för kvinnor då England mötte Irland, dels det första mästerskapet för kvinnliga amatörgolfare i USA. Från denna blygsamma start har kvinnogolfen spridits över världen, om än långsamt till en början – det var ju trots allt kvinnor i en ”manssport”. Först på 1940-talet infördes till exempel penningpriser i kvinnogolfen. Men sedan har det exploderat. Den amerikanska kvinnogolfens totala vinstsumma var 1950 $50.000, 1978 $3,9 miljoner, och 1999 $36,2 miljoner. Och 2007 spelades British Women’s Open för första gången på St. Andrews. Segerpokalen gick till Lorena Ochoa, kvinnogolfens nya drottning efter Annika Sörenstam.

Annika Sörenstam är ett fenomen inom golfen, ja inom idrott överhuvudtaget. Hon dominerade den internationella kvinnogolfen totalt under de tio åren mellan 1995 och 2005. Hon har vunnit 90 internationella golfturneringar, 72 av dem på LPGA-touren, och av dessa var tio så kallade majors. Åtta gånger har hon utnämnts till LPGA Player of the Year, och hon har fått sex Vare-troféer, som ges till den som har lägsta genomsnittsscoren under säsongen. Hon har visat att kvinnor kan, och kan minst lika bra som männen. Men hon är samtidigt en illustration till hur obändig den föråldrade kvinnosynen inom idrotten, och inte minst inom idrottsjournalistiken, är. Jonas Lindkvists magisteruppsats vid Centrum för genusvetenskap, Lunds universitet, redovisar och diskuterar hur Annika Sörenstam har behandlats i svensk dagspress. I den här artikeln som baseras på uppsatsen redovisar han några resultat från analysen av 900 tidningsartiklar om Sörenstam från hela karriären. Studien visar ånyo upp idrottens extremt rigida könskodning som vit, manlig och heterosexuell, och hur detta begränsar Annika Sörenstams och andra kvinnliga idrottares rörelsefrihet i idrottens sociala rum.

JONAS LINDKVIST är utbildad genusvetare och historiker (med inriktning idrott) vid Lunds Universitet.
Till artikeln
Rasmus K. Storm & Klaus Nielsen
Det bedste OL i nyere tid? Dansk eliteidræt falder tilbage

Olympiska sommarspelen är den i särklass största idrottshändelsen i världen. Enbart processen med att få fram en värdstad för spelen är som en gigantisk såpopera, fast på djupaste allvar. Till exempel bildades redan 2003 den organisation som skulle driva Londons bud för OS 2012, och naturligtvis hade det förekommit inofficiella funderingar och sonderingar långt innan dess. I januari 2004 lämnade man in en intresseanmälan, liksom nio andra städer, och i maj samma år meddelade IOK att London var med bland de fem finalisterna. I november 2004 lämnades den fullständiga ansökan in, varefter spelet bakom kulisserna tog full fart, med IOK-besök i kandidatstäderna och presentationer av buden. Den 6 juli 2005 var de fem kandidatstäderna på plats i Singapore för en sista presentation och omröstningen i kommittén, där vinnaren måste ha minst 50 procent av rösterna. Det krävdes fyra omröstningar – den som kommer sist i en omröstning åker ut – innan London vann över Frankrike i den sista.

Olympiska spelen emotses varje gång med en blandning av farhågor och förhoppningar. Nu senast, i Beijing, fruktade den kinesiska regimen att spelen skulle användas som arena för protester, vilket i viss mån, särskilt före spelen, besannades. Resten av världen fruktade att Kina skulle använda spelen för att skapa legitimitet för en förtryckande regim, vilket väl snarast var en förhoppning för de kinesiska ledarna. Det får nog också sägas ha gått på det viset, trots Jacques Rogges eftermäle att det ändå var rätt att ge spelen till Beijing (den gången räckte det för övrigt med två omröstningar).

Förhoppningarna inför varje OS finns naturligtvis på många plan. Individuella atleter har förhoppningar om rekord och medaljer, liksom nationella lagsportdeltagare. Nationella specialidrottsförbund vill gärna se sina atleter lyckas, liksom intra- och internationella regioner – och inte minst de deltagande nationerna. Medaljstriden framför målsnöret har sin motsvarighet på högsta internationella nivå, där nationell prestige står på spel. Det var knäckande för USA att Kina toppade medaljtabellen, särskilt som man redan nu kan förutsäga när USA kommer att bli frånsprunget av Kina också ekonomiskt. Men hur gick det för Danmark? Uppenbarligen var det danska idrottsetablissemanget officiellt mycket nöjda med Team Danmarks sju medaljer, men den jämförande analys av medaljfördelningen mellan länderna vid de fyra senaste OS som görs av Rasmus K. Storm och Klaus Nielsen, pekar i en annan riktning: ”dansk eliteidræt falder tilbage” i förhållande till jämförbara länder.

RASMUS STORM är senioranalytiker och Ph.d.-stipendiat vid Idrættens Analyseinstitut, København. KLAUS NIELSEN är professor i institutionell ekonomi vid Birkbeck, University of London.
Till artikeln
Szilvia Perenyi
Value Preferences of the Physically Active and Non-Active Hungarian Youth Population

Ungern har en lång och stolt idrottshistoria som inrymmer såväl enskilda atleters prestationer som lagsportframgångar, ibland med politiska undertoner. Nationalsporterna vattenpolo och fotboll är också de internationellt mest framgångsrika för landet, tillsammans med fäktning. I herrarnas vattenpolo, som introducerades som olympisk sport redan 1900, leder Ungern medaljligan överlägset, och det är i vattenpolo som en av de mest minnesvärda politiska lagsportmatcherna överhuvudtaget ägt rum. Ungern och Sovjet möttes i en av semifinalerna i Melbourne 1956. Matchen, som blivit känd som ”blodbadet i Melbourne” följde på Sovjets invasion ett par månader före OS, och den blev våldsam och blodig, Ungern vann och slog därefter Jugoslavien i finalen.

En annan landskamp med politiska undertoner utspelades ett par år före blodbadet i Melbourne, under fotbolls-VM 1954 i Schweiz. Ungern mötte Västtyskland i finalen, efter att först ha slagit ut Brasilien i kvarten i en av de våldsammaste fotbollsmatcher som någonsin spelats, känd som ”slaget i Bern”, och därefter Uruguay, i vad som allmänt anses vara den turneringens mest spännande match. I finalen ställdes ett tröttkört men favorittippat Ungern mot Västtyskland, som spelade i Adidas’ nya dubbskor och fick drömvädret – regn. Västtysklands vinst, 3–2, ansågs som ett slags revansch och internationell återkomst efter förlusten i andra världskriget (!), och finalen är i Tyskland känd som ”miraklet i Bern”. – Värt att notera är också att Ungern ligger på tredje plats i den olympiska herrfäktningens OS-medaljliga, med Frankrike och Italien etta respektive tvåa, och på andra plats i damfäktningens motsvarande tabell, med bara Italien före sig.

Hur står det då till med idrotten i dagens Ungern? I en i många avseenden ambitiös intervjustudie, som genomförs vart fjärde år, ställs 128 frågor i 14 avsnitt till 8000 ungerska ungdomar mellan 15 och 29 år. Här ingår också en del frågor som handlar om idrott och fysisk aktivitet. Det visar sig att ungefär en tredjedel uppger sig vara fysiskt aktiva enligt studiens definition, vilket får sägas vara en relativt blygsam andel. Bakom studien står National Research Institution for Youth, och forskningen har letts av Laszlo Laki och Bela Bauer. I syfte att fördjupa kunskapen om de två grupperna har Szilvia Perenyi gjort sekundäranalyser på det digra materialet, där hon studerat hur de båda grupperna fysiskt aktiva respektive inaktiva i förhållande till en rad grundläggande mänskliga värden, som familj, fred, makt, traditioner, kärlek, och i artikeln avrapporterar hon den första delen av studien.

SZILVIA PERENYI är forskare vid Faculty of Physical Education and Sports Sciences, Semmelweis University, Budapest. Till artikeln

Tema: Den svenska idrottsstödsutredningen


Mycket har hänt sedan de första svenska idrottsföreningarna såg dagens ljus under 1800-talets första hälft. Den organiserade idrottens utveckling från en spirande frivilligaktivitet till en av landets största massrörelser har varit en lång process, intimt kopplad till betydande samhällsförändringar i form av tilltagande industrialisering och urbanisering, och framväxten av det moderna välfärdssamhället. Den svenska staten tog tidigt ett ekonomiskt ansvar för idrotten; redan 1877 betalade man ut ett engångsbidrag till en gymnastikförening på utlandsresa, och 1913 beslutade riksdagen om ett generellt statsanslag till idrotten på 100 000 kronor årligen. Med inrättande av AB Tipstjänst 1934 och beslutet att hela bolagets vinst skulle gå till idrotten, ökade stödet till idrotten till 13 miljoner 1938. 2008 uppgick det statliga stödet till idrotten till 1,8 miljarder kronor.

Statens ökade ekonomiska åtagande motsvaras av en ökning av antalet svenskar som engagerar sig inom idrottens alla föreningar och förbund. 1910 organiserade Riksidrottsförbundet 570 idrottsföreningar i hela landet. Vid 1940-talets slut hade antalet föreningar vuxit till 5 790 och medlemsantalet till 390 000 Idag räknas antalet föreningar till 20 000, och antalet medlemmar i dem till 3 miljoner. Idag är således var tredje svensk medlem – om än ej aktiv sådan – i en idrottsförening. Bara antalet frivilliga funktionärer beräknas till 600 000. Mellan 1997 och 2007 nästan tredubblades Riksidrottsförbundets omsättning, från 600 miljoner till drygt 1,7 miljarder kronor. Under de senaste 20–30 åren har sport blivit den viktigaste inkomstkällan för tv-stationer, samtidigt som försäljning av tv-rättigheter är en livsavgörande intäkt i många idrotter världen över. Den ofrånkomliga slutsatsen är att idrotten i världen och i Sverige är en dominerande samhällskraft och en viktig angelägenhet inte bara för folket utan också för statsmakten. Med en ny regering vid makten – en borgerlig allians vann regeringsmakten 2006 – ter det sig naturligt att den sjätte statliga idrottsutredningen sedan 1921 tillsattes år 2007. Under beteckningen Idrottsstödsutredningen var uppdraget för enmansutredaren Tomas Peterson att utvärdera om effekterna av statens omfattade ekonomiska stöd till idrotten överensstämmer med den statliga idrottspolitikens syften, att föreslå en framtida inriktning på statsstödet till idrotten, samt att ta fram indikatorer för att mäta det statiga stödets effekter.

Peterson lade fram sitt betänkande den 4 juni 2008. Mitt under brinnande remisstid har idrottsforum.org samlat synpunkter från skilda håll inom det nordiska idrottsforskaretablissemanget på Tomas Petersons betänkande, som fått titeln Föreningsfostran och tävlingsfostran: En utvärdering av statens stöd till idrotten (SOU 2008:59). Dessa synpunkter publiceras nu i fem artiklar av skiftande längd och inriktning i en temauppdatering, efter en inledande sammanfattning av utredningens betänkande av utredaren själv. Läs Tomas Petersons inledning här


Nils Asle Bergsgard

Et norsk blikk på svensk idrettspolitikk

Nils Asle Bergsgard är seniorforskare vid International Research Institute of Stavanger (IRIS). Han disputerade 2005 på en avhandling om norsk idrottspolitik, Idrettspolitikkens maktspill: Endring og stabilitet i den idrettspolitiske styringsmodellen, och han är således väl skickad att anlägga ett komparativt norskt perspektiv på den svenska statens idrottspolitik. Bergsgard väljer att fokusera de skillnader som gör skillnad, framför allt de institutionella förhållandena och penningströmmarna – ”follow the money”. Han konstaterar avslutningsvis att en väsentlig skillnad mellan Sverige och Norge i det här sammanhanget att i Norge finns inget intresse från vare sig staten eller idrottens organisationer att via en offentlig utredning störa ett av alla önskat status quo. Läs Nils Asle Bergsgards kommentar här


Ingrid Elam

Målen, medlen – och de som fördelar dem

Ingrid Elam är dekanus vid Malmö högskolas nyaste område, Kultur och samhälle. Hon doktorerade 1985 i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet, och har bland annat varit kulturchef på Göteborgs-Tidningen (GT), Göteborgs-Posten (GP) och Dagens Nyheter (DN) samt områdesprefekt för Konst, kultur och kommunikation (K3) vid Malmö högskola. Elams analys av Idrottsstödsutredningens betänkande tar sin utgångspunkt i en jämförelse mellan idrottsfältet och kulturfältet i Sverige, och i det faktum att det parallellt med Petersons utredning pågått – och fortfarande pågår – en statlig utredning om kulturpolitiken. Jämförelsen ådagalägger intressanta skillnader och likheter mellan såväl fälten som den förda och tänkta politiken, och leder till ett ifrågasättande av vissa bärande principer i betänkandet. Läs Ingrid Elams kommentar här


Lars-Magnus Engström

Balansgång mellan samhällsnytta och egenvärde

Lars-Magnus Engström är nestorn i svensk idrottspedagogik. Tidigare professor vid tidigare Lärarhögskolan i Stockholm, professor vid GIH i beetendevetenskaplig idrottsforskning med inriktning mot idrottspedagogik, professor i idrottspedagogik vid Malmö högskola, har han författat en rad böcker och artiklar och idrott och pedagogik, om behovet av fysisk aktivitet, om barns och ungdomars idrottsvanor och vuxnas motionsvanor. Engström ställer sig i princip bakom utredarens analyser och förslag, men han hade gärna sett fördjupade resonemang kring kopplingen idrott och hälsa, liksom när det handlar om barns och ungdomars situation inom den organiserade idrotten. Och han delar inte fullt ut utredarens förtroende för Riksidrottsförbundets förmåga att handskas med många av de problem som den organiserade idrotten dras med och som lyfts fram i utredningen. Läs Lars-Magnus Engströms kommentar här


Mats Franzén

Idrottens svarta låda och andra okända storheter

Mats Franzén är professor i sociologi vid Uppsala universitet. Han är verksam vid Sociologiska institutionen samt vid universitetets Institut för bostads- och urbanforskning, IBF, i Gävle, där hans främsta intressen är urbana studier samt idrottsforskning. Han bedriver bland annat ett longitudinellt fotbollsprojekt i samarbete med idrottsstödsutredaren. Franzéns konstaterar inledningsvis att han inte skulle ha accepterat det utredningsuppdrag som resulterade i betänkandet han här kommenterar. Skälet är de problem som det innebär att utforma indikatorer för att mäta effekterna av statsstödet till idrotten, indikatorer som dessutom ska kunna göra verksamheten styrbar. I sin kommentar problematiserar han just denna aspekt av utredningsuppdraget i en analys som tar sin utgångspunkt i nya krav på offentlig administration och som bland annat inbegriper idrottens svarta låda. Läs Mats Franzéns kommentar här


Bjarne Ibsen

Kvalificereet analyse som ikke anfægter den korporative idrætsmodel

Bjarne Ibsen är professor i statsvetenskap vid Syddansk Universitet i Odense, där han också leder Center for Forskning i Idræt, Sundhed og Civilsamfund. Ibsen är en av de ledande politologiska idrottsforskarna i Norden, med sin huvudsakliga forskningsinriktning mot organiseringen av frivilligsektorn och det civila samhället, med särskild tyngdvikt vid idrott. Mellan 2003 och 2007 satt han i styrgruppen för det stora norska forskningsprogrammet ”Idrett, samfunn og frivillig organisering”. Ibsen inleder sin kommentar med att ”Föreningsfostran och tävlingsfostran er den mest kompetente og interessante betænkning om den organiserede idræt, som er udarbejdet i Sverige, Norge og Danmark de seneste 30 år”, och han syftar främst på det teoretiska fundamentet; han beklagar dock att teorin inte får större genomslag i analyserna. Han har också synpunkter på folkrörelsebegreppet, på hälsoperspektivets nedprioritering, och på vissa av utredningens förslag. Läs Bjarne Ibsens kommentar här

Kutte Jönsson
Djuren, sporten och etiken

Etik har kommit att spela en allt större roll inom idrotten. Till exempel anger svenska RF som ett kriterium för betyget Väl godkänd på idrottsgymnasierna att eleven ”reflekterar över etik- och moralfrågor som är av betydelse i sammanhanget”; danska DIF antog 2007 en ny ”Etisk kodeks - god opførsel på og uden for idrætsbanen”; norska NIF har riktlinjer för Etisk handel (lite överraskande nämns däremot ordet ”etikk” inte NIFs ”Idrettspolitisk dokument” för perioden 2007–2011). När man 2007 i England startade en ny akademisk tidskrift för idrott och filosofi, så fick den namnet Sport, Ethics and Philosophy, och redaktören Mike McNamee menar att valet av namn svarar mot ett starkt intresse i Storbritannien sedan slutet av 1990-talet för just etiska spörsmål inom idrotten.

Vad är det då för etiska spörsmål som behandlas i Sport, Ethics and Philosophy? Medicinsk etik men tyngdpunkt på dopning, naturligtvis, redan det andra numret fick detta tema. I det femte, senast utkomna numret är temat ”Ethics, Dis/ability and Sport”, och därutöver har ett fåtal etikfrågor inom idrotten behandlats – förutom en rad filosofiska spörsmål utanför etikens område. En fråga som totalt lyser med sin frånvaro är den om etiska aspekter på djurs närvaro och deltagande i sport.

Just frågan om djurens moraliska status och värde inom idrotten är ämnet för Kutte Jönssons essä, där han presenterar, prövar och problematiserar de vanligaste djuretiska argumenten, mot bakgrund av en filosofisk analys av djurens roller i skilda idrotter, och en kategorisering av deras status. De mest kända djurrättsfilosoferna kommer till tals – och gensägs – i essän. Utilitaristen Peter Singer är den mest kände och kontroversielle, och den som gått längst i sitt krav på rättvisa för djur, medan Tom Regan, på den kantianska etikens grund snarare befattar sig med djurens rättigheter. Djurs deltagande i idrott menar Regan, innebär en kränkning av deras rättigheter. Mot Singer och Regan argumenterar Donlad Sherer, som pekar på att idrottens djur är framavlade, och att således eljest inte skulle existera, och när de nu gör det så är de sina ägares egendom och det är ägaren dom har fri förfoganderätt över dem. Slutligen presenterar Jönsson Donna Haraways hybridteori, som... nja, det ska vi väl inte avslöja här!

KUTTE JÖNSSON är FD i praktisk filosofi och universitetslektor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola. Till artikeln
Henning Eichberg
“Fit for Consumption” – about the social production of the individual

Låt oss för ett ögonblick reflektera över Descartes’ berömda dualism som hävdar att människan består av en kroppslig och en själslig substans. Sentida filosofer har i huvudsak förkastat den cartesianska tesen om tudelningen mellan kropp och själ, men tankegången fick ett rejält inflytande på västerländsk filosofi och religion under ett par, tre århundraden, och problemet – som Descartes lämnade olöst – med att hitta den förenande länken mellan delarna i dikotomin, det så kallade mind–body-problemet, har sysselsatt tänkare sedan 1600-talets mitt. I den cartesianska dualismen ansågs kroppen vara av begränsat värde, trivial på gränsen till illusorisk, medan själen, tänkandet (the mind), ansågs högtstående och värdefull – cogito ergo sum, jag tänker, alltså finns jag.

Först under 1900-talet började kroppen alltmer uppmärksammas av filosofer och andra tänkare, däribland politiska filosofer, ideologer och aktivister. Och drygt 300 år efter Descartes’ död 1650 kunde pendeln sägas ha svängt i och med uppkomsten på 1970-talet av speciella institutioner och kommersiella etablissemang vars uttalade, och i praktiken enda, syfte var att utveckla just kroppen. Agito ergo sum. Jag rör mig, alltså finns jag.

Det skulle dröja till 2007 innan den första sociologiska studien av fitnessindustrin publicerades; samma år publicerades för övrigt den första större studien av träningsberoende. Den kanadensiska, Englandsbaserade kultursociologen Jennifer Smith Maguires vitsigt titulerade Fit for Consumption med undertiteln Sociology and the Business of Fitness, bygger på hennes avhandling från City University of New York och är en undersökning av den numera blomstrande fitnessindustrin med just New York som Beispiel. Vi bad kultursociologen och tillika kroppsforskaren Henning Eichberg om en recension; det blev en recensionsessä som presenterar Maguires forskning och bok, och som problematiserar hennes förhållningssätt till de teoretiska utgångspunkterna och några av hennes slutsatser – särskilt den som placerar den fitness-sökande individen i centrum. Eichberg går till botten med frågan om fitnessindividens roll i fitnessindustrin.

HENNING EICHBERG är forskare vid Center for idræt, sundhed og civilsamfund, Syddansk Universitet. Till artikeln
Gerd von der Lippe
Kvinnelige fotballspillere har ikke baller

Det här med kvinnor och fotboll, det är inte helt enkelt. Särskilt inte för män. För det här med karlar och fotboll, det är riktigt komplicerat. Fotboll, liksom för övrigt den större delen av sportens olika uttrycksformer växte fram i ett samhälle och under en era som i dramatiskt högre grad än idag dominerades av patriarkatets hegemoni, och sport blev en männens förströelseform, såväl vad gäller utövandet som beskådandet. Nittonhundratalet såg emellertid en gradvis uppluckring av den manliga dominansen på de flesta samhällsområden – om än i varierande grad – som ett resultat av politiska beslut på ideologisk grund, och i slutändan som ett uttryck för civilisationsutvecklingen. Också idrotten nåddes av jämställdhetsutvecklingen i samhället. Idrottsliga sammanslutningar på olika nationella och internationella nivåer öppnade för kvinnligt deltagande i organiserade tävlingssammanhang. Det fanns förvisso i en viss eftersläpning ute bland idrottens (manliga) supportrar, men i takt med att allt fler kvinnor sågs på centrala positioner som tidigare varit exklusivt manliga, som politiker, präster, poliser, så ökade acceptansen för kvinnor inom idrotten. Med ett besvärande undantag, dock...

Kvinnofotboll kom igång på allvar i de nordiska länderna i början av 1970-talet. Från allra första början var motståndet stort, och det kom från olika sammanhang men, med få undantag, uteslutande från män. Präster, läkare, sportjournalister och många andra vände sig mot att kvinnor skulle ägna sig åt just fotboll – och bekräftade därmed en förutsägelse från 1918: ”Redan en hel del annan kvinnlig tävlingsidrott är fullkomligt förkastlig och den förkastligaste av dem alla skulle kvinnliga fotbollen bliva” (Nordiskt Idrottslif). För många män är fotboll den sista bastionen, här ska den sista striden i könskriget stå.

Texter om svensk kvinnofotboll historiskt och idag har tidigare publicerats på idrottsforum.org (Hjelm & Olofsson, Hjelm); med Gerd von der Lippe som ledsagare kan vi nu också få en inblick i situationen för norska kvinnor som vill spela elitfotboll. Och där som här är det män som står i vägen, män som beter sig som om män och fotboll är en exklusiv och odelbar enhet, män som liksom förlorar sans och vett när kvinnor och fotboll kommer på tal. von der Lippes text bjuder på en rad lysande exempel på detta speciellt manliga karaktärsdrag, som hon träffsäkert fångar i uttrycket carpe phallum.

GERD VON DER LIPPE är FD i idrottshistoria och idrottssociologi, och är verksam som professor i idrottssociologi vid Høgskolen i Telemark. Till artikeln
Karin Grahn
Flickor och pojkar i text och bild: Konstruktioner av genus i idrottens läromedel

Bristen på jämställdhet inom idrotten är idag ett allmänt känt, och erkänt, problem – för övrigt råder samma förhållande i resten av samhället, som helhet såväl som i dess olika delar på skilda nivåer. Medan diskriminerande praktiker i samhället i stort är svåra att komma åt på grund av dess komplexiteten i samhällsbygget, torde möjligheterna att komma till bättre rätta med problemen vara större inom idrottsrörelsen. Här handlar det om en organisatoriskt avgränsad och på många sätt homogen struktur, med förhållandevis tydliga lednings- och ansvarsförhållanden. Här finns dessutom en etisk grundsyn som alla verksamma ledare och aktiva förutsätts dela. Och uppenbarligen jobbar man med jämställdheten inom idrotten, åtminstone finns det en omfattande dokumentation med analyser, handlingsprogram, och så vidare. Och visst har det hänt mycket de senaste 10–20 åren på jämställdhetens område inom idrotten. Men...

Varför har det inte hänt mer? Vad är det som står i vägen för en fortsatt utveckling mot jämställdhet mellan män och kvinnor inom den organiserade idrottsrörelsen? Varför kan inte idrottsrörelsen visa vägen för andra organisationer? Detta är frågor som borde sysselsätta idrottsforskare, och det är med stor tillfredsställelse som idrottsforum.org i denna uppdatering kan redovisa forskning som bidrar till att öka kunskaperna om hindren för jämställdhet. Karin Grahn disputerade den 30 maj 2008 vid Institutionen för pedagogik och didaktik vid Göteborgs universitet. I sitt avhandlingsprojekt undersökte hon läromedel som används i utbildningen av ungdomstränare med hjälp av text- och diskursanalys. I sin artikel för idrottsforum.org sammanfattar Karin Grahn utgångspunkterna för sin studie och en del resultat. I en övergripande diskussion konstaterar hon att idrottens genusordning upprätthålls inom läromedlen genom att de skapar en manlig norm och en könsspecifik kvinnlig norm. Detta konstruerar pojkar och män som ”idrottare”, och flickor och kvinnor som ”kvinnliga idrottare”.

KARIN GRAHN är FD i pedagogik och lektor i idrottsvetenskap vid
Idrottshögskolan, Inst för pedagogik och didaktik, Göteborgs universitet. Till artikeln
Halvdan Haugsbakken
Maskulin affære i Nordens ferieparadis: Fotball på Malta

Om man som forumets tjänstgörande redaktör regelbundet följer det internationella utbudet av ny idrottslitteratur har man på senare tid kunnat notera en liten minitrend. Helt nyligen har redaktionen mottagit två böcker som från olika utgångspunkter och på olika sätt behandlar perifera fotbollsnationer. Med titlar som Fringe Nations in World Soccer och Outcasts! The Lands That FIFA Forgot frammanas bilden av en centrum–periferi-problematik, som väl för de flesta fotbollsintresserade torde kännas välbekant. Tittar man på de länder som varit representerade i det som numera kallas FIFA World Cup, alltsedan det allra första VM-slutspelet 1930, så har det förvisso skett en del förändringar, till exempel Afrikas inträde i den inre cirkeln, liksom USAs, men det som är mest anslående är stabiliteten när det gäller vilka som är de ”riktiga” fotbollsnationerna. Och till den illustra skaran kan knappast Malta räkna sig.

Malta, denna semesterö i Medelhavet, två timmars båtresa söder om Sicilien, är sannolikt mest känt här i Norden för att vid några tillfällen i European Song Contest ha legat i vinnarhålet, för att sedan snubbla på upploppet och komma in som tvåa (2002, 2005) eller trea (1998). Med fotbollen är det betydligt sämre ställt, åtminstone i det internationella perspektivet. Ett exempel: Inför kvalet till VM i Sydafrika 2010 spelar Malta i samma grupp som Sverige, 0–9 i inbördes möten, Danmark, 0–5, Ungern, 1–9, Albanien, 1–5, och Portugal, 0–8. Det kan bli tufft. Inför rafflande framtida kvallandskamper kan vi i denna uppdatering, med Halvdan Haugsbakken som initierad guide, bekanta oss med maltesisk ligafotboll. Vi lär oss att det i Malta liksom i andra länder finns ett par lag som dominerar, det finns supportergrupper med bengaliska eldar, det finns stenrika affärsmän som plötsligt köper upp en klubb som ska bli nästa mästare, att det finns en manlighetskult kring fotbollen som går en bra bit utöver det vanliga, samt att, något oväntat kanske, den gamle seriefiguren Popeye the Sailor  har en mycket speciell innebörd för malteser...

HALVDAN HAUGSBAKKEN är forskare och ph.d-student vid SINTEF Teknologi og samfunn, Gruppe for skole- og utdanningsforskning. Till artikeln
Peter Dahlén
Idrottskapitalismens genombrott i Kina

Idrottens globalisering har i stor utsträckning handlat om att världen utanför Europa ska få lära sig, och lära sig älska, västerländsk, och framför allt europeisk, idrott. Redan tidigt i koloniseringen och domesticeringen av världen utanför Europa användes fysisk träning för att disciplinera den infödda befolkningen i kolonierna, inte sällan hand i hand med kristen mission; muscular Christianity associeras som regel med brittisk imperialism under den viktorianska eran, men tankarna fanns redan hos Rousseau. Genom att särskilt betona lagsporter inom idrott spreds brittiska idrottsideal till kolonierna i Afrika, Asien och Mellanamerika. De riktigt starka nationerna inom exempelvis cricket och rugby idag står i stor utsträckning att finna i det brittiska samväldet, och idrottstävlingen Commonwealth Games är tveklöst den starkast sammanhållande faktorn i det ganska avdankade brittiska imperiet. Fotbollen är annars det bästa exemplet på framgångsrik ”globalisering” av europeisk idrott. Bara USA har lyckats stå emot dess världserövring, enastående för en enskild idrott. Den olympiska rörelsen har nog ändå varit den mest effektiva globaliseringsmaskinen. Nästan bara europeiska idrotter är med, och jordens alla länder – senast det begav sig, i Aten 2004, saknades bara ett land, Västsahara, och det får Marocko svara för.

Så med den europeiska civilisationens sporter ordentligt globaliserade blir det naturligt att den senaste utvecklingen inom västerländsk idrott också blir föremål för export till de ställen dit den inte hittat än. Och det handlar naturligtvis om den accelererande kommersialismen av idrotten, som går hand i hand med professionaliseringen och medialiseringen, och framväxten av en specifik idrottskapitalism vars kännetecken är sammansmältningen av medieindustrin och sportvaruproducenter med idrottens organisationer. Den processen har pågått en tid, naturligtvis; Peter Dahlén anser att IOKs beslut 2001 att ge spelen till Beijing och Kina, en hårdhänt diktatur som förenar yxkommunism med rovkapitalism, markerar idrottskapitalismens slutgiltiga genombrott i Kina. Dahlén tecknar i sin artikel bakgrundshistorien, med exempel som amerikansk basketball, som redan i slutet av 1980-talet gjorde inbrytningar på en rad nya marknader, däribland, och främst, Kina; europeisk fotboll kom till Kina på 1990-talet, och formel 1 på 2000-talet. Det har sagts förut: Mot den sortens ekonomiska intressen har humanistiska tankar om demokrati och självbestämmande inte mycket att sätta emot.

PETER DAHLÉN är førsteamanuensis vid Institutt for informations- og medievitenskap, Universitetet i Bergen samt Professor II i idrottshistoria vid Norges idrettshøgskole, Oslo. Till artikeln
Kristian Gerner
Inför sommar-OS i Beijing: En historisk betraktelse

Idrotten, sägs det, kom till det grekiska fastlandet från Kreta, där den uppstått under den minoiska kulturen ca 3000–1700 f.v.t., och under den mykenska perioden (1500–1000 f.v.t.) utvecklats med nya tävlingsformer och fastare regelverk. Fastlandsgrekerna fortsatte utvecklingen av idrotten mot mer utpräglad tävlingsidrott med färre uppvisningsinslag, och man införde nya grenar som innebar mer av tävling man mot man. Exempel är kapplöpning och kappkörning med häst och vagn; båda dessa ingick i de olympiska spel som inleddes 776 f.v.t. och pågick i olika former fram till 393 v.t., då de förbjöds av kejsar Theodosius. Under dessa nästan tolvhundra år förändrades spelens karaktär och innehåll, men till de klassiska olympiska grenarna brukar man räkna boxning, brottning, pankration (en blandning av boxning och brottning), hästsport (ritt, två- och fyrspann), löpning, samt femkamp (brottning, diskus, längdhopp, löpning, spjut).

Kroppsdyrkan genomsyrade antikens Grekland. En vältränad kropp var i mångt och mycket målet för den unge mannens fostran, och redan som barn skolades pojkar i fysisk träning som en del av deras uppfostran och utbildningen. Den fysiska och andliga skolningen syftade till att skapa goda män i de grekiska stadsstaterna, men kroppskulten var också ett mål i sig. Ungdomar tränade nakna, gärna till musik, och den erotiska konnotationen understryks av att gymnasiernas främsta gudom var Eros. Men nakenheten hade också icke-erotiska innebörder. Målet med fostran var att uppnå arete, excellens, som krigare, atlet, medborgare, tänkare, talare. Nakenheten blev därmed en manifestation av arete: den förträfflige har inget att dölja, dygden är hans klädnad.

Man undrar så smått vilka delar av de antika idealen Pierre de Coubertin hade i åtanke när han, i sin strävan att återupprätta Frankrikes ära efter det nesliga nederlaget mot Preussen 1871, introducerade tävlingsidrott enligt olympisk modell i syfte att förvandla fransk ungdom till starka män och kraftfulla ledare. Med tanke på tidsandan vid 1800-talets slut var det knappast eroticeringen, utan snarare just fysisk och intellektuell arete. Med längtansfulla blickar riktade mot det ärorika antika Grekland inleddes i alla händelser den moderna olympiska eran, och med andra exempel på nostalgisk längtan efter antika ideal inleder Kristian Gerner sin personliga betraktelse över de moderna olympiska spelens historia. Med Berlin-OS 1936 som ett slags resonansbotten leder han läsaren på en lärd resa genom ett drygt sekel av olympiader – insiktsfullt, kunnigt, kritiskt.

KRISTIAN GERNER är professor i historia vid Lunds universitet. Till artikeln
Jørn Hansen
Fra OL i Moskva til OL i Beijing: En diskussion om boykot som politikkens moralske erstatning

Under vårens bitvis häftiga meningsutbyten rörande de olympiska spelen i Beijing i sommar har krav på bojkott av spelen rests från olika håll i olika länder – om än som regel halvhjärtat, som om de som ställt kraven inte vore helt övertygade om det troliga i att dessa skulle hörsammas och realiseras. Och kanske är bojkotternas tid förbi när det gäller olympiska spel; tidigare bojkotthot och fullgångna bojkotter manar knappast till efterföljd. De första spel som frambringade så starka känslor att bojkott kom på tal var sommarspelen i Berlin 1936. Leif Yttergren har i dessa spalter redogjort för kraven på bojkott av Berlin-spelen som följde på den allt mera judefientliga politiken i Tredje Riket, och försöken från IOK och dess president, svensken Sigfrid Edström, att lägga locket på kritiken och hålla undan för bojkottkraven. Deras arbete kröntes med framgång; endast ett land uteblev av politiska skäl. Spelen i Montreal 40 år senare bojkottades av 28 afrikanska nationer i protest mot att Nya Zeelands rugbylag turnerat i Sydafrika tidigare samma år. Bojkotten var sannolikt en viktig symbolhandling, men det skulle dröja nästan 15 år innan apartheid upphörde i Sydafrika. Moskva-spelen 1980 bojkottades av en rad västländer som en protest mot Sovjetunionens invasion av Afghanistan året innan. Sovjets ockupation av landet pågick dock i ytterligare tio år. Den sovjetledda bojkotten mot OS i Los Angeles 1984 omfattade 14 länder, främst inom östblocket, och får närmast betraktas som en hämndåtgärd för bojkotten 1980. Möjligen ledde denna sovjetiska sandlådereaktion till att bojkottvapnet i OS-sammanhang desarmerades för gott.

Bojkottkraven inför årets spel får en släng av realism när de riktas mot statschefer och andra politiker som är inbjudna att på plats uppleva det högtidliga öppnandet av spelen i Beijing – ceremoniell bojkott, med andra ord. En del statschefer och andra politiker har faktiskt hotat med att utebli om Kina inte inleder samtal med anhängarna av ett fritt, eller friare, Tibet. I Danmark fick denna fråga en pikant extra dimension; kraven restes i Danmark på att danska politiker och landets kronprins skulle avstå från deltagande i öppningsceremonin – samme kronprins som aspirerar på en plats i Internationella Olympiska Kommittén efter Kai Holm, som avgår 2009. En partipolitisk debatt uppstod som följdes med stort intresse av Jørn Hansen, inte minst eftersom den var ett besynnerligt omvänt eko av diskussionen 28 år tidigare; de som 1980 var emot var nu förespråkare för bojkott, och vice versa. Hansens artikel, som tar sin utgångspunkt i ett citat av PO Enquist om idrotten som politikens moraliska ställföreträdare, bjuder på en samtidsanalys i historiskt ljus, där inhemsk partipolitik framstår i all sin ankdammsaktiga småsinthet och förvirring.

JØRN HANSEN är idrottshistoriker och verksam som lektor och forskningsledare vid Institut for Idræt og Biomekanik, Syddansk universitet, där han ingår i forskningsenheten Idræt, Krop og Sundhed. Till artikeln
Björn Sandahl
Hur dopningen blev ett idrottsproblem: En gestaltning av dopningsfrågan i de olympiska spelen utifrån två fallstudier

Bruket av prestationshöjande medel i samband med idrott är lika gammalt som idrotten självt. Redan de gamla grekerna sägs ha hjälpt sina atleter att uppnå bästa möjliga resultat genom speciella dieter och behandlingar. Man ska också ha experimenterat med olika gifter extraherade ut fikon och svamp. Härom vittnar filosofen Filistratos och läkaren Galenos, och man kan finna referenser i Iliaden och Odyssén. Exemplen är många, och handlar väl i grunden om en synnerligen mänsklig motsättning, den mellan ambition och lättja, mellan citius, altius, fortius och att spara på krafterna för kommande stordåd. I denna ambivalens mellan olika drifter ligger en viktig del av förklaringen till människans framsteg under hela civilisationsprocessen. Inom den tidiga idrotten handlade det i stor utsträckning om att överhuvudtaget orka, som i de engelska gångtävlingarna som på 1870-talet kunde pågå i en vecka över en sträcka på 80 mil (då hjälpte opium) eller de populära sexdagarsloppen på cykel (nitroglycerin spädde på krafterna). Vi har i dessa spalter kunnat läsa Fred Lortz, som plockade hem maratonguldet i de olympiska spelen i St. Louis genom att åka bil halva sträckan. Han avslöjades dock, och segern tilldömdes istället Thomas Hicks, som klarat av att ta sig i mål med hjälp av stryknin och konjak. Bilturen var fusk, men dopning var inget problem.

De olympiska spelen har blivit skådeplats för ett antal uppmärksammade dopningsfall – mest känt är väl Kanadas 100-meterslöpare Ben Johnson, Söul 1988 – och OS är också en viktig arena för kampen mot dopning. Men så sent som 1968, då OS gick i Mexiko City, var det fortfarande tillåtet att dra i sig ett par starköl innan skyttemomentet i modern femkamp, för att lugna nerverna. Men bara ett par, och tävlingsledningen kunde vara nog så sträng om gränsen på 0,4 promille överskreds. Det fick svensken Hans-Gunnar Liljenwall erfara. Genom att inte hålla reda på hur mycket han verkligen drack blev han den förste någonsin som diskvalificerades för bruk av dopningspreparat vid olympiska spel, vilket också medförde att Sverige fråntogs lagbronset. Liljenwall är ett av två svenska fall av dopning i OS som Björn Sandahl studerar och analyserar i sin artikel; den andra är brottaren Tomas Johansson, som ertappades med anabola steroider i kroppen i Los Angeles-spelen 1984 och blev av med sin silvermedalj. Sandahl är speciellt intresserad av hur den svenska medierapporteringen förändrades under de 16 år som förflöt mellan Liljenwalls och Johanssons dopningsavslöjanden, och han har läst Aftonbladet och Expressen för att få ett mått på synen på dopning i den svenska idrottsoffentligheten. Trots att undersökningen omfattar bara två fall, kan Sandahl dra flera intressanta slutsatser om såväl dopningens som idrottens och medias utveckling, även bortom 1984.

BJÖRN SANDAHL är forskare och forskningsadministratör på Södertörns högskola.
Till artikeln
Rolf Yrlid
Med ”Bang” till Berlinolympiaden 1936

Barbro Alving, signaturen Bang, är en färgstark figur i svensk presshistoria. Efter studentexamen inledde hon 1928 sina studier vid Stockholms högskola, men avbröt dem samma år för att som nittonåring bli volontär på Stockholms Dagblad. Efter några år som redaktionssekreterare på veckotidningen Idun – ”för kvinnan och hemmet” – återupptog hon studierna, för att tre år senare hoppa av för gott, utan examen, för en anställning som journalist på Dagens Nyheter 1934. Alvings lediga prosa och hennes humoristiska och humanistiska anslag uppmärksammades av tidningsledningen, och när DN ville komplettera den rena idrottsbevakningen av de olympiska spelen i Berlin 1936 skickade man den blott tjugosjuåriga Alving. Uppdraget var att spegla vardagen i Tyskland och Berlin under spelen, inte att agera utrikes- eller sportreporter. Det blev starten på en lång karriär som resande reporter; inte minst rapporterade hon från en rad krigsskådeplatser. Alving lämnade Dagens Nyheter 1959 i protest mot tidningens krav på svenska atomvapen. Hennes journalistiska gärning förlade hon därefter till Vecko-Journalen som reporter och kåsör (under pseudonymen Käringen mot strömmen). Under hela sin karriär recenserade hon dessutom både film och deckare, och hon gjorde flera radioprogram. Barbro Alving dog 1987.

Alvings reportage från Berlin under juli-augusti 1936 blev mycket uppmärksammade i Sverige. Hon ringde hem sammanlagt 18 reportage under sina fyra veckor i den tyska huvudstaden, och när hon kom tillbaka till Stockholm förvånades hon, och smickrades, över sin plötsliga celebritetsstatus: ”Tyck inte att jag skryter men jag måste ju säga som det är. Kapten var för första och enda gången artig och jag fick 300 kronor i gratifikation. Så nu är man Sveriges styvaste journalist, piddelipej, komiskt det är vad det är. Men du fattar ju att jag är glad, det här klarar hela karriären”. Författaren Rolf Yrlid, med bland annat ett antal uppmärksammade dokumentärromaner bakom sig, stötte på Bang när han arbetade med sin senaste roman, Till Madrid: Tre svenskars närvaro under det spanska inbördeskriget (2006); en av dem var Alving, spanska inbördeskriget var en de krigshärdar hon rapporterade från. Intresset som då väcktes har avsatt sig i en kommenterad sammanställning av Alvings Berlinreportage, Dagbok från Berlinolympiaden 1936 (Atlantis 2008), samt en specialskriven artikel för idrottsforum.org i vilken han framhåller Bangs förmåga att ta med sig sina läsare till de händelser hon bevittnar och beskriver, att levandegöra skeenden på ett närmast filmiskt sätt. Barbro Alving framstår som en av förra seklets mest betydande svenska journalister, och med Rolf Yrlids hjälp får vi göra henne sällskap i det som blev hennes första stora journalistiska framgång.

ROLF YRLID är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet och författare.
Till artikeln
Peter Dahlén
”The Sex Issue”: Några tankar kring sexualiseringen av idrotten

Sexualiteten är en av människans mest grundläggande biologiska drifter, eftersom den är drivkraft i hennes strävan att genom fortplantning överleva som art. Redan reproduktionens natur, att kvinnan och inte mannen blir gravid, och att en enskild man på kort tid kan befrukta ett stort antal kvinnor medan en enskild kvinna vanligtvis befruktas av endast en man i taget, formar de sociala och kulturella könsrollsmönster som i stor utsträckning präglar relationerna mellan könen och synen på sexualitet i vår egen tid. Men de oändligt variationsrika uttrycken för mänsklig sexualitet visar att de biologiska grunddragen överlagras av sociala konstruktioner som är historiskt, geografiskt och kulturellt betingade. Religionen har utövat det enskilt starkaste inflytandet på utvecklingen av och uttrycken för sexualitet i västvärlden. Kristendomen hade fram till 1960-talet tvingande regler såväl för sexualitetens utövande inom och utom äktenskapet som för de synliga uttrycken för existensen av sexualitet i samhället. Med 60- och 70-talens sexuella frigörelse (ibland kallad revolution) blev det sexuella umgänget mellan människor friare, lagar som förbjöd spridning av pornografisk text och bild avskaffades, och sexualiseringen av det offentliga rummet inleddes. Den kristna religionen har numera i mångt och mycket spelat ut sin roll som moraliskt kontrollorgan när det gäller uttryck för mänsklig sexualitet i stora delar av Västeuropa, men dess moraluppfattning kommer fortfarande till användning i den sekulära kampen mot pornografi och andra offentliga uttryck för sexualitet.

Sexualiseringen av det offentliga rummet tar sig olika former, men den kvantitativt dominerande är exponeringen av kvinnokroppen, mer eller mindre avklädd, oftast i sexuellt lockande poser, i reklam, inom popmusikkulturen, i veckopress och månadsmagasin. Även om 1960-talets sexuella frigörelse var en viktig katalysator för kvinnofrigörelsen var den i än högre grad en motkraft, genom dess ensidiga inriktning på patriarkatets pornografiska preferenser. Kritiken, och motståndet, mot sexualiseringsprocessen gäller idag i första hand dess kvinnoförnedrande karaktär samt kommersialiseringen och brutaliseringen av mänskliga relationer som sexualitet och kärlek.

Också till idrottens offentlighet har sexualiseringen trängt in, inte helt oväntat. Vi ser dagligen våra vackraste kvinnliga, och ibland också manliga, atleter – internationellt såväl som på hemmaplan – medverka i sammanhang som ryggmärgsreaktivt kan uppfattas som sexualiserade, förnedrande för kvinnorna, besudlande för idrotten och idrottsrörelsen med dess sunda ideal. För att få ett underlag för ”arbetet mot sexualiseringen inom idrotten” uppdrog det svenska Riksidrottsförbundet åt sex forskare – tre män och tre kvinnor – att utveckla sina tankar kring problemet i skrift, texter som sedan samlats och publicerats i förbundets rapportserie. Peter Dahlén har läst rapporten och han har utvecklat sina egna tankar, på grundval av sin djupa kunskap om medialiseringen och kommersialiseringen – och för den delen sexualiseringen – av idrotten i Sverige och internationellt. Det har blivit ett spännande möte mellan Dahlén och de sex forskarna, en multidisciplinär korsbefruktning som berikar såväl frågeställningen som läsarens kunskaper.

PETER DAHLÉN är førsteamanuensis vid
Institutt for informations- og medievitenskap, Universitetet i Bergen samt Professor II i idrottshistoria vid Norges idrettshøgskole, Oslo. Till artikeln
Annika Eliasson
Snooker – en introduktion

Kösporterna har en lång historia, sannolikt är de äldsta varianterna från före 1000-talet, och möjligen med rötterna i krocket. Idag dominerar biljard, och det finns i huvudsak tre typer av spel: carambole, som spelas av två spelare på ett bord som saknar hål, pool, nummerboll eller 8-ball, som är den vanligaste formen av biljard och spelas på bord med 6 hål, samt snooker, som vi med Annika Eliassons hjälp ska lära oss mer om. Utöver dessa dominerande spel finns det åtskilliga lokala varianter och hybrider. Kösporterna är representerade i Sveriges Riksidrottsförbund genom Svenska Biljardförbundet, i danska DIF genom Den Danske Billard Union, och i norska NIF genom Norges Biljardforbund. World Pool-Billiard Association är erkänd som huvudorganisation för kösporterna av Internationella olympiska kommittén.

Snooker har sin upprinnelse bland engelska officerare i Indien under senare delen av 1800-talet. Biljard var populärt under den av regnperioder framtvingade inomhusvistelsen, och olika variationer utvecklades, man lade till bollar, färgade dem, etcetera. Det sägs att det var Sir Neville Chamberlain (nej, inte dén Neville Chamberlain) som hittade på både spelet och namnet – snooker var engelsk militärslang för nyutexaminerade kadetter från militärakademin i Woolwich som tjänstgjorde i Indien. Snookerspelets popularitet växte, särskilt sedan den ledande brittiske biljardspelaren John Roberts 1885 åkte till Indien för att träffa Chamberlain. 1927 spelades snooker-VM för första gången, och vanns av initiativtagaren Joe Davis. Vinstsumman var £6. 10s (2004 fick världsmästaren £250.000). Davies vann därefter varje VM fram till 1946. Efter kriget minskade snooker i popularitet, men när BBC började med färg-TV-sändningar 1969 valde man att sända snookerturneringen Pot Black för att demonstrera poängen med färg i teven. TV-snooker blev oerhört populärt, och snooker är idag den överlägset mest populära biljardsporten i hela det brittiska samväldet.

I Sverige spelar snooker en betydligt mer undanskymd roll, utom möjligen för en del TV-tittare. Eurosport har sedan många år visat både VM och andra turneringar, med den fantastiske Kim Hartman vid kommentatorsmikrofonen. Annika Eliasson inleder faktiskt sin artikel om snooker med att kommentera Eurosports öde i kabel-TV-bolaget ComHems utbud. Därefter redogör hon för spelets idé och reglerna i snooker, vilket innebär att åtminstone denne redaktör kommer att sitta gjuten vid teven nästa gång det visas snooker – och äntligen förstå vad det handlar om! Vidare presenterar hon de viktigaste spelarna idag, samt reflekterar över kvinnornas plats i snooker och Sveriges möjligheter att göra sig gällande som snookernation.

ANNIKA ELIASSON är FD i sociologi och driver företaget Annika Eliasson Academic E-learning. Till artikeln
Joyce Kay
A Blinkered Approach? Attitudes Towards Children and Young People in British Horseracing and Equestrian Sport

Galoppsporten har en lång och händelserik historia – man kan härleda organiserade tävlingsformer så långt tillbaka som till de romerska fyrspannstävlingarna; Oden och de nordiska gudasagorna nämns inte sällan i sammanhanget. Av allt att döma är det emellertid i England och på Irland som galoppsporten utvecklades till de tävlingsformer vi har idag. Det första dokumenterade tävlingslöpet ägde rum i Smithfield, London, 1174 i samband med en hästmarknad. Nästa tecken på sportifieringen av galoppritten är från 1512, då, vad man vet, för första gången ett pris utdelades till segraren i en galopptävling. Riktig fart tog utvecklingen i och med att den lilla staden Newmarket i Suffolk i början av 1600-talet blev centrum för galoppsporten i England; den är fortfarande den viktigaste orten för uppfödning och träning av tävlingshästar. Galoppsporten, också känd som Sport of Kings, är en stor publiksport i Storbritannien, och spel på hästar är en grundpelare i den brittiska spelindustrin med en omsättning i storleksordningen 5–6 miljarder pund, av vilket ca 100 miljoner pund går tillbaka till galoppsporten via en statliga pålaga. Det finns två dominerande typer av galopptävlingar, slätlöp och hinderlöp, och av 60 brittiska galoppbanor är en dryg tredjedel hinderlöpbanor, en knapp tredjedel slätlöpbanor, och resten har banor för båda löptyperna.

Brittisk galoppsport hamnar emellanåt i rampljuset på grund av annat än rent sportsliga framgångar. Hästar och jockeyer har avslöjats som dopade, och de senare anklagas med jämna mellanrum – och fälls dessutom då och då – för att medvetet förlora lopp mot betalning. Lester Piggott, legendarisk slätlöpsjockey, fängslades på 1980-talet för grovt skattebrott. Galoppsportens koppling till gangstervärlden är väl dokumenterad. Men ett på längre sikt betydligt allvarligare hot mot galoppsportens framtid lyfter Joyce Kay fram i sin artikel för idrottsforum.org; det handlar om att trygga försörjningen av framtida generationer till sporten. Medan alltfler galoppbanor strävar efter att locka barnfamiljer och bryta den olyckliga kopplingen som branschen har till olika former av skumraskaffärer och till och med grov brottslighet, så kan Kay visa att det i första hand är föräldrarna man vill nå. Arrangemang för barnen har som regel lite med själva hästsporten och hanteringen av hästar att göra; istället erbjuder man tivoli och andra liknande aktiviteter för barnen, och avstår därmed från att bygga en framtidsinriktad relation med ett genuint intresse för hästar och hästsport. En ljuspunkt i denna generationsproblematik är The Pony Club, en organisation som sedan 1928 arbetar med att främja hästsportintresset bland barn – tidigare främst överklassbarn – och som nu skakat av sig klasstämpeln och sedan mitten av 1990-talet dessutom arrangerar galopptävlingar med ponnies för 10–15-åringar.

JOYCE KAY är FD i ekonomisk och social historia, och research fellow vid Dept. of Sport Studies, University of Stirling. Till artikeln
Peter Enehag
USA sitter i vinnarhålet: EU och förrättsligandet av idrottsfältet

I samband med en tidigare artikel om Europeiska Unionen och dess idrottspolitik kunde vi konstatera att i det idrottsliga sammanhanget, liksom inom andra områden som EU anser sig ha anledning att inkludera i sitt kompetensområde, finns en markerad tendens till att vilja ”ställa allt till rätta” genom påbud och direktiv. Och bäva månde sporteuropa, och särskilt dess organisationer, inför det senaste årets utveckling. Den 11 juli 2007 antog EU-kommissionen sitt ”White Paper on Sport”, där man presenterade riktlinjerna för unionens politik på idrottsområdet. Rapporten fick ett blandat mottagande – dock, från FIFA och IOC, i ett gemensamt uttalande, ett entydigt avståndstagande på grund av de långtgående regleringar som ansågs ingripa i de internationella förbundens möjligheter att fullfölja sin självpåtagna historiska uppgift att leda idrottsutvecklingen i Europa. Samma dag, den 11 juli, publicerades ett handlingsprogram, ”’Pierre de Coubertin’ Action Plan”, med 53 konkreta åtgärder som tillsammans syftar till att realisera tankegångarna i ”White Paper”. Den 17 mars 2008 träffades EU-ländernas idrottsministrar och presidenterna i den europeiska och de nationella olympiska kommittéerna i EUs ordförandeland Slovenien för informella diskussioner om idrottsfrågorna inom EU, och man antog därvid ett gemensamt dokument om idrottens sociala betydelse och vikten av dialog i idrottsfrågor. Den 8 maj röstar EU-parlamentet om en motion med en detaljerad plan för EU-fieringen av sport i Europa. Under förutsättning att alla staterna i unionen ratificerar det så kallade Lissabonfördraget under året, så kommer EUs kompetensområde fortsättningsvis att inkludera också sporten.

Vad den konkreta innebörden blir av att europeisk idrott regleras av EU är en öppen fråga. Den europeiska idrottsmodellen, som Peter Enehag tar som utgångspunkt i en jämförande analys i förhållande till den amerikanska motsvarigheten, präglas av en pyramidformad struktur, och även om EUs idrottspolitiska ambition, till de globala idrottsmogulernas förtret, inte fullt ut understödjer den utformningen, så går den å andra sidan inte så långt bort från den som många hade önskat. Pyramidformen representerar samtidigt en form av demokrati som till stor del bygger på de olika aktörernas ömsesidiga beroende, horisontellt och vertikalt. Typiskt är också att amatöridrott och professionell idrott inte är fundamentalt åtskiljda. Den amerikanska idrottsmodellen bygger istället på en klar åtskillnad mellan å ena sidan amatörsport och sport inom utbildningsinstitutionerna, och å den andra proffsidrotten som i USA har mer av underhållningskaraktär och som bedrivs under affärsliknande former. De två modellerna ger upphov till skilda regleringsstrategier från samhällets sida. Enehags artikel bygger på en D-uppsats i idrottsvetenskap med juridisk och rättssociologisk inriktning, och hans komparativa studie av de två modellerna ställer intressanta och provokativa frågor bortom rätten och regleringarna: Vad vill vi ha idrotten till? Vilken roll ska idrottens spela i samhället?

PETER ENEHAG är magisterstudent vid Enheten Idrottsvetenskap, Malmö högskola. Till artikeln
Mikael Lindfelt
Som dialogintresserad gäst i Torbjörn Tännsjös idrottsetiska finrum

Det finns många goda grunder för en kritisk hållning till den moderna elitidrotten, den som kännetecknas av långt driven professionalisering och kommersialisering, och som är medierad och global till sin karaktär. Idrottskritik formuleras huvudsakligen utifrån två olika hållningar eller perspektiv, dels ett vänsterpolitiskt, dels ett etiskt-filosofiskt. Vänsterns idrottskritik är, enkelt uttryckt, en konsekvens av en marxistisk eller socialistisk samhällsanalys, och tar sin utgångspunkt i den idrottsliga praktiken i syfte att förändra den. Kritiken riktas således mot just kommersialiseringen och den kommodifiering av idrott som denna leder till, men också mot stjärnkulten, mediemanipulationerna, et cetera. Det andra kritiska perspektivet är det filosofiska – låt vara att många idrottskritiska filosofer av facket också är en del av den marxistiska vänsterns kritik av sport. Men filosofisk kritik av idrott kan ta sig en mängd olika uttryck; för att låna ett exempel från svensk botten så finns en stark riktning som är kritisk till idrottens dopningsförbud och som snarare förespråkar legalisering av bruket av prestationshöjande farmaka, och till och med gendopning.

William J. Morgan är en filosof med ett tydligt vänsterperspektiv som flitigt publicerar böcker och artiklar om sport. Hans senaste bok är andra, grundligt reviderade, utgåvan av antologin Ethics in Sport (Human Kinetics), där ett fyrtiotal författare i 35 kapitel på totalt nästan 500 sidor behandlar etiska spörsmål inom idrotten. Vi bad Mikael Lindfelt om en recension, och vi fick i retur den recension vi bad om men i formen av en essä där han dessutom går i detaljerat svaromål mot ett av kapitlen i boken. Tre svenskar har bidragit med texter till Ethics in Sport, alla tre praktiska filosofer: Claudio Tamburrini, Christian Munthe och Torbjörn Tännsjö. De två förstnämnda medverkar i dopningsdelen, med väl och vitt kända åsikter i detta ämne. Torbjörn Tännsjö har två bidrag med, ett om sexuell diskriminering inom idrott, och ett betitlat ”Is Our Admiration for Sports Heroes Fascistoid?”. Det är detta senare kapitel som vår recensent sett sig föranlåten att reagera på, och utveckla en kritik av. Följer på äkta och djupt känd beundran för vinnaren med automatik förakt för förloraren, ”förakt för svaghet”? Lindfelt ifrågasätter själva utgångspunkten för Tännsjös resonemang, och hans recensionsessä erbjuder en fördjupad kritisk reflektion kring denna uppfattning, och ett alternativt sätt att kontextualisera och förstå tävlingsmomentet inom elitidrotten.

MIKAEL LINDFELT är docent i etik vid Teologiska fakulteten, Åbo Akademi. Till artikeln
Wray Vamplew
Child Work or Child Labour? The Caddie Question in Edwardian Golf

Vad är barnarbete? Vi är faktiskt betingade att tänka på ett visst sätt när vi hör ordet: barn som knyter persiska eller turkiska mattor tills de förlorar synen; barn som för småpengar syr Nikes dyra trainers; överhuvudtaget barn i tredje världen som utnyttjas av multinationella företag för att till låga kostnader producera konsumtionsartiklar åt västvärldens välmående befolkning. När dessa bilder frammanades av västliga media i början av 1990-talet var det många som blev upprörda och ville befria barnen från låglöneslaveriet. Men det är mer komplicerat än så. Barn har arbetat i alla tider, de har bidragit till hela familjens försörjning efter förmåga. I takt med stigande välstånd och civilisationsgrad har västvärlden kunnat frigöra barnen från behovet att arbeta och istället ge dem en trygg barndom och utbildning för framtida trygghet. Men i stora delar av världen har barn fortfarande en viktig roll att spela i familjeekonomin, och alternativen till arbete är oftast sämre materiella förhållanden för hela familjen och mera sällan ordnad skolgång. De mera sansade reaktionerna på avslöjandena finns till exempel i ILOs konvention 182, om att avskaffa de värsta formerna av barnarbete, och i FNs barnkonvention som explicit förbjuder ekonomiskt utnyttjande av barn och skadligt arbete och arbete som på annat sätt hämmar barnets utveckling.

Vad är barnarbete inom idrotten? Men, det finns väl inte? Nej, det är inte helt lätt att hitta barnarbete inom idrotten i modern tid, åtminstone inte barnarbete som bryter mot FNs och ILOs konventioner på området. Wray Vamplew nämner som exempel just produktionen av idrottsmateriel, men också östblockets flickgymnaster före murens fall, som underkastades omänskliga träningsregimer från riktigt unga år, och unga afrikanska fotbollsspelare som importeras till Europa och sedan slängs åt sidan när de inte klarar konkurrensen. Istället vänder han blicken bakåt i tiden, och konstaterar att man i England kring förra sekelskiftet hade både pojkjockeyer inom galoppsporten och pojkcaddies inom golf. Det är den senare formen av barnarbete som är föremål för Vamplews banbrytande forskning. Han har kartlagt arbetsmarknaden för caddies under decennierna före och efter år 1900, och han kan konstatera att en övervägande majoritet av de brittiska golfklubbarnas caddies utgjordes av barn, unga pojkar mellan 12 och 16 år. Med hjälp av samtida dokument såväl som sekundära källor, som jubileumsböcker från 100-årsfirande golfklubbar, beskrivs livet för de unga golfarbetarna med avseende på deras arbetsförhållanden, ekonomiska ersättning, allmänna välfärd och utbildning. Artikeln formar sig till ett stycke socialhistoria om en tid och om liv som vi tidigare visste mycket lite om.

WRAY VAMPLEW är förste innehavaren av Skottlands första professur i idrottshistoria, vid Dept. of Sport Studies, University of Stirling. Till artikeln

Alex Dumas & Sophie Laforest
Intergenerational Conflict: What can skateboarding tell us about the struggles for legitimacy in the field of sports?

Den ungerskfödde judiske sociologen Karl Mannheim (1893–1947) fick sin högre utbildning i Tyskland under bland andra Georg Simmel, och arbetare en tid för Max Webers bror Alfred. Han hade hunnit bli professor i sociologi i Frankfurt när han 1933 flydde Tredje riket för England, där han åtnjöt en kort med framgångsrik akademisk karriär. I essän ”The Problem of Youth in Modern Society”, publicerad 1943, utvecklade Mannheim tanken att varje samhälle kommer att få problem med sina ungdomar. Ungdomsgenerationen har inte gjort några investeringar i det samhälle de lever i; tvärtom har en på förhand given social, ekonomisk och kulturell ordning påtvingats dem och de känner ingen naturlig lojalitet gentemot denna ordning. Ungdomar tar inte heller med nödvändighet intresse i det bestående systemet; snarare är de benägna att ifrågasätta föregående generationers samhällsbygge, dess synsätt och sociala normer, och häri ligger kärnan till varje tids ungdomsrevolt. Revolten och dess underliggande idévärld är också fröet till de alternativa samhällssystem som växer fram, i tanken eller som experimentella öar i det etablerade systemet. Mannheims generationsteori, ytterligare utvecklad i essän ”The Problem of Generations”, har efter årtionden i träda aktualiserats under de senaste 10–15 åren – en utveckling som dock blott undantagsvis märks i nordisk sociologi och samhällsanalys.

Nyttan av att komplettera de klassiska sociologiska kategorierna klass, kön och etnicitet med ett generationsperspektiv demonstreras på ett utmärkt sätt av Alex Dumas och Sophie Laforest i deras analys av svårigheterna för dagens skateboardgeneration att få acceptans för skejtkulturen och för de betydande materiella behov som följer med utvecklingen av skateboardåkning som idrott. Den empiriska grunden består av skejtparkbeståndet i Montréal, Québec, där 11 skejtparker studerades under en tvåårsperiod genom observation (383 dagar), och 23 djupintervjuer med unga skejtare av båda könen genomfördes. Författarna analyserade också hur skateboardproblematiken kom till uttryck i pressen. Skateboardkulturen kan förvisso ses som en alternativ kulturyttring – och skateboardåkning definitivt en alternativ sport – helt i linje med Mannheims teori, och åkarna stöter på motstånd i utövandet av sin sport, såväl från kommunala myndigheter som är snåla med investeringar i skejtparker som från boende kring parkerna och andra medborgare. Dumas och Laforests undersökning och deras artikel här på idrottsforum.org ger insikt i en viktig del av den sociologiska teoribildningen, och en bild av skateboardgenerationens sammansättning, gemensamma värden och mål, men därutöver dessutom grunddragen för en teoretisk förståelse av hur fritidssysselsättningar sportifieras och av svårigheterna att skapa legitimitet för nya, generationsbundna sporter.

ALEX DUMAS, sociologidoktor, är Assistant Professor vid School of Human Kinetics, University of Ottawa. SOPHIE LAFOREST är doktor i epidemiologi och Professeure agrégée vid Département de kinésiologie, Université de Montréal. Till artikeln

Alf-Ivar Rabben Nordsetrønningen
Et flashback fra La Castellane: En analyse av fremstillingen i norsk dagspresse av Zinedine Zidane under fotball-VM 2006

Vi tar numera medieringen för given när det gäller sport. Nog var vi väl alla på plats, med de övriga 69.000, den där ödesdigra söndagskvällen i juli på Berlins Olympiastadion, för att tillsammans se den på förhand svårtippade finalen i FIFA World Cup mellan Frankrike och Italien. Med Shakiras magdans på näthinnan och hennes och Wyclef Jeans specialversion av Hips Don’t Lie ringande i öronen såg vi Zinedine Zidane efter bara sju minuter föra Frankrike till ledning på straff, en elegant, nästan nonchalant chip, ribba-in, nätt och jämnt. Bara tolv minuter senare såg vi hur Pirlos eleganta hörna från höger möttes av Marco Materazzis skalle, och det var kvitterat bakom en chanslös Fabien Barthez. Trots publikvänligt attackspel från båda sidor dröjde sedan nittio minuter innan något av avgörande betydelse hände – och när det hände var det återigen Zidane och Materazzi som var i farten, och det som hände kommer att leva länge i det kollektiva minnet hos fotbollsälskare världen över.

Det har diskuterats och spekulerats till överdrift om vad det var Materazzi sa till Zidane som fick denne att vända sig om och rasande skalla honom i bröstet, helt öppet, och, får man anta, i full medvetenhet om vilka konsekvenserna skulle bli. Alf-Ivar Rabben Nordsetrønningen lägger inte heller sitt krut på att fortsätta i det spåret. Istället gör han, med hjälp av närläsning av ett antal artiklar i de norska dagstidningarna Aftenposten och VG skrivna i samband med Frankrikes matcher i VM, en mycket intressant och informativ analys av sportjournalisters syn på fotbollsgiganten Zidane som, när han var riktigt bra och lugn och fin, var en exemplarisk fransman, och när hans sinne rann var en invandrargrabb från La Castellane, immigrantghettot i Marseille där han växte upp. Med teoretisk förankring hos bland andra Gary Whannel, Liz Crolley och David Hand, visar författaren hur de två undersökta tidningarna hemfaller till grovhuggen stereotypisering på basis av såväl etnicitet och maskulinitet. Nordsetrønningen, som tidigare bjudit på en underhållande analys av den norska TV-kanalen NRK1s referat av öppningsceremonin i Turin, uppvisar åter stor känslighet i analysen och utvecklat sinne för de små detaljerna och de stora dragen och hur de hänger samman.

ALF-IVAR RABBEN NORDSETRØNNINGEN studerar medier och sport vid Institutt for informations- og medievitenskap, Universitetet i Bergen. Till artikeln
Jan-Ola Högberg
Om idrottstränares pedagogiska och didaktiska kompetens

Jan-Ola Högberg vid Högskolan Dalarna har ägnat avsevärd forskarmöda åt att studera den svenska idrottsrörelsens ”första linje”, ledarna och tränarna som ser till att idrottsintresserade barn och ungdomar får ett fotfäste i rörelsen och fortsätter att förbättra sig sportsligt inom ramen för deras förutsättningar. I en artikel betitlad ”Idrottsledaren som hälsofostrare”, publicerad på idrottsforum.org den 28 mars 2007, redovisar han en studie av 106 barn- och ungdomsledare inom idrottsrörelsen i Dalarna, med syftet att kartlägga deras attityder till att förverkliga de högt ställda ambitionerna i idrottsrörelsens styrdokument, främst den grundläggande Idrotten Vill, när det gäller hälsofostran. Högberg fann att de undersökta idrottsledarna ofta saknade kunskap om idrottens hälsomål, deras engagemang i denna del av verksamheten var svagt, de saknade beredskap att utforma träningen så att den motsvarade målen. Problemet är enligt Högberg den rörelseinterna utbildningen, som inte bibringar ledarna de kunskaper och det engagemang som krävs för att intentionerna ska ha en chans att realiseras. Under april utkommer Jan-Ola Högberg med en ny bok, Effektiv idrottsträning: Rörelselära i teori och praktik (SISU Idrottsböcker; vi återkommer med en recension), och i föreliggande uppdatering av forumet kan vi publicera hans avrapportering av en spännande och informativ studie om svenska idrottstränares pedagogiska och didaktiska kompetens.

Den nya undersökningen tar sin utgångspunkt i forskning som visat att innovationer inom svensk idrott är sparsamt förekommande, och bygger på deltagande observation av träningspass i kombination med analys av videoupptagningar av den observerade träningen. Fjorton idrottstränare i varierande ålder och av bägge könen, verksamma i olika idrotter och på regional, nationell och internationell nivå, medverkade. Observationsstudien följdes upp med intervjuer enligt simulated recall-metoden (SR), och hela det insamlade datamaterialet analyserades mot bakgrund av en trestegs kompetensskala där den högsta nivån innebär bland annat förmåga att relatera sin egen träningsmetodik till pedagogiska teorier, att ha ett didaktiskt förhållningssätt till träningen, och att göra etiska överväganden. Endast fyra av de 14 kvalade in i högsta divisionen, och dessa fyra var de enda i hela gruppen med formella, ”civila” pedagogiska utbildningar – en 1–7-lärare, en fritidspedagog och två idrottslärare!

JAN-OLA HÖGBERG är
universitetsadjunkt i idrott vid Avdelningen Pedagogik, Högskolan Dalarna. Till artikeln

Henning Eichberg
The Body, the Power, and the People: New Perspectives of Body Politics

I en review essay juxtaponerar Henning Eichberg två nyutkomna böcker som var och en på sitt sätt ger ny näring åt diskussionen om kroppen, ett genomgående tema i Eichbergs forskning och teoriutveckling och en central frågeställning inom en vital del av den danska idrottsforskningen vilket framkommit i en serie artiklar på forumet som ingått i temat ”Tæt på kroppen: Dansk idrætsforskning i fokus”. De två böckerna är The Body in Question: A Socio-Cultural Approach (Routledge) av den brittiske sociologen Alan Petersen, professor vid University of Plymouth, och Vanvid og virekelighed: En økologisk omtænkning (Hovedland) av John Holten-Andersen, civilingenjör och lektor vid Danmarks Tekniske Universitet.

Alan Petersen diskuterar det nyväckta intresset för kroppen bland forskare och vanligt folk, och han visar att kroppen blivit föremål för individualisering, medikalisering och kommodifiering. Vad betyder det att medicinvetenskapen lägger stora resurser på att utveckla teknologier för att forma kroppen efter innehavarens önskemål, med åtföljande kommers och konsumtionshysteri. Hans framställning bjuder på spännande och upplysande empiriska exempel, men uppvisar på flera punkter svaghet i den teoretiska analysen. John Holten-Andersens bok är en populär filosofihistorisk studie som tar sin utgångspunkt i tanken att i begynnelsen var kroppen, snarare är ordet, och sedan följer ord–kropp-dualismen och andra dualismer i västerländsk filosofi under 2000 år. Andersens resonemang är kunniga och utmanande mot konventionellt tänkande, men kan ställvis framstå som väl naiva när de läggs till grund för politisk analys.

I Henning Eichbergs läsning av de två böckerna ter det sig naturligt att ställa dem intill varandra, att läsa Holten-Andersen som en fortsättning på Petersen. I en avslutande analys av de två böckerna och deras både väsensskilda och sammanhängande tankegångar, stimuleras Eichberg till spännande reflektioner över kroppens återkomst i akademisk forskning från 1970-talet fram till idag, och han relaterar dessa tankegångar till idrotten, som för övrigt fått en oförklarligt undanskymd plats två böcker vars centrala tema är den mänskliga kroppen.

HENNING EICHBERG är forskare vid Center for idræt, sundhed og civilsamfund, Syddansk Universitet. Till artikeln
Halvdan Haugsbakken
El Espectáculo, a Deep Play: The FC Barcelona and Real Madrid Rivalry in Basketball

Vad är idrotten utan sin publik? Platt intet, kan man med stor tyngd hävda. I och med de moderna elitsporternas höga kommersialiseringsgrad är beroendet av stora intäkter av avgörande betydelse för att en hög nivå på arrangemangen ska kunna upprätthållas. Och det är inte längre biljettpengar som är den dominerande intäktskällan i dagens eventidrott, även om de inte helt saknar betydelse, och i vissa sammanhang spelar en viktig roll för det totala ekonomiska utfallet av ett evenemang. Inte heller skulle enbart sponsorpengar räcka särskilt långt. Nej, det är alla dem som vill uppleva tävlingarna men som måste nöja sig med en medierad version, i första hand i form av televiserade bilder, som är idrottens viktigaste finansiärer.

Idrottens publik är således en heterogen skara, men inte bara i termer av den fysiska relationen till själva idrottshändelsen – avståndet i temporala eller spatiala termer – men också i förhållandet till de i idrottshändelsen deltagande atleterna. För att de högavlönade fotbollsspelarna i engelska Premier League ens ska springa in på plan krävs att internationella TV-bolag har betalat stora summor till klubbarna för sändningsrättigheterna. Å andra sidan, när de väl är inne på plan betyder det säkert mindre för deras känsla för spelet och agerande på plan att miljoner japanska TV-tittare ser matchen med sex timmars fördröjning, eller att kostymnissar på läktarna klappar avmätt när någon gjort mål. Viktigare är det faktum att deras lojalaste supportrar sitter på läktarna och uttrycker sin kärlek till laget genom sånger och ramsor, fanor, tröjor och halsdukar, bengaliska eldar, och inte minst att de uttrycker sin avsky gentemot motståndarlaget och dess supportrar.

Halvdan Haugsbakkens artikel om el espectáculo gör just supporterbeteendet till sitt studieobjekt. Det handlar om Barcelona FC, det handlar om basketball, och det handlar om the Dracs, drakarna, den mest hängivna av supportergrupper. Och det handlar om el clásico, den klassiska rivaliteten mellan Barça och Real Madrid, som spelar ut sig i alla sportsliga sammanhang, på fotbollsplanen likväl som i baskethallen. Haugsbakken, som är socialantropolog, har vetenskapligt studerad the Dracs med metoder som utvecklades i studiet av trobriander och andra i västerlandets ögon exotiska och primitiva folkgrupper. Den grundliga och engagerande etnografin beskriver organiseringen av en espectáculo i samband med Barças möte med värste rivalen, och blir dessutom föremål för spännande analys utifrån traditionella antropologiska begrepp som Victor Turners passagerit och Clifford Geertz deep play. Artikeln är rikligt illustrerad med bilder från den aktuella uppsättningen.

HALVDAN HAUGSBAKKEN är forskare och ph.d-student vid SINTEF Teknologi og samfunn, Gruppe for skole- og utdanningsforskning. Till artikeln
Rasmus Storm
En verdenskrig om medaljer

Det finns en tanke att vissa centrala samhällsfunktioner bör skötas av staten snarare än av privata aktörer, och det råder närmast total konsensus om denna grundtanke. När det kommer till att definiera vilka dessa centrala samhällsfunktioner är, går meningarna däremot kraftigt isär. Man kan närma sig frågan från två extrempositioner, där den ultraliberala nattväktarstaten innebär minimal statlig aktivitet utöver det som krävs för yttre och inre säkerhet, medan den klassiska kommunismen förespråkar förstatligande av i stort sett all samhällelig verksamhet. Empirin, det vill säga faktiskt existerande samhällen, uppvisar en stor variation när det gäller statens roll, men inom en relativt snäv variationsvidd. Viss infrastruktur anses till exempel av många höra till statens uppgifter, liksom vissa välfärdsstatliga funktioner, och i varierande grad är det också så det ser ut i världen idag. De många kompromisserna mellan extrempositionerna utgår från tanken att vissa samhällsfunktioner måste upprätthållas och staten är den ende aktör som har makt- och ekonomiska resurser för att garantera deras fortbestånd.

Frågan som inställer sig är naturligtvis var idrotten hamnar i den här balansgången. Traditionellt har det funnits två system här också, där USA varit en övertydlig representant för det ena, som inneburit minimalt statsstöd till idrotten, som istället fått förlita sig på egenorganisering och frivilliga bidrag för breddidrotten, och collegeidrotten för elitsatsningar. Dåvarande östblocket svarade för motpolen, med ofta militärt anställda idrottare som tränade(s) systematiskt. Efter östblockets fall är det väl Kina som får representera den statligt organiserade idrotten, jämte de nordiska länderna med sin modell av statligt finansierad bredd- och elitidrott. Men den bilden får numera kraftigt modifieras, i ljuset av allt fler länder i västvärlden satsar omfattande offentliga medel på att driva fram internationellt framgångsrika elitidrottare. Idrotten är förvisso inte längre ett vapen i ett kallt krig mellan två ideologier, men dess internationella betydelse har snarare ökat; idag betyder internationella framgångar på världens idrottsarenor till exempel värdefull marknadsföring av hela eller delar av länder som turistmål eller marknader för industrilokalisering, och inte minst ger de identitetsskapande nationell prestige som är lika viktig inrikes- som utrikespolitiskt. Rasmus Storm har läst antologin Comparative Elite Sport Development: Systems, Structure and Public Policy, sammanställd av Barrie Houlihan och Mick Green (Butterworth-Heineman), och tagit den som utgångspunkt för en spännande diskussion om den nya tidens kapprustning, med exemplet Danmark som en belysande fallstudie.

RASMUS STORM är senioranalytiker och Ph.d.-stipendiat vid Idrættens Analyseinstitut, København. Till artikeln
Tomas Peterson
The Professionalization of Sport in the Scandinavian Countries

Kommersialisering, professionalisering, medialisering och globalisering är dominerande tendenser inom idrottens sedan 1970-talet, och den idrottsintresserade – och idrottsvetenskapligt intresserade – ser tecken på den här utvecklingen i praktiskt taget alla idrottsliga sammanhang. Idrotten befinner sig i ett tillstånd av genomgripande förändring, på många olika plan. På annan plats i denna uppdatering skriver Rasmus Storm om ett drag i denna förändringsprocess, som berör själva infrastrukturen inom den nationella idrotten, nämligen finansiering och central styrning av elitutveckling i syfte att skapa nationell stolthet och göra reklam för landet. Sådana satsningar görs nu i en rad länder där man tidigare ansett att idrotten självt ska klara sina internationella åtaganden, utan statlig inblandning. I det sammanhanget kan det vara på sin plats att, som Tomas Peterson, reflektera över den mycket speciella idrottstradition som de skandinaviska länderna har gemensamt, och som Peterson benämner den skandinaviska idrottsmodellen.

I ett keynote-framförande vid konferensen ”Science for Success II. Promoting Excellence in Sport and Exercise”, i Jyväskylä i oktober 2007, konstaterade Peterson att skandinavisk idrott, givet regionens befolkningsmässiga och klimatologiska förutsättningar, varit synnerligen framgångsrik i ett internationellt perspektiv. Dessa framgångar, menar han, kan bäst förstås utifrån tre specifika förutsättningar som karakteriserar den skandinaviska idrottsmodellen, nämligen att idrottsrörelsen i dessa länder växte fram som folkrörelser, att idrottsrörelsen länge var ideologiskt bunden vid amatörismen, samt att det fanns ett samhälleligt åtagande att ekonomiskt och på andra sätt stödja idrottsrörelsen. Dessa faktorer, menar Peterson, har i sin tur lett till en specifikt nordisk professionaliseringsprocess, som skiljer sig från den dominerande internationella trenden.

TOMAS PETERSON är professor i idrottsvetenskap med samhällsvetenskaplig inriktning vi Enheten Idrottsvetenskap, Malmö högskola.
Till artikeln
Henning Eichberg
Pyramid or Democracy in Sports? Alternative Ways in European Sports Policies

Den europeiska unionen och EU-kommissionen strävar, kan det tyckas, efter att reglera en allt större del av medlemsländernas inre angelägenheter och därmed också allt flera aspekter av EU-medborgarnas liv. Idrotten är naturligtvis inget undantag från denna övergripande strategi, och EUs ambitioner när det gäller regleringen av idrott skiljer sig inte från ambitionerna på andra områden. I smått och stort vill EUs byråkrater lägga livet inom unionen till rätta genom direktiv och påbud. Reaktionerna från såväl medlemsländernas regeringar som enskilda unionsmedborgare på de olika EU-direktiven är som regel blandade; somliga tycker att somt är bra och somt är dåligt, medan andra tycker precis tvärtom. På senare tid har två idrottsinitiativ tagits från EU-håll. Det ena är ett initiativbetänkande från EU-parlamentets utskott för kultur och utbildning och handlar om skolidrott; här vill man göra idrott till ett obligatoriskt ämne i skolan med minst tre lektionstimmar i veckan som ska ledas av speciellt utbildade idrottslärare. Man kan ana ett brett stöd för ett sådant förslag. Mera kontroversiellt är det andra initiativet, som handlar om hur idrottsutövning från bredd till elit ska styras och regleras inom unionen.

När förslaget till en EU-konstitution föll efter folkomröstningar i Nederländerna och Frankrike 2005 blev idrotten utan egen artikel och utan rättslig reglering på EU-nivå. För att råda bot på detta beställde Bryssel ett dokument, Independent European Sport Review 2006 som publicerades och som man begärde in synpunkter på – det som på europeiska kallas konsultation och ibland jämställs med demokratiskt inflytande. De stora transnationella sportorganisationerna, typ IOC och FIFA/UEFA, hade fått tillgång till författaren, José Luis Arnaut, och tillåtits influera hans review. Resultatet blev en klassisk hierarkisk organisationsmodell för europeisk idrott av pyramidtyp. Detta upprörde bland annat förespråkare för ”Idrott för alla”-rörelsen, men också många av den organiserade idrottsrörelsens fotfolk och en rad intellektuella – däribland den danske sociologen och idrottskritikern Henning Eichberg. När så kommissionen i juli 2007 publicerade sitt White Paper on Sport var intresset stort; än större blev besvikelsen hos de internationella sportorganisationerna, ty man hade lämnat Arnauts pyramidala organisationsmodell till förmån för en åtminstone något mer demokratisk modell. I sin diskussion om spelet bakom arbetet med en europeisk idrottspolitik pekar Eichberg framför allt på vikten av att inte utelämna det som han uppfattar som essensen i europeisk – och faktiskt all idrottsutövning, nämligen de folkliga uttrycken för lek och spel och rörelse. Han exemplifierar med en ymnig redogörelse för olika former av folkfotboll utanför FIFA/UEFAs järngrepp.

HENNING EICHBERG är forskare vid Center for idræt, sundhed og civilsamfund, Syddansk Universitet. Till artikeln
Ingela Kolfjord
Kan idrotten vara brottsreducerande?

Att döma av tidningsrapporter rörande forumets hemstad Malmö så är ungdomsbrottsligheten sedan ett antal år på ordentligt på frammarsch. Inte minst gäller det rån; ungdomsrånen drabbar tydligen i första hand andra ungdomar, och bytet är, förutom mobiltelefoner och märkeskläder och -skor, på sin höjd småpengar. Men också äldre, främst kvinnor, och inte sällan funktionshindrade, är målgrupp för rånarligor i 12–15-årsåldern. Malmö har dessutom sin beskärda del av nedbrända eller vandaliserade skolor och förskolor. Insatser från polis och sociala myndigheter sägs ge vissa resultat i kampen mot de ungdomliga rånarligorna, men i huvudsak tycks problemen bestå. Lösningen brukade i sådana här sammanhang sägas vara att hålla ungarna borta från gator och torg; språkbruket har väl ändrats, men tanken är lika aktuell idag som på 1950- och 60-talet. Och numera har vi ju ett antal alternativa attraktioner som sägs fånga sina ungdomliga utövare i ett järngrepp och hålla dem borta, inte bara från gator och torg, utan från socialt umgänge och frisk luft och aktiviteter överhuvud taget. Så hur har det egentligen blivit med de ”passiviserande” datorspelen?

Nej, som vanligt är det den organiserade föreningsidrotten som förväntas ikläda sig superhjältemanteln och dra ut i härnad mot avvikande beteenden, segregation och socialt sönderfall. Och mycket riktigt är frågan om idrottens sociala ansvar högaktuell; till exempel på en konferens i København om några veckor, eller i ett större EU-projekt vid Università Bocconi. Frågan är om det är rätt att ålägga idrotten ett ansvar för hela samhället och dess problem, och i den saken är juryn knappast redo att avge ett utslag. Annorlunda blir det emellertid när idrotten självt ställer sig uppgiften att bidra till en lösning. Ett exempel på detta är Basketföreningen Malba i Malmö, som med hjälp av statliga så kallade handslagspengar drivit projektet helamalmö utifrån tre grundpelare, motion, integration och en brottsnegativ inställning. Ingela Kolfjord har på uppdrag av svenska Riksidrottsförbundet utvärderat helamalmö-projektet, och när hon av forumet ombads recensera en ny spännande Routledge-titel på detta tema, Geoff Nichols’ Sport and Crime Reduction, applicerade hon Nichols’ analysresultat på projektet och sin egen utvärdering. För idrottsforum.orgs läsare innebär detta en spännande introduktion till en delvis ny sida hos idrotten – sport som brottsreducerande verksamhet.

INGELA KOLFJORD är docent i socialt arbete med inriktning mot rättssociologi vid Hälsa och samhälle, Malmö högskola. Till artikeln

Åke Andrén-Sandberg
Nordic Conference on Steroid Abuse 2007

Frågan om dopning inom idrotten är knappast på väg bort; snarare tycks den föras allt högre upp på dagordningen i såväl den internationella som den nationella idrottsvetenskapliga och idrottspolitiska debatten. Cykelsporten bidrar självfallet till att hålla frågan aktuell, men de flesta sporter har i varierande omfattning uppvisat dopningsavslöjanden. Och det drabbar idrotten som idé och som praktisk verksamhet, det tycks de allra flesta vara överens om (utom ett inte ringa antal filosofer, märkligt nog). Man talar i sådana här sammanhang ofta om att idrottens grundläggande värden går förlorade, att idrottspubliken och därmed också sponsorer sviker, att breddidrotten inte längre lockar nya utövare. Det drabbar enskilda idrottsutövare, nu senast Marion Jones, som fick lämna tillbaka alla sina medaljer, som ska betala tillbaka miljoner i prispengar, och dessutom får sitta ett halvår i fängelse till följd av otillbörlig konsumtion av prestationshöjande medel. Men dopning drabbar på andra sätt också – och vissa medel hårdare än andra.

Den 20–21 september 2007 samlades ett stort antal i huvudsak medicinska idrottsforskare i Uppsala för den första nordiska konferensen om missbruk av anabola steroider och om antidopningsarbetet internationellt och i Norden. De medverkande var med ett undantag från de nordiska länderna; från USA gästades konferensen av den välkände och respekterade dopningsforskaren och professorn vid Harvard Medical School, Harrison G. Pope, MD, PhD. En annan bemärkt dubbeldoktor, väl så respekterad, toppade talarlistan – Arne Ljungqvist, WADA. Under de två konferensdagarna presenterades en övertygande bevisföring när det gäller medicinska skaderisker till följd av missbruk av anabola steroider. Men det största problemet ur ett hälsoperspektiv är inte elitidrottarnas konsumtion; den är kontrollerad och målinriktad. Det nya är att anabola steroider i ökande utsträckning konsumeras av vanliga motionsidrottare, fåfänga muskelbyggare och människor, i huvudsak män, utan något som helst intresse för sport eller ens den egna kroppen. Anabola steroider har för många blivit en drog bland andra, och som andra droger tas den i ökande utsträckning tillsammans med andra droger, inklusive alkohol. Konferensens talare gav åtskilliga bevis för att svåra somatiska och psykiska skador uppträder som en följd av missbruk av steroider. Åke Andrén-Sandbergs utförliga redovisning av föredragen på konferensen ger en skrämmande bild av dopningens mindre kända skadeverkningar.

ÅKE ANDRÉN-SANDBERG är professor i kirurgi vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Till artikeln
Stine Degerbøl
Hvordan bevæger bevægelsen? Reflektioner over krop og nycirkus

Cirkus är det kanske äldsta uttrycket för kollektiv arenaunderhållning. De tidigaste kända cirkusarna fanns i Rom, den viktigaste var Cirkus Maximus, den mest ökända Cirkus Neronius, kejsar Neros privata skräckkabinett. De romerska cirkusföreställningarna bestod främst av kappkörning med häst och vagn och andra hästuppvisningar, och attraherade hela det sociala spektrumet; cirkus var därtill det enda offentliga nöje i antikens Rom där män och kvinnor inte satt skilda åt. Efter Roms fall dröjde det till slutet av 1700-talet innan organiserade cirkusföreställningar gavs på nytt, och nu på cirkulära arenor. Fram till 1970-talet var detta cirkus: nummershow med ekvilibristiska sensationer i vaudevilleanda staplade på varandra i grälla färger och till kitschig musik, under överinseende av en cirkusdirektör som har tolkats som symbolen för herravälde och kolonialism – cirkus som borgerlig utopi. Men i samband med den allmänna revolten mot invanda föreställningar i slutet på 1960-talet vände allt fler den traditionella cirkusen ryggen, och öppnade därmed upp för alternativa former av cirkusunderhållning – nycirkusen var född.

Det hela startade i stort sett samtidigt i Frankrike, Kalifornien och Australien i början av 1970-talet. Den idag mest kända nycirkusen är kanadensiska Cirque du Soleil; i Sverige finns Cirkus Cirkör, i Danmark Nova Exit, och nya sällskap med varierande inriktning startas över hela världen. Ett led i denna utveckling är grundandet av nycirkusskolor, och det är en sådan skola, en av de ledande i världen, som är den empiriska grundvalen för Stine Degerbøls spännande reflektioner över de kroppsliga uttrycken i den nya cirkustraditionen. Under en månad följde Degerbøl tre studenter vid skolan – som liksom studenterna förblir anonyma; hon observerade och intervjuade de tre, två kvinnor och en man, i syfte att frilägga och problematisera förhållandet mellan den hårda utbildningsfasen och den slutliga produkten, det konstnärliga uttrycket. Det har sagts att skillnaden mellan klassisk cirkus och nycirkus är att nycirkusartisten berättar en historia om sig själv och sin kropp. Stine Degerbøl förmedlar på ett engagerande sätt tre blivande artisters berättelser, så som de kommer fram i intervjuerna och till uttryck i den slitsamma träningsvardagen.

STINE DEGERBØL är Cand. scient. i humanistisk-samhällsvetenskaplig idrottsvetenskap vid Institut for Idræt, Københavns Universitet. Till artikeln
www.idrottsforum.org  |  Redaktör Kjell E. Eriksson  |  Ansvarig utgivare Aage Radmann
eXTReMe Tracker