Teamintervju nr. 1

I den första intervjun deltar tre domare; i åldern 28 år, 35 år och 48 år. En är ekonom de två övriga arbetar med skola. De dömer i div. 2, respektive div. 3 och div. 6. På frågan varför de dömer är svaret att det är ”roligt att hålla på” och att ” farsan fick in mig och att det är roligare att döma än att spela”, och att man vill fortsätta inom fotbollen, och att en av domarna heller vill vara domare än tränare och att hade han fått börja om hade han satsat på domarkarriären i stället för en tränarkarriär. De var inte själva speciellt bra som spelare. De nämner mentorer som viktiga i deras tidiga satsning. Det behövs någon form av påtryckning: ”Ofta hör jag att domare fått påtryckningar (inspiration) för att börja (på något sätt). Ska du inte börja!” De tycker vidare att det är viktigt att komma i kontakt med det i unga år och att föreningsdomare är grunden till ”riktig” domare. De tycker även att ”högre grabbar” (typ Martin Ingvarsson) skulle kunna gå med föreningsdomare på linjen. Det blir roligare för unga domare, något som en av domarna har egen erfarenhet av då han fick vara med i en ”större match” (på linjen) då han inte var så gammal. Större matcher. Han var med i div. 3 när han inte var så gammal (på linjen).

Numera lever de med fotbollen., har t o m startat pojklag. Div. 2-domaren säger att ett det blir väldigt mycket fotboll: ”Men man måste kunna stänga av. Man har ett annat liv. Och det ska man ha!” Den äldre domaren har ”fotbollsmiljön med mig. Det är nog en livsstil”. De som ingår intervjun (vilket är en slump) tränar alltid tillsammans. Det ger samhörighet. Någon säger: ”Den domarfamilj jag träffar på tisdagar är oerhört viktig. Andningshåll som familjefar. Det bästa som finns i veckan! Trevligt med kollegor. De (allmänheten, min anmärkning) tror ju inte att domare gör någonting tillsammans (tränar, löptester sitter i bastu)… En äldre herre 70 år kokar kaffe och korv. Träning, bastu och fika varje tisdag. Här är folk från 20-70 år, mysigt. Samhörighet är nyckelord.”

De anser även att de haft nytta av att vara domare i det civila livet: ”Jag har mer nytta av att vara domare i mitt yrke än tvärtom. Enorm nytta av mitt domarskap när jag kommer till skolan”. Den yngre domaren säger sig även att man lär sig fatta beslut: ”Lär sig att fatta en uppfattning snabbt om en situation”. Han nämner även kroppsspråket: ”Verka säker, även om man är osäker”. Det underlättar hur folk uppfattar mig. Han håller på med presentationer i sitt yrkesliv. Här nämner han vikten av instruktörer. De är viktiga när det gäller att titta på kroppsspråk och hur man får spelare med sig, i stället för missade beslut.

Vi kommer in på regler, spelförståelse och social kompetens. De anser alla tre det är viktigt att domaren har spelat fotboll. Basen är förvisso regler, men de ska tillämpas med känsla i förhållande till situationen. Men det är viktigt att inte släppa på slag, drag i armen. Här är regelverket viktigt. Ett föredöme är Collina. Han ”sätter nivån de första tio minuterna, sedan behöver han inte agera. Fantastiskt sätt att döma!” Man måste utnyttja kroppsspråk och social kompetens. ”När man väl reagerar ska det innebär att det inte händer igen! Får det ingen effekt är det meningslöst med bestraffningar. När Martin Ingvarsson väl visar att nu är det slut, nu vill jag inte ha detta längre gör han det väldigt trovärdigt”. En av domarna tilläger: Han (Martin Ingvarsson) har social kompetens så det räcker och blir över till oss andra! Duktig.”

Jag ställer frågan vad de anser om tesen att en bra domare ska inte synas (här tänker jag på Collina)! Den 28-årige domaren menar att ”domaren ska synas när han ska synas! Man söker inte uppmärksamhet själv, när man behöver synas ska mana synas. I en match där man aldrig behöver synas har man som trevligast”. Division 2-domaren säger: ”Vet inte vem som myntat begreppet. Det vore tråkigt om domaren syntes mer än spelarna. Men i vissa lägen måste domaren synas väldigt mycket! Personligen tror jag på det här med att döma preventivt, med regelverket i ryggsäcken. Det finns många olika sätt att göra det på. Lika många domare som det finns, finns det lösningar. Personligen tror jag på att nypa till i början, hellre än i slutet.”

De funderar även över ”vilken varning som får effekt i början av en match”. De tror härvid att en varning mot ”en övertänd spelare som skriker domarjävel, den får ingen effekt, men en riktig kapning, en varning på det, det får en jävla effekt. Då lugnar allting ner sig. Taktisk grej, som man tar med sig. Man ska hålla sig på avstånd från den hetaste så man slipper höra vad han säger, och ta kapningen.”

Därefter tar vi upp problematiken krig dömande och karriärvägar. Här är de ense: ”Det gynnar inte ens karriär om man släpper på regelverket för att få en bra match och stämning (utvisning i 10 minuten). Man måste ha nått en ’position’. Att inte ta det andra gula kortet i 10 min kan kosta en steg 5- plats. Det skulle kunna vara så, det är inte säkert det är så…. Det är hårfint! Knivskarpt mellan två domare!”

Ett annat tema i intervjun är press och förväntningar. Den unge domaren menar att man får ha en annan känsla när det är lokalderbyn än en vanlig match. Det finns tryck och andra förväntningar. Det innebär: ”Ingen ny stil, men en annan tankegång. Man är mycket… man söker inte snacksituationer. Spelarna höjer sig, de ägnar inte så mycket energi åt domaren förrän det är en situation. Fokus är 100 % på spelet”. Han påpekar i det här sammanhanget att ”derbymatcher är trevligare, ärligare spel, inte så mycket tjuvnyp – alla vill göra en bättre insats”. Tanken hos spelaren i ett derby är: ”Ju mindre jag ägnar mig åt domaren, desto bättre fotbollspelare blir jag. Även när det gäller tränaren. Att bli uppkörd på läktaren i ett derby, då har han misslyckats. Men om det sitter 80 pers. då spelar det mindre roll”. Här kommer de att tänka B-lagsmatcher tidigt på en söndag. ”Man känner det redan på uppvärmningen. På stämningen mellan lagen. Måste få kontakt, en relation, med tränare och lagen. Allting är preventivt! Det kommer att hända saker… Preventivt, förebygga varje individ. Otroligt stor uppgift.”

I det här sammanhanget ställer jag frågan om de har kunskap om olika egenskaper hos olika spelare. De menar att det är ”ingen direkt kartläggning, men man känner dem (10 år). Jag känner dem, de känner mig. Det kan vara otroligt positivt, men även negativt. Men fast man inte känner dem (t ex träningsmatcher) agerar man på samma sätt: ”Preventivt. Vissa saker kan man alltid förebygga (genom social kompetens). Det har man med sig i bagaget”. Men den unge domaren tilläger att det kan vara svårt om man inte hitta ledaren i laget. Om laget saknar ”ledare” är det svårt att kommunicera (och därmed förebygga): ”Då är det svårt att vara preventiv, för då är det ingen som lyssnar på en. Då får man agera som diktator i de matcherna om man inte får gehör och det märker man rätt snabbt, vilka lag som har ledare på planen.” Här tilläger div. 2-domaren: ”Jag har tänkt på det länge… Den spelare som drar på sig den första frisparken är ofta den spelare man kommer att hålla ögonen på (inte alltid naturligtvis)… Man hittar även snabbt de spelare som kommer in i situationer på ett ”fel sätt”. Här kommer han själv att tänka på förutfattade meningar, och säger: ”Vi pratar mycket om förutfattade meningar. I det perspektivet kan man fråga sig om man ska döma samma lag år efter år… Flytta upp i Umeå för att börja om igen… Vore bra för ’domarskapet’… inte det sociala!”

Vi slutar med en kort reflektion över haussen i dagens fotboll och de säger sig vara stolta att få vara med – att vara en del – i denna uppgång. Även ”supertvåan vimlar av gamla storspelare och stortränare. Bättre fotboll, sponsorer, domare… Fotboll är stort. Kul att vara med!”

I den andra intervjun ingår tre domare, där två dömer i div. 4, och en (äldre) dömer i div. 6-7. Två är ekonomer och en är lärare. Alla har spelat fotboll, som högst i div. 4., vilket de även anser vara en fördel för att vara domare, men inte nödvändigtvis en förutsättning.

En av domarna började som ungdomsdomare och fick en extra inkomst som student. Han var ensam domare i klubben och fyllde därför ett behov, men sen blev det lite status: ”Bara jag!” Den äldre domaren har varit såväl tränare och spelare, och tyckte övergången till att vara domare var naturligt och ville fortsätta vara ”en viktig kugge i systemet”.

På frågan om det är rätt nivå för deras dömande poängterar de två yngre domarna att de har ambitioner. De vill mer, kan mer, ser det som en utmaning, men att de är medvetna om att det smalnar av rejält: ”Men det finns en möjlighet”. Det tycker även det är roligare att vara domare nu. ”Det är hausse. Det är lättare att locka domare… Wernersson i TV är objektiv, har lagt fokus på domare… har en bra attityd!” På frågan om domare som ”syns” tycker de är bra med profiler och deras gester, men de tycker allmänt att domare ska ha låg profil. Gillar inte ”kaxig domare” och är splittrade i synen på Anders Frisk.

Vad är den viktigaste kompetensen? De säger att det är en ”kombination av alltihop”. Men lyfter fram spelförståelse: ”Regler OK!, men svårt att hänga med om man inte har spelförståelse. Det gäller på alla nivåer”. Man behöver även kondition på alla nivåer. ”Även en juniormatch går undan, måste vara med”. De fortsätter sitt resonemang: ”Kondition ska inte underskattas… Döma straff, och stå i mittcirkeln, vad är det? Ta rätt position! Det ger bättre respons. 3 meter ifrån, inget att diskutera, men 20 meter ifrån, det blir protest”.

De tycker inte att dömandet – som förvisso är en livsstil – inkräktar på övriga livet. Det är lagom med två matcher i veckan. Man planerar sin tid. ”Utnyttjar tiden bättre. Få mer gjort. Strukturerar helgen”. De har alla tre familjer som ställer upp på konceptet.

Precis som i första intervjun kommer vi in på om de har koll på lagen och enskilda spelare. ”Dömt i 10 år – de flesta kan man. De har koll på oss”. Men vissa spelare tar ”man tidigare än andra”. Det kan vara fördel att veta lite om lagen, och gör följande reflektion rörande en spelare som domaren inte känt till: ”Med facit i hand skulle jag behandlat honom på annat sätt!”

På frågan om vad som skulle få dem att sluta svarar den äldre domaren spontant: ”Ta benen av mig! Det är ett liv!” De två yngre skulle fundera över saken om det blev ett stopp i karriären. Har ekonomin någon betydelse? Ja, de skulle inte ha gjort det ideellt. ”De som har fasta jobb kan resonera så här: vi tar det här till semesterkassan, vilket kan motivera att familjen ställer upp). En av domarna har hört: ”Nu var jag skadad hela vårsäsongen, så nu kan vi inte ut och resa”. De är för övrigt kritiska till dem som dömer för mycket: ”Man ska inte tillåta för mycket dömande från en domare under en helg! De hävdar att det är mycket invandrare som gör så, men tillägger, även andra. De är kritiska för man behöver tid för att ladda.

Vad vore bra att satsa på? Här tycker domarna att det är viktigt med kontakten med förebilder (typ Martin Ingvarsson), men även sportprogram som ger inblick i domarens arbete. De nämner även kolumner och att jobba på ett aktivt sätt för att vara med i debatten. Men framför allt ska man satsa på ungdomsdomare genom motivation och faddersystem. Det är den största rekryteringsbasen. Varje förening (och dess ungdomsdomare) borde ha kontakt med ”sin domare”.

Till sist kommer vi på frågan hur karriären skulle underlättas. Här nämns bättre dialog med förbund, att få veta hur man ligger till: ”Man har målat upp en struktur, men vet inte vem som ingår. Sex domare ingår i utvecklingsgruppen av fyrtio stycken. Oklart var man ligger, varför man är i topp eller i mitten. Vet inte vad man kämpar för. Kollas två gånger/år, det går bra, men man får inte veta hur man ligger till, är det lönt?” De presenterar ett önskemål om att bli graderade (i 3 grupper). ”Du ligger här nu, på nedflyttningsplats. Du måste förbättra detta för att komma uppåt. Man har en dålig koll på om man är på väg upp eller om man tillhör de sämsta. Öppen dialog… i stället för att man måste ringa in och dra det ur.” Kort sagt de vill veta förutsättningarna, ha klara kriterier. Kanske även någon form av utvecklingssamtal där man tar upp vad de är bra på, respektive vad som behövs utvecklas. De säger sig inte ha någon ”aning om vad förbundet tycker om div. 4-domare”. Det krävs bättre kommunikation. Tröttnar om man inte vet vad som gäller. De uttrycker det på följande sätt: ”Han är inte bättre än vad jag är, varför flyttas han upp… Bättre om man vet bakgrunden.”

Jag slutar med att fråga om domare är tävlingsmänniskor? Svar: ja.

I den tredje intervjun ingår en kvinna och två äldre domare med många års erfarenhet som domare. Kvinnan har spelat fotboll, varit tränare och har små barn som spelar boll. Hon började för att klubben behövde domare. Fick gå kurser, men tycket, enligt hennes eget förmenade, att steget var för högt och alldeles för snabbt (div. 7 herrar). En av de äldre domarna har dömt i 35 år och har gått uppåt, för att sedan gå nedåt i systemet. Men har inte kunnat sluta: ” En del av ens liv. Det är 35 lyckliga år”. Dömer numera ”övrig fotboll” och lite linje. Men som han säger: ”Det är samma regler! De behöver egentligen bättre domare”. Den andre mannen i intervjugruppen har själv spelat fotboll i div. 3, men blev skadad, och tog själv initiativet att börja döma. Var tidigt med i utvecklingsgruppen div. 3, men tyckte det var ett märkligt system och för mycket slickeri på den tiden. Båda männen har söner som spelat fotboll, den ene är nu tränare, den andre blev skadad.

Jag börjar intervjun med att ställa frågan vad som är en bra domare? Spontant kommer svaret: ”Ja, ibland undrar man varför vissa börjat döma!” Men man poängterar snabbt att man ska ”kunna ta folk, klarar man inte det ska man inte bli domare. För det är ett spel det också! De testar en, man spelar med. Man måste förstå hela sammanhanget. Många har valt fel. Men de flesta kan man rätta till. Behöver stöd, de har allt på sin sida. De nämner även lite ledarstil. ”Men man behöver inte vara militär”. Man ska ha ”pondus, vara lite bestämd. Måste kunna ryta till. Lite psykiskt stark och kunna tåla påfrestningar. I det här sammanhanget kommer en av männen att tänka på en allvarlig incident där han blev nedsparkad i en reservlagsmatch. Han tog inte ifrån början (har han rannsakat sig själv efteråt). Han blev allvarligt skadad och gjorde en massa funderingar: ”Nu läger jag ner dömandet. Det satt några dagar… Men nä minsann de ska inte få mig på fall. Och det har jag inte ångrat. Första matcherna (när någon närmade sig bakifrån) rös det i kroppen. Men det har jag kommit över… I början var jag försiktig, jag brukar ryta till”.

Apropå påfrestningar hävdar den kvinnliga domare att det är lättare att döma herrar, eftersom man inte är själv som i dammatcher): ”Man kommer själv, åker själv, sitter själv och det gillar inte jag”. En av männen tillägger: ”Manliga tränare kan vara mycket grymma”. Och det finns en avundsjuka tjejer emellan, påtalar den kvinnliga domaren. ”Det är inte alltid positivt med kvinnliga domare i dammatcher, även om man tror det. Vill helst inte döma damer. Det går snabbt även i dam div. 4. Jag blir osäker. Det är orättvisst mot tjejerna…” Man har emellertid infört ett informellt faddersystem där en som kommer och stöttar domarna i dammatcherna.

Vad skulle få er att sluta? Tidsbrist och skador, nämns direkt. ”Pengar är oviktigt, speciellt NU när man har det på sitt torra, påpekar en av de äldre domarna, och tillägger: ”Det är roligt att få pengar när man gjort en bra match. Men tvärtom mindre roligt när man gjort en mindre bra match. Inte nöjd med sig själv” Vidare: ”Om man inte tycker det är kul, är pengarna oväsentliga”.

Dömandet har gett en viss status: ”Man är en viktig person i byn! Man är något…” Man har fått träffa ”stora människor”. Här nämns Gyllenhammar. De tror även att de blivit ödmjukare som människor och att det är lättare att ta människor på rätt sätt. Även när man söker jobb har man nytta av att vara domare: ”De tittar extra. De tror man har ordning och reda… Kommer alltid till anställningsintervju… Personalchefer är lite imponerade. Det tror jag.”

De tittar mycket på fotboll och då tittar de även på domaren: ”Ser lika mycket på domaren som på spelet” Här får vi ett tips från en av de äldre domarna. Han säger: ”Det är enkelt att se när en domare gjort fel. Han tittar direkt på klockan, men tänker inte själv på det.” Jag frågar när ska man ge en varning? De svarar: ”Det är som att plocka äpple. Man ska ta det när det är moget! Det går inte i 1: a min och inte i 90 min. Det är känsla man får! Man får ett helvete om man följer regelboken.”

Vi avslutar intervjun med en reflektion över dömandet som livsstil och deras familjeliv. De är medvetna att de ”bundit upp sig” till dömandet. Varje helg har de dömt och ”aldrig varit hemma på födelsedagar”. De tror att det är svårare idag, då fritiden är mer flexibel. De äldre herrarna skänker en tanke åt sina fruar: ”Fantastiskt att man haft fruar som accepterat detta. Men hon har sett att jag mått bra! 27 år varje helg.” Den kvinnliga domaren reagerar spontant och tycker det är otroligt. En av de äldre domarna gör en reflektion: ”Det borde följas upp. Där är nog nyckeln till domarrekrytering”.