En betydande del av den internationella forskning kring medierad sport som formligen exploderat under senare år handlar om idrottsstjärnors kulturella, ideologiska, identitetspolitiska, och ekonomiska betydelse, dess inflytande och makt som rollmodeller och mediala representationer för nationen, en viss klubb, ett visst varumärke, ett visst könsideal, en etnisk eller rasmässigt definierad grupp etc.

Att tala om idrottsstjärnor är över huvud taget inte möjligt utan att beakta mediernas funktion i sammanhanget – som representationsinstans, berättare, mytbildare och exponeringsmiljö. En person kan vara väldigt framgångsrik inom en viss idrott, men det innebär inte nödvändigtvis att han eller hon är stjärna. Det blir personen i fråga när olika centrala medier med stor samhällelig genomslagskraft gör denna person känd i det offentliga rummet genom olika berättarmässiga eller ”narrativa” framställningar. Det är i medierna som idrottens hjältedikter tar form och sedan utvecklas i en viss riktning eller åt olika håll när berättelsen om en viss stjärna börjar cirkulera mellan olika medier.

I introduktionskapitlet till sin antologi Sport  Stars. The Cultural Politics of Sporting Celebrity, framhåller David L. Andrews och Steven J. Jackson (2001) att dagens ”kändisar” förkroppsligar tvillingdiskurserna neoliberalism och ”consumer capitalism” och där neoliberalism representerar ett politiskt system (västerländsk liberal demokrati) upptaget av individualisering, det personliga och det intima, medan konsumentkapitalism står för en specifik ekonomisk struktur, ett visst produktionssystem. Den huvudsakliga näringskällan för dessa tätt sammanvävda system (”regimes”) är den dominerande teknologin för hyper-individualisering, nämligen televisionen (s. 1f). Att kändisar är personer som vi aldrig kommer i personlig kontakt med, som förblir totala främlingar, hindrar inte att den känsla av intimitet mellan kändisar och en viss publik som uppstår genom mediernas högt uppdrivna exponering av dessa kändisar har högst reella effekter på vårt sätt att hantera våra vardagliga upplevelser och erfarenheter, på vårt uppträdande och beteende, på våra värderingar och våra val av livsstil.

Frågan är då vad som kännetecknar just de celebriteter som skapas inom idrottens värld. Två grundläggande aspekter som definierar en idrottsstjärna är 1) att han eller hon är känd långt utöver de idrottsintresserades kretsar, samt 2) är känd lika mycket för det han eller hon gör vid sidan om idrottsarenan som på den. Internationella stjärnor som David Beckham och Anna Kournikova, nationella stjärnor som Carolina Klüft, John Arne Riise, Kimi Räikkönen och Brian Laudrup – vare sig man är intresserad av de idrotter de utövar eller inte kan man inte undkomma deras mediala exponering och representationer. Två paradigmatiska exempel på det i Sverige är Gunder Hägg och Ingemar Stenmark. Häggs äventyr på och vid sidan av löparbanorna kunde man på 1940-talet följa främst via radio och journalfilm, medan slalomåkaren Stenmark var ett TV-fenomen – omvittnat är hur praktisk taget hela Sverige av och till stannade upp från 1974 och framåt för att stora delar av befolkningen ville följa TV- eller radioutsändningarna från hans världscup-, VM- och OS-tävlingar.

Enligt Andrews och Jackson är det speciellt tre aspekter som är speciella för idrottsstjärnor i förhållande till stjärnor inom andra delar av nöjesbranschen, exempelvis film- och skivindustrin (s. 8).

Idrotten är, för det första, meritokratisk, det vill säga ett system med en elit, idrottsstjärnorna, vars ställning grundar sig på deras egen begåvning och hårda, målmedvetna träning. Detta, att du är din egen lyckas smed passar den neoliberala, individcentrerade ideologin som hand i handske (och kan kanske till viss del förklara varför så många elitidrottare tycks rösta till höger och läsa ekonomi och marknadsföring på college och universitet). Att många idrottsstjärnor kommer ur de breda folklagren stärker också vår, publikens, tro på möjligheten att lyckas i samhällslivet.

Idrotten är, för det andra, en unikt värderad kulturell aktivitet: bara stora idrottsevenemang kan få nationer och, som exempelvis i samband med OS och VM i fotboll, hela världssamfundet att vid en viss tidpunkt, via framför allt televisionen, rikta sitt intresse åt samma håll. Detta utgör en grund för känslomässigt engagemang från publikens sida, vilket i sin tur underlättar omvandlingen av en idrottare till stjärna, till en offentligt uppburen och omhuldad person.

Det finns, för det tredje, också en uppfattning att vi, publiken eller tittaren, inom idrotten konfronteras med faktiska individer som deltar i oförutsägbara tävlingar, till skillnad från film- och skivindustrin, vars stjärnor i hög grad antar fiktiva identiteter, baserade på framträdanden i en viss typ av filmer, musikvideor etc. och vars händelseförlopp är bestämt på förhand. Idrottens stjärnor framstår därigenom som mer autentiska än stjärnor inom andra nöjesbranscher.

En baksida av detta är att idrottens stjärnsystem samtidigt präglas av en så att säga systemimmanent instabilitet som snabbt kan förändra bilden av idrottsstjärnan. Eftersom idrottsstjärnor representerar en viss form av excellens och autenticitet och publiken visar sin aktning och kärlek när de kan bevisa detta i krävande tävlingssammanhang, kan ”kärleksförhållandet”, som det ofta beskrivs som på sportsidorna, snabbt slå om i besvikelse och förakt när de höga förväntningarna och idealen inte infrias. Det kan handla om misstag på idrottsarenan i form av en missad straff eller en misslyckad växling i en stafett, men det kan också handla om moraliska felsteg vid sidan av idrottsarenan, i form av doping, fylleri, våldtäkt och allmän misskötsel. Sådant är stjärnor inom den på ett helt annat sätt rebelliska och ”konstgjorda” film- och skivindustrin relativt immuna mot. Att vissa idrottsstjärnors livsföring och mediala framställningar i dag å andra sidan gör att de alltmer påminner om stjärnorna inom film- och musikbranschen till följd av exempellös rikedom, lyxliv, allt starkare kopplingar till modebranschen, sexuella utvik, noggrann image-byggning och allmänt festande är i sig en intressant tendens som tarvar mer forskning.

I denna uppsats vill jag redogöra för de mediala representationerna och vidhängande kulturella betydelserna av tre amerikanska idrottstsjärnor: Muhammad Ali, Michael Jordan och Mike Tyson. Jag kommer huvudsakligen att utgå från tre böcker som var för sig behandlar någon av dessa: Marqusee (2004) om Ali, Cashmore (2005) om Tyson samt Andrews (red., 2001) om Jordan. Jag kommer även att komplettera med en del andra studier kring dessa tre.

Det finns åtminstone tre aspekter som förenar Ali, Jordan och Tyson. De sysslar alla med kontaktsporter, de är män och de är afro-amerikaner, svarta. Eftersom svarta idrottare av tradition beskrivits och definierats inom ramen för en rasistisk diskurs är frågeställningen här hur de mediala representationerna av dessa tre stjärnor förhåller sig till den traditionella och länge förhärskande rasistiska diskursen (om rasproblematiken i nordamerikansk idrott generellt, se Dahlén 2005). Här visar det sig nämligen att dessa tre superstjärnor skiljer sig åt. Muhammad Ali tog öppen kamp mot den tradionella rasistiska diskursen, Jordan lanserades som ”färglös”, neutral och universell i rasmässigt hänseende, medan Tyson helt kom att fångas in av den.

Rasism definieras av Sturt Hall som ”en social praxis där kroppsliga kännemärken används för klassificering av bestämda befolkningsgrupper”, som när man indelar befolkningen i vita och svarta (1993, s. 5f). I rasistiska diskurser fungerar alltså kroppsliga kännemärken som betydelsebärare, som tecken inom ramen för en diskurs om skillnad. När ett klassificeringssystem som grundar sig på kännetecken på ”ras” tjänar som grund för sociala, politiska och ekonomiska praxisformer, som utestänger bestämda grupper från materiella eller symboliska resurser, då handlar det enligt Hall om olika typer av rasistisk praxis. Liksom ideologiproblemet alltid uppkommer när betydelser skapas och denna betydelseproduktion samtidigt är förbunden med maktutövning, uppstår rasistiska diskurser alltid i sammanhang där produktion av betydelser är förbunden med maktstrategier, och dessa tjänar till att vissa grupper utestängs från tillgång till kulturella och symboliska resurser. Det handlar med andra ord om en utestängande praxis. (Samma sak gäller för sexismen: också i den fungerar skenbart naturliga egenskaper som teckensystem, genom vilka en del av befolkningen, vanligtvis kvinnor och homosexuella, förvisas till en underordnad ställning i samhället.)

Den rasistiska diskursen har vidare ”en märklig struktur”, som Hall uttrycker det, eftersom den buntar ihop de karakteristika som tillskrivs de respektive grupperna i två binärt motsatta egenskapsgrupper där den utestängda gruppen förkroppsligar motsatsen till de dygder som utmärker identitetsgemenskapen. Hall: ”Det betyder alltså att eftersom vi är rationella så måste de andra vara irrationella, eftersom vi är kultiverade så måste de vara primitiva, vi har lärt oss att disciplinera våra drifter medan de är offer för lust och omättliga begär, vi är behärskade av vårt psyke, de har en speciell förmåga att röra sig, vi tänker, de dansar osv.” (1993, s. 10)

Denna systematiska uppspaltning av världen i binära motsatser (eller oppositioner) är överallt rasismens fundamentala kännetecken, menar Hall, och denna process genom vilken världen konstrueras i termer av ”rasmässigt” definierade motsatser fungerar så att den producerar identitet och garanterar identifikationer. Det vill säga, den bidrar till upprättandet av konsensus och till konsolideringen av en samhällsgrupp genom att den ställs i motsats till en annan, underordnad grupp: ”Detta är allmänt känt som konstruktionen av ’de andra’. Den delar in världen i dem som hör till gemenskapen och dem som inte hör dit. Det är inte någon beskrivning av naturliga sakförhållanden, utan det handlar om själva produktionen av vetande.” Vilka vi är i kulturellt avseende bestäms således alltid i ett dialektiskt förhållande mellan identitetsgemenskapen och de andra (Hall 1993, s. 10f).

Det finns i detta sammanhang anledning att stanna upp ett slag och reflektera litet över just detta med rasperspektivet: varför använder jag som vit europé rasbegreppet om alla andra än vita européer? Varför undslipper jag och andra vita européer denna raskategorisering som vi applicerar på andra folkslag? I själva verket är inte heller ”vithet” värdeneutralt utan en social och kulturell kategori bland andra, eller som Hall uttryckt det: ”Rasismens språk betecknar alla andra som etniska grupper. Frågan är om vita européer ska kunna lära sig att de är en etnisk grupp bland andra.” (1993, s. 12) För en diskussion kring vithet som estetiskt ideal i västvärldens medier, se även Dyer (1997).

Vem var 1900-talets mest lysande eller viktigaste idrottsstjärna? Det är inte lätt att svara på detta, eftersom det finns olika kontexter att beakta i sammanhanget, som tidsmässiga, sociala, kulturella, nationella, idrottsliga, rasmässiga, ekonomiska, politiska med flera. Dock torde många anse att det var Muhammad Ali (f. 1942). Ali, eller Cassius Clay som han hette då, blev världsmästare 1964 efter att ha besegrat Sonny Liston. Tre år senare, 1967, fråntogs han titeln på grund av sin vägran att delta i Vietnamkriget. Han återerövrade titeln 1974 genom att besegra George Forman i Zaire och försvarade den mot Forbes 1976, varpå han förlorade den 1978 mot Leon Spinks men sedan återtog den samma år. Ali avsade sig världsmästartiteln 1979, men ställde upp i en titelmatch mot Larry Holmes 1980 som han förlorade.

Nu finns en lysande bok om Ali översatt till norska, Muhammad Ali og frigjøringskampen på sekstitallet, av Mike Marqusee (2004). Det är en essäformad studie som sätter in Alis karriär i ett socialhistoriskt, raspolitiskt och populärkulturellt sammanhang. Detta breda grepp fördjupar bilden av Ali, får oss att förstå hans betydelse i hela dess räckvidd och de rörelser och personer i tiden som influerade honom och påverkade hans personliga utveckling, (ras)politiska ställningstaganden och PR-mässiga image eller persona. Marqusee skriver följande om sina egna minnen av Ali, minnen som han i mycket delar med sina generationskamrater (inklusive mig själv):

Han var til stede under hele oppveksten min, og han var et av de få båndene mellom tolvåringen full av uskyldig entusiasme for konkurranseidrett og attenåringen full av livstrett og radikalt raseri. Ett å ha flyttet till England i 1971 oppdaget jeg at Ali ikke tilhørte USA, men hele verden, og at de ulike lagene av befolkningen hadde ulike grunner til å dyrke ham. Da jeg senere traff idrottsentusiaster og politiske aktivister fra Asia og Afrika, fikk jeg bekreftet at Ali hadde bygd opp en genuint global tilhengerskare, og at også mange mennesker som avskydde boksesporten og de verdiene som var knyttet til den, tilba ham (s. 14).

I denna personliga betraktelse finns många aspekter att ta fasta på, som 1) att Alis berömmelse och betydelse var av global karaktär, vilket i sin tur framför allt måste tillskrivas tv-mediet och cirkulationen av stoff om Ali mellan detta och andra massmedier (de som sett Ali boxas på plats i någon arena utgör en ytterst liten skara människor jämfört med den enorma mängd som kommit i kontakt med och följt honom via medierna), 2) att människor i olika kulturer och delar av världen läste in olika betydelser i ”Muhammad Ali” och 3) att han var känd, diskuterad och älskad även bland människor som inte gillade boxning som kampsport betraktad.

Ett annat exempel på det ges av Amir Saeed (2003), som i en artikel med ett flertal hänvisningar till just Marqusee analyserar fenomenet Ali utifrån sin egen uppväxt i en pakistansk invandrarfamilj i Skottland. Saeed berättar om hur hans mor, som inte var idrottsintresserad, allra minst av boxning, dukade till fest för hela familjen när det visades Ali-match på TV och om vilken betydelse Ali kom att få för honom och hans syskons självkänsla som muslimer och för beslut när de blev äldre att inte vända andra kinden till utan istället aktivt bekämpa rasism och förtryck. Saeeds familj kände att Ali tillhörde dem, de kände stolthet – och även en smula avundsjuka – över att vita människor världen runt respekterade och dyrkade muslimen Ali.

Saeed visar också att dåvarande Cassius Clay, innan han blev Muhammad Ali, när han som 18-åring kom hem från OS i Rom 1960 med den guldmedalj han tagit i lätt tungvikt var lika patriotisk som någon annan. Även om det fanns de som misstrodde hans oortodoxa stil i boxningsringen och såg hans clownaktiga manér som ett sätt att skyla sina brister som boxare blev han ändå välkomnad in i boxningsvärlden och betraktad som en ”All-American Hero”. Tillfrågad av en sovjetisk journalist om villkoren för de svarta i USA svarade Clay att det fanns kvalificerat folk som arbetade på att lösa de problem som fanns och att ”för mig är USA fortfarande det bästa landet i världen, inklusive ditt”. Hans turneringsseger i Rom firades också som en kalla kriget-seger över de kommunistiska konkurrenterna och vid hemkomsten till Louisville bidrog Clay själv med en litet poem, för övrigt det första av sitt slag från honom som publicerades:

To make America the Greatest is my goal
So I beat the Russian and the Pole
And for the USA won the medal of Gold.

Cassius Clay visade även stolthet över sitt namn: ”Synes du ikke det er et vakkert navn? Det får en til å tenke på Colosseum og de romerske gladiatorene” (citerat i Marqusee, s. 60f).

Ledande nationella nyhets- och fotomagasin som Life och Time stämde in i hyllningskören genom att ha honom på sin förstasida och jämföra honom med Herkules och dennes tolv stordåd. I sina artiklar beskrev de hans fascinerande, skrytsamma personlighet (ett tecken på gott, amerikanskt självförtroende), hans slagfärdiga repliker och hur han återuppfunnit boxningen. Allt detta visade hur populär Clay var bland den vita befolkning i USA som vanligtvis inte tolererade svarta som visade prov på självhävdelse och en arrogant attityd; det som inledningsvis gjorde Ali känd för en större publik var just hans starka självhävdelse, då han ropade in i TV- och journalfilmskameror att han, en svart man, var ”störst, bäst och vackrast”.

Cassius Clay uppfattades alltså (ännu) inte som ett hot mot den sociala ordningen och ingick efter hemkomsten från Rom ett sponsoravtal med ett syndikat av lokala, vita affärsmän i Louisville som hade intressen i tobak, bourbon, kapplöpningshästar och baseball- och fotbollslag (Marqusee, s. 61)  Han uppträdde också på bland annat kaféer, nattklubbar och TV-shower, allt för att bli känd och i förlängningen nå en titelmatch inom proffsboxningen. Saeed menar att man till och med kan hävda att Clay genom sitt beteende på något perverst sätt kom att bekräfta två intimt förbundna rasistiska stereotyper om den alltid-glade och bekymmerslöse men i slutändan dumme negern (”the happy-go-lucky but ultimately dumb Negro”) och den muskulöse men intelligensbefriade atleten (the muscle-bound but brainless athelete”) (2003, s. 55). Å andra sidan fanns det något gäckande med Clays hela personlighet, något som inte så lätt lät sig infångas i snäva kategoriseringar.

Den spexande Cassius Clay kom också som sänd från himlen till en boxningssport som i början av 1960-talet var på nedgång, och vars popularitet och prestige var i dalande inte minst till följd av de uppenbara banden till den organiserade brottsligheten. Boxningssporten hade också blivit nedsvärtad av att två boxare dött i ringen (Davey Moore och Benny Paret). ”Seertallene hadde sunket, og lederne for TV-nettverkene hadde mistet interessen for en idrett de mente var deprimerende vulgær. I denne sammanhengen fremsto den rappkjeftede og elegante Cassius Clay som en gudegave til proffsboksingens moguler”, skriver Marqusee (s. 62f).

Clay hade alltså redan innan han blev Muhammad Ali börjat förändra sättet som idrottsstjärnor framställde sig själv på. Tidigare var det vanligt att de blev sedda men inte lyssnade på – att vara beskedlig och vördnadsfull hade varit normen för såväl vita som svarta stjärnor. Marqusee: ”Brautingen, skrytingen og den manisk kompetitive gløden hadde selvfølgelig alltid vært en del av toppidrettens subkultur, men det var Cassius Clay som hentet disse egenskapene frem og som gjorde dem till en del av et salgbart image.” (s. 62)

Ali själv hävdade senare att han hämtat inspiration till sin överdrivna, PR-mässiga stil (”Jeg er det raskeste på to bein”) från en berömd professionell fribrottare, George Wagner, mer känd som Gorgeous George, vilken Clay han hade mött i en radiostudio i Las Vegas. Då radiomannen frågade Gorgeous George om hans kommande brottningsmatch på samma arena där Clay skulle boxas hade han på typiskt ”wrestling”-manér börjat skrika: ”Jeg skal drepe ham, jeg skal rive av ham armen”, och så vidare. Eftersom alla platser var utsålda så fort Gorgeous George skulle upp i en match – som liksom alla andra wrestling-matcher var uppgjord på förhand enligt ett melodramatiskt manuskript som ställer en god figur mot en ond – bestämde sig Clay för att förädla sitt ”snack” eftersom ”det ikke [ville] være grenser for hvor mange mennesker som ville betale penger for å se meg hvis jeg snakket enda mer” (citerat i Marqusee, s. 63).

Clay tog alltså lärdom av fribrottningens överdrivna, melodramatiska stil, dess blandning av våld och humor och sätt att appellera till publikens högljudda deltagande; genom att komma med vanvettiga påståenden om sig själv och sina motståndare, förutspå vilken rond han skulle slå ut dem i och så vidare – också det hämtat från wrestling-världen – väckte han allmänhetens nyfikenhet kring vad det var som egentligen hände. Clays tränare Angelo Dundee, som skull komma att stå vid hans sida karriären ut, var med på noterna, var med och regisserade alla spektakulära utfall och överdrifter; faktum är att det var Dundee som kom med idén att Clay skulle använda sig av slagkraftiga poem och även skrev dem åt honom. Dundee: ”We used all these ideas as a way to create some interest. The poetry I wrote was bad but coming from him it sounded good. It helped because it built up momentum around him.” (Citerat i Manzoor 2002, s. 66) Denna kombination av attraktivt utseende och stilfullhet, blixtrande snabbhet i ringen och energisk verbalitet i form av kreativa ordflöden och såväl bitande som nöjsamma repliker gjorde Clay till ett drömobjekt för pressens folk – runt Clay hände det alltid något, han var kul, skarp och avväpnande självironisk på samma gång. Allt detta utgjorde material til artiklar om honom med otaliga ingångar.

Man kan här jämföra med den likaledes vinnande självironin hos The Beatles och James Bond: detta var sannerligen en hållning i den senmoderna epok som inleddes med televisionens sextiotal, ett decennium som karakteriserades av en begynnande globalisering och relativisering av tidigare självklara trossatser och värdesystem, bland dem alla fördomsfulla uppfattningar som kommit att underbygga den rasistiska diskursen om vit överhöghet och kontroll å den ena sidan och de svartas underlägsenhet och hotfulla okontrollerbarhet å den andra. Det var alltså ingen tillfällighet att Clay och The Beatles, som älskade och i hög grad bidrog till att popularisera musik av svarta artister som Chuck Berry, trivdes bra tillsammans och spexade med varandra vid deras möte 1964.

I denna bemärkelse var Clay i själva verket

et barn av femtitallets audiovisuelle populærkultur. Monologene hans var spekket med referanser til Hollywood-filmer, komedier fra TV og radio, popmusikk, baseball, boksing og profesjonell fribryting. Tidlig i 1960-årene syntes han å dele noe av den politisk uavhengige oærbødigheten [vanvördigheten] man fant i bladet Mad. På fjernsyn [TV] fikk de vanvittige påfunnene ham til å likne en tegneseriefigur, en lys levende Bart Simpson, storfornøyd, om enn på en uskyldig måte, over sine egne skøyerstreker. (Marqusee, s. 63)

Efter att han blev Muhammad Ali skulle han fortsätta att använda dessa egenskaper, ”dette kommersielle instinktet”, till att utforma betydelsen av matcherna och till att omdefiniera rollmodellens förpliktelser. Mitt i all denna maskulina självhävdelse fanns också en märklig dubbelhet med feminina drag, som då han deklarerade att han var ”alltför vacker till att boxas”, vilket innebar att han bröt med den manliga fåfänglighetens tabu: han var inte bara ”den störste”, han var också ”den vackraste”, ett superlativ som vanligtvis knöts till kvinnors dragningskraft.

Når en svart mann snakket på denne måten var det så mange oppfatninger – om svarte og om mannlig fysikk – som ble snudd på hodet at folk rett og slett ikke skjønte hvordan de skulle forholde seg til det. Alis forfengelighet var et av de mange eksotiske trekkene ved ham som fikk journalistene til å lure på hvor alvorlig de skulle ta dette enmannssirkuset. Men boksevidunderets feminine side var hele tiden en viktig del av det som gjorde Ali populær. Den viste hans menneskelighet. Den var en tidlig og ureflektert grenseoverskridelse, og den hjalp ham til senere å begi seg inn på flere, mer støtende og vågale grenseoverskridelser. (Marqusee, s. 64)

Ali kom, helt riktigt, att utnämna sig själv till ”boxningens Elvis” och när musik- och filmmagasinet Uncut i början av 2002 hade en stor artikel om Ali och hans extraordinära liv som ”världens största idrottshjälte” med anledning av att Michael Manns spelfilm om hans liv, Ali (2001) hade premiär, radade artikelförfattaren Saf Manzoor (2002) upp tre händelser som åtminstone i amerikanskt hänseende antände det mytiskt frihetssprakande ”Sextiotalets” kulturella revolution. Det var valet av den ungdomlige John F. Kennedy med hustru Jackie som president den 8 november 1960, det var de sorglöst briljanta The Beatles på The Ed Sullivan Show inför en rekordstor TV-publik den 9 februari 1964 och det var den unge och respektlöst uppkäftige, men också nederlagstippade, Cassius Clay’s seger över den fruktade Sonny Liston i titelmatchen om boxningens tungviktstron drygt två veckor senare, den 25 februari 1964. Liksom Elvis Presleys nationella genombrott 1956 – även det via TV-mediet – kom dessa händelser att för alltid förändra mentaliteten i USA.

En gemensam nämnare är här just den nya mixen av maskulinitet och feminitet, hos såväl Ali och Elvis som hos Kennedy och The Beatles (John Lennon skulle dra detta till sin androgyna spets på bilder där hans ansikte smälter samman med Yoko Onos). The Beatles hälsade för övrigt på i dåvarande Clays träningsläger inför Liston-matchen, en händelse som finns bevarad i de komiskt uppsluppna fotografierna på de fem tillsammans i boxningsringen. Till denna skara av nya manliga rollmodeller kan också tillfogas den sensible skurkjägaren och livsnjutaren James Bond, som debuterade på biodukarna 1962, samma dag som The Beatles släppte sin första singel, ”Love Me Do” (det kan med fog hävdas att detta var dagen då ”Sextiotalet” startade). Det är för övrigt svårt att inte se kopplingen mellan den framväxande rockkulturen, antikrigsrörelsen och Ali, framhåller Marqusee, som dock möjligtvis missar den betydelse som det avslutande 1950-talets utagerande, svarta rockstjärnor som Little Richard hade på Alis stil, hans offentliga persona (2004, s. 256f).

Det fanns emellertid också tecken på att Clays clownstycken dolde ett djupare politiskt tänkande. Han gav tidigt uttryck för en insikt om sina bristande möjligheter i det amerikanska samhället om han inte hade varit en framgångsrik boxare. Han blev också tidigt intresserad av medborgarrättsrörelsen och den svarta kamporganisationen Nation of Islam, bildad under depressionens 1930-tal: ”Det var 1959 som jag första gången upptäckte att det fanns muslimer i Amerika under Mr Muhammads ledning.” (Ali 1976, s. 215) På månadsmagasinet Ebony, som hade startats 1945 med Life som förebild men var inriktad mot den svarta medelklassen och det första av sitt slag med nationell spridning, menade man att det liberala etablissemanget översåg med Clays rasmässiga stolthet och självhävdelse för att istället lyfte fram hans patriotism (Saeed, s. 55). Berömd är den legend som säger att Ali kastade sin guldmedalj från OS i Rom 1960 i Ohio River till följd av det rasförtryck han, och andra svarta med honom, fortsatt kom att lida under efter hemkomsten. Trots att han tävlat för och representerat sitt land och gjort det på bästa möjliga vis vägrades Clay exempelvis att äta på vissa restauranger som bara accepterade vita gäster. Denna insikt om rasismens verkningar i den amerikanska södern och hur de påverkade de svartas liv kom dock alltså inte som en blixt från klar himmel utan Clay var tidigt medveten om detta.

En prominent ledare inom Nation of Islam var Malcom X, som Clay kom i kontakt med 1962, vilket också skildras i den biografiska spelfilmen Ali (2001), med Will Smith i rollen som Ali. Kontakten med Malcolm X, som i Clay såg samma symboliska kraft som man hade antytt i Ebony, gav Clay hans första negativa publicitet och ledde så när till att titelmatchen mot Sonny Liston 1964 ställdes in; vid det laget hade Malcolm X uteslutits ur Nation of Islam, som i stället omfamnade Clay eftersom de i honom såg ett propagandaverktyg av sällan skådat mått.

Till saken hör, att Liston var den mest avskydde svarte sportstjärnan i USA sedan Jack Johnson tog upp kampen mot det vita boxnings- och samhällsetablissemanget under 1900-talets första två decennier (för en fin och vetenskapligt genomarbetat studie av fenomenet Jack Johnson och den vita respektive svarta pressens behandling av honom, se Ward 2004). Liston förkroppsligade nidbilden av ”the bad nigger”. Han hade börjat med boxning 18 år gammal i delstatsfängelset i Missouri och blev professionell strax efter att han blev frisläppt. Mellan matcherna visade han muskler som pengaindrivare (torped) åt lokala smågangsters och arresterades ett flertal gånger, bland annat under 1956 för att ha angripit en polisman efter ett bråk utanför sitt hus. För detta dömdes han till nio månaders fängelse, en dom som inte bara gjorde det svårt för honom att få matcher (vilket i sin tur gjorde honom ändå mer beroende av den maffia som också styrde stora delar av boxningsvärlden) utan också känd hos varenda vit polisman i USA. Medan han bodde Philadelphia blev Liston, nu erkänd som den främste utmanaren till tungviktstiteln, ständigt trakasserad av polisen, vilket ledde till att han lämnade staden och bosatte sig i Denver (Marqusee, s. 54f).

I efterhand har den samtida bilden av Liston som en både dum och ond svart man – en hotbild som åter togs till användning i skildringen av Mike Tyson under 1980- och1990-talen – modifierats och fram tonar i stället bilden av en man som var både känslig och generös. Marqusee skriver:

Pressen tolket Listons manglende fødselsattest som et bevis på at han var kriminell. Sannheten var imidlertid den at Liston var født inn i en familie av fattige landarbeidere, og det hadde ikke vært noen lege til stede under fødselen, bare en jordmor. Han var farens tjuefjerde barn. Ikke overraskende ble fødselen aldri registrert. Liston kom fra det anonyme folkedypet i USA – og det ble han straffet for. Han ble fremstilt som vrangvillig, voldelig, uvitende og truende, og han var fritt vilt for journalister, bokseledere og politikere. (s. 55)

Även svarta ledare frös ut Liston och menade att han var opassande i identitetspolitisk bemärkelse som representant för deras ras (Marqusee, s. 56).

Liston fick dock sin chans, i september 1962, delvis beroende på att dåvarande världsmästaren Floyd Patterson, som i sin tur erövrat tronen genom att besegra svenske Ingemar Johansson, hade anklagats för att undvika Liston, vilken ansågs som nästintill omöjlig att besegra, delvis beroende på att boxningens promoters (arrangörer och andra ekonomiska intressenter) och ledare ansåg att man hade mer att förlora än att vinna på att utestänga Liston eftersom det skulle skada tungviktstitelns anseende och därmed räntabilitet. Publiken stod förvisso bakom den okontroversielle Patterson, men ville ändå att denne skulle bevisa sin överlägsenhet i boxningsringen.

Därmed var det uppdukat för en match med nästan lika många symboliska övertoner som den mellan Joe Louis och Max Schmeling 1938 hade haft. Som Marqusee skriver hade matcherna mellan Jack Johnson och Jim Jeffries (1910) och mellan Louis og Schmeling båda varit svart mot vit, men under 1960- og 1970-talen var det bara svarta boxare som dominerade tungviktsklassen, vilket dock inte gjorde kampen om titeln mindre laddad i rasmässigt hänseende: ”Tvert imot ble kampene mellom Floyd Patterson, Sonny Liston og Muhammad Ali – og senere mellom Ali og Ernie Terrell, Joe Frazier og George Foreman – vurdert ut fra det som ble oppfattet som den enkelte bokserens tilknytning til den hvite makten.” (2004, s. 53) Dessa matcher blev med andra ord variationer på temat ”svart representation”.

Inför matchen mellan Patterson och Liston anspelade Sports Illustrated på det kalla kriget och det underförstådda behovet av ett gott internationellt anseende för USA:s del: ”I våre dager har vi ikke råd til en amerikansk tungvektsmester med Listons tvilsomme rulleblad.” (Citerat i Marqusee, s. 56) Föga förvånande var det Patterson och inte Liston som fick uppmuntrande meddelanden från bland annat president Kennedy och Franklin D. Roosevelts änka Eleanor Roosevelt.

Det fanns dock talesmän för de svarta som inte delade denna på samma gång dramaturgiska och raspolitiska uppdelning av Patterson som Den gode och Liston som Den onde, exempelvis författaren LeRoi Jones (eg. Amiri Baraka), som uttalade följande: ”De malte Liston svart. De malte Patterson hvit. Og det var konflikten i et nøtteskall.” (Citerat i Marqusee, s. 57) Liston själv tycks ha funnit sig i den roll som tilldelades honom och försökte istället vända det till sin fördel: ”En proffskamp er som en cowboyfilm. Det må være en helt og en skurk. Folk betaler penger for å se meg tape. Forskjellen [skillnaden] er bare den at i min cowboyfilm er det alltid skurken som vinner.” (samma)

Liston slog mycket riktigt ut Patterson, och upprepade det i returkampen tio månader senare, i juli 1963. Det hade nu blivit dags för Cassius Clay att utmana Liston. Få gav dock Clay någon chans att vinna, men det var ändå han som var publikens favorit, trots att entusiasmen för honom som tapper ”underdog” dämpats efter att hans kontakter med Malcolm X och Nation of Islam läckt ut i offentligheten. Det är svårt att föreställa sig det idag, men i utgångspunkten framstod Cassius Clay i många Liston-motståndares ögon som ”det stora vita hoppet”, skriver Marqusee (s. 57f). Två saker som bidrog till denna rasmässiga symbolik var dels att Liston, inte Clay, stöttade medborgarrättsrörelsens genom att insistera på en kontraktsmässig klausul som hindrade de rasdelade biograferna [kinoene] att visa matchen via ”close circuit”-TV, dels att Clay inför matchen använda de rasistiska stereotypierna om svarta boxare som okultiverade djur i sina utfall mot Liston, som han kallade både dum och ful medan han framhävde sig själv som raka motsatsen, det vill säga smart och snygg.

Hade han inte varit det tidigare så blev den frispråkige Clay känd över hela världen efter sin seger mot Liston – lika mycket för sitt agerande utanför boxningsringen som i den. Samma kväll fick Clay ett telegram från Martin Luther King, den ende svarte ledare vid sidan av Malcolm som gratulerade honom till segern. När Clay efter segern deklarerade att han konverterat till Islam betraktades han dock snart som en statsfiende av många vita i USA.

I sina kommentarer dagarna efter matchen strävade Clay (som han ännu hette) därför både efter att definiera sig själv på ett nytt sätt och att lugna den vita pressen. Han försäkrade att han inte var någon bråkmakare, aldrig suttit i fängelse, inte deltog i protestmarscherna mot desegregeringen (och för integrering) och inte bar några symboler, ej heller att han brydde sig om de vita kvinnor som flirtade med honom. Man kunde alltså tolka detta som budskap från en underdånig ”Onkel Tom”, men lägg märke till, understryker Marqusee, hur Clay argumenterade:

Ved å fortelle pressen at han aldri hadde vært i fengsel, sa han: ”Jeg er ingen Sonny Liston.” Ved å avstå fra hvite kvinner, sa han: ”Jeg er ingen Jack Johnson.” Ved å ta avstand fra integreringen, sa han: ”Jeg er ingen Floyd Patterson.” Og viktigst, ved å si at han ikke ville ”bære noen symboler”, fraskrev han seg representasjonsrollen. (s. 95)

Ali tycktes alltså hävda, att allt detta var grund för de vita att inte frukta honom, men på grund av det han sa var det många vita människor som inte kunde betrakta honom något annat än ett hot mot deras mest dyrbara värden: ”I denne sammenhengen ble uttalelsen ’Jeg trenger [behöver] ikke å være det dere vil jeg skal være’ intet mindre enn en skandaløs provokasjon.” (Marqusee, s. 95f) Genom att upprepade gånger referera till den amerikanska rasismen, till polishundar och vattenkanoner och de fyra småflickor som mördades i en kyrka i Birmingham (som stacks i brand under söndagsskolan), kom Clay dock att undergräva sina försök att framställa konverteringen till Islam som rent religiös och personlig, när mycket i själva verket tyder på att det också var av sociala och politiska skäl. Han kom i vilket fall som helst att få ett starkt symbolvärde som raspolitisk aktivist och rollmodell.

Den 27 februari 1964, två dagar efter att han besegrat Liston, meddelade Clay att han anslutit sig till Nation of Islam. En knapp vecka efter segern över Liston försäkrade den till islam konverterade Clay att han inte ville bli kallad för en ”Onkel Tom”, utan ville bli känd som ”Cassius X”. Det hela tog emellertid ännu en vändning då ledaren för Nation of Islam, Elijah Muhammad, på kvällen den 6 mars i en radiosändning tillkännagav att han gett Cassius Clay namnet ”Muhammad Ali”, vilket i sig var en stor ära och få förunnat inom Nation of  Islam (Marqusee 2004, s. 97ff; Whannel 2002, s. 118)). För den förskräckta vita pressen var namnbytet ännu en illavarslande, politisk överträdelse från Alis sida, men själv framhöll han att namnbyten var vanliga i den amerikanska idrotts- och nöjesvärlden – Sugar Ray Leonard och Joe Louis var exempelvis tagna namn liksom otaliga, förenklade och amerikaniserade namn på filmskådespelare med invandrarbakgrund, för att inte tala om ”Gorgeous George”.

Detta namnbyte var dock annorlunda – det signalerade att här fanns en svart man som inte hade för avsikt att ställa in sig hos de breda (det vill säga vita) folklagren. Tvärtom – genom att ta namnet ”Muhammad Ali” gjorde han krav på ett annat arv (det pan-afrikanska), en ny familj och en annan nation (den islamiska). En vecka efter namnskiftet lämnade Ali Madison Square Garden i vrede då en annonsör insisterade på att kalla den nye tungviktsmästaren, vilken satt som gäst vid ringside, för ”Cassius Clay”. Han hade trots allt tagit namnet ”Muhammad Ali” som ett tecken på stolthet och i sin kamp för att försvara denna stolthet, i och utanför boxningsringen, banade han vägen för miljon andra namnbytare; idag är det vanligt bland afroamerikaner att ta islamska eller afrikanska namn, men 1964 var det ett dristigt steg att ta. Jack Johnson, Joe Louis, Floyd Petterson och Sonny Liston hade fått sina offentliga identiteter av den vita pressen – genom att ta namnet Muhammad Ali klargjorde den nye mästaren att han hade för avsikt att skapa sin egen, självständiga identitet (Marqusee, s. 101). Han kom dock att möta starkt motstånd – New York Times insisterade under hela sextiotalet på att fortsätta kalla honom för ”Cassius Clay”.

I maj 1965 slog Ali ut Liston i deras returmöte, varpå det blivit dags för Ali att möta Floyd Patterson i en titelkamp som också blev en till kamp mellan två rollmodeller som representerande var sin raspolitisk ståndpunkt (Marqusee, s. 156ff). Strax efter Alis seger över Liston hade Patterson deklarerat att det var hans plikt som kristen att ”återvinna titeln till USA”, som om det vore en utlänning som vunnit den. Tre veckor senare blev integreringsförkämpen Patterson tvungen att sälja sitt hus i New York med en förlust på 20 000 dollar, efter att några vita grannar utsatt hans familj för rasistiskt våld. I oktober 1965 skrev Patterson, trots detta, i Sports Illustrated att ”Cassuis Clay vanærer seg selv og den svarte rasen. [...] Bildet av en svart muslim som verdens tungvektsmester vanærer sporten og nasjonen. Cassius Clay må bli slått, og de svarte muslimenes svøpe må fjernes fra boksesporten.” (citerat i Marqusee, s. 157)

Enligt Marqusee var det Patterson som tog initiativet till denna ”kampen mellom rollemodellene”, men Ali antog omedelbart utmaningen och utsatte Patterson för verbala angrepp i flera veckor. Bland annat kallade han Patterson för ”døvstum såkalt neger som trenger en omgang juling [stryk]” (samma). Enligt den svarte tennisspelaren och medborgaraktivisten Arthur Ashe (1943–1993), segrare i US Open 1965, Australian Open 1970 och Wimbledon 1975 samt kapten för det amerikanska Davis Cup-laget 1981–1985, hade ingen svart idrottsman tidigare talat lika nedsättande om en annan svart idrottsman i full offentlighet. Alis poetiska utfall innehöll många elakheter (följande citerat i Marqusee, s. 158):

Jeg skal sende ham i bakken snart
så han begynner å oppføre seg svart.
Da han var champ, skjønte [förstod] han lite,
han prøvde å flytte inn med de hvite.

I själva matchen blev Patterson utklassad, men Ali såg medvetet till att dra ut den till 12:e ronden, trots kommentatorernas tilltagande raseri. Under matchen ropade Ali hela tiden ”Kom igen, Amerika! Kom igen, vita Amerika!”, till sin motståndare. Den vita pressen kallade efteråt Alis uppträdande för ondskefullt, men själv visade han ingen ånger och menade att de svarta levnadsvillkor fortfarande var lika dåliga trots att svarta, av det vita samhället accepterade rollmodeller som Joe Louis och Sugar Ray Robinson, kommit och gått. Black Panther-ledaren Eldridge Cleaver menade å sin sida att matchen mellan Ali och Patterson ideologiskt sett var en ”avgjørende begivenhet som avspeilet konsolideringen av visse psykiske resultater i negrernes revolusjon”, att Ali var ”en verklig revolutionär” och ”den förste frie boxningsvärldsmästare som det vita Amerika mött” (citerat i Marqusee, s. 158, och Bengtsson 2002).

Liksom många andra titelmatcher i boxningens tungviktsklass var alltså även denna match laddad med symboliska betydelser och övertoner, något som skulle komma att vidhäfta Alis matcher och honom som person även längre fram i tiden. Enligt Marqusee hade Ali ”omdannet alle de verdiene som tidligere var blitt knyttet til svarte boksere, og han hadde gjort det med ikke så rent lite hjelp fra Floyd Patterson”.

Ali visade samma oförsonliga attityd i matchen mot Ernie Terrell i Houston tidigt i 1967. Terrell var känd för sina hårda slag och var troligen Alis starkaste motståndare sedan Sonny Liston. Terrell hade dock dristat sig till att kalla sin motståndare för ”Clay” under presskonferensen före matchen, vilket fick Ali att gång på gång skrika ”Hva heter jeg?” under matchen, alltmedan han slog musten ur Terrell: ”Onkel Tom! Hva heter jeg?” (citerat i Marqusee, s. 230f) I bägge dessa matcher, mot Patterson respektive Terrell, slogs Ali alltså mot mer än bara motståndaren; han slogs, som han själv såg det, mot ignoranta representanter för den vita överhögheten.

Muhammad Alis personliga kamp mot de amerikanska krigsmyndigheterna tillsammans med hans politiska aktivism kom att få en stor betydelse för de svartas frigöringskamp i USA och andra delar av världen under 1960- och 1970-talen. Det var i april 1967 som Ali skrev in sig i den politiska historien genom att vägra låta sig inkallas till tjänstgöring i Vietnamkriget och förklarade att ”No Viet Cong ever called me a nigger”. Han läste också upp en egen dikt inför TV-kamerorna:

Fråga mig, fråga mig dagen lång
om Vietnam sjunger jag ändå denna sång
jag har inget otalt med Viet Cong

Till följd av sin vapenvägran blev Ali fråntagen sin världsmästartitel och avstängd från boxningen, en avstängning som inte upphävdes förrän i september 1970. Ali fick alltså offra nära fyra år av sin karriär för denna sak. Hans krigsvägran 1967 fick också boxningsmagasinet Ring att för första gången avstå från att kora årets boxare, eftersom den uppenbare kandidaten till titeln, ”Cassius Clay”, på inget sätt borde lyftas fram som rollmodell för de unga i USA (Marqusee, s. 233). Samma vecka dog 274 amerikaner i strid, den högsta siffran sedan Vietnamkrigets start.

En nyckel till förståelsen av den mångmediala berättelsen om Ali, sextiotalets dynamik och tidens politiska uppvaknande ligger i mötet mellan de globala strömningarna och dess olika sammansmältningar – exempelvis anti-krigsrörelsen, de svartas frigörelsekamp och den musikbaserade motkulturen med artister som Bob Dylan. Sextiotalets USA blev en skärningspunkt i ett globalt fenomen – den intensifierade kampen för fred och rättvisa – och Ali var en av de figurer bland Martin Luther King, Jr. och andra, som fungerade som bindeled mellan kampen i USA och kamper som försiggick på andra platser:

Gjennom sine medieopptredener i alle verdenshjørner spilte Ali en viktig rolle i den globale spredningen av de ideene og bildene som utgør kjernen i sekstitallet. Han ble en del av en rekke overlappende globale diskurser og bevegelser [rörelser], og han knyttet sammen idrettstilhengere, Black Atlantic-bevegelsen, den tredje verden og motstandere av USAs krigføring i Vietnam. (Marqusee 2004, s. 224f)

Marqusee skriver också träffande om det många gånger explosiva mötet mellan antikrigsrörelsen i Europa och den amerikanska populärkulturen:

Mens de europeiske opprørerne raste mot den amerikanske krigsmaskinen, dyrket de rock and roll-musikk, John Ford-filmer og olabukser [jeans]. Ali traff uforvarande en utbredt ambivalens overfor USA. Mange som mislikte USAs arroganse og makt, lot sig samtidig fascinere av landets pulserende populærkultur. For alle dem som elsket jazz, blues og R[ythm]&B[lues], det forføriske Hollywood og de surrealistiske Marx Brothers, Ginsberg og Kerouac, var Ali nok et strålende eksempel på den folkelige amerikanske energien og skaperkraften. (s. 226)

”Det er umulig å fullt ut forstå Muhammad Ali uten å plassere ham innenfor Black Atlantic-bevegelsen [-rörelsen]”, skriver Marqusee (s. 118). Black Atlantic-rörelsen, som syftar på den svarta atlantiska världen, hade sin upprinnelse i slavskeppens fasor. Utan att väcka särskilt stor uppmärksamhet bland de vita utvecklade den sig genom att utväxla politiska och religiösa idéer, musik, litteratur, dans och idrott. Bland rörelsens föregångsfigurer var flera akademiker och agitatorer, men också en lång rad svarta amerikanska boxare, från Bill Richmond, Tom Molineux och Massa Sutton till Bobby Dobbs och självaste Jack Johnson. I London och Paris mötte kringresande svarta amerikaner – sjöfolk, musiker. boxare, religiösa ledare – små grupper av afrikanska studenter. År 1873 gav exempelvis en sånggrupp från Fisk University, Jubilee Singers, Europa – och afrikaner som bodde där – en första smak av gospelmusiken.

Vid 1920-talet hade boxningssporten blivit en viktigt del av Black Atlantic-rörelsen, och utgjorde ett gemensamt intresse som knöt samman svarta i USA, Karibien, Västeuropa och Västafrika (Marqusee, s. 120f). År 1922 blev senegalesen Battling Siki den förste svarte boxare att gå en titelmatch i någon viktklass sedan Jack Johnson genom att gå en match om världsmästartiteln i lätt tungvikt mot fransmannen Georges Carpentier i Paris. Det fanns de som menade att kampen var fixad till Carpentiers fördel. Carpentier tilldelades också segerns trots att Siki slagit ner honom, under förevändning att Siki skulle ha brutit mot reglerna. Domslutet gjorde emellertid publiken rasande vilket fick representanter för boxningsmyndigheterna att gå in i ringen och utropa Siki till segrare och ny världsmästare. Liksom före honom Jack Johnson njöt Siki i fulla drag av sin plötsliga berömmelse och rikedom och drog därmed på sig Paris-pressens fiendskap. När han senare reste till USA blev hans extravaganta livsstil och många konfrontationer med polisen utförligt beskriven i den svarta pressen. Siki blev funnen mördad i Harlem i december 1925. I sin självbiografi Den störste skriver Ali om de fascinerande historier kring svarta boxare som han hörde berättas i träningslokalen, bland dem Battling Siki.

Höjdpunkten i Alis egen karriär kom med matchen mot George Foreman i Zaire 1974 och som kommit att gå under beteckningen ”The Rumble in the Jungle”. Denna händelse finns skildrad i den hyllade dokumentärfilmen When We Were Kings, som hade premiär först 1996. Märkligt nogs nämns här inte Alis första resa till Afrika, som han gjorde redan 1964.

Med uppblomstringen av de nya, postkoloniala nationerna i Afrika började den svarta minoriteten i USA att se på sina gamla, koloniala rötter med nya ögon (Marqusee, s. 131f). Det nya Afrika kom till stadsdelen Harlem i New York, som under 1920-talet växte ut till ett kreativt och konstnärligt centrum och genererade ett brinnande engagemang (”the Harlem renaissance”). En av de ledande representanterna för de svartas frigörelsekamp på den afrikanska kontinenten var den kongolesiske politikern Patrice Lumumba, som var en av de tidigaste afrikanska nationalisterna och som 1960 blev den tidigare belgiska kolonialmakten Kongos (sedermera Zaires) förste (och siste) demokratiskt valde premiärminister. Lumumba störtades genom en militärkupp 1960 och mördades strax därpå men han skulle få stor inflytelse över Malcolm X, som var starkt påverkad av Lumumbas idé om ett oavhängigt och samlat Afrika som själv stakade ut kursen för sin moderna utveckling.

Malcom X skulle i sin tur skulle få stort inflytande över Muhammad Ali och denna cirkel av kulturella och (identitets)politiska impulser slöts i viss mening när Ali, på inrådan av Malcom X, besökte Afrika 1964, bara några veckor efter det att han slagit Liston och meddelade att han konverterat till Islam. Under denna resa gick Ali inte någon titelkamp, som han kom han att göra tio år senare, 1974, och hela uppehållet i Afrika förbigicks mer eller mindre med tystnad i amerikanska medier. För Alis egen del blev det emellertid en av de mest formande upplevelserna i hans karriär (Marqusee, s. 139). Till den lokala pressen i Ghana sade Ali: ”Jeg er spent på å reise rundt og se Afrika og møte brødrene og søstrene mine. Jeg har ikke vært hjemme på fire hundre år.” (citerat i Marqusee, s. 140) Ali gjorde sig här alltså till talesman för alla miljoner ättlingar till de slavar som en gång, och under ytterst brutala former, rövades bort från den afrikanska kontinenten.

Det är en av historiens grymma ironier att den man som i egenskap av landets ledare kom att stå värd för matchen i Zaire 1974 mellan Ali och Foreman var Joseph Mobutu. Denne hade 1958 anslutit sig till Lumumbas organisation MNC (Mouvement National Congolais) och blev utnämnd till försvarsminister i Lumumbas första regering. Med stöd av amerikanska underrättelsetjänsten CIA och med hjälp av armén tog Mobutu makten 5 september 1960 och satte Lumumba i husarrest, för att sedan sända honom i döden. Konflikten i Kongo gav genklang i hela den svarta atlantiska världen och det ordnades möten och protestmarscher till stöd för Lumumba, bland annat i USA, något som skrämde det vita, amerikanska etablissemanget eftersom det handlade om ”amerikanska negrer” som protesterade mot sin egen regering, dessutom utanför FN-byggnaden så att hela världen kunde se det, via press- och TV-medierna. Mobutu var sedan överbefälhavare 1961–1965 och blev genom en oblodig statskupp 1965 Zaires president och diktator.

Det var till Mobutus starkt korrumperade regim som Ali och Foreman och deras följen anlände 1974 för att, under en enorm mediebevakning, gå en match om tungviktstiteln, en match som gick mitt i natten för att det passade den amerikanska TV-publiken. Helt sensationellt vann Ali matchen. Poängen i detta sammanhang är emellertid alltså att Alis första Afrika-resa inte alls nämns i When We Were Kings, som annars är ytterst sevärd. Detta kan tolkas på två sätt, politiskt och dramaturgiskt. Att dra in Alis första Afrika-resa hade obönhörligen gett filmen en politisk sprängkraft, eller om man så vill slagsida, som hade placerat händelsen inom ramen för en vidare, kolonial och därmed politiskt känslig kontext. Att inte nämna denna resa gör å andra sidan att Alis resa till Zaire i filmen framstår som hans första direkta möte med den afrikanska kontinenten, vilket blir tacksammare ur dramaturgiskt och därmed känslomässigt hänseende. Att som filmmakarna blunda för Alis första resa till Afrika 1964 kan därför ses både som en ideologisk manöver i syfte att slippa ta politisk ställning och som ett sätt att försäkra sig om en stor och diversifierad publik genom att ge filmen en klar och enkel dramaturgi – Ali-kommer-till-Afrika-och-hyllas-där-av-alla-afrikaner-som-äntligen-får-se-honom-med-egna-ögon – som är så typisk för populärt orienterade filmer.

En liknande ideologisk undanmanöver präglar också avsnittet om Ali i den amerikanska TV-serie kring amerikanska ikoner som nyligen gått på norsk TV. Här berättar vår ciceron, skådespelaren Roy Scheider, att Ali motsatte sig Vietnamkriget av religiösa skäl. Att Alis vägran att låta sig inkallas och andra av hans ställningstaganden också grundade sig i raspolitiska överväganden nämns det ingenting om. Ali och hans förehavanden utanför boxningsringen hålls alltså här utanför den politiska sfären, i syfte att undvika kontroversiella aspekter rörande amerikansk imperialism.

Ett tredje exempel är spelfilmen Ali (2001). Här förekommer förvisso ett avsnitt som skildrar Alis första Afrika-resa, men det är kort och tjänar främst det dramaturgiska syftet att skildra Alis konfrontation med Malcolm X, som också befinner sig där, och beslutet att, efter påtryckningar från Nation of Islam, bryta de personliga banden med honom. Om frihetskampen i Afrika och Alis övriga upplevelser under resan får vi inte veta mycket och Lumumba nämns överhuvud inte. Däremot finns i filmen en mycket lång matchskildring av Alis första möte med Sonny Liston. Detta är alltså ännu ett exempel på hur det dramaturgiskt lättköpta och ideologiskt okontroversiella lyfts fram på bekostnad av mer komplexa och kontroversiella historiska händelser och skeenden.

Dessa tre film- och TV-exempel åskådliggör därmed också hur mytbildningsprocesser går till: vissa saker lyfts fram som tjänar vissa ideologiska och hegemoniska syften medan andra aspekter förbigås med tystnad. Detta är således något att tänka på både när vi skriver historien om en viss idrottsstjärna (eller ett visst idrottskollektiv) och när vi läser om idrottsstjärnor i tidningar, ser och hör dem omtalas i TV och i andra medier etc. Frågan blir alltså: vad är det som utelämnas, vad är det som inte får nämnas och varför.

De narrativa, ideologiska processer som på detta sätt demaskerar socialhistoriska och socialpolitiska förhållanden och skapar en ”ideologisk tillstängning” är något som Fredric Jameson (1993) diskuterar ingående i sin bok Det politiska omedvetna. Berättelsen som social symbolhandling (se s. 116 om ”ideologisk tillstängning”; själv skulle jag nog föredragit översättningen ”tillslutning” i stället för ”tillstängning”). Enligt Jameson blir vissa, ja, snart sagt alla, texters funktion att i egenskap av symbolhandlingar erhålla vissa imaginära och mer eller mindre utopiska lösningar (i meningen förklaringar) på de ”konkreta kontradiktioner” som i grund botten utgörs av sociala, klassmässiga konflikter (s. 114). Vad vi måste göra, menar Jameson med hänvisning till bland annat antropologen, strukturalisten och mytforskaren Claude Lévi-Strauss, är att ”seriöst undersöka och verifiera experimentellt och systematiskt antagandet att alla kulturella artefakter bör läsas som symboliska lösningar på verkliga politiska och sociala kontradiktioner” (s. 113). Den enskilda berättelsen eller den enskilda formella, estetiska strukturen skall alltså förstås som en imaginär lösning på en verklig kontradiktion (s. 110).

Vi får för den skull inte tro att ”texter”, exempelvis i form av televisionens sportprogram eller dagstidningars sportsidor, inte tillhör ”verkligheten”, vilket de naturligtvis gör lika mycket som allting annat som existerar här på jorden; varför skulle vi engagera oss i en  TV-sändning från en VM-kvalmatch i fotboll eller i en artikel om det senaste dopingavslöjandet om det inte tillhör den verklighet i vilken vi framlever våra liv? Poängen är alltså den, att den organiserade tävlingsidrotten i dess faktiska, utövade fysiska former, exempelvis en ishockeymatch, tolkas mot bakgrund av otaliga texter om tävlingsidrott som cirkulerar i samhället i olika mediala former och som ger oss kunskaper och påverkar vår uppfattningar om idrott lika mycket som egna idrottserfarenheter som utövare eller åskådare på en arena. Ta exempelvis ämnet för denna artikel, idrottsstjärnorna Ali, Jordan och Tyson: vad baseras dina kunskaper och åsikter om dessa tre personer på om inte olika mediala texter – det vill säga representationer – av dem. Det är ytterst få av oss som har sett, än mindre haft personliga samtal med någon av dessa, men ändå vet vi förhållandevis mycket om dem, och det tack vara media.

Frågan blir då för det första hur de mediala, textuella representationerna av dessa tre och andra idrottsstjärnor (exempelvis John Carew eller Anna Kournikova) har sett ut vid olika tidpunkter och i olika fora, eller annorlunda uttryckt, vilka diskurser, exempelvis rasistiska eller sexistiska, som de kommit att bäddas in i och tolkas genom. För det andra vilka medier vi inhämtat våra kunskaper om dem ifrån, och vad som kännetecknar dessa kunskaper, detta vetande.

Vad det ytterst handlar om är att analysera och förstå tävlingsidrottens kulturella betydelser. Eftersom medierna är kulturens teknologi så blir de helt centrala i sammanhanget, inte minst i ett ”mediesamhälle” som vårt. Att frånskriva medierna betydelse, att se dem som oviktiga för den ”verkliga” eller ”riktiga” idrotten ”där ute” i form av de kroppsliga handlingar som utförs på olika idrottsarenor, är helt enkelt absurt. Ett annat ord för absurt är orimligt och att vi skulle kunna veta det vi vet om våra idrottsstjärnor, deras karaktärer och förehavanden på och utanför idrottsarenan, utan mediernas berättelser om dem är just det – orimligt.

År 1977 hade Ali suttit modell för ett silkscreenporträtt utfört av popkonstens nestor Andy Warhol, vilket inte bara införlivade honom med Elvis Presley och Marilyn Monroe i konstnärens världsberömda galleri av amerikanska ”ikoner”. Enligt Marqusee markerade det också Alis övergång från en splittrande till en samlande figur.

Denna Alis nya symboliska funktion fick sin definitiva manifestation när han, efter ihärdig lobbyverksamhet från rättighetsinnehavarna NBC Sports, tände elden vid Atlanta-OS 1996, alltså i den södra del av USA där de vita så länge höll fast vid sina rasistiska traditioner. Detta innebar att ännu ett kapitel kunde läggas till den långa berättelsen om Muhammad Ali. Den olympiska elden har med tiden kommit att utvecklas till vår tids kanske mest kända och mytiskt laddade symbol för den mänskliga andens okuvliga kampvilja, resning och värdighet, och vem kunde väl vara bättre lämpad att personifiera dessa samtidigt existentiella och sociala värden än Muhammad Ali. Det var en händelse som markerade att hans kamp mot rasism och för allmänmänsklig värdighet var över och till stor del vunnen.  Detta var Muhammad Alis slutgiltiga triumf, detta var ögonblicket när Martin Luther King, Jr:s berömda ord ”I have a dream ...” tycktes bli till sanning genom att materialisera sig i Alis gestalt tände den livgivande Elden. Ögonblicket när detta skedde var laddad med en sådan mytisk sprängkraft, här tycktes så många frågor få sitt svar och så många konflikter sin lösning, att det för många med mig blev omöjligt hålla tillbaka tårarna. Det var djupt mänskligt och just därför så rörande.

Den skara människor som befann sig på plats på olympiastadion, knappt 100.000, utgjorde bara en bråkdel av det totala publikantalet i form av miljarder människor runt hela jorden som kunde följa händelserna via televisionsmediet, som med hjälp av TV-kamerorna kunde se Ali med darrande arm höja facklan som en avslutning på den 84 dagar långa och av Coca-Cola sponsrade fackelstafetten (vilket i sin tur innebar att tidningar skrev om och TV visade facklans resa med varumärket Coca-Cola och att Coca-Cola i egenskap av ”exklusiv sponsor” kunde använda sig av den olympiska symbolen, de fem ringarna, i all sin reklam i TV, på biograferna och annorstädes).

Han som en gång hade stämplats som en samhällsfiende i USA gavs nu alltså rollen som samlande nationalsymbol och USA:s ansikte utåt mot den övriga idrottsvärlden. I pausen under basketfinalen, där en ny upplaga av ”Dream Team” än en gång bekräftade amerikanernas överlägsenhet, fick Ali också ta emot en ersättningsmedalj av IOK-ordföranden och tidigare general Franco-anhängaren Juan Antonio Samaranch för den olympiska guldmedalj som han 36 år tidigare, 1960, hade kastat i Ohio River som en protest mot den rasdiskriminering som fortsatte att plåga honom och andra svarta efter hans hemkomst från Rom, där han trots allt hade kämpat och vunnit till USA:s ära.

Alis olympiska uppträdande 1996 tände gnistan till det USA Today kallade ”en renässans för den störste” och Sports Illustrated tryckte bilden av honom på framsidan för 34:e gången, något ingen annan hade upplevt (Marqusee, s. 12f). Ali kan därmed stå som exempel på den ständiga omvärdering av idrottsstjärnornas kulturella värde (och politiska och ekonomiska användbarhet), en fortlöpande process som Garry Whannel (2002) beskriver med begreppen ”mythologisation”, som innebär att idrottsstjärnan tillskrivs vissa, inte sällan närmast övermänskliga, egenskaper, samt det mera svåröversatta ”reinscription”, med vilket Whannel avser de selektiva urvalsprocesser som leder till att idrottsstjärnors biografier ses i ett visst, samtida ljus på basis av vissa populära eller förhärskande ideal och föreställningar och som leder till ständiga omvärderingar, vilket i sin tur innebär att en viss kanon eller guldåldersmyt reproduceras. Eller som Whannel själv skriver: ”In the process of reinscription, star biographies are constantly rewritten from the point of view of popular memory, within the context of a selective tradition by which a canon is reproduced.” (2002, s. 123)

Detta framgick tydligt i samband med att Ali fyllde 60 år i januari 2002, då många hyllningsartiklar publicerades till hans ära och där man beskrev hela hans karriär, vanligtvis utifrån dagens horisont, med segrarens perspektiv (Ali hade rätt om rasismen och han hade rätt om Vietnamkriget). Under rubriken ”Grattis Ali – du är fortfarande störst” skrev exempelvis Leif-Åke Josefsson i Aftonbladet om att han han ”som en gång hade världens största käft” nu befann sig i en position som ”århundradets främste idrottsman”, som en ”avdankad ex-världsmästare som behandlas som en statsman vart han än åker och vem eller vilka han än besöker”, samt som ”världens mest kända person alla kategorier” (AB 17/1, 2002).