I skrivandets stund genomför jag ett fältarbete i Danmark som en del av ett större forskningsteam som tittar på idrott och socialt kapital inom den Europeiska Unionen med det övergripande målet att belysa hur europeisk policy kan effektivast stödja relationerna mellan idrottsförbunden (sport governing bodies, SGB) och de europeiska medborgarna som de representerar (Sport and Social Capital in the European Union, 2006). Vid mitt första möte med den organiserade delen av dansk idrott blev jag tillfrågad om min syn på socialt ansvar av generalsekreteraren på en av landets största specialidrottsförbund. Vad som vid detta tillfälle endast var ett av många intressanta ämnen som diskuterades har med tiden vuxit till ett av de viktigare ämnena i den danska studien. Jag skulle till och med vilja hävda att det kommer att vara centralt i den framtida utvecklingen av dansk idrottspolicy och grundläggande för idrottsförbundens tillägnande av socialt kapital (fältarbete 2007).

Jag här valt att låna begreppet Corporate Social Responsibility, CSR, från affärsvärlden, men ge det en i någon mån bredare träffyta genom att översätta begreppet till gemensamt socialt ansvar. Som företeelse är inte CSR ett nytt påfund utan något som utförts i flera decennier, exemplifierat av familjer och företag som Rowntree’s och Cadburys i Storbritannien och Rockefeller och Carnegie i USA (Clement-Jones 2004). CSR är idag ett välkänt och accepterat koncept, ofta definierat som idén att företag eller organisationer bör inkorporera social, ibland miljömässig, omsorg i deras dagliga affärsverksamhet (se Demirag, 2005, och COM 2006-0136). Idén går djupare än att uppfylla samtida lagstiftning och syftar på att företag skall investera i en rättvis handling i förhållande till sina stakeholders eller intressenter, humankapital och miljö. Det har fram tills nu forskats försumbart lite om relationen mellan idrottsförbund och CSR i en europeisk kontext, trots de många likheter som man finner mellan större företag och de större idrottsförbunden, såsom växande budgetar, ansvar mot sina medlemmar/staten/aktieägare och potentiella medlemmar/kunder. Att affärsvärlden har en vinstdrivande fokusering som än så länge endast finns inkorporerat i den professionella sidan av sport, exemplifierat av bland annat börsnoterade fotbollsklubbar, förminskar inte dessa likheter.

Istället för att använda en mer holistisk (CSR) syn har det fram till nu varit betydligt vanligare med ett mer differentierat fokus, såsom på idrottsarrangörers miljöansvar. Välkomna exempel på denna typ av forskning är Green & Golds (1999) Environmental Management and Monitoring for Sport Events and Facilities, Chernushenko et al (2001) Sustainable Sport Management: Running an environmentally socially and economically responsible organisations, och Ioakimidis’ (2007) artikel ”Green Sport: A Game Everyone Wins”. Denna forskning saknar dock europeisk förankring. Inte desto mindre finner vi europeisk litteratur med liknande exklusivt fokus fast då på integration inom idrottens arena, eller avsaknaden därav. Bidrag från Collins et al. (1999) om idrottslig exkludering, från Pfister et al. (2003) om bristen av kvinnor på beslutsfattande positioner, från Fundberg (2004) om den organiserade idrottens förmåga att positivt influera integrationsprocesser, och Spracklen et al. (2006) om Storbritanniens nationella idrottsorganisationers få och långsamma framsteg mot jämlikhet, är dock alla värdefulla, om än ensidiga, bidrag.

Genom att titta på CSR som en potentiell reaktion till en pågående förändringen av dansk idrottspolicy, och därmed öppna upp till en ny debatt inom europeisk sport och idrottsforskning bidrar denna artikel till att fylla ett vakuum inom europeisk idrottslitteratur. Genom att dessutom visa på korrelationen mellan CSR och socialt kapital ämnar den att medverka till ökad kunskap bland dem som utformar idrottspolicy, inom både idrottsförbund och på den politiska arenan.

Debatten mellan de som förespråkar en utökning av företagens sociala ansvarstagande och de som motsätter sig allt ansvarstagande som går utöver ekonomisk vinning har länge varit het. Representanter från den senare gruppen, till exempel Friedman (1962; 1970), betonade att ett företags enda ansvar var att öka vinstmarginalen. Davis, å andra sidan, definierade företagens ansvar att ha i åtanke och leva upp till ”issues beyond the narrow economic technical, and legal requirements of the firm” (Davis (1973:312; för en liknande diskussion se OECD, 2001).

Bland CSR-litteratur av nyare datum finner vi diskussioner där CSR ses som en sammanslagning av företagens ekonomiska prestationer (corporate financial performance, CFP) och och deras sociala prestationer (corporate social performance, CSP) (Baron 2001). Barons något mer anpassade och tillgängliga version av CSR betonar att även om företagen bör ta fasta på varje möjlighet till strategiskt CSR-arbete, på samma sätt som de tar fasta på möjligheter att ta nya marknadsandelar, skall de vara medvetna om att ett alltför altruistiskt förhållningssätt kan försvaga deras ekonomiska position, vilket marknadens olika kontrollinstanser, som börsen, kan komma att bestraffa.

Börsen som marknadsplats representerar intressenterna, och bra (ansvarsfullt) företagande handlar om att förstå vem ens intressenter är och att utan dessas stöd, eller moraliska licens till fortsatt agerande (Rodin, 2005), skulle samma företag mista det underlag som borgar för dess existens. Denna insikt genererar indirekt ett värde, inte endast för företaget, men också för alla dem som stödjer det, det vill säga stakeholders eller intressenter (Brudess, 2004). Italienska Parma baserade pastaproducenten Barillas skolsportinitiativ är ett konkret exempel på detta (Baglioni, 2007). Ansoffs (1965) reaktion till de tidigare stakeholder-teorierna, betonade att dessa förvirrat sammanslog ansvar med uppsatta mål, vilket sedermera bemöttes med motargument från bland annat Freeman (1984). Freeman, som poängterade bristerna i Ansoffs argument, förespråkade själv att företag inte endast var ansvariga inför sina intressenter, kunder, leverantörer och anställda, utan också inför reglerande institutioner, konkurrenter, konsumentrådgivningsgrupper samt media.

Argumentet om en mer omfattande intressegemenskap stöds också av Llewelly (2004) som framhåller att CSR ger ett signifikant mervärde utöver företagets renommé. Medan konsumenter är allt mer måna om att välja mellan ansvarstagande och icke ansvarstagande företag är det nu alltmer vanligt att regeringar och reglerande institutioner tillmötesgår företag som kan demonstrera ett exemplariskt företagaransvar (Llewelly, 2004). Följaktligen behöver ledningar förstå legitimiteten hos olika intressenters krav om man önskar vara CSR-proaktiva (Munilla and Miles, 2005).

Den danska staten är en av idrottsförbundens främsta intressenter, utan vars finansiella stöd många idrottsförbund skulle tvingas sänka sina ambitioner. Till dags dato har uppmuntran från officiellt danskt myndighetshåll till företag om att CSR-engagera sig endast inneburit att verka för en inkluderande arbetsmarknad, en arbetsmarknad som skall inkludera människor med nedsatt arbetskapacitet, funktionshindrade, etniska minoriteter och långtidsarbetslösa (Rosdahl, 2002). Trots denna inkluderande integrationsinriktning, som den danska regeringen faktiskt har lanserat som en vision för den danska välfärdsstaten, bör det också att den trots allt mer är att likna vid en definition av en mångfaldsplan än någon av de erkända CSR-definitionerna (Doherty and Chelladurai, 1999).

Denna artikel ansluter sig till Ness (2005:17) enkla definition av ”corporate social responsibility [as] the necessity and the duty of a company to behave responsibly, ethically and sustainably, and to be transparently accountable to its stakeholders”. För att föregripa eventuella missförstånd vill jag understryka att denna analys inte gör någon skillnad mellan företag och förbund; trots tydliga egenheter bedöms de som juridiska personer med ansvar inför sina intressenter.

Principen om moraliskt ansvar är ofrånkomligen central i denna frågeställning. Detta görs klart i Davis (1973) diskussion om CSR, i vilken han betonar att ett företags hänsynstagande och ansvar implicerar någon typ av moraliskt ansvar (se också Rodin, 2005). Likväl går moraliskt ansvar hand i hand med att vara ett moraliskt handlande subjekt (moral agent); följaktligen förutses en koppling mellan att vara individ och att ha ett moraliskt ansvarskännande (Hull, 2002). Det vill säga, det som gör oss till moraliskt handlande subjekt är det som också gör att vi kan samexistera i ett samhälle; att vara kapabla till att förstå och överväga våra möjliga handlingar och konsekvenserna av dem inom ramen för samhällets rums- och tidsspecifika regler och standardiserade handlingsmönster (Boatright, 2003; Erskine, 2003). Följaktligen, om man inte är ett moraliskt handlande subjekt har man inte moraliskt ansvarskännande. Kan man då vara ett moraliskt handlande subjekt om man inte är en individ?

Såsom Erskine (2003) med all rätt poängterar är principen om moraliskt ansvar antingen normativ eller värderande av subjektets förmåga att förutse, förstå, samt att avse resultatet av sina handlingar, eller bristen på desamma (Erskine, 2003). Sålunda kan moraliskt ansvar ses som en manual eller standardiserad måttstock för både individer och organisationer, det vill säga att vi agerar utifrån oskrivna regler och vi mäter andra individer och organisationer efter (förhoppningsvis) samma måttstock. Framväxandet av detta oskrivna regelverk, eller måttstock kan sammanfattas av Rodins intryck av att:

Idrottsförbunden bör hållas ansvariga för deras agerande enligt samma moraliska grundprinciper som ett moraliskt subjekt. Idrottsförbunden kan troligen inte anses besitta ett individuellt samvete, förnuftsmässighet (rationality), eller vara kapabla att visa ånger eller empati, vilket alla är indikatorer på ett moraliskt subjekt. Inte desto mindre utgör idrottsförbunden en sammansättning av individuella moraliska subjekt som tillsammans utformar en formellt beslutsfattande struktur, och som de i form av en juridisk person också kan ställas till ansvar för. Således är individualitet (organiserat i förbund) likställt och därför utbytbart med subjektets (moraliska) handlande (se Hull, 2002). En organisation eller ett förbund är därför ansvarig för dess individuella medlemmars agerande när dessa agerar som representanter för samma organisation eller förbund, på samma sätt som medlemmen är ansvarig för sin organisations eller sitt förbunds agerande. Individer prisas eller kritiseras beroende på deras agerande, vilket gör kopplingen nödvändig, men inte uttömmande (Hull, 2002).

Sandal (2007) har introducerat det i Norden mindre vanligt använda konceptet social-entreprenøren och därmed lagt fokusen på just individen inom organisationen. I hans tappning är den sociale entreprenøren

Trots att inget förbund kan vara ett moraliskt subjekt bör de hållas ansvariga enligt etiska koder, inte alls olikt andra specialgrupper och institutioner. För som Boatright (2003) påpekar, är etik grovt sett en synonym till moral, och eftersom normativ etik vanligtvis ses som gruppspecifik kan vi tala om en potentiell förbundsspecifik etikkod. En sådan etisk kod skulle indikera vilka regler och normer som ett förbund bör ta i beaktande vid beslutsfattande. Med en fokusering på motivering eller rättfärdiggörande blir de frågor vi berör här extra viktiga ur ett normativt etiskt perspektiv. När moralen är ämnet, blir det därför centralt att finna vägar till hur man bäst visar att ens regler och standarder är lämpliga (Boatright, 2003). Följaktligen behöver vi bestämma vilka våra stakeholders eller intressenter är, det vill säga vem är del av nätverket, vem kan påkalla äganderätten, inte endast av organisationen, men också tolkningsrätten när det gäller samhällets värderingar och normer, så att vi upprättar en förvaltnings- och agerandekod i förhållande till redovisningen av CSR-arbete?

Kapital är oundvikligen centralt i varje verksamhetsberättelse, oavsett om vi talar om stora multinationella företag eller idrottsförbund. Idrottsförbunden kan naturligtvis inte organisera idrott om de inte är likvida. Att öka och förstå vinstgenererande processer liksom kapital generellt sett är mer komplicerat än själva balanserandet av debet och kredit, och högst beroende av företagets eller organisationens intressenter. Icke desto mindre förutsätter alla former av kapital skapandet av tillgångar. Genom att allokera resurser som kan användas för omgående konsumtion skapar vi tillgångar som generar ett vinstflöde inom en överskådlig framtid. Detta kan göras på egocentrisk grund, tillsammans med en mindre grupp av individer, men också med samhällets bästa i åtanke. Den sammanlagda behållningen av genererat kapital kan därför vara positivt för några samtidigt som det är negativt för andra. Detta gäller även socialt kapital (Ostrom & Ahn, 2003). Socialt kapital är här definierat genom att överbrygga Coleman (1987; 1988) och Putnam (1993; 1995) med Bourdieu (1997 [1991]; 2006 [1999]) som de relationsresurser som vi som individer eller del av kollektiv samt organisationer eller företag ärver eller medvetet skapar med avsikten att realisera våra egna mål. Beroende på det sociala systems strukturella och normativa särdrag i vilket vi agerar kommer det socialt kapitalet antingen att främja eller begränsa både det individuella och det kollektiva spelutrymmet.

Det är i nämnda kollektiva agerande, eller samhällsbyggande, som vi finner källan till socialt kapital. Hanifans (2003 [1920]) West Virginia-studie nämns normalt som den första studien som explicit använde termen socialt kapital, medan Tocqueville (2003[1840]) med sin studie av amerikansk demokrati anses vara den centrala skaparen av konceptet socialt kapital. I Hanifans studie av samhällsbyggande, vilket på många sätt är lika aktuell idag som för dess samtida läsare, förklaras socialt kapital genom att länka affärsverksamhet och korporation med kapital och individ. Hennes argument bygger på hypotesen att individen är socialt hjälplös i sin ensamhet och följaktligen i behov av nätverksbyggande. Som en följd av vårt behov av samarbete, genom att söka kontakter utanför den närmsta familjen, bland grannar och folk i vår bekantskapskrets, byggs det sociala kapitalet. På liknande sätt är det i idrottsförbundens kontaktsökande och nätverksbyggande utanför den närmsta ”idrottsfamiljen” som de precis som idrottsklubbarna har en möjlighet att vinna support för deras agenda.

Detta backas upp av Granovetters (1973) teori om svaga länkar (weak ties). Enligt Granovetter är det de svaga länkarna mellan människor som leder till social rörlighet, politiskt organiserande och social sammanhållning, medan de ”stronger the ties connecting two individuals, the more similar they are, in various ways” (Granovetter, 1973:1362). Det vill säga de starkare länkarna som står att finna i mindre grupper tillför ringa till redan etablerade kunskapskanaler, medan det är mer troligt att de svagare länkarna sammankopplar individer från olika social sammanhang.

Coleman (1987; 1988), starkt rotad i rational choice-teorin, ser socialt kapital som en funktion och inte som en produkt av vårt agerande, det vill säga att social interaktion därmed är ett medel eller normerna som individer utbyter och samtidigt begränsar utbytet av tjänster och gentjänster i egenintresse. Socialt kapital är dock inte endast normer följt av sanktioner, utan också skyldigheter och förväntningar underbyggda av tillit, liksom möjligheten till informationsflöden i den sociala struktur som det sociala kapitalet är en väsentlig del av. Även om det är närvaron av sociala normer som begränsar utbyte mellan individer är det samma normer som upprättar socialt kapital och som leder till en högre nivå av övergripande tillfredställelse (Coleman, 1987). Ett sådant utbyte eller handel kommer dock endast att fortgå så länge som den är gynnsam för båda parter. Om ekonomiskt kapital underlättar materiella vinningar och om humankapital bidrar med kognitiva fördelar så bidrar socialt kapital med tillgången till humankapital (Coleman, 1988). Även om Coleman (1988) understryker att medan socialt kapital, till skillnad från andra former av kapital, är en väsentlig del av strukturen av relationer mellan och bland individer, är socialt kapital inte inkapslat i dessa individer eller vad de producerar. Icke desto mindre, precis som andra typer av kapital är socialt kapital bärare av ett kontextberoende värde som främjar visst agerande i ett sammanhang medan det är oanvändbart eller till och med kontraproduktivt eller destruktivt i ett andra. Coleman tillhandahåller här en stark koppling till CSR. Enligt vad vi har konstaterat så är en organisations CSR precis som socialt kapital beroende av kontextbaserade normer och värden och bedömt av organisationer och intressenter i analogi med detta. Följaktligen är det endast så länge som en organisation kan demonstrera ett CSR som är gynnsamt för båda parter som utbytet kommer att fortgå (Coleman, 1988; Llewelly, 2004).

Enligt Putnam (1995; 664-5) är socialt kapital ”features of social life—networks, norms, and trust—that enable participants to act together more effectively to pursue shared objectives”. Trots att han erkänner att socialt kapital också kan medföra negativa effekter, understryker Putnam att hans intresse ligger i dess positiva former som resulterar i en samhällsnytta. Genom att bygga på Colemans idé om sociala strukturer, koppla till Putnams fokus på tillit, normer och nätverk som kännetecknande för sociala organisationer, och tillika det som mobiliserar och gör socialt kapital effektivare i ett samhälle, når vi det centrala spörsmålet för varje samarbete och partnerskap. Idrottsförbund utgör inga undantag. Tillit är centralt i Putnams argument, det är del av det normativa systemet och det reglerar möjligheterna till att nätverka. Likaså, ju fler människor som tar del i organiserat samhällsliv, som litar på den organisation som de är engagerade i, desto bättre tjänas det civila samhället enligt Putnam (1995). Trots att socialt kapital per definition alltid är positivt, som Putnam (1993; 1995) mycket riktigt påpekar, kan det också ha negativa effekter och användas i negativt syfte. Firmor som bygger nätverk kan till exempel missbruka dessa i form av oligopol.

Den mörka sidan av socialt kapital för oss naturligt över till Bourdieu och ett något snävare synsätt av det sociala kapitalet sfär. Socialt kapital är enligt honom varken makronivåns universalmedicin, såsom många policystiftare har valt att använda konceptet, eller ett allomfattande koncept fritt från historisk eller social kontext (Burnett, 2006). Medan ekonomiskt och det kulturellt kapital må vara betydande för till exempel vårt val att utöva en specifik idrott, eller ej, är det i själva verket den tid som vi investerar i en specifik sport som leder till att vi ackumulerar socialt kapital (Bourdieu, 1997 [1991]). Det vill säga, socialt kapital är enligt Bourdieu (2006, [1999]) något som vi anskaffar genom långtidsinvestering i exklusiva arenor. Det är följaktligen insats i form av tid, pengar och specifik kompetens som försäkrar reproduktionen av socialt kapital. Denna artikel instämmer delvis med Bourdieus argument, men tilläger samtidigt att medan socialt kapital alltid har en inbyggd exklusivitet är det i själva uppöppnandet, överbryggandet, genom att ej ignorera de svaga länkarna, som socialt kapital blir riktigt produktivt. På liknande vis är det genom att förstå vilka ens intressenter är som idrottsförbunden får möjlighet att dra fördel av ett potentiellt socialt kapital. 

Danmarks idrottshistoria är väldokumenterad av forskare såsom Trangbæk et al. (1995), Jørgensen (1997) och Korsgaard (1982). Detta är varken platsen eller tidpunkten till att bygga på denna redan existerande volym. Likväl, för den som inte är bekant med den danska kontexten är det viktigt att göra klart att det i Danmark finns tre olika paraplyorganisationer inom organiserad idrott: Danmarks Idræts-Forbund (DIF), Dansk Gymnastik- og Idrætsforeninger (DGI), och Dansk Firmaidrætsforbund (DFIF). Det sista av de tre exemplen är inte inkluderat i denna analys på grund av dess exklusiva fokusering på sport för den vuxna delen av befolkningen. DGI är en sammanslagning av de Danske Gymnastik og Ungdomsforeninger (DDGU) och de Danske Skytte-, Gymnastik- og Idrætsforeninger (DDSG&I) och är det yngsta av de tre Idrottsförbunden. Med rötterna i den Danska landsbygden och de Danske Skytteforeninger (DDS, grundat 1861) har DGI en central roll i dansk upplysningspolitik och skapandet av ”dansk kultur” genom sina föregångare (DGI, 2007a; Trangbæk et al., 1995; Korsgaard, 1982). 

Även om det är en paraplyorganisation med en nio personer stark styrelse, efter senaste omorganisationen, är DGI en relativt platt organisation. Trots detta organiserar man 16 oberoende regionala multiidrottsförbund, ett nationellt och 5000 lokala idrottsförbund som i sin tur är ansvariga för 1,3 miljoner individuella medlemmar. DGI organiserar endast amatöridrott (sport for all). Medan det är de oberoende regionala idrottsförbunden som organiserar de dagliga DGI aktiviteterna är det nationella idrottsförbundet som har till uppgift att vara både service organ och utvecklare. Gymnastik har fortfarande en framskjuten roll medan skytteföreningarna idag endast har en associativ roll, men det är framförallt idrotter såsom badminton, fotboll och handboll som representerar den större delen av dagens DGI medlemmar (DGI, 2007a). DGI ser framförallt sina aktiviteter i ljuset av utbildning och självförverkligande. Detta beskriver DGI enligt följande:

DIF är också ett paraplyidrottsförbund som till skillnad från DGI organiserar 52 individuella sportspecifika förbund med 1,6 miljoner individuella medlemmar uppdelade på 11000 klubbar över hela Danmark. Idrott under DIFs paraply har formen av en pyramid: i toppen finner vi DIF som handhar nationella och förbundsspecifika frågor, de olika specialförbunden i sin tur handhar frågor rörande den egna idrotten, den regionala/distriktsnivån är turnerings, tävlings- och utbildningsansvariga, medan den kommunala/lokala nivån representerar idrottsklubbarnas intresse i förhållande till den lokala kommunen. DIF organiserar både amatöridrott (sport for all) och elitidrott och är ansvarig för den danska representationen vid Olympiska spelen. DIF uppfattar:

Följaktligen ser DIF sina aktiviteter som ett medel i sig, vilket placerar dem i kontexten av uppbyggandet och utvecklandet av storstäder, till skillnad från landsbygd, men också i traditionen av internationalisering (DIF, 2007a; Trangbæk et al., 1995, Jørgensen, 1997). Även om DIF påpekar att idrotten inte skall tvingas medverka till att lösa samhällsproblem erkänner man den sociala betydelse och de positiva sidoeffekter som uppkommer av individers gemensamma idrottsutövande i föreningslivet. I enighet med detta erkänner man att man kommer vara en väsentlig beståndsdel i samarbete med myndigheter och deras försök att lösa samhällsproblem (DIF, 2006).

Det nämnda fältarbetet har primärt fokuserat tre olika specialförbund, vars medlemsantal placerar dem bland topp tio inom de danska idrottsspecialförbunden. Även om dessa idrottsspecialförbund är organiserade under DIF ligger de generellt sätt närmare DGIs värdegrund och handlingsplan i förhållande till socialt kapital och socialt ansvar. Alla tre specialförbund understryker vikten av självförverkligande, lika värde, dialog, öppenhet, tillit, demokrati och skapandet och underhållandet av samhällsmässigt förankrat föreningsmedlemskap. Trots att deras värdegrund är närmare en formulerad CSR strategi än DIFs egen värdegrund, skall det påpekas att ingen av dem i skrivande stund har en offentlig CSR policy (fältarbete 2007; DIF 2007; DGI 2007).

Med några få undantag, såsom ”Lov om tipning, lotto og andre spil”, ”Lov om støtte til folkeoplysning”, ”Lov om eliteidrættens fremme”, och ”Lov om dopingmidler” så finns det inga lagar som specifikt påverkar idrotten. Den totala summan av offentliga medel som går till dansk idrott uppgår årligen till DKK 3,3 miljarder. Det kommunala stödet utgör den största delen med DKK 2,7 miljarder; därtill kommer DKK 1,8 miljarder i lokal och anläggningsstöd och ytterligare 0,9 miljarder specialstöd. På det nationella planet stödjer staten DIF, DGI och DFIF samt Team Danmark med ca DKK 550 miljoner. Ytterligare DKK 40 miljoner från lotteriinkomster distribueras av Kulturministeriet och DKK 10 miljoner av amter, motsvarande svensk landstingsnivå (DIF, 2007a). Trots att idrottsförbunden historiskt har varit involverade i dansk politik, DGI är här det självklara exemplet, har dansk idrott traditionellt behandlats i en mer apolitisk anda än i grannländerna Tyskland, Sverige och Norge. Denna apolitiska anda förklaras ofta med den fortgående politiskt känsliga diskussionen om hur idrott bör organiseras. Det vill säga, det stora antalet idrottsaktiva skulle lätt förändra den politiska kartan vid ett ”felaktigt” beslut. Trots att denna debatt fortsatt är aktuell är det framförallt de olika idrottsförbunden som uttalar sig i frågan. Historiskt har DIF argumenterat för en avveckling av den nuvarande pluraliteten, medan DGI har och fortfarande hävdar att mångfalden mål, motiv och utövningsaspekter gör det omöjligt för ett idrottsförbund att täcka alla aspekter (Ibsen, 2002)

Att idrott har varit hänvisat till kulturministeriet sedan 1976 med en retorik som sammankopplat idrott med kultur, medan ekonomiskt stöd baserats på värderingar kring hälsa och social sammanhållning är ytterligare ett exempel på det apolitiska, men ofta ambivalenta förhållande mellan partipolitik och idrott (Trangbæk et al., 1995). Idrott betraktas istället oftast som något instrumentellt och inte som en aktivitet med ett inbyggt värde, såsom kultur. Idrott är följaktligen en omaka partner inom Kulturministeriet (Trangbæk et al., 1995). Denna analys hävdar att det sedan början av 90-talet har skett en ökning i icke-idrottsspecifika specialåtgärder som utnyttjar idrott i utbyte mot ekonomiskt stöd. Detta stöds av den allmänna idrottsdiskursen som bärs upp av individer som livnär sig på organiserandet av idrott och som gör gällande att en ny idrottspolicy är inom räckhåll (fältarbete in 2007). Att både socialministeriet och integrationsministeriet också använder sig av idrott, och därför går utanför sina egna domäner i försöken att uppnå icke-idrottsspecifika målsättningar, styrker den generella trenden (Socialministeriet, 2007; Ministeriet for Flygtninge, Invandrere og Integration, 2007). Socialministeriet har lanserat initiativ såsom 2007 års VM i fotboll för hemlösa och idrottsprogram för överviktiga barn. Integrationsministeriet har lanserat en idrottsskola med specifikt fokus på barn med invandrarbakgrund och integrationsspecifikt ekonomiskt stöd har kanaliserats till idrottsföreningar med en officiell målsättning om att öka tillgången till idrott för den nämnda målgruppen. Kulturministeriets egna initiativ har under senare tid fokuserats på hur Danmark skall attrahera mega-idrottsevent till Danmark och mer specifikt Köpenhamn. Även tillkomsten av Team Danmark 1985, uppbackat av ”Lov om eliteidrættens fremme”, bekräftar att idrott är medlet för att åstadkomma något ickeidrottsligt. Den tilltänkta succén från elitidrott skall göra danskar stolta över att vara just danskar, kanske börja idrotta, men det skall framförallt sprida märket Danmark på den internationella marknaden i hopp om att attrahera utländska investerare till Danmark. Denna agenda är officiellt erkänd av både DIF och det politiska etablissemanget och omtalades nyligen i ett DIF-nyhetsbrev som presenterade dansk idrott som ett globalt marknadsföringsverktyg (DIF 2007b; Trangbæk et al., 1995; Socialministeriet, 2007; Kulturministeriet, 2007a; Ministeriet for Flygtninge, Invandrere og Integration, 2007).

Idrottspolicy på specialsportsförbundsnivå må vara individuell, men professionalisering är ett nyckelord som är applicerbart på alla de större förbunden. Professionalisering enligt förbunden är att förbättra organiseringen av den individuella sporten på alla nivåer. Detta översätts normalt till att man behöver reagera och agera utifrån de förändringar som sker i samhället och som påverkar både klubbarna och de individuella medlemmarna, men också i förlängningen de olika förbunden. På en klubbnivå talar vi framförallt om ungdomar och frivilliga. Trots att det aldrig varit fler som engagerat sig frivilligt i föreningslivet, en tredjedel av den danska befolkningen (Koch-Nielsen, 2005), klagar klubbrepresentanterna över hur svårt det är att hålla kvar och attrahera nya frivilliga (fältarbete under 2007). Medan medlemstalen för aktiva idrottare antingen är stabilt eller stiger är det ökande frånfallet av ungdomar mellan 13 och 15 ett faktum. Dansk Boldspil-Union (DBU) har, som ett exempel, rapporterat att man tappat mellan 70 och 80 procent av sina spelare under en period av 6 år (DBU, 2005). Idag är detta erkänt som ett generellt problem inom organiserad idrott i Danmark och något som står högt på dagordningen inom både specialidrottsförbunden och paraplyidrottsförbunden (fältarbete under 2007, se också DIF, 2007c). Även den danska regeringen har reagerat och agerat i förhållande till detta problem. Man har bland annat höjt gränsen för hur mycket man som frivillig kan tjäna eller få i ersättning innan man är skyldig att betala skatt, ”Tacka en frivillig” kampangen sjösattes under 2007, och Kulturministeriet har utsett en amatöridrottskommitté som bland annat skall titta närmare på ungdomsfrånfallet (Kulturministeriet, 2007b).

Genom att anlägga ett historiskt perspektiv kan vi se att idrottsrörelsen är organiskt sprungen ur lokala samhällen, vilket inbegriper att den är med om att skapa ett lokalt samhällsvärde. Vi kan därmed argumentera för att idrottsrörelsen är del av sektorn för social ekonomi (MIP, 2004). Vidare kan vi också konstatera att det är många idrottsklubbar och idrottsförbund som under en mängd år har frivilligt tagit på sig ett socialt ansvar som går utöver dess kärnverksamhet och som staten och de lokala kommunerna tidigare skulle ha hållits ansvariga för. Det är just denna typ arbete som är i fokus för denna diskussion. Vad som här ses som nytt är det ökade antalet initiativ till att betala idrottsförbund och klubbar för att utforma och utföra specialåtgärder som skall lösa olika samhällsproblem. Denna trend tolkas här och i den generella diskursen som en icke ännu officiell förändring av den historiska ”hands-off” idrottspolicyn; undantaget är Team Danmark (fältarbete 2007; KPMG, 2002).

Den inledande frågan om huruvida socialt ansvar skall tas i beaktande skall i denna kontext förstås som en möjlig respons till den diskursiva, men också till en mer konkret, policyförändring. Denna analys är inte uppbackad av statistiska modeller och gör ej heller anspråk på att tillhandahålla några storskaliga svar eller universella lösningar. Istället bygger den på etnografiska observationer (fältarbete under 2007) och ambitionen är att åstadkomma en debatt som i sin förlängning kan resultera i en ny öppen och fruktbar diskussion om den framtida finansieringen av organiserad idrott.

Som vi har sett är värderingar (tillit), normer och nätverk alla centrala element i både det sociala kapitalet och CSR. Tillit bygger vi i våra sociala strukturer, i våra värdesystem, i vilka vi skapar nätverk som kan användas för att utbyta tjänster och varigenom både tilliten och nätverken stärks av vårt handlande. Således ligger det analytiska värdet av koncept såsom CSR och socialt kapital:

Normer och värderingar är centrala för våra samhällen och kulturer och följaktligen för skapandet av både CSR och socialt kapital. Emellertid, och mer centralt till vår fråga, vad vi här är intresserade av, är produktionen av tillit som ttn slags räntabilitet på en CSR-investering. Erkännandet av CSR-arbete speglar Granovetters (1973) mellanhand eller förmedlare (”intermediary personal contact”), den svaga länken, som har rollen som den som bekräftar ledarens trovärdighet. Till skillnad från Granovetters ledare har dock alla idrottsföreningar och dess förbund åtminstone ett indirekt förhållande till alla invånarna i det samhälle där de verkar och följaktligen bör de inte finnas något alternativ till att reagera på både kända och okända intressenter i deras roll som tolkare av lokala norm- och värdesystem.

Vi har här konkluderat att sambandet mellan CSR och socialt kapital inte endast erbjuder oss en bättre förståelse till de underliggande mekanismerna i CSR, men också attraherar och fungerar som ett verktyg för policystiftare att bättre förstå fördelarna med ett aktivt CSR-engagemang. Det är därför viktigt att inte se detta som en idé till ett förslag om att lägg ytterligare en börda på små ideella föreningar. Istället argumenterar denna artikel för att idrottsförbunden och deras föreningar står inför en fantastisk möjlighet att föregripa kommande förändringar av dansk idrottspolicy samt att reagera på stämningen bland deras intressenter, med eller utan medlemskap. Det vill säga, att ha en pro-aktiv approach, som Llewelly (2004) gjorde gällande, skulle troligen ge en positiv effekt på idrottsförbundens och dess föreningars portfölj av socialt kapital i förhållandet till intressenter, samt ge dem en fördelaktig position vad gäller framtida lokalt och statligt idrottsstöd. Å andra sidan, ett beslut att ställa sig utanför denna utveckling kommer med ganska hög sannolikhet att resultera i att idrottsförbunden istället blir pressade att foga in sig och att man därmed förlorar sin handlingsfrihet.

En exklusiv fokusering på integrationsinsatser, likt den danska regeringens CSR-marknadsföring och som exemplifieras av Integrationsministeriets samarbete med olika danska idrottsaktörer, representerar i och för sig delvis ett brott mot den mörkare sidan av socialt kapital (Bourdieu, 2006 [1999]). Likafullt har vi dock set att detta endast är en sida av ett mer holistiskt CSR-perspektiv. Ett holistiskt CSR-perspektiv behöver vara lyhört till den verklighet som medlemmar, intressenter och samhälle står inför, inte olikt det sätt på vilket förbunden har valt att definiera sin professionalisering. Om man har ambitionen att behålla nuvarande ekonomiska stöd och medlemsantal, och som bonus locka till sig nya medlemmar, kommer förbunden troligtvis inte att ha någon valmöjlighet; man tvingas anpassa sig till vad som endast kan definieras som en långsiktig trend. Som ett resultat kan sportvärlden nu lägga till en ny gren till den redan stora existerade skaran av idrottsgrenar: gemensamt socialt ansvar. Detta är en något annorlunda idrottsgren till dem som vi traditionellt är vana vid. Det är interdisciplinär idrottsgren som kopplar samman förbund och föreningar med de samhällen som de är verksamma i. Här behöver man inte ange sitt deltagandeintresse för man deltar redan per definition. Man kommer som idrottsförbund och -förening att utvärderas i förhållande till andra förbund och föreningar. Den valmöjlighet man har handlar om ambitionsnivå, om man vill vara ledande eller efterföljare. Vad som kommer att krävas, och hur vi som idrottsforskare kommer att kunna göra en reell insats, är med vidare forskning och utveckling i samverkan med policystiftare, på både stats- och förbundsnivå.