Denna välgörenhetscup, som startade 1877 och pågick till 1966, var den första i sitt slag på de brittiska öarna och kom att stå som modell för andra fotbollscuper med välgörenhetsändamål som kort därefter startades i städer som Sheffield, Birmingham och London. Glasgow var vid denna tidpunkt en av de största och viktigaste fotbollsmetropolerna i världen och initiativ inom fotbollen uppmärksammades på andra håll.
Kay problematiserar den historieskrivning och mytbildning som omgärdat Glasgow Charity cup och då i synnerhet hur det gick till när den startade. Enligt en version, den som hon i första hand ifrågasätter, var det nybildade (1873) skotska Fotbollförbundet pådrivande. I förbundets egen historieskrivning ges denna bild medan de som enligt Kay var de egentliga initiativtagarna, några lokala köpmän, försvinner ut i periferin. Förbundets motiv skulle enligt Kay vara att man, mot slutet av 1800-talet när den egna historien började uppmärksammas, lade ”historien till rätta” för att stärka förbundets status. Det kan också ha varit mer oskyldigt, ett försök att fylla ut historien där man inte visste riktigt vad som hänt. Men alldeles oavsett avsikten så blev resultatet att fotbollförbundet tillskrevs en huvudroll i skotsk fotboll från starten 1873 och därtill utrustad med ett stort socialt engagemang. Båda sakerna kan enligt Kay ifrågasättas, eller åtminstone problematiseras.
Den ”kreativa” historieskrivningen kan, menar Kay, delvis förklaras av att de som var involverade, eller påstås ha varit det, inte efterlämnat skriftliga källor i nämnvärd omfattning. Inga skriftliga dokument finns kvar efter 1870-talets cuparrangörer och detsamma gäller Skottlands Fotbollförbund. Förbundet hade de första åren fullt upp med att konsolidera verksamheten och protokoll och årsböcker för de första åren saknas helt. Förbundets första år rekonstruerades hjälpligt i slutet av 1800-talets när de första 25 årens historia skulle skrivas. I samband med detta förklarade en av grundarna lite ursäktande att de inte insett att de ”were making history”.
Joyce Kay menar dock att detta inte betyder att läget är hopplöst och att alla ”berättelser” om cupens förflutna är lika sanna/osanna. Hon avvisar den postmodernistiska kunskapssynen som hävdar att traditionella inomvetenskapliga sanningsanspråk tyder på naiv okunnighet eller hybris och att det avgörande och intressanta istället är textens funktion, om den är meningsbärande eller inte. Kay kan nog i detta avseende snarare beskrivas som en traditionellt arbetande källkritisk historiker. Följaktligen ägnas en stor del av artikeln åt att granska de olika versioner som finns om cupens tillkomsthistoria. Genom att gå till fyra-fem lokala dagstidningar menar hon sig kunna punktera flera av versionerna och samtidigt ge en någorlunda trovärdig bild av hur det faktiskt gick till när Glasgow Charity cup startade. Och här rör det sig om lusläsning av smånotiser och liknande då idrott under 1870-talet inte fick särskilt mycket utrymme i Glasgows dagspress.
Enligt Kay var det sannolikt lokala köpmän som startade cupen och syftet skulle i första hand ha varit att hjälpa socialt utsatta i Glasgow som under 1870-talet upplevde en lång och djup lågkonjunktur. Intressant är också att tidningarna, särskilt en, tidigt och engagerat backade upp initiativet (media spelade alltså redan vid denna tid en viktig roll i idrottens utveckling, en ståndpunkt som bl a betonats av historikern Peter Dahlén). Tidningen ifråga, som var ny, ville sannolikt profilera sig. Kay visar också, och detta är kanske hennes intressantaste resonemang, att det fanns ett snävt egenintresse från aktörer inom fotbollen, klubbar och det nybildade förbundet, att understödja köpmännens initiativ. Bakgrunden ska ha varit den kritik som förts fram mot fotbollen och dess kommersialisering, om ett sådant modernt begrepp tillåts. Redan vid 1870-talets mitt, när den skotska fotbollen officiellt bestod av snövita amatörer och leddes av icke-kommersiella aktörer, ifrågasattes pengarullningen inom fotbollen.
Football was an amateur game, therefore no wages were paid, and although costs were incurred in renting grounds and defraying out-of-pocket expences, the paper [Evening Times] estimated that these probably amounted to only £100 per season. Advertisements in the press suggest that 6d was normally charged for entry, rising to 1s for the most important matches. What happened to the gate money realised from attendances of upp to 6,000?
Välgörenhetsmatcher och cuper typ Glasgow Charity cup gav alltså fotbollsklubbar och andra aktörer knutna till dåtidens fotboll en chans att motbevisa påståendena om att pengar inte var drivkraften. Paradoxalt nog, vilket Kay betonar, kan denna strategi ha varit kontraproduktiv då de belopp som inbringades vid välgörenhetsmatcherna och skänktes till behövande samtidig visade att fotbollsmatcher faktiskt kunde generera betydande nettovinster. En given fråga blev givetvis; vart gick nettovinsten vid matcher som inte hade välgörenhetssyfte?
Joyce Kays artikel rekommenderas för den som vill lära sig mer om den tidiga brittiska fotbollshistorien. Här visas hur fotbollen bedrevs
innan organiserat seriespel kommit igång. Artikeln visar också på vikten av att utgå – vid historisk forskning men också vid läsning av densamma – från den tidshorisont dåtidens aktörer hade. De glasgowbor som under 1870-talet startade fotbollslag, ett nationellt fotbollsförbund och en välgörenhetscup anade inte att de samtidigt (tillsammans med andra) lade grunden till den världsomspännande megaindustri som dagens fotboll är. Det är kanske ett trivialt påpekande men samtidigt är det enligt min mening lätt att glömma denna aspekt. Kays argument att historiker ska använda pressmaterial är övertygande men knappast så originellt som hon vill göra gällande. Den idrottshistoriska litteraturen, i synnerhet den nordiska, baseras till betydande del på detta källmaterial. Journalister idag och för hundra år sedan är måhända konsekvent opålitliga uttolkare av verkligheten men deras texter kan och bör ändå användas som källor till det förflutna.
© Jonny Hjelm 2009
