Min 17-årige son är en gigant i idrottsturism. Han har varit på Olympiastadion i Rom, Parc-de-Prince i Paris, på Camp Nou i Barcelona och Stanford Bridge i London. I hockeyns värld har han varit i Madison Square Garden och Air Canada Centre såväl som i Kempehallen i Örnsköldsvik. Han har dessutom spelat golf på St.Andrews, tennis på Centre Court i Rolland Garros och även kört Formel 1 på Silverstone och Monza. Och detta är faktiskt bara ett litet urval! Han har även besökt ett antal slalombackar, basketarenor och rugbyplaner. Men – och här är haken – han har endast upplevt Olympiastadion live, resten är virtuella besök. Å andra sidan, om vi ska utgå från Joseph Kurtzmans och John Zauhars korta men intressanta artikel ”Virtual Sport Tourism” i antologin Sport and Adventure Tourism, är det ändå att betrakta – om än i ett vitt perspektiv – som modern idrottsturism. Fördelen är att man slipper (obekväma) resor. Världen och idrotten kommer hem till tonårsrummet och kan ses på dataskärmen. För den som är flyggrädd är det här dessutom den ”optimala lösningen”; speciellt efter den 11 september kan det vara mindre riskfyllt att spela och uppleva Super Bowl på skärmen än på plats i ett ”hotat” USA.

Kurtzman och Zauhar ser det inte som en omöjlighet att virtuell idrottsturism både kan ersätta och stimulera olika former av idrotts- och äventyrsturism. Vi är inte längre beroende av en fysisk värld för att få upplevelser av den världen. Det mesta av våra erfarenheter och perceptioner får vi dessutom i förmedlad form, men samtidigt strävar datateknologin att göra dessa upplevelser så ”verkliga” som möjligt, utan att förstöra datalogiken! Den här formen av ”cyberturism” kan även, anser författarna, locka till nya behov av idrotts- och äventyrsturism; nya perceptioner och erfarenheter. Författarna ger till sist fyra tips på länkar till virtuell idrottsturism – alla döda! Mycket irriterande! Så pass bestående var den här upplevelseindustrin!

Innan läsaren kommer till kapitlet om virtuell idrottsturism ges en gedigen beskrivning av definitioner och olika former av idrottsturism, och till idrottsturism räknas attractions, resorts, cruises, tours och events. Vi får, av Lisa Delpey Neirotti, reda på att 700 miljoner människor reste till ett ”främmande land” under år 2000, och att resandet beräknas öka med 4,3% fram till år 2020; motsvarande ökning för idrottsturism ligger på omkring 10%, Vi blir också upplysta om att det finns gigantiska marknader att upptäcka. Här nämns det ökade antalet resande pensionärer och individer med olika funktionshinder. Däremot nämns inte minskningen i resandet efter den 11 september med en enda rad, varken av Neirotti eller de övriga artikelförfattarna.

Ett kapitel (av John Zauhar) har en historisk ambition och vill spåra idrottsturismens rötter. Här nämns självfallet antikens Grekland där bl a 140 städer höll olika atletiska event, med deltagare och publik från hela riket. Här talas vidare om det persiska riket och dess hästpolo – där (hör och häpna) även kvinnor deltog. Också bland etruskerna fanns idrottsturister, för att inte tala om romarna. Man kan säga att gladiatorspelen och dess kringevenemang var föregångare till dagens underhållningsindustri. Vidare talas det om den bysantinska tiden, om korsriddarna och om den islamiska scenen. Under renässansen, och i och med Gutenberg-pressen, tilltog attraktionen karnevaler och idrottsliga skådespel. På 1700- och 1800-talet kom ca 30 000 besökare till Venedig för att se på olika sommaridrotter. På Hawaii började den inhemska befolkningen med att beskåda någon form av surfingtävlingar och bland indianerna var brottning ett populärt skådespel. 1823 lockade en hästkapplöpning i New York 50 000 besökare, därav många resande. Under 20:e århundradet har de olympiska spelen gjort idrotten och idrottsturismen till ett megaintresse. En rad länder försöker marknadsföra sig som turistländer med hjälp av idrotten. Här kan nämnas: Australien, Portugal och Malaysia.

Donald Getz, som ofta förekommer i antologier om idrottsturism, har bidragit med ett kapitel om vad som kännetecknar en idrottsturist och vad som motiverar dem i sitt resande. Här borde jag kunna svara på den frågeställningen efter att ha läst Getz resonemang. Men det kan jag inte! Kort sagt, ett mycket ytligt kapitel.

Simon Hudson, antologins redaktör, skriver om vinterturism som innefattar 70 miljoner skidåkare och som började 1930 och med en boom på 60-talet. Det är fler män (60%) än kvinnor. Européerna är yngre än amerikanerna. Men vintersporten står inför problem. Växthuseffekten har bidragit till att öka temperaturen med en grad, vilket lett till mindre snö. Det finns å andra sidan artificiell snö som klarar plus 30 grader. Men för att vinterturismen ska överleva, hävdar Hudson, måste orterna locka med multianläggningar. Kort sagt, man måste även locka de som inte är intresserade av vintersport att åka till (vinter)orterna; eller för att uttrycka det mer tydligt, att förvandla St. Anton till St. Anton plus Mallorca! Varför inte försöka med Super-G(olf)?

Av Gayle Jennings får läsaren en beskrivning av marin idrottsturism (dykning, vattenskidor, kanot, simning, mm). Mark Readman ägnar ett kapitel åt golfturismen som inrymmer 60 miljoner golfare, där 44% kommer från USA, 25% från Japan och 12% från Europa. Här finns ett kort men intressant resonemang om golfturismens baksida. För det första miljöförstöring, inte bara vad gäller skövling av mark, utan även bevattningsproblem och kemisk besprutning av greenen. För det andra behandlas golfturismen i Malaysia, Thailand och Filipinerna, där det erbjuds vackra kvinnliga caddies. Här blandas golf- och sexturism.

Paul Beedie skriver om äventyrsturism, och om hur äventyr har blivit till en handelsvara; det talas om kommodifieringen av idrotten. Beddie presenterar det första teoretiska resonemanget i boken genom att införa Baumans distinktion mellan pilgrim och turist, varvid han diskuterar skillnaden mellan bergsklättrare och organiserade äventyrsresor.

Ross Cloutier har ”The Business of Adventure Tourism” som rubrik för sitt kapitel. Men efter en mycket kort inledande tanke om hur en livsstil (äventyr) blivit en affärsidé övergår presentationen snabbt till generella modeller om tillväxt, krediter och management. Man undrar faktiskt vart äventyret tog vägen!

Bokens ambition lider inte av falsk blygsamhet. Den amerikanska redaktören skriver: “I am sure it will not be the last book dedicated to this rapidly area of tourism (och där har han med säkerhet rätt!), but I intend it to be the most readable.” (s. xix). Sorry, Simon Hudson! Det är den inte! Förvisso är kapitlet om virtuell idrottsturism fräscht och diskussionen om golfturismens baksidor är viktig. Men ca 20 sidor av 320, nej det håller inte!