---

När man ser Magnus Wernbloms våldsamma angrepp på Andreas Jämtin i HV71, eller Dedé Andersons skallning av Steffan Ishizaki, eller Francesco Tottis överfall på Carsten Ramelow undrar man vad det är för aggressiva tendenser inom idrotten som kan omvandlas till rent kriminella våldshandlingar (jmf., Carlsson, 2004). Vidare, vad är det för skillnad på att vara aggressiv och att vara våldsam? Var går gränsen? Vad är det för olika mentala processer och motiv bakom aggressioner och våld inom idrotten? Vilka sporter präglas av aggressivitet och i vilka sporter får aggressiviteten karaktären av våld? Det är viktiga frågor när det gäller idrottens legitimitet och dess relation till samhällets normsystem. Frågorna kan belysas med hjälp av ett rättvetenskapligt (rättssociologiskt), sociologiskt eller beteendevetenskapligt (psykologiskt) perspektiv.

I en rättssociologiskt intressant artikel, “Violence and Aggression in Contemporary Sport”, ställer Jim Parry frågan “whether we can have a sport practice in which violence occurs” (1999:205). Hans mer eller mindre givna svar är: [it] depends on the kind and level of violence involved (ibid., s. 206). Man hans reflektion är intressant och nyanserad, och stimulerar till ytterligare diskussioner och analyser.

Problemet med idrotten, närmare bestämt kamp- eller lagsport, är att aggression – eller rättare, aggressivitet – är en egenskap som finns inbyggt i dess väsen och praktik, speciellt på elitnivå. Man ska vara ”på hugget”, eller rent av ”tugga rått kött”, eller mildare uttryckt, man ska vara på offensiven; att ”slå först”, att nå bollen först. Att idrotten sägs bygga på aggressivitet kan självfallet vara tilltalande för stridslystna individer, och därmed locka dem till idrotten. Dessutom kan man hävda att idrotten i sig själv producerar aggression och våld. Den offensiva attityden ”att slå först” är självfallet moraliskt tveksamt i vardagslivet, men normalt och klokt inom idrotten och dess spelregler. Däremot är våld, såväl intentionellt som omdömeslöst något som strider mot såväl spelets idé som dess spelregler, om vi bortser från boxning och dess paradoxala innehåll. När det gäller förhållandet mellan våld och aggressivitet skriver Parry:

Hardness and aggression are not against the rules – but violence is (s. 217).

May we see more assertive and aggressive people, and less violent ones (s. 224).

Jim Parrys distinktioner och reflektioner rörande förhållandet mellan våld och aggressivitet inom idrotten är enkla men tänkvärda, och kan förväntas tillföra idrotten en viktig medvetenhet och en diskussionsagenda som bör vara ständigt aktuell inom idrotten. Därför blev jag även upprymd när jag upptäckte en nyutgiven bok – faktiskt 2004 – med nästan samma titel som Parrys artikel, nämligen Rethinking Aggression and Violence in Sport, skriven av John H. Keer.

Min glädje och nyfikenhet fortsätter genom kapitel 1 som klart signalerar att Keer vet vad han talar om. Det anser han själv i varje fall. Han har varit rugbyspelare (!) och coach, och är numera professor i idrottspsykologi vid Kokushikan University i Japan. Han tycker det är tid för ”rethinking” kring olika föreställningar om idrottsrelaterat våld. Hans ambition och innehållsdeklaration förefaller härvidlag mycket fräscht och spännande.

Men när jag kommer till kapitel 2 och 3 blir jag mer tveksam. Här presenteras en modern teori inom psykologin vid namn ”the reversal theory”. Vad den går ut på visste jag inte innan, och inte heller efter Keers presentation av teorin. Men frågan är om teorin verkligen behövs för att förstå resten av resonemangen i boken. Jag beslutar mig för att chansa och läsa vidare, trots att jag är fullständigt obekant med bokens teoretiska fundament, vilket känns något hopplöst. Men boken är bara på 155 sidor (därav 20 sidor referenser och index) och efter ”the reversal theory” har jag bara 70 sidor kvar att läsa – på sin höjd tre timmars slöseri (med kaffepaus). Jag har för övrigt nyligen sett Pearl Harbor på TV, och vet vad bortkastad tid är. Det visar sig emellertid att min chansning vad gäller Keers bok var, om inte en fullträff, så i varje fall en stimulerande nia. Bokens diskussion kring våld och aggression – oavsett bristande kunskap i modern psykologisk teori – är givande och informativ, och sporrar till ytterligare diskurser.

Vad säger då Keer om våld och aggression inom idrotten? Vad innehåller hans ”rethinking”? För det första hävdar Keer att forskare och skribenter inte förstår fenomenologin i våld/våldsamhet/överfall/aggression. En viktig utgångspunkt i hans förhållningssätt till våld/våldsamhet och aggressioner är ambitionen att undersöka varför idrottare lockas till fysiska kontakt- och kampsporter, och hur de rent av acklimatiserar sig till aggressioner och till en ”våldskultur”. Han vill därmed gå bakom påstående som att aggressioner och våld/våldsamhet är ett inneboende och positivt element idrotten, och som ger stor tillfredställelse för de inblandade aktörerna. Begrepp som att ”inte vika ner sig” och att ”tugga rått kött” blir skärskådade och analyserade utifrån dess betydelse för idrotten och dess aktörer.

Boken saknar mer eller mindre normativa uttalande om hur idrotten bör se ut. Resonemanget tar i stället sin utgångspunkt i hur idrotten framträder, och utan att tillskriva idrotten moraliska eller ädla värden. Han undviker därmed rättsliga och etiska diskussioner om legitimt/icke-legitimt eller acceptabelt/oacceptabelt våld/våldsamhet. I stället ligger fokus på psykologiska betraktelser, eftersom Keer hävdar att det behövs betydligt bättre kunskap om motivation och drivkrafter när det gäller idrottens relation till överfall och aggressioner.

Han börjar med att beskriva ett antal ”fall”: bl a Tei Domis ”armbågstackling” mot Scott Niedermayer, Eric Cantonas attack (karatespark) mot publiken, men även fall från rugby och den amerikanska fotbollen, och mindre kända/uppmärksammade fall från ungdomshockeyn. Dessa handlingar, som i de här speciella fallen dock utgör kulmen av aggressiva och våldsamma handlingar, är en del av idrottens praxis. Keer ställer sig härvid frågan:

Why are some aggressive and violent acts that take place in sport treated differently from similar acts that take place in other context (s. 5).

Outside of wartime, sports is perhaps the only setting in which acts of interpersonal aggression are not only tolerated but enthusiastically applauded by large segments in society (ss. 7-8).

Keer belyser problematiken med hjälp av Lorenz’ tankegångar rörande katarsis – om en inneboende aggressiv drift, med hjälp av teorier rörande frustration och aggression och med hjälp av Banduras modellinlärning (imitation). Men Keer är inte nöjd förrän han presenterar ”the reversal theory”, som, enligt honom, kan ge svar på varför idrottare upplever en ”njutning”/ en tillfredställelse genom våld och aggressivitet. Han skriver:

Reversal theory discuss the pleasure and satisfaction that athletes obtain from sanctioned and unsanctioned aggression and violence (ss 15-6).

Teorin utgör en fenomenologi över organiseringen av människans motiv, eller som Keer skriver, ”metamotiv”. När vi talar om idrottsrelaterat våld kan vi genom teorin göra en uppdelning i fyra typer av våld/våldsamhet: anger violence, thrill violence, power violence och play violence. Dessa typer av våldskategorier har olika utrymme inom idrotten. Ta t ex kombinationen av power violence and play violence som kan gå ut på att kontrollera motståndaren och att utnyttja dennes svagheter. Keer skriver:

Weakness is opportunity: the road to victory leads through another’s weakness. Take advantage of physical weakness. Testing, distracting or interfering (s. 51).

Här kan även nämnas “professional fouls”, varvid man utnyttjar våld, överfall och aggression för att sätta sig i respekt.  De fyra våldskategorierna leder, enligt Keer, till varandra i någon mystisk utvecklingslogik á la Lawrence Kohlberg. Något som börjar med ”play violence” (”professional fouls”) inrymmer sin egen utveckling mot anger violence (frustration/argsinthet).

Summa summarum: Keer utgår från att de finns en utvecklingslogik i idrottsvåldets fenomenologi och att mycket av den njutning och glädje många upplever i lag- och kontaktsporter består just i den hårda och intensiva fysiska kontakten. Han menar dessutom att utvecklingslogiken – the phenomenology of sports violence - kan leda till att idrottare blir drillade och beroende av dessa fysiska sporter och av ”idrottsrelaterat våld”. Här kan idrotten betraktas som en ”funktionell” säkerhetsventil, som gör att olika aggressiva individer får utlopp för aggressioner som annars skulle drabba det civila samhället (Elias & Dunning, 1986). Samtidigt förfinar och förädlar idrotten olika individers aggressiva impulser och drivkrafter.

Keer behandlar också ungdomsidrotten och menar att kunskapen om de fyra kategorierna i ”våldsspiralen” – idrottens våldsfenomenologi – kan vara nyttig för ungdomsledare då det gäller modeller för ungdomsidrotten och dess utveckling och hantering av aggressioner och våld.

Vidare tacklar Keer huliganism och läktarbråk genom att relatera problematiken till våld/våldsamhet och aggression på planen, och poängterar att det hanteras på olika sätt; det som händer på planen hanteras av idrotten själv, medan det som händer på läktaren hanteras av civil domstol. Det är i och för sig en riktig iakttagelse, men jag blir inte riktigt klok på vad Keer avser med sitt påpekande. Vill han att huliganism ska hanteras internt, eller att idrottsrelaterat våld ska bli föremål för rättslig prövning – vilket förvisso redan är fallet (Malmsten, 1994). Keer ger faktiskt inget tydligt svar på frågan som uppstår i kölvattnet av hans anmärkning.

Keer lyfter fram medias och underhållningsindustrins intresse för våld och aggressioner, och ställer sig här frågan om våld som underhållning – bl a Vinnie Jones video Soccer´s Hardmen – har för kognitiv betydelse. Keer är kluven. Förvisso, menar han, påverkar media våldsutvecklingen negativt genom att transformera våldet till underhållning, men media har även varit snabb när det gäller att fördöma våld och aggressioner inom idrotten. Här kan nämnas svensk ishockey som efter mycket negativa nyhetsjakt har infört en lägre toleransnivå vad gäller våldshandlingar. Detta kapitel har faktiskt en strimma av normativt budskap, vilket innebär att Keer till slut inte kan undvika det oundvikliga, nämligen att idrott, trots olika individuella preferenser och motiv eller ”våldsspiraler”, är en moralisk arena!

I det avslutande kapitlet behandlar Keer lagstiftning på området (främst kanadensisk och australiensisk lagstiftning) och lyfter fram frågan om passivt samtycke och hederskoder. När det gäller den kanadensiska domstolens behandling av idrottsrelaterat våld får vi reda på vad de tar hänsyn till. Det är: ”The nature of the game” (rör det sig om amatörer eller professionell idrott, är det sport med fysiska kontakter), ”the nature of the act(s) and surrounding circumstances” (är handlingen vanligt förekommande, hände det under spelet) ”degree of risk” (fanns det risk för allvarliga skador) och ”state of mind” (var det vedergällning eller för att skrämmas?). Detta är onekligen intressanta frågor, men genomgången är tyvärr mycket ytlig och kompletteras – något oklart – med en kritik av ISSP:s (The International Society of Sport Psychology) definitioner av och råd när det gäller idrottsrelaterat våld.

Jag skrev att boken stimulerar till ytterligare diskussioner. Den uppfattningen kan i och för sig vara präglad av mitt speciella (rättssociologiska) intresse för idrottsrelaterat våld, och framförallt dess hantering i olika typer av konfliktlösningssystem (Carlsson & Hoff, 2005). Jag anser dock att problematiken som John Keer lyfter fram i Rethinking Aggression and Violence in Sport är angelägen och viktig för idrotten i allmänhet. Men diskursen bör, enligt min moraliska utgångspunkt, kompletteras med mer normativa diskussioner á la Jim Parry (1999). Förvisso är det viktigt att förstå fenomenet, men det är minst lika viktigt att skapa kunskap om och förståelse för dess hantering.

Referenser