ISSN 1652–7224   :::   Publicerad den 16 november 2005

Strategiskt ledarskap inom idrotten: Vad är det?

Bo Carlsson
Idrottsvetenskap, Malmö högskola




Hans Westerbeek & Aaron Smith
Business Leadership and the Lessons from Sport
211 sidor, inb.
London: Palgrave Macmillan 2005
ISBN 1-4039-4716-3

Den 25 november 2003 recenserad jag Sport Business in the Global Marketplace och den 14 december 2004 recenserade jag The Sport Business Future, båda böckerna författade av Hans Westerbeek och Aaron Smith, och båda utgivna på förlaget Palgrave Macmillan. Nu, ett år senare, är det dags att recensera deras tredje bok, utgiven på samma förlag.

En första tanke är givetvis att även den tredje boken kommer att behandla den globala idrottsekonomin och dess varumärken och expansion, och dess framtida riktningar. Och förvisso är ekonomi även bokens utgångspunkt, men – och här skiljer boken sig från de två tidigare verken – det handlar inte om pengar och idrottskonsumenter, utan – och precis som titeln antyder – om strategiskt ledarskap inom idrotten. Kort sagt, temat för Westerbeeks och Smiths bok behandlar vilka ledaregenskaper inom idrotten som även lett till idrottsliga framgångar.

Vad innehåller då boken?

Westerbeek och Smith baserar i huvudsak sin genomgång av strategiskt ledarskap på lyckosamma ledare i framgångsrika idrottsmiljöer. Härvid presenteras Ferraris framgångar i Formula 1, vilket enligt författarparet är ett mycket bra exempel på strategiskt ledarskap. Efter Enzo Ferrari uppstod ett tomrum i det klassiska stallet. Efter Luca di Montezemolos inträde som ledare för verksamheten utvecklat en ny form av vinnarkultur, med otroligt höga krav och förväntningar på alla anställda, oberoende av uppgift. Genom att först rekrytera Michael Schumacher – en stark personlighet – och därefter inte nöja sig med en ”reserv”, utan att även vilja ha den ”bäste” om Schumacher var indisponibel, visade ledarskapet på Ferraris ambition att alltid vilja vara bäst. Valet föll på Eddie Irwin, som sedermera ersattes av Rubens Barrichello.

Westerbeek och Smith är dock kluvna i sin inställning till Ferrari och dess strategiska ledarskap. De är imponerade över dess systematiska organisering och konsekventa linjer, vilket de berömmer på ett antal ställen, men samtidigt är de något skeptiska till ledningens förhållningssätt till ”idrott”. Givetvis diskuterar författarparet 2003 års ”incident” inom Formula 1-cirkusen när Ferrari-stallet beordrade en ledande Barrichello att släppa förbi Schumacher på målrakan, för att Schumacher skulle vinna och få bättre poäng. Schumacher protesterade genom att först vägra köra om, och sedan med att placera sin stallkompis överst på prispallen. Exemplet visar att det som kan vara förträffligt för ekonomin – det vill säga Schumacher som totalsegrare – kanske inte överensstämmer med idrottens idéer om fair play. Ferrari fick även böta en million dollar för deras osportslighet, och förlorade förmodligen än mer i prestige. Westerbeek och Smith menar att händelsen på ett förhållandevis tydligt sätt illustrerar problematiken inom idrotten när det gäller att utveckla ett bra ledarskap – och ha en effektiv och legitim organisationsstruktur – inom ramen för en idrottskultur och dess tradition och väsen, till skillnad från vad som vanligtvis har kännetecknat en bra företagsledare och dess rationalitet. Westerbeek och Smith är emellertid av den uppfattningen att även näringslivets strategiska ledarskap skulle vinna på att reflektera över idrotten och dess värdepremisser, och låta sig inspireras av idrottens strategiska ledarskap.

Andra ledare och idrottsmiljöer som presenteras och diskuteras är kända, som till exempel Manchester United och deras legendariska managers Sir Mat Busby och Alex Ferguson, Chelsea FC och José Mourinho (och Roman Abramovitch), och ”Dream Team”, det amerikanska basketlaget i OS 1992 i Barcelona under ledning av Chuck Daly, och relativt okända som (och här bör det påpekas att Westerbeek och Smith är verksamma i Australien) det australiensiska damlandslaget i landhockey och deras coach Ric Charlesworth, och det australiensiska cricketlaget 1999-2004, under ledning av Stephen Waugh.

Dessa figurer har visat sig vara ”strategiska ledare”, eller i varje fall varit synnerligen lämpliga ledare in i en specifik miljö.

Vad Westerbeek och Smith påvisar i sin genomgång är att såväl demokratiskt som auktoritärt ledarskap kan visa sig vara mycket väl fungerande, i såväl lika som helt skilda miljöer. På så sätt är det viktigt att förstå samspelet mellan ledarskap och miljön och kulturen. Här måste man enligt författarna, föga förvånansvärt, studera strukturer och miljö, mänskliga resurser, politiska strukturer och fördelningen av makt, såväl som symboliska visioner.

Nu måste det självfallet påpekas att samtliga ledare och miljöer som Westerbeek och Smith diskuterar är av nödvändighet ”historiska”; framgången har nämligen redan kommit, och vad som gör att dessa ledare eller miljöer har visat sig framgångsrika bedöms i slutändan i ljuset av deras framgång, varvid det torde vara svårt att på förhand ställa upp kriterier för gott strategiskt ledarskap, mer än i generella ordalag. Det är nämligen i sista hand historien och dess framgångar som avgör om ledarskapet visat sig ändamålsenligt. Men det finns trots allt, om man ska tro boken författare, några tips som kan vara värdefulla för ledare och miljöer som vill arbeta strategiskt. Ett av de mer tänkvärda, och som går mot strömmen, är följande tes: Det är inte nödvändigt att undvika alla mellanchefer, och skapa plana beslutstrukturer. Det kan nämligen vara mycket funktionellt med ”followership” (tämligen svåröversatt) på en rad olika nivåer. Det viktiga är att det finns en övergripande strategi – en hållbar utveckling och personligt engagemang – som styr verksamheten, och att denna diskuteras och anpassas utifrån nya förutsättningar, och att den är förankrad och accepterad samt en del av ”kulturen”.

Boken är intressant i den bemärkelsen att den tar sin utgångspunkt i verkligt ledarskap och verkliga idrottsmiljöer, men samtidigt blir denna konkretisering även dess problem, eftersom det saknas någon klar generalisering, vilket sannolikt även har sin förklaring i ämnets natur: att ett effektivt strategiskt ledarskap främst bedöms i efterhand, av historien. En intressant utgångspunkt vore även ett arbete om i vilka miljöer och kulturer som ett effektivt strategiskt ledarskap uppstår.

Nu föredrar jag absolut Westerbeeks och Smiths mer spekulativa ansatser i The Sport Business Future (tvåan), där de diskuterar hur idrotten och idrottskonsumtionen ser ut om tio, tjugofem eller femtio år.





www.idrottsforum.org  |  Redaktörer Bo Carlsson & Kjell E. Eriksson  |  Ansvarig utgivare Aage Radmann