Sport och sociala identiteter
i amerikansk film

Peter Dahlén






Vare sig vi vill det eller inte kommer vi dagligen i kontakt med sport via en rad medier, som TV, press, radio och Internet. Även filmer med idrottsmotiv har sin genomslagskraft och formar vår syn på vad tävlingsidrott är för någonting. Hur många är det som inte har sett någon av dessa filmer: Storstadsdjungel (The Harder They Fall, 1956), Rocky (1976), Slagskott (Slap Shot, 1977), Tjuren från Bronx (Raging Bull, 1980), Triumfens ögonblick (Chariots of Fire, 1981), Bull Durham (1988), Drömmarnas fält (Field of Dreams, 1989), A League of Their Own (1992), Jerry Maguire (1996), Fever Pitch (1997), The Hurricane (1999), Fotboll för Buddha (1999), Girlfight (2000), Skruva den som Beckham (2002).

Att ingen av dessa filmer är svensk är symtomatiskt. I Sverige är vi inte bortskämda när det gäller tillgången på spelfilmer där handlingen utspelar sig i eller utgår från idrottens värld, i varje fall inte under senare decennier. Det producerades en hel del filmer med idrottsmotiv under 1930–1950-talen, men det flödet stoppades i samband med framväxten av 1960-talets konkurrens- och idrottsfientliga vänstervåg.

I tävlingsmentalitetens och den fria konkurrensens förlovade land USA däremot har filmmakare ända sedan stumfilmstiden dragits till sportens värld och de konflikter, triumfer och individuella prestationer som där kan göras extra tydliga. Vid mitten av 1980-talet beräknades runt två tusen filmer med sportmotiv ha producerats i USA, en siffra som givetvis stigit sedan dess. I boken Contesting Identities. Sports in American Film (University of Illinois Press, 2003) analyserar Aaron Baker cirka 90 av dessa sportfilmer.

Det som främst intresserar Baker är hur representationen av sociala identiteter ser ut i dessa filmer, i vilken grad och på vilket sätt de förankrar handlingen och skildringen av de idrottande personerna i en viss kontext med avseende på variabler som ras, klass, kön och, i mindre utsträckning, sexualitet. Måttstocken är den dominerande (hegemoniska), vita medelklasskulturen med dess normativa maskulinitet, och frågan som Baker ställer sig är hur amerikanska sportfilmer handskas – tar upp kampen – med sociala identitetsformer som är mer eller mindre avvikande i förhållande till denna norm. Därav bokens dubbeltydiga titel Contesting Identities, stridande identiteter, för att poängtera att kampen sträcker sig vida längre och djupare än till idrottsplanerna och deras ytbeläggningar.

Det handlar med andra ord om en klassisk marxistisk ideologistudie, där också ett mer sentida teoretiskt begrepp som diskurs används som analytiskt verktyg. Dominerande diskurser om exempelvis kvinnors eller etniska minoriteters plats inom elitidrotten härbärgerar ofrånkomligen också en viss ideologi, en sociohistoriskt bestämd syn på världen och samhällsordningen, och med tanke på den definitionsmakt som utgår från den amerikanska filmindustrin kan det finnas skäl att se vilka perspektiv på idrott som här kommer till uttryck (och i förlängningen legitimeras i samspel med andra dominerande och mer eller mindre kommersiella medier som television, dagspress och månadsmagasin).

Karakteristiskt för amerikanska sportfilmer är att de allt som oftast utgår från verkliga idrottspersoner, framför allt då framstående stjärnor, givetvis, som exempelvis Knute Rockne – All American (1940), Jim Corbett (Gentleman Jim, 1942), Lou Gehrig (Pride of the Yankees, 1942), The Babe Ruth Story (1948), Dizzy Dean (The Pride of St. Louis, 1952), och Rocky Graziano (Somebody Up There Likes Me, 1956). Sportfilmerna lyfter därigenom i ännu högre grad än övrig ”Hollywood”-film fram den enskilde individen som historiens drivkraft. I sportfilmerna blir alltså den dominerande amerikanska ideologins förhärligande av individuell handlingskraft ännu tydligare. Den överväldigande förekomsten av biografiska sportfilmer – mer än 70 stycken sedan 1940 – visar tydligt att symbiosen mellan sport och film är i lika hög grad ideologiskt som finansiellt betingad.

Baker menar sig bara kunna nämna nio filmer som inte är biografiska, ”biopics”, bland dem The Harlem Globetrotters (1951), Miracle on Ice (1981), A League of Their Own (1992), When We Where Kings (1996) och Remember the Titans (2000) – och ändå handlar även de om verkliga händelser och mestadels två tre huvudpersoner, i tur och ordning världens mest berömda basketlag innan Michael Jordan och ny TV-teknologi under 1980- och 1990-talen gjorde Chicago Bulls kända över hela jorden, USA:s ishockeyseger över Sovjet vid Olympiska spelen 1980, den kvinnliga baseballigan under andra världskriget då männen låg ute i fält, Muhammad Alis match mot George Foreman om tungviktstiteln i Zaire 1974, samt ett (uppenbarligen lyckat) integrationsexperiment med ett fotbollslag (american football) vid en skola i Virginia 1971.

I likhet med den övriga nöjesvärlden har idrottssamhället vid olika tidpunkter förvisso också gett större utrymme åt olika minoriteter än många andra branscher och samhällssektorer, vilket slår igenom i efterkrigsfilmer som The Jackie Robinson Story (1950), Jim Thorpe – All American (1951) och The Joe Louis Story (1953), som alltså handlar om två afro-amerikaner (Robinson, Louis) respektive en indianättling (Thorpe). Dessa filmer blir därigenom tydliga exponenter för den kamp som ständigt rasar i det amerikanska samhället, och i förlängningen också idrottslivet, kring vilka sociala identitetsformer som har, eller som borde ha, störst legitimitet och företrädesrätt framför andra. Dessa tre filmer utgör alltså tecken på att en process mot ökad jämlikhet inom amerikansk idrott kommit igång under 1950-talet, samtidigt som filmernas huvudpersoner i egenskap av representanter för olika icke-vita minoritetsgrupper framställs som om de saknar den disciplin och självständighet som brukar tillskrivas vita idrottare. Det ideologiska svar som dessa filmer tillhandahåller på detta hot mot den vita hegemonin blir att de måste ställas under en vit mentor och överhöghet. Den sociala identitetens rasmässiga (och i övrigt strukturella) determinanter tonas därmed ned och problemen och underordningen personifieras. Detta innebär dock inte nödvändigtvis att alla vita framställs på ett odelat positivt sätt. Det är mer komplicerat än så; för att behålla hegemonin måste man som bekant både kunna ge och ta i det samhälleliga maktspelet.

Under de senaste åren har de afro-amerikanska inslagen blivit alltmer dominerande inom nöjesvärlden, inte minst inom musik (hip hop) och idrott (basketligan NBA), och detta slår förstås också igenom i filmens värld, exempelvis White Men Can’t Jump (1992), Space Jam (1996), He Got Game (1998) och nämnda Remember the Titans. Detsamma gäller i viss mån kvinnornas framsteg och frigörelse, även om de allra flesta amerikanska sportfilmer fortfarande fokuserar maskulinitetens omvandlingar och identitetsproblematik när det kommer till könsdimensionen.

Contesting Identities. Sports in American Film är en bok som kan rekommenderas inte bara till alla som intresserar sig för idrott som populärkultur. Den torde också ha ett värde för idrottshistoriker, -sociologer och etnologer eftersom den behandlar idrotten som ett slagfält för olika sociala identitetsformer, och gör det genom att svepa över hela 1900-talet. Att boken behandlar fiktionaliserade former för idrott behöver inte göra den mindre användbar för andra än populärkulturforskare, tvärtom. Dels presenterar Baker en användbar kulturteoretisk verktygslåda för analys av idrotten som ett maktfält med vissa styrande ideologier och diskurser. Dels förmår särskilt kommersiell film att i starkt komprimerad form ge uttryck åt föreställningar och attityder som är förhärskande i ett visst samhällsklimat vid en given tidpunkt. Genom sitt starka publikberoende, genom att alltid hålla upp fingret för att se vart vindarna blåser, blir just den kapitalintensiva amerikanska filmen en pålitlig ideologisk seismograf. Vill man snabbt bilda sig en uppfattning om synen på idrott och idrottens värde under en viss period kan man alltså med fördel vända sig till en sportfilm från perioden i fråga.

Köp boken från Bokus.