Jag älskar Zlatan. Jag är glad att han finns. Att se honom spela är pur njutning. En representant för Sverige, och inte minst för Skåne, som man kan vara stolt över.

Jag bodde i Malmö åren mellan 99 – 02 tillsammans med min då blivande fru. Vår första lägenhet låg på Värnhem och från den flyttade vi till en lya på Sorgenfri. Dessa år i denna stad var den synliga och publika början av vår namnkunnige, ökände, underbare, käre Zlatans fantastiska fotbollskarriär. Han blev hyllad och omtalad för sin finess, älskad och hatad för sin attityd, som när han blev stannad av polisen för att ha kört genom Malmö stad som en blådåre i sin sportbil. På planen stormade han också fram, om än mer legitimt. Alla man träffade hade en åsikt eller en skröna om Zlatan. Så är det än idag; därför skriver jag denna recension.

När Zlatan 2001 hade gått till Ajax gick det rykten om att han skulle komma hem till sommaren och att han, väl hemma, skulle dra runt på en informell turné på Malmös fotbollsplaner med sina polare. Jag stod ofta nere på Sorgenfris idrottsplats med mina ivriga ben och väntade, men han kom aldrig…

Uteblivna, aldrig inträffade eller avbokade möten med guldgossen är också något som två av författarna till boken I huvudet på Zlatan Ibrahimovic, Simon Bank och Filip Hammar (övriga medverkande är Dogge Doggelito, Kristina Kappelin och Mats Trondman), skriver om och det är för övrigt inte det enda jag delar med dem. De två förstnämnda är liksom jag födda på mitten av 70-talet, de avundas Zlatan, hans geni och jag föreställer mig att vi är bördiga från samma socioekonomiska bakgrund (akademisk medelklass). Zlatan är det ultimata kvittot på att vår tid är förbi; han kunde varit vår lillebror och nu är han större, bättre och mera än vad vi är (lyssna gärna på gruppen Kents låt ”Elever” för känslan om ni inte är bekanta med den).

Boken är enligt Simon Bank, som är redaktör, det bästa försöket hittills att beskriva vem, vad och var Zlatan är. Min övertygelse är emellertid att det skrivna ordet näppeligen kan vara det bästa mediet att beskriva Zlatan med; varför jag med viss skepsis sätter mig med denna bok. Eklektisk och mångfacetterad skulle man kunna kalla I huvudet på Zlatan Ibrahimovic, även om orden splittrad och spretande ligger närmre för mig. Formatet tilltalade ändå mig på något sätt, vilket ledde till att jag författade ett appendix till boken, vilket ligger sist i föreliggande text. Härnäst presenterar jag författarna och deras kapitel lite kort.

Dogge Doggelito, mest känd som frontfigur i hiphopakten Latin Kings, är också 70-talist men har en helt annan ingång än Bank och Hammar. Han har döpt sitt kapitel till ”Sagan om guldpojken”, i vilket han betraktar Zlatan ur den självklara synvinkeln att de båda är killar med invandrarbakgrund som är uppvuxna i tuffa förortsområden, men som genom sitt kreativa och konstruktiva handlande blivit framgångsrika och därmed också lyckats med att undvika de mer ljusskygga sysselsättningar som unga män i Rinkeby och Rosengård alltför ofta utövar eller hamnar i. Detta kapitel må ha det mest väntade perspektivet, men är faktiskt det som lämnar bäst eftersmak i och med att betraktaren anser sig vara en jämlike med den åskådade.

”Att hitta på Zlatan” är Mats Trondmans bidrag till boken och det erbjuder sällsam läsning. Trondman är representant för den akademiska världen i egenskap av att vara professor vid Malmö högskola, och hans essä om Zlatan innehåller i sanning sällsynta grepp, i alla fall inom den här genren. Det som jag mest kan komma på att det påminner om är diktsamlingen Sportsmän (2004) av Ola Klippvik. Zlatan förvandlas i Trondmans text till en klassisk figur så som Shakespeare skulle ha gestaltat honom: allas vår bolltrollare analyseras som vore han en karaktär av Hamlets rang; Zlatans tydliga kulturella/nationella/sociala komplexitet kombinerat med hans otroliga kapacitet som underhållande bollgeni gör enligt Trondman honom till en odödlig schablon som vid varje givet tillfälle är ett verktyg med vilket man kan förstå och påverka den kultur vi lever i. Det är skrivet med en fri och abstrakt prosa som gör det hela till en intressant, men splittrad läsning. Man känner sig fjärmad och långt från Zlatan när man läser Trondman, till skillnad från Doggelitos mer jordnära och jämbördiga betraktelse.     

Kristina Kappelin är utrikeskorrespondent i Italien och ger läsaren italienarnas bild av Ibra, som är hans smeknamn i Italien (man kan ju undra vad de kallar det andra svenska Italienproffset med namnet Zlatan, efternamn Muslimovic – Musli?). I kapitlet, ”Den gåtfulle Gladiatorn”, kan man läsa att ”Zlatan är fruktad, älskad, vördad. Men ingen tycks veta någonting mer om honom än vad de ser honom göra på stadion” (s. 127). I Turin åtnjuter hans avancerade teknik en sådan status att ett särdeles svårt och tekniskt krävande parti i snowboardbacken under den senaste vinterolympiaden – som ägde rum i just Turin – döptes till Ibra. Kapitlet är lättuggat och småputtrigt.

Filip Hammars kapitel, ”Låt inte de jävlarna ta dig”, fick mig osökt att tänka på förra gången han offentligt avhandlade en mörkhårig skönhet från Skåne som liksom Zlatan är känd för sina fysiska företräden (och inte sin bildning), självaste Robinson-Emma. Den gången i programmet, Ursäkta röran vi bygger om, gillrade Hammar och hans kumpan en fälla där Emmas ovetande demonstration av sina sviktande kunskaper om andra världskriget var tänkt att vara det roliga. Jag antar att tesen som programmet ville bevisa var: Samhället vi lever är osunt om personerna vi tittar på och läser om inte har någon allmänbildning. Det som får det att vända sig i magen på mig är när Hammar skriver att han tycker att det är okej att Zlatan inte är allmänbildad, så länge han fortsätter med att skapa rubriker och med att skjutsa omkring tjejer med silikonbröst i snygga sportbilar. En stilla undran bara: Om det nu är rubrikskapandet som, enligt Hammar, är det centrala i Zlatankulten, varför är det då endast legitimt för Zlatan att inte vara allmänbildad, när det inte är det för Robinson-Emma? Är det kanske inte coolt att vara tjejen med silikonbröst som sitter där i baksätet? Kanske skulle Hammar säga att skillnaden och synden i detta fall är att Emma är mediekåt, något som man ju inte kan beskylla Zlatan för att vara.

Simon Banks eget kapitel, ”Går det bra för Zlatan, går det bra för Sverige”, är gediget och väl värt att läsa. Berättelsen om Zlatan befruktas effektivt av historiska återblickar till både trettioåriga kriget och fotbollens tillblivelse i det viktorianska England.  Det är tydligt hur glad Bank är för att Zlatan finns, men samtidigt också hur sorgligt den förre tycker det är att de två, på grund av den senares mediebojkott, inte kan samtala. Nästan som att Bank med utgivandet av boken vill be Zlatan om ursäkt. Det faktum att Zlatan själv är frånvarande, är den mest frapperande svagheten i skriften. 

De fem författarnas kapitel varvas med fotografier, matchstatistik, grafiska genomgångar av klassiska mål och systematiskt strukturerade citat från massmedia, som Bank under de senaste åren samlat på sig och staplat under olika rubriker av typen Zlatan om Zlatan, Zlatan om de andra, Zlatan om kärlek och sånt, Zlatan om annat, etc. Dessa citat blir lite löjliga i skrift och framstår som surrogat för de svar som skulle kunna ha givits om Zlatan själv hade medverkat.

Hade jag fått medverka hade resultatet kunnat se ut som följer nedan.

Znömoz – därför berör Zlatan av Kalle Jonasson

Det som följer är en på samma gång lingvistisk, semantisk och semiotisk förklaring till svenskars fascination över Zlatanfenomenet och kan läsas som ett appendix till I huvudet på Zlatan Ibrahimovic. Att Zlatans person, geni och handlingar fascinerar och berör är ett självklart faktum – etablerat hos gemene man och utbrett i massmedia. Att Zlatan har det namn han har är dock ett förbisett och sällan diskuterat faktum i Zlatankulten. Följande aforism är tillbliven enkom för att fylla detta tomrum (medan metasyftet är att klargöra det svåra och dumdristiga i att försöka beskriva någons insida utan att ha samröre eller att vara i samråd med densamme).

Jag vill argumentera för och slutligen fastslå att fascinationen för Zlatan delvis kan förstås genom en ingående analys av hans namn och framförallt baserat på bokstaven Z:s specifika position i det svenska alfabetet. Bokstaven Z intar en särställning i det svenska språket: Z förekommer nästan uteslutande i låneord och har i det svenska uttalet förlorat sin tonande kvalitet och uttalas [säta] när det förekommer ensamt och som ett S när det kombineras med andra bokstäver (och inte [sch] som till exempel Ralf Edström vill ha det till, när han är bisittare till Lasse Granqvist på Radiosporten – Schlaaatan). I praktiken alltså ett mer exotiskt S – svennebokstaven nummer ett (Sverige, Svensson, Svea, Sven), något som i en svensk kontext ytterligare stärker Zlatans status av att vara ”den (spännande, farliga) andre”; någon som har samma (ljudade) kvalitet som vi andra, men en coolare, mer originell och exklusiv approach och design.

De flesta ord som börjar på bokstaven Z i det svenska språket är låneord och i varje givet lexikon tar vår undersökta bokstav upp minimal plats (delad sista plats med Q och W), men när den väl förekommer tar den över showen – ett signum inte alldeles långt från Zlatans eget. Ta bara ord som zabaione – en, av italienare ansedd, delikatess, zapateado – ett, ur Medelhavsregionen sprunget, rörelsemönster som karaktäriseras av snabbt fotarbete, zebra – svartvitrandig, zenit – den högsta punkten på himlavalvet, zeppelinare – en imponerande och uppblåst farkost, tänkt att dominera tyskt luftterritorium, zigenare – kända för sitt eldiga temperament, samt zikkurat – som tornar upp sig.

Zlatans kaxighet styrks alltså ytterligare av den begynnande bokstaven i hans namn. Z är rebellen och upprorsmakaren, samt den kraftigaste anrättningen på det svenska alfabetets smörgåsbord. Vårt uppviglande tecken dyker signifikant nog upp i påfallande många egennamn som betecknat allehanda uppstudsiga personligheter och företeelser i vår populärkultur och historia, och då tänker jag inte främst på alla femtioelva svenska dansband som för att få en rivigare approach byter ut det sista genitivkvalitativa S: et i sitt bandnamn till ett Z, av typen Lasse-Stefanz och Bengt-Göranz. Betänk istället Zorro, också han en mörkhårig skönhet med finess och elegans, betänk Zapatagerillan som dyker upp från ingenstans och plötsligt slår till; betänk Zorn, också han en egensinnig och etablissemangsvägrande målare; betänk barndomens seriehjälte, Spirou och hans evige nemesis – Zafir, som besitter en dödlig teknik med vilken han söker släcka sin törst efter världsherravälde (evel natalz); betänk det underbara kaffemärket Zoégas som med sin senaste läckra rostning, Forza, marknadsför sig genom att utmana konsumenterna med slogans som ”eldigt och kraftfullt”.

Slutligen kan jag för er som gärna hänger er åt religionssymboliska, essensframbringande, betydelseklargörande och (framför allt) nervkittlande krypton – av typen som står att finna i till exempel Da Vincikoden – på ett mycket simpelt, men effektivt sätt klargöra den episka kontext som är bakgrunden till Zlatans dualistiska kvaliteter samt svårbeskrivlighet – faktorer som självklart bidrar till den rådande Zlatankulten.

Zlatan är ett particip som på givet slaviskt språk är härlett från ordet guld (som ju intressant nog i sig är en av de produkter som utvinns längs hans väg). Sätter man då ordet guld i paritet med namnet Zlatan och applicerar bråkräkning på dessa värden, uppstår en mycket intressant lingvistisk tes.

GULD = ZLATAN
De båda L:en tar ut varandra, vilket för oss till en formel som ser ut på följande vis:
GUD = ZATAN
Och eftersom Z som ovan nämnt på svenska uttalas som S blir det slutgiltiga och subversiva resultatet:
GUD = SATAN.

Slutsats: Zlatan är mannen som förenar himmel och helvete, en hybrid och inkarnation av bägge nämnda domäners härskare, en apokalypsens budbärare, en kataklysmens profet, den kända ordningens söndrare – ragnaröks härold.   

Ja som ni ser, så kan man skriva lite vad som helst. Man kan läsa Banks bok om man vill ha lättsmält litteratur till sina hängmattesejourer mellan VM-matcherna i sommar. Enligt min mening kan man dock få reda på allt man behöver veta om Zlatan genom att kolla in när han avgör VM-finalen mot Brasilien den 9 juli; efter ett perfekt inlägg från Henke gör Zlatan en cykelspark som går ribba in bakom en frågande Dida. Från det ögonblicket finns inget mer att se. I en mening kanske man skulle kunna kalla ett så avgörande moment – att det inte finns något kvar att se – för jordens undergång.

©   Kalle Jonasson 2006

---

	Köp boken från Adlibris.se
	Kjøp boken fra Adlibris.se
	Køb bogen fra Adlibris.se