Idrott och filosofi

Hans-Eric Olson
Fil dr, statsvetare




Få samhällsområden torde vara så impregnerade av ideologier som idrotten, såväl internationellt som nationellt i Sverige. Därför borde idrotten vara ett lysande område för filosofer, idékritiker och etikforskare att analysera.

Därför är det egendomligt att det var först 1998 som den första forskarkonferensen i idrottsfilosofi organiserades i Sverige. Det blir förståeligt när vi betänker att ingen i Sverige känner något helhetsansvar för vår idrottsforskning. Den har haft och har fortfarande en mycket stark slagsida åt medicin och fysiologi av det enkla skälet att dess företrädare har varit duktiga på att organisera sin verksamhet.

Trots att vi har haft en idrottslärarutbildning sedan Per-Henrik Ling 1813 startade sitt GCI var det först på 80-talet som vi fick de första professorerna i idrottspedagogik. 1992 kom den första professuren i idrottshistoria. Först helt nyligen fick vi en sociolog på en idrottsprofessur, på Malmö Högskola..

Forskning och utbildning hänger ihop. I Sverige nöjer vi oss ännu med högskoleutbildningar av tränare, coacher, och idrottslärare. Dessa utbildningar har i huvudsak sin grund – vid sidan av en handfast idrottsfysiologisk utbildning - i en icke-akademisk seminarietradition där det blir viktigare att lära sig hoppa höjd och sparka fotboll än att reflektera över idrottens väsen. Därför behövs varken filosofer eller samhällsvetare i utbildningen.

När filosoferna Torbjörn Tännsjö och Claudio Tamburrini nu har inrättat ett i åtminstone intellektuell mening idrottsfilosofiskt centrum vid Göteborgs universitet, så är risken stor att idrottsfilosofin inte blir mer än ett fritidsintresse hos ett mindre antal filosofer. För att få en struktur på verksamheten så fordras att idrottsutbildningar av skilda slag inser att de behöver också filosofer i sin utbildning och därför utlyser lektorat i idrottsfilosofi.

Stimulans till en sådan utveckling kan alla hämta från från den nämnda konferensen i Göteborg 1998. Ett urval av de papers som behandlades där har nu kommit ut i en lättillgänglig bok från Routledge - Values in sport. Elitism, nationalism, gender equality and the scientific manufacture of winners (2000) – med Tännsjö och Tamburrini som redaktörer.

Tännsjös artiklar om det fascistoida draget hos oss alla idrottsälskare när vi hyllar den starke segraren och visar om inte förakt så i varje fall ointresse för förlorarna har i Sverige publicerats i populär form på DN-Debatt. Detsamma gäller Tamurrini politiskt så inkorrekta men ändå så förnuftiga syn på idrottsrörelsens behandling av dopingproblematiken. Men här finns artiklarna i orginalform.

Vi har all anledning att ifrågasätta den samhällsvetenskapliga och humanistiska kvaliteten på dagens utbildningar på temat ”idrott”. Forskningsmässigt finns här också djupa, gapande och svarta hål. Tännsjö och Tamburrini har genom sin bok kastat ner några stora stenar i försöken att täppa till några hål. Boken visar också på idrottsfilosofins fruktbarhet för framtida forskningsinsatser, och för områdets betydelse för dagens utbildning i ”idrott”.

Boken bör bli självklar kurslitteratur på alla akademiska utbildningar inom fältet idrott. Valda delar borde dessutom översättas och spridas ut i studiecirkelform till idrottens alla fritidsledare. En viktig och angelägen uppgift för idrottsrörelsens eget studieförbund SISU! Idrotten handlar om så oerhört mycket mer än alla hundradelar och millimetrar, som vi dagligen matas med av landets sportjournalister.

Beställ boken hos Bokus