”Ett suveränt uppslag.” Det var min första tanke när jag fick boken Key Studies in Sport and Exercise Psychology i min hand. Att få en introduktion till och en redogörelse för en nyckelstudie i ämnet, och en uppföljning av forskningen fram till nutid, lät som ett intressant alternativ till konventionella läroböcker i idrottspsykologi. Idén till upplägget fick författarna av en bok i allmän psykologi, som fick tjäna som modell för tillämpningen inom idrottspsykologin. Key Studies in Sport and Exercise Psychology analyserar 23 av viktigaste och mest inflytelserika idrottspsykologiska studierna, redogör för vad som ledde fram till dessa studier och det inflytande de har haft på forskning och tillämpat idrottspsykologiskt arbete. Kriteriet för valet av studierna var att de skulle ha haft en signifikant inverkan på samtida tänkande och efterföljande teorier, stimulerat till forskningsinsatser och/eller varit praktiskt användbara. Vetenskapliga tidskrifter och läroböcker studerades ingående och bedömdes med hjälp av en expertpanel. Detta arbete resulterade i en bas på 92 studier. Det slutliga valet av de 23 studierna baserades på bredden av ämnen och metoder och resulterade i bokens fem delar: i) Personlighet och motivation [6 kapitel], ii) Sociala processer [3 kapitel], iii) Psykologiska färdigheter [6 kapitel], iv) Personlig utveckling och psykologiskt välbefinnande [6 kapitel] och v) Professionellt arbete och etik [2 kapitel].

Det är självklart en grannlaga uppgift att välja ut 23 av de tusentals studier i idrottspsykologi som finns rapporterade. Jag aktar mig för att värdera urvalet, men konstaterar att samtliga artiklar är från den engelsktalande delen av världen med en kraftig amerikansk dominans. Finns det verkligen ingen europeisk studie med annat upphovsland än Storbritannien som platsar i detta urval? En analys av när de 23 artiklarna publicerades visar att fyra är från 1970-talet, nio från 1980-talet, nio från 1990-talet och en från 1898 (Tripletts klassiska cykelstudier, som anses vara de första om ”social facilitation”).  

Bokens kapitel är strukturerade på samma sätt och innehåller följande rubriker: Bakgrund och sammanhang, nyckelstudie, efterföljande forskning och tillämpning, fördjupningslitteratur, instuderingsfrågor samt referenser. Den största delen i varje kapitel utgörs av nyckelstudien, vilket i ett historiskt perspektiv kan vara berättigat, men som inte är lika intressant för den som är intresserad av var forskningsfronten är idag. Styrkan i Key Studies in Sport and Exercise Psychology är tveklöst de kapitelsidor som redogör för utvecklingen efter nyckelstudien.  Den problematisering av t ex metodfrågar och den värdering av t ex frågeformulär som görs i en del kapitel är insiktsfull och upplysande och delvis unik i jämförelse med många textböcker som stannar vid en redovisning av olika metoders förtjänster och brister, men som inte direkt tar ställning för eller emot. Ett exempel på en problematisering är att svårigheten att göra experiment- och kontrollgrupperna homogena har resulterat i att många studier omfattar deltagare som är noviser i förhållande till studieobjektet, vilket innebär uppenbara begränsningar beträffande generaliserbarheten till deltagare med stor erfarenhet av det som skall studeras. Ett annat exempel är svårigheten att i studier på individuella idrottare eller lagidrottare dela in dem i experiment- respektive kontrollgrupp, då idrottarna inte gärna vill missa de prestationshöjande effekterna som deltagande i experimentgruppen antas ger.

Layout-mässigt finns bara positiva saker att säga och korrekturläsningen har i stort sett fungerat bra. Jag har bara noterat tre faktafel: De olympiska spelen 1960 placeras i Melbourne (skall vara Rom), årtalet för FEPSACs (det europeiska förbundet för idrottspsykologi) bildande uppges vara 1968 (skall vara 1969) och NASPSPAs (North American Society for the Psychology of Sport and Physical Activity) bildande dateras till 1967 i kapitel 23 och 1968 i kapitel 22 (skall vara 1967). Detta är visserligen bagateller i sammanhanget, men visar på en liten brist vid korrekturläsningen.       

Något yrvaket konstateras att idrottspsykologer börjar (min kursivering) bli medvetna om att de har yrkesfärdigheter som är tillämpbara inom många andra prestationsområden såsom näringslivet och det militära. Att så är fallet har varit en realitet i flera år. Många idrottspsykologer som började sin verksamhet inom elitidrotten har lämnat den till förmån för affärsvärlden.

Med tanke på de forskningsresultat som föreligger konstateras ett antal förvånansvärda förhållanden. Som exempel kan nämnas att trots att man numera har en ganska god kunskap om vilka faktorer som påverkar att man fortsätter utövandet av fysisk aktivitet, är det fortfarande 50% av dem som påbörjar ett motionsprogram som slutar. Ett annat exempel är att användningen av dopningsmedel inte har minskat utan snarare ökat trots vetskapen om de hälsorisker som är förknippade med ett sådant missbruk.

Några av de stora utmaningar som ännu finns är effekten av gruppmålsättningar på olika tävlingsnivåer och i grupper av olika storlekar, metoder för att komma åt de tankeprocesser som ligger bakom tränarnas beteende och om övningar för att öka koncentrationsförmågan verkligen gör just det.

Min initiala förtjusning i boken är inte lika stor efter att jag läst den. Uppföljningen efter nyckelstudien är alltför mycket inriktad på just den, i stället för på det aktuella ämnet till exempel ”Anxiety” (kapitel 2). Ett alternativt upplägg hade varit att varje tema följs upp och utsätts för en kritisk granskning och värdering i forsknings- och tillämpningssyfte.

Sammanfattningsvis utgör Key Studies in Sport and Exercise Psychology en intressant och stimulerande läsning och ett delvis nydanande sätt att presentera forskningsresultat, men personligen tror jag inte att boken kommer att införas som litteratur på universitets- och högskolekurser i idrottspsykologi.