I skrivande stund läser jag i vårt morgonblad Bergens Tidende, under rubriken ”Utkastede boligeiere arrestert”, att kinesisk polis har

Denna trista och alltför välbekanta händelse kan tjäna som illustration till det som Helen Jefferson Lenskyj behandlar i sin bok Olympic Industry Resistance. Challenging Olympic Power and Propaganda, nämligen hur den globala OS-industrin far fram, hur den skövlar mark och stadsområden, tvångsförflyttar folk från deras bostäder, bekämpar protestaktioner samt påverkar skolungdom och den allmänna opinionen genom spridning av olika typer av propagandamaterial, det vill säga förskönande och direkt vilseledande ”information”. Två nyheter från samma dag som ovanstående citat (20 mars), denna gång från idrottensaffarer.se, illustrerar hur groteskt kapitalistisk OS-”rörelsen” blivit:

Här kan man notera att Tokyo har ”en stark sponsoruppställning med 13 företag klara”, något som säkrat ”28 miljarder kronor för ombyggnad av infrastruktur”. Det låter ju fint, men vad menas egentligen med ”ombyggnad” av ”infrastruktur”? Att det ska byggas bättre och billigare bostäder och kommunikationer för vanliga medborgare, till nytta för alla även efter spelen? Att man ska rusta upp bostadsområden och skapa mer parker och grönområden som kan användas av alla till nöje och rekreation? Knappast. Det är mer sannolikt att pengarna kommer att användas till att riva bostadsområden och skövla grönområden för att kunna bygga nya stadion och parkeringsplatser, något som bland annat skedde i Beijing, trots protester från de boende och andra medborgargrupper.

Lenskyj påvisar hur det västerländska samhället sedan 1998, det år hennes studie tar sin början, varit måltavla för en mycket framgångsrik PR-kampanj sponsrad av IOC (The International Olympic Committee) och de lokala organisationskommittéerna i Salt Lake City, Athen, Turin (Torino), Beijing, Vancouver och London. Dessa kampanjer, sponsrade av bland annat turistindustrin, har förstås rent praktiskt utförts av PR- och reklambyråer. Mot dessa krafter, med deras enorma ekonomiska och politiska resurser, har olika gräsrotsrörelser som protesterar mot hur IOC och dess nationella kommittéer agerar i samband med sina OS-ansökningar och OS-arrangemang, inte mycket att sätta emot. Helt försvarslös är man dock inte. Med framväxten av Internet har det blivit möjligt för medborgare att organisera protester på ett helt annat sätt, och det har på några håll bidragit till att man lyckats få sina städer att dra tillbaka ansökan om att få arrangera OS och istället, förhoppningsvis, få politikerna att fördela pengar till mer allmännyttiga saker och ändamål. Detta hände förra året (2008) i Norge, då Tromsø, efter starka protester och en kritisk dokumentärfilm på allmännyttiga tv-kanalen NRK om OS-kommitténs inre arbete, inte fick stöd av statsmakten för att gå vidare med sin ansökan om att få arrangera vinter-OS, eftersom kostnaderna blev för stora och miljön antogs kunna ta skada.

I tidigare studier – bland annat boken Inside the Olympic Industry. Power, Politics, and Activism – har Lenskyj undersökt hur och varför OS-ansökningar har en närmast universell dragningskraft, och hur man i de flesta fall lyckats undvika och kringgå offentlig, medial och vetenskaplig (”academic”) insyn.

I denna undersökning fokuserar Lenskyj i hög grad på media, eftersom de allra flesta människor får veta vad som händer i och kring OS via medierna, och hon utgår bland annat från en analysmodell som utarbetats av Noam Chomsky och Edward S. Herman för att kunna påvisa hur korporativa eliter lyckas skapa (hegemoniskt) samtycke kring sina egna intresse- och profitområden (se deras bok Manufacturing consent: The political economy of the mass media, 1988). Ett effektivt medel för att uppnå detta är att misstänkliggöra och svärta ner alla kritiska åsikter och alternativa organisationer som avvikare och egennyttiga särintressen – som om de stora företag som backar upp OS-industrin inte står för särintressen, nämligen sin egen strävan efter varumärkesbyggning, större marknadsandelar och vinstmaximering, allt inbäddat i vackra PR-ord om å ena sidan nationella värden och å den andra universella värden, om ”den olympiska drömmen” och ”den olympiska familjen” som överskrider alla klass- och nationsgränser och förenas i en enda lycklig världsgemenskap.

Att Lenskyj påbörjar sin studie 1998 beror på att hon då anslöt sig till Bread Not Circuses (BNC), en medborgarbaserad (”community-based”) rörelse i Toronto som ville väcka opinion mot stadens OS-ansökan som ett led i bekämpandet av fattigdom, hemlöshet och undermåligt boende, samt även verkade för ökat miljöskydd. Toronto ansökte om att få arrangera OS 1996 (som tilldelades Atlanta), och gjorde detsamma inför OS 2008 (som tilldelades Beijing). Det är Lenskyjs erfarenheter som aktivist i Toronto, samt i Vancouver och Sydney, som bildar underlaget för den utförliga empiri som hon presenterar i denna bok, med vidhängande analys av den retorik som ansökningsstäderna använder sig av, samt diskussion kring de samhälleliga omkostnader och direkta missförhållanden som inte sällan blir följden av OS-arrangemang (det gäller även staden Barcelona som arrangerade det till synes lyckade sommar-OS 1992, menar Lenskyj).

Olympic Industry Resistance. Challenging Olympic Power and Propaganda är uppdelad i två huvuddelar: I) Olympic Impacts and Community Resistance och II) Olympic Education.

I denna del visar Lenskyj vilken förödande effekt ett OS-arrangemang kan få för en stad eller en hel region; ja, för en hel nation. Det pratas ofta om ”urban renewal”, om utveckling och tillväxt, men ofta handlar det om att stadskärnor byggs om, med följd att människor tvingas lämna sina gamla bostadsområden, som de sedan inte har råd att flytta tillbaka till, när det byggts nya och lyxigare bostäder. Dessutom bekostas detta ofta till stor del av skattepengar, alltså medborgarnas ihopsamlade inkomster, medan vinsterna går till byggföretag, markägare, ägare till idrottslag och andra entreprenörer som bland annat kan nyttja de nybyggda stadionbyggnaderna efter spelen.

Till de mer allvarliga problemen hör de ofta bedrövliga villkor som gästarbetare lever och arbetar under i samband med alla nybyggnationer i en OS-stad

När kritiska röster hörs möts de ofta av tystnad eller förtal från OS-representanter och massmedia (främst tv-kanaler och lösnummerkänsliga tabloidtidningar), som har stora ekonomiska intressen i att kunna locka läsare och tittare och därmed annonsörer genom sin rapportering från spelen. Sportjournalister ”smörjs” också på olika sätt av OS-industrin, vilket inte befrämjar en självständigt undersökande journalistik. Under 1998/99 avslöjades mutor och omfattande korruption inom IOC, vilket ledde till en viss självsanering och ökad vaksamhet från mediernas sida, men Lenskyj menar att de journalistiska undersökningarna oftast stannade på individnivå och inte tog sig an de verkliga systemfelen (s. 26, 36, 63). Till de mer allvarliga problemen hör de ofta bedrövliga villkor som gästarbetare lever och arbetar under i samband med alla nybyggnationer i en OS-stad. Skador och dödsfall bland byggnadsarbetarna är inte ovanliga, men allt detta tystas förstås ner. Till det värsta hör att gästarbetarna ofta sviks av de lokala fackföreningarna och därmed står helt utan rättsskydd (s. 39).

Fredliga demonstrationer mot OS möts inte sällan med polisvåld. Så långt som det gick i förkanten av Mexico-OS 1968, då polis och militär sköt ihjäl hundratals OS-demonstranter, går det dessbättre inte nu för tiden, men den statliga våldsapparaten finns där, ständigt redo att gripa in till OS-förespråkarnas försvar. Till övervakningen och den sociala ”renhållningen” bidrar också inhyrda vaktbolag. Inte minst utgifterna för säkerhet har ju skjutit i höjden något kolossalt efter terrorattacken 11 september 2001. Allt detta riskerar i förlängningen att bidra till ökad förekomst av vaktbolag och övervakningsteknologi i samhället i stort efter och vid sidan av spelen, inte minst i OS-städerna med dess påkostade ombyggnationer och ändringar i infrastrukturen till förmån för ökad kommersiell verksamhet, med minskat medborgarinflytande som följd.

Det som är positivt i sammanhanget, utifrån Lenskyjs kritiska perspektiv, är att den digitala utvecklingen gjort det möjligt att skapa alternativa mediekanaler och förbättrad kommunikation mellan olika aktivistgrupper, vilket möjliggjort ett mera effektivt och samordnat motstånd på lokal, nationell och internationell nivå.

Sedan 1970-talet har OS-industrins inflytande över barn och ungdom  blivit alltmer uppenbar, med OS-deltagare som lyfts fram som rollmodeller och undervisningsmaterial som produceras för skolorna och där fakta, statistik och ideologi kring OS beskrivs i skepnad av Olympisk kunskap för barn i skolåldern. Lenskyj vill visa hur kommersiellt  producerade läromedel om OS och program för rollmodeller haft en stor betydelse i lanseringen av en rakt igenom positiv bild av allt som har med OS att göra. I själva verket handlar det, skriver hon under rubriken ”Corporate targeting”, om att olympiska sponsorer som Coca-Cola och VISA vill fostra barnen till globala konsumenter (s. 117).

I kapitel 5, ”Education through (Olympic) Sport: Making connections”, ifrågasätter Lenskyj värdet av att använda atleter som rollmodeller i olika kampanjer riktade mot skolungdom. Att bli OS-mästare, är det nog för att en människa ska vara en god rollmodell för andra, och kunna lära ut värdefull livskunskap? Att bli en toppatlet kräver en total satsning från tidig ålder såväl tidsmässigt som energimässigt och, som Lenskyj skriver,

diminishes the life experience and political awareness of many young athletes in their formative  years. […] Very few Olympic athletes who assume the responsibilities of a role model align themselves publicly with progressive social movements such as civil rights, feminism, or in the case of Paralympians, disability rights movements. Rather, they tend to reflect the view that their individual experiences alone, or in the broader context of the national team, are sufficient to qualify them as positive examples for children and youth. From another perspective, it should be acknowledged that members of national teams are often constrained in what they say publicly about their own politics, as a result of direct orders from the team’s managers and public relations personnel. (s. 77, 88 f)

Mot bakgrund av detta torde det inte vara en tillfällighet att när toppidrottare väl tillkännager sina politiska sympatier så är det nästan undantagslöst till höger (för ett par månader sedan deklarerade den briljanta golfaren Annika Sörenstam i KG Bergströms pratshow i SVT att hon, underförstått självfallet, var Moderat, vilket är det riksdagsparti i Sverige som står mest till höger). Hur ofta läser man om någon svensk toppidrottare som har fått idrottsstipendium vid ett amerikanskt universitet och som studerar något annat än ekonomi eller marknadsföring (i motsats till exempelvis sociologi eller litteraturvetenskap)? Svar: ytterst sällan. När någon toppidrottare väl går ut och deklarerar att han eller hon har vänstersympatier är det närmast sensationellt – det är liksom inte ”normalt” inom idrottsvärlden med dess konkurrensideal (på samma sätt som det inom vänstern på 60- och 70-talet var påtvingat ”normalt” att vara emot tävlingsidrott just på grund av dess konkurrens- och utslagningsmekanismer).

Jag kommer ihåg det underbara tyska fotbollslandslaget från min ungdoms 1970-tal, och hur tidningarna skrev i stora uppslag om backklippan Paul Breitner att han hade Marx som idol och var socialist (att tyskar skulle spela maskinlik och fantasilös fotboll är en av idrottsvärldens mest idiotiska myter). I Norge har vi folkkäre Egil ”Drillo” Olsen, landslagstränare i fotboll, som är välkänd för sina politiska sympatier, som ovanligt nog i idrottssammanhang ligger till vänster – det är det som är så sensationellt, i alla fall i den borgerliga offentligheten (och ingen deloffentlighet torde vara mer genomsyrad, på gott och ont, av grundmurat borgerliga värden och ideal än den organiserade tävlingsidrotten); det finns säkert fler vänstersympatisörer även bland idrottsstjärnor men de verkar ha svårt för att våga kliva ut ur den politiska garderoben. Klassiskt är Drillos svar på frågan han fick en gång om vad han oroade sig för mest. Den som intervjuade honom hade förstås spelarskador och annat idrottsligt näraliggande i åtanke, men den gode Drillo svarade: nyliberalismens framväxt i Europa. Det märkliga är egentligen inte att han svarade detta, det märkliga är att vi blir så förvånade när någon inom idrotten yttrar ett politiskt ställningstagande som ligger utanför den idrottsoffentliga ordningen. Men det är förstås så hegemoni fungerar i praktiken: det som anses självklart och ”naturligt” ifrågasatts eller uppmärksammas aldrig, bara det som bryter av mot den invanda ordningen.

Lenskyj menar att bättre, mer exemplariska rollmodeller står att finna bland folk som har varaktiga relationer med barn och ungdom, inklusive familjemedlemmar, lärare och idrottstränare. Alltså människor vars livserfarenheter torde vara mer relevanta, realistiska och betydelsefulla på lång sikt, samt är mer tillgängliga för unga människor än OS-celebriteter, som det går en på miljonen. Handen på hjärtat så är det väl heller inte alla toppidrottare som representerar höga moraliska värden och ideal. Egoism, fusk, dopning, mutor, filmningar, våld och ”vinna till varje pris”-attityd inom idrotten, någon som har hört talas om det …?

Vissa IOC-initierade kampanjer kan ha ett vällovligt syfte att bekämpa rasism och sexism inom idrotten, men de atleter som används, och det sätt som de presenteras på, kan många gånger ha motsatt effekt, det vill säga att de i själva verket bidrar till att underbygga olika former av diskriminering. Lenskyj menar att kampanjer som ”Right to Play” har en dold, neokolonialistisk agenda genom att de västerländska idrottsmyndigheterna och storföretagen dikterar villkoren, samt att kvinnor kan tjäna mer på att slåss för bättre villkor i en position utanför idrottssystemet än innanför det, eftersom de där tvingas till så mycket eftergifter under så stora påtryckningar från den mans- och maskulinitetsstyrda organisationen att de riskerar att själva förändras mer än de själva lyckas förändra (s. 84). Lenskyj tycker att det bakom framlyftandet av kvinnliga atleter som rollmodeller, något som förvisso kan peka på ökad könsmässig jämställdhet, ofta döljer sig det vanliga dubbeltydiga budskapet om att du kan vara heterosexuellt snygg och sportig på samma gång, det vill säga att ditt marknadsvärde som kvinnlig atlet i OS och andra sammanhang beror både på dina idrottsfärdigheter och på ditt utseende.

Den olympiska drömmen börjar alltmer ta formen av en ständigt återkommande mardröm.

I ett särskilt kapitel granskar Lenskyj också fenomenet nakenkalendrar, som dök upp första gången 1994. I motsats till de som tycker att lanseringen via nakenkalendrar är ett tecken på ökad kroppslig frigörelse – även män viker ut sig i kalendrar – och en möjlighet till alternativ finansiering, anser Lenskyj att de står för objektifiering och sexuell exploatering av kvinnokroppen. Lenskyj visar hur den kvinnliga idrottskroppen trots allt ofta exponeras på ett annat och mer försåtligt sexualiserat sätt – bland annat i framhävandet av de erogena zonerna – än den manliga idrottskroppen, som blir mer neutralt framställd. Hon visar också hur bilder på nakna eller lättklädda idrottsdamer också snabbt finner vägen till olika mansfora på Internet och i diverse magasin, där deras ”babe”-värde dissekeras och utnyttjas. Lenskyj är emellertid inte omedveten om att en del kvinnliga idrottare ser utvik i kalendrar som en form av motstånd, som en möjlighet att kunna exponera en mer muskulös kvinnlighet i kontrast till modevärldens tunna, anorektiska modellkroppar, ”or by providing lesbian viewers with validating images of alternative physicality and sexuality” (s. 131). Här finns alltså inga enkla svar på frågan on nakenkalendrar för kvinnliga idrottare är av godo eller ondo, även om Lenskyj lutar åt det sistnämnda.

Lenskyj lyfter också fram det högstämt religiösa anslaget i OS-propagandan, speciellt i samband med att idrottens föregivet eftersträvansvärda moraliska värden och etik lyfts fram. Här är syftet att framställa idrotten som något oantastligt, som på ontologisk grund härbärgerande ovedersägligt goda, altruistiska människovärden. Att då kritisera idrotten, exempelvis i form av städer som ansöker om att få arrangera OS, blir då bokstavligen som att svära i kyrkan. Detta påverkar tyvärr också yttrandefriheten och de objektiva vetenskapsidealen inom idrottsforskningen, menar Lenskyj, eftersom den idrottsforskning som ekonomiskt sitter i knäet på OS-industrin och dess nära allierade, exempelvis stat och kommuner, tystar ner kritiska frågor och inlägg från forskare när exempelvis höga OS-representanter bjudits in som talare till seminarier och konferenser: ”Olympic connections are often seen as rendering guest speakers worthy of unqualified admiration and respect, and academic freedom is seriously compromised in these situations.” (s. 10)

Lenskyj avslutar sin bok med att föreslå att en ny bestämmelse införs i OS-stadgan, en bestämmelse som förpliktigar till ett större och mer reellt socialt ansvarstagande för IOC och för dess sponsorer och lokala arrangörer av sommar- och vinterspel. En sådan bestämmelse skulle tvinga alla involverade parter att verkligen leva upp till sina fina paroller om ökat välstånd och förbättrade livsvillkor i samband med OS-arrangemang. Som det är nu ”inbjuder” IOC sina samarbetspartners till samtal och kampanjer, och därför stannar det allt som oftast vid en läpparnas bekännelse. Enligt Lenskyj borde IOC istället tvinga sina samarbetspartners att leva upp till idealen och de belöningar och levnadsförbättringar som utlovas till OS-städerna och dess invånare som en följd av arrangemangen, med hot om åtal för kontraktsbrott och krav på ekonomisk ersättning om sponsorer och lokala arrangörskommittéer inte följer sina åtaganden och ingångna avtal.

Olympic Industry Resistance ger en intressant, tankeväckande och tidvis ganska skrämmande bild av den idrottsliga supermakt som OS-industrin kommit att bli. Det presenterade materialet bygger på Lenskyjs egen och andras forskning samt på deltagande observation utförd av henne själv, vilket innebär att hon kan redovisa förstklassiga förstahandskunskaper om OS-ansökningsprocesserna.

Tyvärr blir framställningen aningen tung att ta sig igenom, eftersom Lenskyj radar upp mängder av fakta och organisationer på ett stundom alltför enformigt sätt. Det blir helt enkelt väldigt kompakt. Alltför sällan tillåter sig Lenskyj uppiggande sarkasmer som kan förhöja läsvärdet, som då hon skriver om det interaktiva, hälsofrämjande program, ”Act Now”, som 2003 lanserades i 62 skolor av Ontario school board of Peel, väster om Toronto: ”The program was cosponsored by the Canadian Olympic Committee and another proponent of healthy physical activity and lifestyle, McDonald’s.” (s. 107 f) Mer av sådant hade alltså kunnat lätta upp läsningen en aning.

Men varför klaga: först som sist är detta en studie som ger en god inblick i hur OS-industrin och dess propagandaapparat fungerar. För alla som ska studera hur OS-ansökningar lanseras, och det motstånd dessa ansökningsplaner väcker, är detta en historisk och analysmässig guldgruva.

Det råder heller ingen brist på studieobjekt. I Dagens Nyheter kunde man den 22 februari 2009 under rubriken ”Idyll får ge vika för OS” läsa en artikel av Michael Winiarski om Sotji i södra Ryssland som i juli 2007 valdes som värdstad för vinter-OS 2014. Då jublade man – i Moskva. Idag är situationen en annan: ”Den ekonomiska krisen har tvingat fram en bantning med 15 procent av budgeten samtidigt som motståndet mot OS-projektet växer bland invånare i det subtropiska paradiset vid Svarta havets strand.” Denna motvilja mot OS beror inte minst på att ”de väldiga tävlingsanläggningarna hotar att förvandla ett orört naturområde till en steril öken i betong och glas. Den nya OS-staden innebär också att tusentals människor som har bott i området sedan flera generationer tvingas bort från sina hem.”

Den olympiska drömmen börjar alltmer ta formen av en ständigt återkommande mardröm. Hur länge ska detta få fortsätta? Det beror i hög grad på vårt eget ställningstagande.

© Peter Dahlén 2009.

---

	Köp boken från Adlibris.se
	Kjøp boken fra Capris.no
	Køb bogen fra Adlibris.dk
	Buy this book from Amazon.co.uk
	Buy this book from Amazon.com