Queridas patrias (Kära fosterländer) av Ricardo Pizarro och Manuel Pizarro är en biografi som ingår i en skrivartradition med gamla anor i Chile och Latinamerika. Det handlar om Ricardos liv, berättat för och nedtecknat av han bror Manuel, en självlärd författare som beskriver sin brors liv utifrån dennes kärlek till fotbollen och till sin familj. Båda kommer ursprungligen från Valparaiso i Chile.

Ricardo är född 1954 och är bosatt i Sverige sedan slutet av 1979. Han kommer från en fattig och stor familj. Inledningsvis får vi läsa om hans föräldrar, far- och morföräldrar, kusiner, och moderns och faderns syskon. En lång rad viktiga personer i familjen gestaltas på de här sidorna och en bit historia om trakterna kring staden och regionen målas upp. Familjen är en relevant beståndsdel i Ricardos liv; han växer upp omringad av en skara på 18 familjemedlemmar och han är äldst av åtta bröder. 

Under barndomen är fotbollen viktigt för Ricardo. Han kommer väl ihåg sina första fotbollsskor, som han fick från en hemmafru i utbyte mot ved som han hade samlat. Fotbollen är inte bara ett nöje utan också en viktig social aktivitet som sysselsätter barnen runtom de otaliga kullar som omringar Valparaiso. I boken finns det underbara bilder från den tiden.

När Ricardo växer upp måste han bidra till familjens inkomster och arbetar bland annat som fiskare, skräddare och hamnarbetare. När den ekonomiska recessionen är ett faktum, under militärdiktaturen, det vill säga andra hälften av 1970-talet, reser han först till Argentina och stannar där mellan 1976 – 1978 för att sedan återvända till sina hemtrakter. Där räddas han av fotbollen. Via kontakter lyckas han få ett arbete i en tid av hög arbetslöshet och samtidigt spela fotboll i sitt sista chilenska fotbollslag. År 1979 drar han vidare till Sverige.

Ricardo kunde ha blivit en stor fotbollsspelare. 18 år gammal blev han uttagen till att spela i första divisionen för stadens fotbollslag – Wanderers. Men chansen försvann lika snabbt som den uppstod på grund av att fotbollstränaren bytte klubb och ingen annan ledare brydde sig om sex ungdomars fotbollsdrömmar och framtid.

Som fotbollstränare rör han sig mellan chilenska, latinamerikanska och svenska klubbar.

När han beskriver sin tid som fotbollspelare under ungdomstiden kan jag inte låta bli att tänka på andra fotbollspelare som bara var några år yngre, som också samlades kring en fotboll och som växte upp i samma stad och så småningom blev gerillakämpare i kampen mot diktaturen i Chile. Jag tänker på flera av medlemmarna i Manuel Rodriguez’ Patriotiska Fronten, bland annat syskonen Patricio och Ramiro Hernandez Norambuena, som journalisten Cristóbal Peña berättar om i boken Los Fusileros. Även i Queridas patrias finns det politiska inslag i men det centrala är fotbollen.

I första kapitlet får vi bekanta oss med olika klubbar och företeelser som präglar den chilenska amatörfotbollen. Det finns kritiska inslag i berättelsen som framför allt rör hur fotbollsklubbarna organiseras men det finns också en stor värme i de stycken där berättaren kommer ihåg olika ledargestalter som påverkat honom.

I det andra kapitlet beskriver Ricardo Pizarro sitt liv i Sverige från det han var fotbollsspelare till att bli fotbollstränare. Lika viktig som fotbollen är hans sociala liv med alla chilenare som samlas kring fotbollen, politiska manifestationer, fester eller helt enkelt är med i ”snacket”, som han själv kallar för ”la cotorra”, nästan en institution bland chilenarna i Stockholm. Som fotbollstränare rör han sig mellan chilenska, latinamerikanska och svenska klubbar. Han uppskattar hur idrotten organiseras i Sverige. Däremot blir det inte klart för mig varför han inte satsade på att bli fotbollstränare för en svensk klubb. Det finns också andra saker som jag skulle ha önskat att han hade förklarat mera ingående. Till exempel varför satsade han inte på att bli professionell fotbollsspelare i Chile när chansen uppstod. Och för den fotbollsintresserade; i vilken position tyckte han mest om att spela på fotbollsplanen?

Men Ricardo Pizarro gör en bra sociologisk sammanfattning av vad som präglar såväl den chilenska som den latinamerikanska fotbollen i Sverige, frustrationerna som finns bland spelare men också mera strukturella faktorer som påverkar fotbollsklubbarna negativt. Boken visar bland annat vilket intensivt liv och engagemang de fotbollsengagerade latinamerikanerna har tillsammans. Men den visar också på en viss isolering från det svenska samhället.

Utifrån berättarens erfarenheter som fotbollsspelare och senare som tränare i Sverige kan man dra en slutsats: det viktiga i att det finns positiva ledargestalter som kan leda barnen i konsten att spela fotboll, men också skapa en bra organisation och en kollektiv känsla i gruppen som främjar samarbetet. En annan lärdom är att fotbollen hjälpt berättaren och många andra ungdomar med chilenska rötter i Sverige att knyta kontakter på nytt med det chilenska samhället. ”Det chilenska landslaget” från Sverige som turnerar i Chile år 2000 är ett bra exempel på hur ett engagemang kan leda till att relationer till ”fosterlandet” återknyts.

I sista kapitlet beskriver Ricardo Pizarro sin sjukdom, leukemi. För mig är det här korta kapitlet på femton sidor det mest förträffliga till sin litterära form. Det är väl strukturerade sidor, lätta att följa och de har en intensitet som gör att man inte vill släppa tag om berättarens öde. Och historien med donatorn Catalina Armijo Staugaar, från USA, som räddade hans liv, är gripande i sig.

Queridas patria, ”kära fosterländer”, rör sig mellan två länder men det handlar framför allt om en människans liv i olika sammanhang där fotbollen, familjen och den sociala samvaron är det viktiga i livet.  Eftersom Ricardo Pizarro bestämde sig för att berätta sin historia efter hans svåra sjukdom tycker jag att en ännu mer passande titel kunde ha varit kära liv, inte minst för att den första sidan i boken har en desiderata som är en hyllning till livet.