När den amerikanska boxningshistorien behandlas i idrottsliga översiktsverk, eller som en viktig, symbolladdad del av raspolitiken och -konflikterna under 1900-talet, är det närmast undantagslöst tungviktsklassens stora afro-amerikanska namn som lyfts fram, och då framför allt de stora symbolerna Jack Johnson, Joe Louis och Muhammad Ali. Dock finns det givetvis framstående och berömda företrädare för etniska minoriteter även i lägre viktklasser, exempelvis Sugar Ray Robinson (1921–1989), världsmästare i welter- och mellanvikt (max 66,7 respektive 72,64 kilo).

I en bok om honom av Kenneth Shropshire, Being Sugar Ray, menar författaren, i bokens undertitel, att Sugar Ray var såväl ”Americas greatest boxer” som landets ”first celebrity athlete”. Det är ett påstående som onekligen får en att studsa till – John L. Sullivan, James J. ”Gentleman Jim” Corbett, Jack Johnson, James J. ”Jim” Jeffries (Amerikas ”Great White Hope” som författaren Jack London kallade honom inför matchen mot den svarte världsmästaren Jack Johnson 1910), Jack Dempsey, Babe Ruth, Lou Gehrig, Jesse Owens, Joe Louis med flera, skulle inte redan de ha varit nationella celebriteter?! Eller för att vända på saken: om dessa under sin storhetstid oerhört omskrivna idrottsmän inte var nationella celebriteter, vad var det då som gjorde att Sugar Ray Robinson var den förste av sitt slag (i den på denna tid nästan helt av män dominerade amerikanska idrottsvärlden)?

Vi tar det från början. Sugar Ray Robinson föddes som Walker Smith Jr den 3 maj 1921 och växte upp under fattiga förhållanden. Han hade två äldre systrar och hans mor blev ensamstående försörjare från och med 1927, då hon tog med sig barnen och flyttade från Detroit till Georgia, för att komma undan den våldsamme Walker Smith Sr. Året efter, 1928, flyttade de tillbaka till Detroit, där de fortsatte leva utan Walker Sr.

Det var också detta år som den sjuårige Walker Jr. för första gången uppsökte Brewster Recreation Center, där han kom i kontakt med boxningssporten och, enligt legenden, även fick träffa idolen Joe Louis och bära dennes trunk. Som de flesta andra mödrar var Walker Jr:s. mor inte särskilt glad åt att sonen ägnade sig åt boxning, och såg därför till att han också lärde sig dansa (solodans, som show); liksom boxning kunde detta vara ett sätt för en fattig svart pojke att tjäna en slant i ett hårt segregerat samhälle där lynchningar av svarta var en närmast daglig företeelse. Sin färdighet i dans skulle Walker Jr. få stor nytta av längre fram, både i boxningsringen och utanför den.

En sportjournalist på tidningen Daily Times i Watertown som var med sa till tränaren George Gainford att ”That’s a sweet boy you have there”, på vilket Gainford svarade ”Sweet as sugar!”.

Sin första organiserade match gick Walker Jr. 1932 och det var strax därefter, när han var på boxningsturné med sin idrottsförening Salem Crescent Athletic Club (man tävlade klubbvis med en boxare i varje viktklass), som Walker Smith Jr. fick sitt artistnamn Sugar Ray Robinson. Det gick till på följande vis. Under turnén var det läge för Walker Jr. att gå en match, men det gick om intet eftersom han saknade erforderlig kreditering. Samtidigt hade en annan av klubbens unga boxare, vid namn Ray Robinson, hoppat av och returnerat sitt medlemskort till klubben, vilket öppnade för Walker Jr. att hoppa in i dennes ställe, bli ”Ray Robinson”, trots att Walker Jr. vanligtvis gick i en lättare viktklass. Han gjorde bra ifrån sig, och namnet med sin allitteration, Ray Robinson, var lätt att minnas, varmed Walker Smith Jr. blev Ray Robinson.

Nästa steg, tillfogandet av smeknamnet ”Sugar”, kom 1939. Inför en klubbmatch spelades en grammofonskiva med trevlig och rytmisk musik; detta var ett vanligt sätt att lugna nerverna och få annat att tänka på innan matchallvaret tog vid. En skiva med jazzstuk sattes på och Ray for upp och började dansa till de andras handklapp, varpå han senare på kvällen vann sin match. En sportjournalist på tidningen Daily Times i Watertown som var med sa till tränaren George Gainford att ”That’s a sweet boy you have there”, på vilket Gainford svarade ”Sweet as sugar!”. Namnet fastande och nästa dag hyllade Daily Times framträdandet av en ny boxare kallad ”Sugar Ray Robinson”.

Samma år, 1939, slog Sugar Ray igenom nationellt genom att vinna den stora amatörboxningsturneringen Golden Gloves, startad 1923 av sportredaktören på Chicago Tribune, Arch Ward, som ville skapa möjligheter för unga män att träna och boxas efter skolan så att de inte, i brist på meningsfull sysselsättning, skulle hamna i trubbel. Finalen i 1939 års Golden Gloves gick av stapeln i Madison Square Garden, New York City – en arena Sugar Ray skulle komma att boxas i många gånger under kommande år. Segern i Golden Gloves 1939, en turnering med kvalificeringsmatcher runt hela USA, blev en milstolpe i Rays tidiga boxarkarriär: han gick obesegrad fram till 5 februari 1943, då han, i deras andra möte (det första ägde rum 1942) förlorade mot Jake LaMotta i Detroit efter 10 hårda ronder. Sin proffsdebut hade Sugar Ray gjort den 4 oktober 1940, då han slog ut Joe Echevarria i den andra ronden. Som amatör vann Sugar Ray 85 matcher på rad, 69 på knockout, 40 av dessa i första ronden. Ett fantastiskt facit.

Just de sammanlagt sex matcherna mot Jake LaMotta mellan 1942 och 1951 tillhör de mest berömda rivaliteterna i proffsboxningens historia. Sugar Ray vann fem av matcherna och förlorade alltså bara ovan nämnda kamp dem emellan 1943. Hur okuvligt hårda deras möten i ringen var, har odödliggjorts i det av Martin Scorsese regisserade mästerverket Raging Bull (Tjuren från Bronx, 1980), av många ansedd som tidernas bästa boxningsfilm. Robert de Niro spelar huvudrollen som Jake LaMotta på ett sätt som förärade honom en Oscar för Bästa Manliga Huvudroll; se trailer för filmen här. I en fascinerande grym matchsekvens ser vi hur Sugar Ray slår ut LaMotta, dock utan att LaMotta ”går ner” och räknas ut på ren knockout, eller som LaMotta säger i filmen, och som finns dokumenterat av dem som var med i den faktiska matchen och de – domare och sportjournalister – som satt närmast ringside och kunde höra LaMottas ord: ”I never went down, Ray. You never got me down, Ray”. Här är del 1 av den ursprungliga TV-upptagningen från den faktiska matchen 1951 (klicka sedan vidare till del 2); lägg märke till reklamen i rondpauserna för ölmärket Pabst Blue Ribbon (givetvis med sikte på en manlig TV-publik), exempelvis mellan 1,56 och 2,22 minuter in i del 2. Här ser vi Sugar Ray och LaMotta efter avslutade karriärer diskutera sina möten i det amerikanska TV-programmet The Way it Was.

Våren 1943 kallades Sugar Ray till krigstjänst, varvid han fick leda träning och ge uppvisningar på olika regementen runt om i USA. Septembernumret 1943 av det ledande boxningsmagasinet The Ring hade en Sugar Ray i uniform på omslaget. Han var en riktig amerikansk hjälte, som patriotiskt ställde upp för sitt land. Men han kämpade också, på sitt eget sätt, för nedmontering av rasmurarna genom olika former av social aktivism. Under krigstjänstgöringen vägrade han uppträda om det inte var inför en integrerad publik, det vill säga både svarta och vita soldater. Detta ställningstagande var desto modigare med tanke på att den amerikanska krigsmakten ännu var rasmässigt segregerad, med särskilda ”svarta” regementen; integreringen av den amerikanska krigsmakten kom först efter kriget, då USA varit med om att besegra fascismen i Europa. Att då fortsätta med segregeringen inom försvaret föreföll alltmer absurt. Dessvärre skulle svarta komma att lynchas och på olika sätt förnedras på grund av sin hudfärg i det nordamerikanska samhället ända in på 1960-talet.

En allvarlig och negativ incident i Sugar Rays liv inträffade i april 1944, ett år efter inkallelsen till armén. Han hade blivit uttagen till krigstjänst i Europa (inom nöjesdetaljen), men innan skeppet han gå ramlade Sugar Ray i en trappa. Han var helt borta i huvudet en vecka, och sjukhuspersonalen kände inte igen honom, varför man inte visste var han befann sig. Det innebar att han missade transporten till Europa. ”Desertör!”, började då skribenter och andra att basunera ut, och antydde att han ljög eller åsamkat sig skada med avsikt att slippa åka. Trots att han friades från misstankarna om att ha deserterat och fick hedersamt avsked från armén, kom denna anklagelse att hänga över honom resten av livet.

Sugar Ray var dock snart tillbaka i boxningsringen varmed trappolyckan hamnade i bakgrunden. Han erövrade världsmästartiteln flera gånger och fortsatte att gå matcher ända in på 1960-talet, främst av ekonomiska skäl: han behövde pengarna, helt enkelt, när affärerna började gå dåligt. Han hade också ha levt ett liv med många ekonomiska omkostnader, bland annat för ett omfattande entourage som följde honom överallt och som skulle ha lön och hotellräkningar betalda. Han skall också ha varit en givmild person som hjälpte många svarta som befann sig i knipa.

Jack Johnson hade med sin uppseendeväckande och provokativa livsstil, som inbegrep umgänge och giftermål med vita kvinnor, varit för svårsmält för den vita delen av USA:s befolkning.

Sugar Ray Robinsons karriär fick ett officiellt slut vid en farvälceremoni i Madison Square Garden den 10 december 1965, varvid flera gamla konkurrenter i ringen – dock inte Jake LaMotta – mötte upp för att hylla honom inför en mestadels vit publik som uppgick till 12.146 personer. Galan ingick som ett förspel till en TV-sänd match om världsmästartiteln i weltervikt mellan Emile Griffith och Manny Gonzalez – en titel som Sugar Ray själv innehaft nästan 20 år tidigare. Hyllningen till Sugar Ray sändes dock inte, eftersom han inte fick betalt för det – Ray menade att hans namn mer än någon annans skulle dra tittare till TV-evenemanget och, underförstått, dess sponsor, och yrkade därför på ekonomisk ersättning, vilket han alltså inte fick. Många skakade sitt huvud över Rays som man menade otacksamma beslut, men han visste alltså sitt värde. Följaktligen mörklades TV-rutan under de 30 minuter då Sugar Ray avtackades för sin boxargärning.

Sugar Ray Robinson som celebritet

Hur var det då med den unika celebritetsstatus som Shropshire tillskriver Sugar Ray? Det som Shropshire tar fasta på, och som enligt honom skiljde Sugar Ray Robinson från tidigare idrottscelebriteter, var att denne gillades av både svarta och vita. Jack Johnson hade med sin uppseendeväckande och provokativa livsstil, som inbegrep umgänge och giftermål med vita kvinnor, varit för svårsmält för den vita delen av USA:s befolkning, och även upprört delar den svarta befolkningen, som ansåg att han med sitt leverne och sin framtoning försvårade arbetet för rasmässig jämlikhet; att det gav vatten på kvarn för de vita rasister som betraktade de svarta som oansvarigt lustinriktade eller som ett direkt hot mot deras livsstil och värderingar. Joe Louis, å sin sida, blev förvisso en stor nationell idrottshjälte när han besegrade tyske Max Schmeling i titelmatchen i tungvikt 1938, som blev en kamp mellan Louis som symbol för västerländska frihetsvärden (trots att svarta fortfarande lynchades och diskriminerades i USA) och Schmeling som symbol för Nazi-regimen, men han, Louis, styrdes hårt av tränare, managers och andra och marknadsfördes som den ”foglige negern”, för att inte mötas av samma animositet som Johnson från den vita övermakten.

Sugar Ray Robinson, däremot, var sin egen herre: han bestämde hur han skulle se ut – han klädde sig utmanande men med stil och klass. Eller som Shropshire skriver, och lägg märke till hans betoning av medias betydelse och vikten av att ha en vinnande ”image” om man skall lyckas med att transformera sig från en framgångsrik idrottare till en stjärna, en celebritet; till en kulturell ikon:

En av många som lät sig inspireras av Sugar Rays coola stil var jazzmusikern Miles Davis, en av de verkligt coola under jazzens 1940- och 1950-tal, den fantastiska Bebop-eran. ”Kring 1954 var han [Sugar Ray] den viktigaste saken i mitt liv vid sidan av musiken”, har Davis berättat: Miles Davis, som själv boxades, ville helst av allt vara som Sugar Ray. Davis visste det raspolitiska och kulturella värdet av de banbrytande svarta boxarna och kom sedermera att ge ut skivan Tribute to Jack Johnson.

Sugar Rays mest kända attiralj var hans uppseendeväckande, rosa Cadillac, som här finns avbildad framför några av hans affärsinrättningar i Harlem. Andra tecken, bokstavligen, på Sugar Ray Robinsons celebritetsstatus är omslagsbilder till på sin tid centrala mediekanaler för kulturell modernitet som Time Magazine 1951, Look Magazine 1951 och Life Magazine 1958; i fallet Look Magazine tillsammans med bl.a. filmstjärnor som Elisabeth Taylor, här.

Det finns, historiskt, många strukturella, sociala och kulturella överensstämmelser i USA mellan musikbranschen och idrottsbranschen, som två huvudbeståndsdelar i en övergripande nöjesindustri tillsammans med filmen.

Ett annat bevis på hur stor Sugar Ray var framkommer i den fina filmen om musikgeniet Ray Charles’ liv, med en magnifik Jamie Foxx i huvudrollen; se trailer för Ray. Ray Charles (1930–2004) hette egentligen Ray Charles Robinson. En bit in i filmen, när han vid ingången till 1950-talet håller på att slå igenom, säger hans agent att han måste ändra namn eftersom Sugar Ray har ”patent” på namnet Robinson; det fanns alltså inte plats för en till Robinson i amerikansk showbiz. Efternamnet togs därför bort och han gavs artistnamnet Ray Charles. Det finns, historiskt, många strukturella, sociala och kulturella överensstämmelser i USA mellan musikbranschen och idrottsbranschen, som två huvudbeståndsdelar i en övergripande nöjesindustri tillsammans med filmen. En är kravet på ett kommersiellt gångbart artistnamn som en del av en offentlig och för publiken lätt igenkännbar persona. Det är Sugar Ray Robinson och Ray Charles exempel på.

Sugar Ray byggde även upp ett affärsimperium med olika bolag, krogar och butiker. Det har många andra stjärnidrottare också gjort, men det unika med Sugar Ray var, enligt Shropshire, att han gjorde det mitt under brinnande karriär som boxare, inte som ett projekt efter idrottskarriären för att säkra sin pension.

Inte minst kom Sugar Ray att få stor, indirekt betydelse för den medborgarrättsrörelse som började formera sig under 1950-talet, samt en mer direkt betydelse för efterkommande svarta boxare som Muhammad Ali, vilken talat om Sugar Ray som en förebild.

Shropshire menar vidare att det går en rak linje från Sugar Ray Robinson till dagens ”färgade” idrottare som blivit miljardärer genom att tilltala människor av varierande kulörer (och givetvis med hjälp av ett mycket större mediesystem): ”Robinson was a different kind of celebrity. He was a crossover who managed to keep one foot in two boats; and his ability to shift his balance between them, whenever the situation required it, led directly to the Tiger Woodses and Michael Jordans of today.” Sugar Ray’s inflytande som rollmodell inskränkte sig dock inte till svarta idrottare, menar Shropshire – ”he also created a new model for all athletes”.

Hur hållbar är då Shropshires tes om att Sugar Ray Robinson var USA:s första verkliga celebritetsidrottare? Om man strikt håller sig till det rasmässiga perspektivet, det vill säga kravet att kunna attrahera både svarta och vita, kanske det förhåller sig så. Det kräver dock en omdefiniering på rasmässiga grunder av celebritetsbegreppet, som innebär att graden av celebritetsstatus, eller detta att vara en celebritet över huvud taget, mäts i kvantitativa termer av publikt gillande över rasgränserna. Det vore dock märkligt påstå att svarta idrottsstjärnor som Jack Johnson, Joe Louis, Jesse Owens och Jackie Robinson inte var celebriteter, liksom ej heller vita idrottsstjärnor som Jack Dempsey, Red Grange och Babe Ruth, vilka ju var oerhört populära på sin tid bland mängder av människor, om än mest bland vita. Man kan dock knappast förutsätta att alla dessa stjärnor bara gillades av endera svarta eller vita: de svarta idrottsstjärnorna måste också ha haft en vit publik och de vita idrottsstjärnorna en svart publik. Hur stor ska då publiken av motsatt ras vara för att en idrottsstjärna ska anses vara tillräckligt ”crossover” för att kunna tillskrivas celebritetsstatus, och hur mäter man omfånget av dessa publiksegment rent empiriskt?

Enligt Shropshires resonemang skulle kanske Jimi Hendrix vara den första celebriteten inom amerikanskt musikliv, eftersom han var populär både bland svarta och vita och dessutom skapade en musik-, kläd- och hårstil som många vita (exempelvis Eric Clapton) influerades och lät sig formas av. Att, på rasmässiga grunder, utse Jimi Hendrix till den första verkliga amerikanska musikcelebriteten innebär emellertid att en lika viktig faktor glöms bort, nämligen kön. Könsdimensionen är också helt frånvarande i Shropshires resonemang, men man kan inte bortse från att Sugar Ray var en manlig stilskapare för män, liksom att Jimi Hendrix var en musiker och stilskapare för i huvudsak män.

Tar vi med också kön som en definierande variabel i celebritetsbegreppet måste rimligtvis Michael Jackson vara den första celebriteten inom amerikanskt musikliv, eftersom hans publik i så hög grad korsade både ras- och könsgränser och eftersom han skapade en utbredd stil. Att definiera Michael Jackson som Amerikas första celebritet eftersom han i så hög grad var en ”crossover”-artist stöter dock på samma problem som att utdefiniera vita idrottare före Sugar Ray, nämligen att vita och på många håll oerhört populära artister som Bing Crosby, Frank Sinatra, Doris Day, Elvis Presley eller The Beatles med deras i huvudsak vita (i meningen icke afro-amerikanska) publik inte kan anses som celebriteter. Att påstå något sådant vore emellertid befängt. Tillmäter vi åter könsaspekten större betydelse tillsammans med ras kanske rentav en svart kvinnlig vokalgrupp under 1960-talet som The Supremes (med Diana Ross) var de första musikcelebriteterna, eftersom de också älskades av en vit publik.

Om vi går till politikens område skulle, enligt Shropshires resonemang, Barack Obama vara den första celebritetspresidenten, eftersom hans väljarbas i så hög utsträckning också är vit; han skulle inte kunnat bli vald till president utan en stor andel vita röster. Denna tankegång stöter återigen på problem, eftersom det skulle innebära att John F. Kennedy, president mellan 1961 och 1963, då han som bekant mördades, inte var en riktig celebritet, vilket han givetvis var: hans symbolvärde var oerhört stort eftersom han stod för någonting nytt, som definierade hela 1960-talet: ungdomlighet, hopp och frihet från gamla betungade konventioner och patriarkala strukturer, kamp för rasmässigt likavärde etc.

Allt detta är givetvis bara ett hypotetiskt resonemang i syfte att problematisera Shropshires celebritetsdefinition, möjligtvis också med dåliga eller felvalda exempel från min sida, men förhoppningsvis kan det peka på det ohållbara i att som Shropshire definiera en celebritet utifrån dess ”crossover”-potential.

Poängen med celebriteter – om vi definierar dem som kulturella ikoner – är väl snarare att så många känner till dem, vare sig folk gillar dem eller ej. Min 74-årige mor har knappast sett David Beckham spela fotboll ens på TV, ej heller köpt eller laddat ned – definitivt inte laddat ned – någon musik med Britney Spears, men jag sätter en riksdaler på att hon vet vilka de båda är. Min 99-årige svärfar, tidigare präst, har hört talas om The Beatles, men han har garanterat aldrig ägt en skiva med dem, eller frivilligt lyssnat på dem. Vi snackar här alltså om kulturella ikoner, på samma sätt som äldre tiders religiöst (och därmed också kulturellt) inflytelserika ikoner. Vem vet inte vem Jesus Kristus är, även om vi inte tror på att han existerat i egenskap av överjordisk varelse som ägde magiska och helande krafter och dessutom kunde uppstå efter döden.

Detta med definitionen av en celebritet är alltså ett kinkigt kapitel, och jag är inte enig med Shropshire i att Sugar Ray Robinson var Amerikas ”first celebrity athlete”. Här tycks det som att Shropshires raspolitiska agenda fått styra hans definition av vad en celebritet är för något, inte en mer objektiv vetenskaplig hållning. Att Sugar Ray var en celebritet, därtill en på många sätt nydanande, viktig och inflytelserik sådan, står dock bortom allt tvivel. Det framgår klart och tydligt av Shropshires mycket läsvärda bok.

Shropshire skriver emellertid också att Sugar Ray var ”a new kind of celebrity”. Detta är det betydligt lättare att instämma i än att Sugar Ray var Amerikas första idrottscelebritet. Shropshire glider alltså själv i definitionen av Sugar Ray Robinson som celebritet. Om Sugar Ray representerade en ny typ av celebritet, då har många före honom också gjort det: John L. Sullivan, Jack Johnson och så vidare. Poängen är, vill jag mena, att varje celebritet måste betraktas inom ramen för sin sociohistoriska tidskontext: alla celebriteter tillför något nytt eller speciellt som efterföljande celebriteter bygger vidare på, modifierar eller omvandlar. Shropshire riskerar alltså att bli ohistorisk när han ser Sugar Ray som den förste av sitt slag, som ett helt nytt fenomen, och därtill tycks anse att inget nytt hänt på celebritetsfronten sedan Sugar Rays dagar, eftersom Tiger Woods och andra i grund och botten bara upprepar vad Sugar Ray gjorde, om än i större skala.

Den som är intresserad av att veta mer om Sugar Ray Robinson kan se en TV-dokumentär om hans liv som finns tillgänglig på Youtube i sex delar; här del 1.

Och här avslutningsvis övriga böcker av Kenneth Shropshire på amazon.com.

© Peter Dahlén 2011.

---

	Hitta bästa pris på boken hos Prispallen.se
	Kjøp boken fra Capris.no
	Køb bogen fra Adlibris.dk
	Buy this book from Amazon.co.uk
	Buy this book from Amazon.com