Eric Anderson, en amerikansk sociolog, delar ut en rejäl käftsmäll mot idrotten i sin bok Sport, theory and social problems: A critical introduction. Huvudsyftet med monografin är att belysa ett antal sociala problem inom idrotten med hjälp av olika sociologiska och socialpsykologiska teorier – det vill säga så långt inget nytt under solen. Problemområdena som analyseras i boken är heller inte nya. Frågorna handlar till exempel om idrott som en maskulinitetsdanande och disciplinerande aktivitet, om hur idrotten reproducerar klasstrukturer och marginaliserar kvinnor, och författaren belyser också homofobi. I boken diskuteras vidare hur våld (ofta manligt) och smärta har blivit naturliga ingredienser i idrotten, och vilka konsekvenser detta kan få utanför idrotten till exempel i form av mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Boken innehåller även ett avslutande kapitel där författaren föreslår ett antal åtgärder med utgångspunkt i sin kritik.

Boken tar upp viktiga frågor, men de är inte nya. Det är istället författarens personliga förhållningssätt till problematiken samt strukturen och pedagogiken i presentationen som väcker läsarens intresse. Eric Anderson tar utgångspunkt i idrottens starka samhälleliga värden och i människors kärlek till idrott. Följande inledande meningar i boken säger mycket om bokens essens:

Det finns mycket att säga om detta citat, inte minst från ett vetenskapligt perspektiv, men jag ska avhålla mig från det, och gå direkt in på den känsla det väckte hos mig. Känslan var: inte ännu en författare, som läst en introduktionsbok i sociologi, och som plötsligt blivit frälst, ’sett ljuset’, och som måste plåga oss läsare med sina nyvunna uppenbarelser, det vill säga applicera sina rudimentära kunskaper i sociologisk teori på ett område som det redan skrivits hyllmeter om. Anderson klargör sin sexuella läggning (homosexuell), i relation till sin idrottsliga relativt framgångsrika karriär, bland annat som coach, och väljer homofobin inom idrotten som en lämplig problematik att ta avstamp i, och jag inser att jag till på köpet har att göra med person som vill använda sin nyvunna kunskap i en personlig vendetta mot idrotten, istället för en i vetenskaplig analys av densamma. Anderson berättar också för oss, med gott självförtroende – säkert stärkt av sin nya ”lära”, att han har ett unikt upplägg i sin presentation. Han inleder kapitlen med en berättelse från personer som han intervjuat (vinjett) – och analyserar sedan berättelsen, eller det problem som berättelsen ger uttryck för, med hjälp av sociologiska teorier. Det är knappast en unik presentationsform, men visst, ganska ovanlig är den (huruvida han har arbetat på samma sätt i sin forskning, det vill säga ”induktivt”, det förtäljer inte historien).

Jag läser vidare, utan större förhoppningar – inte för att inte problemen är relevanta och intressanta, utan av ovan nämnda skäl. Men, efterhand som jag läser, inser jag att Anderson lyckas övertyga mig om sin stil. Han lyckas förena en personlig närhet och känslosamhet, i relation till ämnena, med en nykter kritisk vetenskaplig analys. Han lyckas också använda de inledande vinjetterna (berättelserna) som belysande men kanske framförallt pedagogiska och tankeväckande exempel på de problem som sedan analyseras. Berättelserna ger kött på benen. Han lyckas också hålla fokus på de olika problemen, även om han är flexibel och eklektisk i sin teorianvändning. Presentationsformen är pedagogisk och tillsammans med det rakt igenom kritiska perspektivet ger den en tydlighet i framställningen. På det hela taget balanserar han väl på slak lina mellan (personlig) ”involvering” och ”distansering” (”involvement” vs. ”detachment”, se Elias 1987)), och mellan empiri och teori, samt även mellan olika teorier. Det kanske inte är så nytt, det som sägs, men det sägs på ett mycket engagerat och kraftfullt sätt.

Boken kan med fördel användas som grundbok i ämnet idrottsvetenskap; själv kommer jag att överväga att plocka in den som kurslitteratur vid Linnéuniversitets socionomprogram på någon av kurserna i Idrott och socialt arbete. Den kraftfulla, engagerade och lite överpedagogiska stilen i boken gör att den också skulle kunna fungera som en idrottspolitisk debattbok, eller varför inte en diskussionsbok bland tränare och föräldrar hemma i idrottsklubben. Boken kan även läsas av forskare som vill få lite ny inspiration och tanka lite högoktanigt bränsle i form av engagerad, kreativ och kritisk analys av idrottssociologiska frågor (om man kan ha överseende med den något onyanserade synen på idrott som fenomen, den överpedagogiska stilen och den ibland lite från höften skjutande kritiken).

Referenser

Elias, Norbert (1987) Involvement and detachment. Oxford: Blackwell.

© David Hoff 2011.

---

	Hitta bästa pris på boken hos Prispallen.se
	Kjøp boken fra Capris.no
	Sammenlign priser på bogen hos Pensum.dk
	Buy this book from Amazon.co.uk
	Buy this book from Amazon.com