När det fortfarande var vinter i Skåne tog jag mina långfärdsskridskor och gick ner till isen på Ringsjön. Ett fluffigt, dunliknande täcke på några få centimeter hade de senaste timmarna singlat ner och täckt isen. Snön låg orörd och med långa skär satte jag iväg mot lätt vind och tillika snöfall. Tystnaden var påtaglig, snöfallet dämpade allt sorl i fjärran. Det enda som hördes var det lätta skorrandet under skenorna. Det var sportlovsvecka och konstigt nog mötte jag inte någon, vare sig barn, ungdomar eller vuxna.

Jag har läst boken Sport och motion i danskernes hverdag av Maja Pilgaard, en bok som ger en hel del svar på var alla håller hus, samtidigt som den kan ge svar på varför jag, en medelålders man, var ute på denna långfärdstur på skridskor. Jag ska återkomma till var alla håller hus. När det gäller mitt fall är det tydligt att jag har kommit fram på andra sidan av ett U när det gäller hur befolkningen utövar idrott, motion och friluftsliv. Det inträffar när föräldrarna till exempel inte behöver skjutsa barnen till alla träningar och matcher utan återigen kan ägna sig åt eget motionerande. Nu när våren äntligen är här med tussilagon utslagen och med gröna golfbanor inbjuds denna grupp motionerande till andra naturmöten. 

Boken Sport och motion i danskernes hverdag är en sammanställning och en utvidgad analys av grundrapporten Danskernes motions- og sportsvaner 2007. Empirin samlades in 2007 och innehåller svar från 4 147 vuxna mellan 16 och 98 år samt 1 987 ungdomar i åldern 7 till 15. Idrættens Analyseinstitut, som är finansierat av Danmarks Kulturministerie, har genomfört studien och all basdata går att ladda ner från vidensbanken på Idan (Idan 2011). Kulturministeriet har även medfinansierat studien tillsammans med bland andra de danska idrottsförbunden DIF och DGI. I vilken grad danskarna utövar idrott och motion började undersökas 1964 och undersökningen från 2007 är den sjätte i ordningen. Idrottens Analysinstitut har analytiker anställda i sin personal. Tre av dessa är även doktorandstuderande inskrivna vid Syddansk universitet i Odense. Maja Pilgaard har en sådan tjänst. I arbetsuppgifterna ingår att ansvara för dataanalys och avrapportera projektet om danska befolkningens motions- och idrottsvanor. Parallellt med detta skriver Maja Pilgaard på avhandlingsarbetet, Den fleksible idrætsdeltagelse i moderne hverdagsliv – en hverdagssociologisk analyse af idrætsdeltagelsens udvikling, variation og karakter i Danmark. Maja Pilgaard tillhör även eliten i volleyboll/beachvolley. Det är tydligt att Pilgaard fortfarande utövar idrott, en tydlig indikator för idrottare som fortsätter är att de är välutbildade och Pilgaard befinner sig troligtvis fortfarande på framsidan av U:et. Maja Pilgaard gjorde i april 2010, på Malmö konferensen Centers and Peripheries in Sport, en paper-presentation där hon lyfte fram frågeställningen om jämlikhet i idrott innebär att acceptera skillnader (Pilgaard 2010). Jag lyssnade med intresse och fick en första inblick i vad boken Sport och motion i danskernes hverdag handlar om.

Det är tydligt att Pilgaard fortfarande utövar idrott, en tydlig indikator för idrottare som fortsätter är att de är välutbildade och Pilgaard befinner sig troligtvis fortfarande på framsidan av U:et.

Tillsammans med Sverige och Finland ligger Danmark i topp i Europa med antalet idrottsaktiva. Från 1964 har Danmark fyrdubblat motionerandet, men mycket kan bero på hur motionerandet mäts idag. Tidigare räknades enbart idrottandet in, men idag har flera former av lätt motion som promenad lagts till med fokus på fysisk aktivitet. Det ökar andelen aktiva avsevärt och förbättrar siffrorna framförallt för äldre, men det är inte många som når rekommendationerna om 30 min. daglig fysisk aktivitet. I boken framkommer det att kvinnorna numera dessutom har gått om männen när det gäller deltagande i idrott och motion.

Boken är den hittills mest omfattande analysen av danskarnas idrottsvanor. Det uppmuntras till en fortlöpande debatt om innehållet i begreppen som får betydelse för danskarnas idrottsdeltagande och det rekommenderas förändringar för en ökad flexibilitet och social rörlighet. Denna ton av förändring som präglar boken står i kontrast till bilden på framsidan och blir smått ironisk med manliga ben joggandes på grå asfalt. Denna grupp rör sig i en riktning som inte avsevärt har ökat motionerandet. Idrottskulturen visar snarare fram en mångfald i ständig förändring och i takt med antalet aktörer på idrotts- och motionsområdet växer konkurrensen om deltagarna där kvinnorna och de äldre svarar för den största ökningen av utövare.

Sport och motion i danskernes hverdag inleds med en teoretisk introduktion med utgångspunkt i Giddens växelverkande dualitet mellan samhälle och individ. En analytisk modell används som belyser inre och yttre faktorer på mikro-, meso- och makronivå. Det anges tydligt att studien inte handlar om att hälsopolitiskt undersöka fysisk aktivitet utan behandlar kulturpolitiska problemställningar med utgångspunkt i befolkningens egna uppfattningar om idrott och motion. De tre följande kapitlen tar upp danskarnas deltagande i vad som är traditionellt och vad som är under förändring i idrotts- och motionsmönstret samt lokalområdets betydelse för detta deltagande. Det görs kopplingar till europeiska förhållanden och det är lätt att sätta in resultaten i hela den nordiska kontexten. Därefter följer två kapitel om idrottsvanor relaterat till arbetsliv och familjeliv.

Kapitel sju behandlar området fysisk aktivitet som till exempel att gå och cykla till och från jobbet. Medievanor får ett eget kapitel och sedan kommer ett kapitel med den betydelse som idrott och motion får i vardagen för barn, ungdomar och vuxna. Innan boken summerar slutsatserna av studien i det sista kapitlet följer ett kapitel om de som inte är aktiva, och de barriärer som de upplever för idrott och motion. De olika kapitlen tillför ständigt nya infallsvinklar och aspekter på idrottsvanorna, men det blir oundvikligt en del upprepningar i de två kapitlen som föregår avslutningskapitlet. Jag saknar inte något område i studien, snarare hade boken tjänat något på att vara mer komprimerad såväl i text som i det rika antalet tabeller och figurer. Sägas bör att jag har läst boken från pärm till pärm och det är nog inte den typen av bok som skall läsas på detta sätt. Innehållsförteckningen ger en god vägledning för att hitta det område som är av intresse och då kan även alla tabeller och diagram vara användbara. Boken är med andra ord mycket detaljrik och vrider ut och in på danskarnas idrotts- och motionsvanor på ett förtjänstfullt vis.

Jag har haft behållning av att läsa boken som är välskriven med genomtänkta analyser tydligt kopplade till de redovisade resultaten. Studien diskuteras i det avslutande kapitlet framförallt utifrån framtida utmaningar inom området, men även hur olika generationer reagerar på samhällsutvecklingen. Pilgaard tolkar problemområdet med en blick på vad som komma kan och de beaktanden som kan tas. Här visar Pilgaard på flera problem som till exempel det vikande intresset i tonåren för idrott.  Diskussionen kommer in på flera teoretiska ingångar värda att vidareutveckla i den kommande avhandlingen.

Med stöd från resultaten av undersökningen och det som förs fram i analysen föreslår Maja Pilgaard ett nytänkande i hur befolkningen kan stimuleras och uppmuntras till idrott och motion, vilket är något jag håller med om. Det är positivt att allt fler söker sig till anläggningar och aktivitetsområden utomhus där tillgängligheten och flexibiliteten är stor, även om det inte syns på Ringsjöns is. Med en vana för naturmöten finns möjligheten att även skapa en gedigen smak för motion (Engström 2010). Jag undrar om alla föräldrarna som är lediga på sportlovet är iväg med barnen på skidsemester uppåt landet. Enligt Pilgaards studie är skidsemester ett av de allra populäraste aktiva semesteralternativen även i Danmark. De barn som är kvar hemma kan delta aktivt i sportlovsaktiviteter ­– de flesta inomhus – arrangerat av kommun, skola, fritidsverksamhet och föreningar. Föräldrarna som är hemma och lediga med barnen kan ju även de vara aktiva med barnen. Här handlar det om att se var möjligheterna finns i närområdet för att spontant kunna utöva idrott och motion. Ska gruppen 30–40-åringar bli stimulerade att idrotta och motionera i högre grad än idag behöver de hjälp med såväl att finna former att aktivera sig själva när barnen är aktiva som att finna former av idrott tillsammans med barnen. Jag anser att det krävs nya idéer och lösningar såväl inom som vid sidan av idrottsrörelsen för att en förändring ska vara möjlig, något som även Pilgaard pekar på i boken.

Ska gruppen 30–40-åringar bli stimulerade att idrotta och motionera i högre grad än idag behöver de hjälp med såväl att finna former att aktivera sig själva när barnen är aktiva som att finna former av idrott tillsammans med barnen.

Dominansen av tävling i idrotten under barnens uppväxtår har bidragit till att barnen i Danmark, enligt studien, börjar idrotta tidigare, och även slutar att idrotta inom tävlingsidrotten betydligt tidigare än förr, något som även gäller i Sverige (Larsson 2008; Trondman 2005). I så unga år finns det idag inget egentligt alternativ inom föreningsidrotten för dessa ungdomar, framförallt inte för alla de som har börjat och slutat med lagbollspel. I P1 morgon den 6 april får några av dessa ungdomar komma till tals i programmet (SverigesRadio 2011a). De olika idrottsförbunden behöver tänka om när det gäller att ta hand om de som inte i första hand vill tävla.

I Danmark har Peter Krustrup genomfört studier som uppmärksammat rekreationsfotbollens goda effekt för såväl kondition som styrka (Krustrup et al. 2009). DGI har tagit initiativ till att införa flexfodbold ett koncept med inspiration hämtat från Tyskland och England för att ge fler möjlighet att spela fotboll vid flexibla tidpunkter på små planer (DGI 2011)

DIF och DBU (Dansk Boldspil-Union) gör något liknande och erbjuder fodbold fitness, fotboll som motionsidrott på fitnessliknande villkor för män och kvinnor över 25 års ålder. DIF och DBU vill även utveckla streetsoccer, med spel på små planer och möjlighet att anmäla sig med kort varsel.

Det är inte konstigt att det är just fotboll som ska vinna tillbaka utövarna. Det är uppenbart att det är här som det största tappet är, då fotboll är den största idrotten i hela Norden. Det kan säkert locka tillbaka en del, men alla vill kanske inte bara spela fotboll. Här finns en utmaning i att kartlägga vart dessa ungdomar tar vägen, samt om de så småningom fortsätter att idrotta och vad de då väljer att utöva.

Även i Sverige vill RF (Riksidrottsstyrelsen) vinna tillbaka ungdomarna. I P1:s program Kropp och själ (SverigesRadio 2011b) framkom det att ungdomar som hoppar av den tävlingsinriktade föreningsidrotten inte har något annat alternativ än att motionera, som om en tonåring skulle frivilligt uppfylla statens folkhälsomål. Tonåringarna säger själva att de inte vill tävla, konkurrera eller träna för att bli bättre. De vill kunna umgås, trivas tillsammans och samtidigt få ut en upplevelse av idrottsaktiviteten. RF i Sverige har tagit vissa initiativ till mer flexibla lösningar för att få med de som hoppar av.  Det som prövas är en form av organiserad spontanidrott. Visionen är idrott åt alla, men RF vill skapa en bredare bas för tävlingsidrotten och återta förlorad mark eftersom idrott utanför idrottsrörelsen växer (Riksidrottsförbundet 2011). Om dagens ungdomar slutar tidigare med idrott idrottar pensionärerna i större utsträckning än någonsin, enligt studien. Denna grupp 65-70 åringar utnyttjar alla möjligheter till att röra på sig, trots att det fanns ett betydligt mer begränsat utbud av idrottsaktiviteter på 1940-talet. På gymmen är det numera gott om flitigt tränande pensionärer. De verkar tillhöra spontanidrottens guldålder.

Referenser

© Mikael Londos 2011.