När en portalfigur inom sport management ger ut en tredje upplaga (tidigare upplagor från 2001 och 2005) om hur organisationer med idrott och/eller fysiska aktivitet som huvudsaklig aktivitet bäst kan och ska styras, är underrubriken (’a systems perspective’) viktigare än huvudrubriken (’managing organizations for sport and physical activity’) som markör. Detta, då underrubriken å ena sidan signalerar  vilken övergripande syn på organisationer Chelladurai har (’systems’) men å andra sidan sår osäkerhet för mig som organisationsteoretiskt intresserad läsare då jag genast undrar vad han menar med ’systems perspective’? Menar han ’systems thinking’, ’systems theory’, ’systems science’ och/eller ’systems philosophy’? Jag behöver läsa och bläddra runt en hel del innan det (tvetydigt) framgår att Chelladurai med ’system perspective’ dels plockar och pusslar från dessa fyra olika analytiska nivåer och dels att han avser ’open systems perspective’ när han skriver ’systems perspective’ (utvecklas i tredje kapitlet). Jag avstår från att diskutera det problematiska med att på ett osystematisk vis blanda och ge från tänkande om system som generell tankefigur (’systems thinking’), som stringent teori (’systems theory’), som organiserad vetenskap (’systems science’) och som mångbottnad filosofi (’systems philosophy’). Det är problematiskt och överraskande (i negativ mening) då Chelladurai är en centralfigur inom sport management men det är bortom omfånget för en kort recension. Låt mig istället bena ut vad Chelladurai avser med ’organizations as open systems’ (av mig förkortat OOS fortsättningsvis) och sedan positionera honom i relation till annat tänkande om organisationer än hans egna.

Öppna och slutna system ska dels förstås i relativa termer (mer-mindre, inte antingen-eller) och dels förstås i omvärldstermer (mer eller mindre öppet/slutet för påverkan av det, relativt systemet i fråga, omgivande samhället). Som exempel framhåller Chelladurai människokroppen som ett relativt öppet system och ett bord som ett relativt slutet system. I framförallt det tredje kapitlet redogör Chelladurai så för sin syn på  OOS enligt följande:

• Grundläggande beståndsdelar i en OOS är ’subsystem’, ’gränser’ och ’omgivning’.
• Centrala processer i en OOS diskuteras med hjälp av begreppsanalogier från termodynamik (’negativ entropi’, processer av organisatorisk anpassning och utveckling ökar graden av ordning och organisering) och spelteori (’equifinality’/’multifinality’, samma förutsättningar kan ge olika resultat respektive olika förutsättningar kan ge samma resultat).
• Relationella komponenter i en OOS är en uppfräschning av tre begrepp från klassisk organisationsteori (’inputs’, de resurser som tillförs organisationen; ’throughputs’, förädlingsprocessen genom vilka tillförda resurser omvandlar ’inputs’ till ’outputs’; ’outputs’, det som producerats/genererats) plus ett begrepp med (tror jag) ursprung inom pedagogik (’feedback’, korrigerande komponenter i form av loopar av återföring från interna och externa reaktioner på, uppfattningar om och synpunkter på den organisatoriska prestationen och det organisatoriska beteendet).

Bortom sitt omedelbara sammanhang blir boken ytterligare ett bevis på stagnationen inom sport management.

Sammantaget tar Chelladurai med sådan syn på OOS position inom en uppdaterad variant av klassisk organisationsteori. Uppdaterad, i så måtto att det inom den skolbildningen gjorts en viss utveckling av äldre tiders mekanistiska orsak-verkan tänkande (i Chelladurais terminologi, inputs-throughputs-outputs-feedback), adderats (ofta via analogier) vissa insikter från teorier och tänkande om system samt, i Chelladurais fall, lagt till det attraktiva men analytiskt mer eller mindre tomma prefixet ’open’ framför ’system’ (’öppen’ ger i princip alltid positiva associationer). Tror man på de visen att förstå organisationer ska man köpa och läsa boken då den gör en solid genomgång av sådan form av organisationsteori applicerad på organisationer med idrott och/eller fysisk aktivitet som huvudsaklig inriktning. Tror man mindre på det viset att förstå organisationer men mer på organisationer och organiseringsprocesser 1) som arenor för politiska agenter/koalitioner, 2) som arenor för människors behov och önskemål och/eller 3) som arenor där symboliska handlingar, ritualer, berättelser och ceremonier säger lika mycket eller mer om organisationen som det man de facto gör, har man inte så mycket matnyttigt att hämta i Chelladurai. De tre exemplen är hämtade från en vanlig förekommande kursbok i grundläggande organisationsteori (Nya perspektiv på organisation och ledarskap, av Lee G. Bolman och Terrence G. Deal) och benämns i tur ordning för ’det politiska perspektivet’, ’Human Resource-perspektivet’ samt ’det symboliska perspektivet’. Med sitt ’systems perspective’ representerar Chelladurai en uppdaterad version av det Bolman och Deal benämner ’det strukturella perspektivet’. Bortom dessa fyra grundläggande perspektiv (av vilka Chelladurai täcker ett) finns därtill organisationsteoretiska strömningar som t ex postmodern organisationsteori, feministisk organisationsteori och/eller kritisk organisationsteori, och känner man sig hemtam i sådana traditioner har man ingenting att hämta i Chelladurai.

Bortom sitt omedelbara sammanhang blir boken ytterligare ett bevis på stagnationen inom sport management. Jag har följt fältet de senaste tio åren och (bristen på) utveckling är nedslående. Det är på tiden att ledande forskare inom sport management, Chelladurai anges t ex ofta som fältets ’anfader’, gör det som förväntas av frontfigurer – flyttar fronten framåt – snararare än kapitalisera gamla insikter ett varv till i nya upplagor. Som fält är sport management i akut brist på nytänkande och intellektuell utveckling. Det förekommer då och då försök till debatt kring detta problem (t ex Amis & Silk, 2005) men det har än så länge inte lett till någon förändring eller förbättring.

Referens