En första poäng som tas upp i Terrorism and the Olympics är det faktum att principen bakom de olympiska spelen – att sträva efter fred med hjälp av sport – så ofta har åsidosatts. Utöver direkta attacker har flera spel blivit del av de politiska konflikter som är en så integrerad del av vår verklighet, oavsett politisk inriktning. Detta borde inte överraska; diskussionen om huruvida sport och politik hör ihop är för längesedan överspelad; sport och politik har alltid hört ihop.

Föga märkligt då att även terror har haft en plats på Olympens parnass.

Samtidigt bör det understrykas att antalet attacker med dödlig utgång riktade mot olympiska spel har varit få; de två mest (ö)kända är München 1972 och i Atlanta 1996. Den förstnämnda som ett exempel pån vad välplanerade attacker utförda av en grupp kan åstadkomma, och den sistnämnda ett exempel på att även ”ensamma galningar” kan ställa till problem. Boken går igenom hot och attacker mot olympiska spel i modern tid och en av de viktigaste slutsatserna är att olympiska spel – och andra stora sportevenemang – är utmärkta scener varifrån terrorister kan få ut sitt budskap.

I synnerhet attacken i München har blivit något av en måttstock. Hittade dokument från Al Qaeda visar t.ex. att Münchenattacken räknas som den näst viktigaste attacken under de senaste 50 åren (som den viktigaste räknas 9/11, vilket inte är så överraskande). Citat från George Habash – tidigare ledare för PFLP – visar att den attacken reda då sågs som en stor framgång.

Det faktum att så stor vikt läggs vid just planering och säkerhetsfrågor på ett mera generellt plan, gör att boken bäst läses som en sorts handbok i säkerhetstänkande kring olympiska spel.

Och en stor del av boken fokuserar också på själva hotbilderna och vem/vilka som ska/bör hantera dessa och hur säkerheten skall se ut. Att München blev en sådan katastrof var delvis en konsekvens av undermålig säkerhet – vilket är en smula märkligt med tanke på att Västtyskland redan drabbats av flera terrorattacker riktade mot israeliska och judiska mål tidigare samma år – och otillräckligt förberedda och tränade polisstyrkor vid flygplatsen (när de nio israelerna i gisslan dödades). Sedan dess har självklart säkerhetsmedvetandet stärkts och även hotbilden förändrats, vilket framhålls i boken. Hotbilden idag handlar – i ett värsta scenario – om attacker ämnade att döda och skada så många som möjligt. Och här finns ett dilemma för bokens redaktörer; samtidigt som det förvisso finns hotbilder mot evenemang som de olympiska spelen och de kan verka lockande för terrorister att ge sig på, har de facto, (med undantag för München) inte så mycket hänt. Det har funnits incidenter men inte så mycket mer. Det betyder inte nödvändigtvis att inget kommer att hända i framtiden, och det bör återigen understrykas att den form av religiöst motiverad terror som varit den mest dödliga under de senaste 20 åren, lämpar sig väl för evenemang av typ olympiska spel. Men det finns en fara i att ropa ”vargen kommer” för tidigt och därmed skapa onödiga hotscenarier där dessa kanske inte finns. Detta dilemma är förvisso inte unikt för denna bok; det är något som alla som i någon form arbetar med de här frågorna ställs inför.

Bokens redaktörer undviker i stort sett att hamna i den fällan som det ovan beskrivna dilemmat kan skapa. Det faktum att så stor vikt läggs vid just planering och säkerhetsfrågor på ett mera generellt plan, gör att boken bäst läses som en sorts handbok i säkerhetstänkande kring olympiska spel (och kanske även andra stora sportevenemang). Som sådan tror jag boken har en roll att spela. Den första delen av boken (The Terrorist threat) är också den del av boken som i någon mån diskuterar den typ av terrorism som vi har att hantera idag, och varför den utgör ett problem även för evenemang av typen olympiska spel. Dessa kapitel är välskrivna och ger en hyfsat god bild av dagens situation. Bokens två övriga delar läses, som sagt, bättre som en sorts manualer för hur säkerhetsarbete bör och kan utformas för att fungera bra. Det blir väl tekniskt ibland och det lär säkert leda till att vissa läsare skräms bort. Det är ingen läsning för ”den allmänt intresserade”. Visst fokus riktas också mot de kommande sommarspelen i London 2012 och det kanske inte är så märkligt när samtliga tre redaktörer är verksamma i Storbritannien.

Det finns alltid en inneboende svårighet i att försöka anpassa tidigare erfarenheter till framtida evenemang. Det är inte säkert att samma förutsättningar gäller för framtida spel som för tidigare, och det är troligt att nya hot kan komma att dyka upp. Detta problem syns även i denna bok. Samtidigt är det också den internationella terrorismens signum; att hotbilder ändras och nya aktörer kommer till. Bokens redaktörer bör inte lastas för att de inte helt och fullt uppfattat detta; att planera och förutse det som ännu inte hänt är svårt! Men det är värt att ha med sig den tanken när man läser denna bok.

© Magnus Norell 2011.