Languages on this page:

ISSN 1652–7224 ::: Publicerad den 7 mars 2012
Utskriftsvänlig pdf-fil
Läs mer om idrottshistoria på idrottsforum.org

Det framhålls ofta i propagandan för idrott att den befrämjar hälsa och välmående. Det gamla skolämnet gymnastik har till exempel döpts om till idrott och hälsa. Läkare kan numera skriva ut fysisk aktivitet på recept. Det är klart, i förhållande till att inte röra sig alls, vilket ju närmast är regel i det moderna arbetslivet, och med tanke på hur vår kropp är konstruerad, så är fysisk aktivitet definitivt att rekommendera – och sådan utförs företrädesvis med idrottsliga förtecken. Men idrott och fysisk aktivitet är långt ifrån riskfritt, vilket vi också påminns om från tid till annan, och det handlar inte bara om fotbollsspelares menisker eller tennisstjärnors armbågar; folk dör till och med då och då ute i vanliga motionsspår. Men det finns risker med allt här i livet – man kan lika gärna bli överkörd när man shoppar på stan som när man joggar på en illa upplyst landsväg, eller bryta benet när man faller från köksstegen lika gärna som när man välter i skidbacken. När det gäller skador som uppkommer under utövande av idrott finns dessutom en särskild medicinsk specialitet, idrottsmedicin, som tar hand om botar sina utvalda patienter efter bästa förmåga. Att idrottsmedicinen liksom andra idrottsliga kontexter ska vara föremål för idrottsforskares intresse borde vara en självklarhet, men först 2011 kom den oss veterligen första studien i ämnet på europeisk botten, nämligen medicin- och vetenskapshistorikern Vaness Heggies A History of British Sports Medicine (Manchester University Press). Susanna Hedenborg framhåller i sin recension av Heggies’ i hennes tycke utmärkta historik just behovet av att studera också nordisk idrottsmedicin, inte minst i ett internationellt komparativt perspektiv, med tanke på den speciella nordiska välfärdsstaten och idrottsmodellen.

Också ett slags idrottsforskning

Susanna Hedenborg
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola



Vanessa Heggie
A History of British Sports Medicine
222 sidor, inb., ill.
Manchester: Manchester University Press 2011
ISBN 978-0-7190-8261-0

Tänk att det finns ett fält som heter idrottsmedicin! Medicinsk forskning och praktik brukar delas in efter var ett visst symptom visar sig (till exempel hjärta, lunga), patientens åldersgrupp (geriatrik, pediatrik) eller kön (gynekologi, andrologi). Inte har vi hört talas om skogsbruksarbetarmedicin, handelsmedicin eller akademimedicin – trots att det säkert finns personer med vissa diagnoser som är lika varandra inom dessa olika sektorer i samhället. Exempel på det skulle kunna vara slitna ryggar i skogen, onda axlar i handeln och musarm inom akademien. Hur kommer det då sig att en specifik aktivitet, idrott, har kommit att intressera medicinare och även legat till grund för en medicinsk specialitet och kanske för en mer holistisk syn på människan/patienten? Detta är en av många spännande frågor som ställs i boken A History of British Sports Medicine av Vanessa Heggie.

Heggie diskuterar även idrottsmedicinens uppdrag i förhållande till det medicinska fältets uppdrag i stort i syfte att få fram vad detta fenomen innebär. Idrottsmedicinen har, liksom medicin för övrigt, uppdragen att förebygga och bota, men man förväntas även förbättra idrottsprestationerna. Det är också uppenbart att dessa uppdrag kan stå emot varandra – i alla fall om man ser dem på olika lång sikt. En fotbollsläkare kan till exempel förväntas få en spelare spelklar inför en viss match och därigenom genomföra en viss behandling, men kanske prioritera ett kortsiktigt mål snarare än ett långsiktigt. Kanske spelaren klarar att spela denna match och några andra, men därefter tvingas till en mycket längre rehabilitering än vad skulle vara fallet om spelaren slutat spela direkt när skadan visade sig. När det gäller förväntningar på idrottsmedicinens förbättrande uppdrag ligger dessa nära föreställningar om doping. Vad som räknas som tillåten och otillåten ”förbättring” har skiftat över tiden, vilket framkommer här (liksom i andra studier[1]). Idrottsmedicinens uppdrag har även förändrats med tiden, vilket skildras i boken.

Heggie utgår från föreställningar om (den idrottande) kroppen och hon har en hypotes om att idrottsmedicinen varit fokuserad på att definiera normalitet för idrottaren. Hon pekar på en förändring av fältet under 1900-talet där idrottaren i början av seklet definierades som en normal och hälsosam medborgare, medan dagens idrottare istället ses som en potentiellt ohälsosam fysiologisk och psykologisk ”annan”. I boken delas 1900-talet in i fem olika faser som namngivits och därigenom kategoriserats enligt följande: ”moderate individuals”, 1900-1927; ”research and injuries”, 1928-1952; ”making champions”, 1953-70; ”sport for all”, 1970-1987 och ”speciality”, 1988-2005.

Om nu både idrotten och idrottsmedicinen är ”socialt könad” som (vuxen, vit) maskulin borde man kunna ställa frågor om vilken betydelse denna kodning har för kunskapsfältet; för fältets resurser och för framväxten av en specialitet?
I den första perioden var behandling, snarare än förebyggande och förbättrande i fokus för idrottsmedicinen. Läkarna pekade även ut vem som skulle och vem som inte skulle idrotta, men de kontrollerade inte den normala idrottskroppen, bara den patologiska, för att tala med Heggie. Under den andra perioden sker en kantring mot att den normala kroppen sätts i kontrast till den anormala idrottande kroppen, som därför var i behov av särskild hjälp. 1952 etablerades detta organisatoriskt genom att den brittiska idrottsmedicinska organisationen bildades. Under nästa period, 1953-70 var det inte bara den atletiska kroppen som konstruerades som något annat än den normala kroppen. Nu var även idrottarens psyke av intresse för idrottsmedicinen. I den fjärde perioden, som namngivits ”idrott för alla” öppnades nya frågor som myndigheter ställde till idrottsmedicinen: Var fanns brytpunkten mellan att idrotta för hälsa och uppmana människor att idrotta vilket sedan kunde få konsekvensen att deras kroppar behövde tas om hand i särskild ordning. Nu inkluderade fältet både elitidrotten och motionsidrotten. Under den sista perioden erkändes idrottsmedicinen på allvar som ett särskilt fält inom medicinen i Storbritannien 2005.

Redan i bokens inledning, s 14, framkommer att boken är en ”his-story” om idrottsmedicinen. Heggie menar att det beror på att majoriteten av de som utövat idrottsmedicin, liksom deras patienter, varit män (dessutom i intersektion med ålder och etnicitet – vuxna och vita). Vidare menar hon att idrottsmedicinen i relation till kvinnor dessutom kräver en särskild bok.  Jag förstår hennes avgränsning samtidigt som att jag menar att hon kunde ha använt dessa konstateranden som en del av sin analysram i boken. Om nu både idrotten och idrottsmedicinen är ”socialt könad” som (vuxen, vit) maskulin borde man kunna ställa frågor om vilken betydelse denna kodning har för kunskapsfältet; för fältets resurser och för framväxten av en specialitet. Hur har till exempel medicinens fram till nyligen uttalade ointresse för könsskillnader medverkat till att idrotten konstruerats som ett manligt domän? På vilket sätt har doping och konstruktionen av genus speglats i medicinen? Och hur har idrottens genuskonstruktioner påverkat idrottsmedicinens professionalisering? Inte heller det senare begreppet är framträdande. Som jag läser boken är det dock tydligt att det finns en grupp inom medicinen som genom att fokusera på en aktivitet skapar ett fält och en profession gentemot andra medicinska specialiteter, men också gentemot andra yrkesgrupper som till exempel massörer (och senare kiropraktorer, och naprapater). Heggie diskuterar kort den idrottsmedicinska historiens tolkning genom professionaliseringsteorier (s 191) men värjer sig något mot denna tolkning genom att påpeka att utvecklingen måste kopplas samman med hur idrottskroppen konstrueras socialt. Jag tycker att denna tolkning är spännande, men menar att den kunde ha använts för att utveckla och lyfta professionaliseringsteorierna. 

Heggie är inte den första att undersöka idrottsmedicinen historiskt[2], men genom att studera hela 1900-talet och fokusera Storbritannien visar hon att mycket finns kvar att studera och diskutera inom fältet. Vad vet vi till exempel om idrottsmedicinens utveckling i Norden ur ett historiskt perspektiv? Skulle det gå att studera nätverk, professionalisering och vad man intresserat sig för genom att titta på forskningsanslagsansökningar, konferensrapporter och organisationshistoria? Och skiljer sig den Nordiska idrottsmedicinska historien från den i Storbritannien, USA eller till exempel Tyskland. Det är ju rimligt att tro att idrottsmedicinen kan ha utvecklats på ett annat sätt här eftersom den Nordiska välfärdsstaten, liksom den Nordiska idrottsmodellen, skiljer sig från den i till exempel USA. Är det så, eller är det i stället så att det idrottsmedicinska fältet är sig likt oavsett var man befinner sig? Och i så fall varför är det så? Att boken väcker frågor och lust att forska om frågorna ur andra perspektiv och i andra områden än Storbritannien gör den särskilt bra. Boken är dessutom ett viktigt och intressant bidrag till den idrottsvetenskapliga diskussionen – inte minst eftersom den sätter på sin spets att även det idrottsmedicinska fältets grund vilar på tolkningar, idéer och föreställningar om något som gärna tas för biologiskt givet – kroppen.


[1] Se bland andra, Møller, McNamee & Dimeo (eds), Elite Sport, Doping and Public Health, University Press of Southern Denmark, 2009.

[2] Se bland andra: Berryman, J. W. & Park, R. (eds), Sport and exercise science: essays in the history of sports medicine, University of Illinois Press, 1992.


© Susanna Hedenborg 2012.


Köp A History of British Sports Medicine från Adlibris.se

Kjøp A History of British Sports Medicine fra Adlibris.no
Køb A History of British Sports Medicine fra Adlibris.dk
Buy A History of British Sports Medicine from Amazon.co.uk
Buy A History of British Sports Medicine from Amazon.com

www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Kristian Sjövik