2010–05–12

... och vann gjorde mellanbror. Nu har dessa lag ingen anknytning till varandra rent traditionellt - däremot är Atletico ett medelbra lag i Europa och Fulham ett sämre lag i Europa... rent traditionellt. Efter en sprakande första halvlek blev resten av matchen en lång väntan på straffavgörande men då har Diego Forlán fräckheten att med sitt andra mål för kvällen avgöra matchen med bara ett par minuter kvar av förlängningen.

Världens första Uefa Europa League trofé blir alltså färgad i rött/vitt/blått. Ett lag som inte avgjorde åttondelsfinal, kvartsfinal eller semifinal står nu som segrare för en turnering av stor prestige samt ekonomiskt värde. Har tagit upp det innan och jag gör det igen: det måste göras något åt bortamålsregeln. Sporting Lissabon, Valencia och Liverpool blir här drabbade och vad är det som säger att de är mindre värdiga finalister än Atlético Madrid? Ikväll fick jag åtminstone bevisat för mig att Forlán i alla lägen är värd sin vikt i guld ur en skara slitna spanjacker. Den torftiga vistelsen i La Liga har inte besudlat Atléticos framfart i Europa och jag undrar om de har gått in mer för denna turnering? Kan vara smart, det är nog roligare att vinna en tung titel än att komma nia i ligan istället för sexa och på det sättet garantera Europa spel även nästa år.

Fulham - om journalisten själv får välja. Det engelska folket och den engelska presskåren har inte gjort någon hemlighet av att de stöttar Roy's mannar till hundra procent, och de borde de inte hålla tyst om när de inte på riktigt varit representerade i denna upplaga av Champions League. Jag ifrågasätter dock hur svensk media är så subjektiv genom att involvera oss svenskar i finalen genom David Elm, Fredrik Stoor och Roy Hodgson. Stoor sitter förmodligen och putsar Aaron Hughes och Chris Bairds skor just nu, alla visste att Elms chanser till inhopp i denna final var lika stora som att Wigan skulle slå Chelsea på Stamford Bridge och Roy är INTE svensk hur gärna vi än vill det. Det å sido, vilka höll jag på? Fulham såklart! Men jag är i en position där jag inte behöver vara objektiv.

Snart har vi nöjet att bevittna avgörandet i både Serie A och La Liga men utgången känns väldigt given. För mitt Barca var chocken av att inte spela CL final tillräckligt stor för att sätta Pep i värvartakterna igen, nu gör han sig säkert av med ett par spelare som inte håller tillräckligt hög standard i truppen *HOST* Yaya Touré *HOST*. Skrattade för mig själv när jag två dagar efter att jag blickat mot stjärnan i det blå och önskat mig en viss David Villa i laget och vips: det är på gång!

Inter irriterar mig, i dagsläget är det så, men Roma irriterar mig oändligt mycket mer. Att den italienska cupfinalen spelas på Olympiastadion i Rom är löjeväckande när inhemska finaler alltid ska spelas på neutral mark, att arrangörerna valde att spela AS Romas intågsmusik även denna gång är att kasta bensin på elden. Damen som Roma har som ordförande är en av de mest skräniga någonsin och kastar ur sig anklagelser och glåpord till höger och vänster medan Moratti betraktar det mesta lite som Forrest Gump: ödmjukhet blandad med mild optimism. Min irritation kring Inter och Roma som lag kan enkelt sammanfattas genom skitsnackarna Mario Ballotelli och Francesco Torri: Ballotelli är störig men Totti är ett kräk.

2010–04–21

Efter en rastlös natts sömn så var det dags att åka till Borgeby för att delta som instruktör för årets första F13 läger. Blev väldigt imponerad av den grupp som jag ansvarade för under de passningsövningar som dagen innehöll. Det är roligt att se att damsidan utvecklats rejält rent tekniskt, för att göra en "Jörgen Lennartsson" så får jag ägna ett par tankar åt de klubbtränare som fortsätter att fostra talanger, ni gör Fotbollssverige möjligt! Asmundstorp besöker jag imorgon då det är dags för årets första P13 läger. Tjejerna har satt ribban och jag förväntar mig inte mindre av killarna - hoppas på att även bli rejält imponerad imorgon.

Fick reda på efter vad som känts som en extreeeemt lång väntetid att jag får resa å STS vägnar till London för att ansvara över en fotbollsgrupp som ska träna med Chelsea FC i två veckor. Det kan vara svårt för många att förstå hur pass mycket det här betyder för mig. För fem år sen började jag träna mitt första fotbollslag och har gjort det regelbundet sedan dess om än med olika arbetsgivare. Jag kan inte minnas hur många olika uppdrag som jag har genomfört under denna femårsperiod för att få erfarenhet och utveckla mina ledaregenskaper. Jag spenderade två år på en utbildning för att bli en bättre tränare, om man går genom föreningsfotbollen får man samma kompetens inom en månad. Nu har jag läst 90 hp Engelska till stor del för att i framtiden få möjlighet att arbeta utomlands och nu står jag här vid mitt första utrikesuppdrag. Den här resan ger mig möjlighet att knyta kontakter och lära mig ännu mer från den allra främsta eliten samtidigt som jag har nöjet att få anpassa mitt engelskabruk till en motiverad och talangfull grupp av internationella elever. Detta påverkar inte andras vardag och jag vill inte vara självgod för detta är inte det mest betydande i världen men det är, som man säger: "Not the time to fuck up".

Här i Cobham, södra London, kommer vi att träna

Da Front

2010–04–15

Johan Mjällby har landat sig ett fint kontrakt som assisterande tränare för Glasgow Celtic där han, som alla vet, spelade under åren före och efter millenieskiftet. Jag har stor respekt för Johan Mjällbys karriär och egenskaper som spelare, vilket Celtics nuvarande manager Neil Lennon också har men nu frågar sig säkert Celtic-fansen om Mjällby är rätt val som assisterande till ett lag med förhoppningar om att återta tronen i Skottland samt utmana de stora lagen i Europa.

Orsaken till Mjällbys framtida framgång som tränare levereras omonterad i fyra delar. 1, Han var ordinarie mittback för en av världens bästa tränare, Martin O'Neill, under fyra säsonger i samma klubb som nyligen återanställt honom. 2, Mjällby var en Hard Worker när han spelade och är med all sannolikhet densamme som tränare. 3, Han vet hur man hanterar pressade situationer efter 49 landskamper. 4, Mjällby är revanchsugen eftersom han, liksom många andra, fick avsluta spelarkarriären i förtid.

Skotsk media har gett AIKs största kelgris genom tiderna ett ljummet mottagande och mycket talar emot honom: av tradition genererar Svensk fotboll inte tränare i världsklass och med noll års erfarenhet blir ett ledarskap över "The Bhoys" ett enormt uppdrag. Samtidigt tror jag inte att Neil Lennon är blåögd när han anställer Mjällby eftersom Neil har arbetat med Celtic i sammanlagt tio år och därmed vet vilken typ av person organisationen behöver. Det är bra för svensk fotboll att få ut tränare på den Europeiska marknaden och jag tror på Johan - gör du det? Blir full i skratt när tanken slår mig att Celtic kunde fått Henke om de hört av sig ett par månader tidigare, undrar vilket mottagande han hade fått... En notis är att Eslövs tränarutbildning håller så pass hög kvalité att en storklubb värvar en av deras elever omedelbart efter att han tagit examen, håller lilla Eslöv på att bli världskänt?

Om vi ändå är inne på svenska tränare utanför Sverige så bör Sven-Göran Eriksson nämnas: andre svensk att inte leda Sverige i det kommande världsmästerskapet. Är förbannad över att han inte tränar det svenska landslaget men jag vågar inte totalt rikta ilskan mot denne man som jag alltid beundrat så mycket. Däremot förstår jag kritiker som lyfter fram frågan om Svennis girighet och naiva läggning: Notts Countys representanter lovar det ena och det andra och han väljer deras tomma ord om solsken och gröna ängar före Sveriges finaste tränaruppdrag. Det känns omdömeslöst och återigen går vi miste om den tränare som jag alltid ansett vore perfekt att leda oss in i en ny tid av storhet.

Zlatans sjukt bedrövliga form ser ut att vara över *puhh* och det var nästan hjärtekrossande att bevittna Messi vs Zlatan under Real Zaragoza matchen för dryga tio dagar sen. Messi gör tre mål och Zlatan ett... på straff, Messi växte i mina ögon när han, som första ordinarie straffläggare, visar barmhärtighet mot Ibra och låter honom lägga straffen - nu ser det ut som att det Machiavelli draget fungerade då Zlatan varit pigg därefter och det märks på honom när snacket om Champions League final återigen börjar ventileras.

Inter ser inte ut att sakna Zlatan efter deras fantastiska segrar över Chelsea, ta mig fan att Mourinhos team grejade det och nu kan man på allvar se Inter som slutliga segrare. Men med all respekt för Chelsea så finns det bevisligen bättre lag kvar i turneringen och det ska mycket till för att Inter ska plocka forna finalisterna Manchester United samt mästarna Barcelona. Däremot är en förstaplatsen i ligan ingen garranti för "Nerazzurri": de kanske till och med måste lägga ner försöket till förmån för Champions League pokalen och jag vet inte vad som svider mest för deras supportrar: ett nytt svek i Europas finaste turnering eller att gå miste om femte raka Serie A titeln, båda två lär det inte bli.

I skrivande stund är Allsvenskans tredje omgång i full rulle, jag avvaktar med att uttala mig om resultat och annat eftersom serien inte har hunnit bli varm än: roligt var det dock att se MFF fansens tifo mot Örebro före himmelsblåtts 3-0 seger, är ingen Malmö supporter men jag älskar att se när det sätts färg på Allsvenskan som alltför ofta är torftig. Keep up the good works!

2010–03–31

Det är sällan man imponeras av tränare inom Sverige. Många har man mött och tyvärr letar man fel och har blivit mer cynisk än vad man var under tonåren (en direkt avkomma från min kära Uefa utbildning som mer eller mindre är min "Precious": lockande men ibland förrädisk). Definitionen "bra tränare" förekommer ofta och det finns så många med åsikter som mått bättre av att hålla dem för sig själva; eftersom jag är en i den såta skaran försöker jag akta mig för att kritisera och förolämpa kollegor inför andra (möjligt att jag ruckar på den regeln ibland, "it's more of a guideline").

"Gör du så är du ingen bra tränare..." har jag personligen aldrig blivit tillsagd men är övertygad om att det har tisslats och tasslats kring min stil, liksom många andra visionärers (Jesus, Newton, Galilei etc: för jag är ju verkligen bland den skaran...) och ofta går tränarsysslan ut på att motbevisa dessa "förståsigpåare". Nu när jag är tillräckligt utbildad för ett bra tag framöver (Uefa A innan 2020...?) och har hittat en ledarstil som fungerar för mig så är det svårt att verkligen ta till sig kritik och istället irriteras man när andra föreslår saker (ofta skitkorkade förslag som man kan skratta bort men ibland kan man av misstag filtrera bort goda, precisa och välmenande råd).

Min poäng är att när man själv märker att man irriteras av att utomstående vill ändra på ens sätt så förstår man också att man inte bör ventilera sina egna tankar såvida man inte känner sig tvungen eller ombeds avlägga en åsikt. Likaväl är det sällan acceptabelt att påstå saker om andra i sammanhang där man inte drabbas personligen. Detta har jag vetat och försökt förhålla mig till i flera år utan större framgång. Det är märkligt att man litade blint på sina tränare under tonåren för att sedan transformeras till en riktig besserwisser. Men jag har lärt mig att bita mig i tungan oftare och välja "strider" mer varsamt.

En avgörande skillnad för min relativt nya "håll det för dig själv" inställning gentemot tränarkollegor har visat sig vara hur man känner för tränare vars kvalitéer man beundrar (ja: det finns många sådana också) och det är roligare att inspireras av deras exempel än att höra klagomål från en tjurig förälder eller att irriteras över hur en juniorlagstränare beter sig. För ett par år sedan hade jag kanske föredragit att skriva om tränare som gör fel men för att bidra med trevligare läsning kommer jag att skriva en serie i fem delar om tränare som jag verkligen beundrar, ett par har jag haft tur nog att tala med personligen och resterande vill jag verkligen träffa oavsett sammanhang. Först ut är Tommy Söderberg.

För snart tjugo år sen slog Tommy Söderberg igenom inom svensk fotboll som tränare för AIK där han bärgade hem ett SM-guld med en transferbudget på minus tio miljoner: därmed bröts IFK Göteborgs Allsvenska dominans. Därefter var det U21 landslaget som Tommy ansvarade för under fyra år innan han tog steget upp till A-landslaget där Sverige kvalificerade sig för EM (2000), VM (2002) och EM (2004) innan han återigen anslöt till U21 landslaget.

Vad som känns tydligt när man granskar Tommy Söderbergs tränarkarriär är avsaknaden av titlar: varken innan eller efter det arton år gamla SM-guldet har han tagit en titel värd att nämna. Kan man vara en stor tränare även om man inte vinner matcher? Självklart, bara idioter anser annorlunda. Tommy Söderbergs kvalité kan inte mätas i guld som han inbringat, han är den typen av tränare som alltid gör det bästa av det material som erbjuds (inte bara mätt i spelare).

På många sätt kan Tommy definiera svensk fotboll och den vardag som vi ställs inför: knappa resurser men man når långt med stort engagemang och genuin entusiasm. Vad som gör Tommy till en stor tränare i mina ögon är att han kan skapa stordåd med en simpel spelartrupp och få individualister att dra åt samma håll. Det lag som Sverige hade under VM 02 och EM 04 var inte bara talangfullt: de visade även enorm vilja. Spelarna som inte skulle "göra jobbet" växte och var otroligt bra: Niclas Alexandersson, Andreas Andersson, Marcus Allbäck måste nämnas samtidigt som jag fortfarande myser när jag tänker på Andreas Jakobssons vikariat efter Patrik Anderssons skada i Japan/Sydkorea .

"Tommys Titel Torka" beror till stor del på rena tillfälligheter. Anders Svensson träffar stolpen mot Senegal -02 och Fredrik Ljungberg rammade ribban mot Holland -04, båda gångerna i golden goal förlängning (vill tillägga att jag grät efter båda matcherna). Med Fru Fortuna vid dess sida hade vårat kära landslag kunnat vinna båda turneringarna, chanserna var väldigt goda. Även om Söderberg inte fick medalj vid dessa största av mästerskap så klev han ner som en sann mästare från tronen efter sex fantastiska år som förbundskapten.

Söderberg lyckades där Lagerbäck misslyckades: att lotsa in nya spelare: Fredrik Ljungberg, Magnus Hedman, Johan Mjällby, Olof Mellberg, Zlatan Ibrahimovic, Anders Svensson och Erik Edman är några exempel. Lars Lagerbäck saknade karisma och finkänsla, det märktes tydligt när Zlatan valde att ta uppehåll från landslaget och när Mellberg avsattes som lagkapten i ungefär samma veva. Kan man samtidigt välja bort spelare som t ex Seb Larsson till förmån för mindre talangfulla spelare (*host* Samuel Holmén *host*) så bör ens kompetens som tränare ifrågasättas. Söderbergs styrkor kompletterade Lagerbäcks svagheter och Roland Anderssons fötter var för små för Tommys stora trätofflor, därför blir min sommar inte riktigt lika rolig som den borde.

För att bäst beskriva storheten hos denne tränare vill jag minnas en berättelse om när Tommy nyss tagit över U21 landslaget för andra gången. Utomstående förundrades över hur väluppfostrade spelarna i truppen var. Åkte de buss plockade alla med sig det skräp som skapats under färden; tomma läskburkar, bananskal, tidningar etc. Motiveringen var enkel: grabbarna fick dåligt samvete för om de inte tog undan så gjorde tränarn det. Söderberg är alltid väldigt noggrann med att tacka alla kring landslaget: den som bokat hotell, den som lagat maten, den som kritat planen; you name it! Föreläser han för diverse grupper pratar han inte mycket fotboll, han pratar om livet och dess behag. Hans utstrålning smittar av sig till den grad att Sverige (U21) hämtar upp en EM semifinal till 3-3 och sånär går till final. Återigen: "Tommys Titel Torka". Ett stort tack till Jörgen Lennartsson också, såklart!

Söderberg är den enda tränare vid min kännedom som sänder ut signalen om att "alla ska få vara med" i en elitistisk och konkurrenskraftig miljö. Naturligtvis är det en omöjlighet men jag ger mig fan på att denna man innerligt önskar att han kunde tagit med alla, noviser som experter.

2010–03–14

Allsvensk premiär

Allsvensk premiär 13/3 Kalmar FF – IFK Göteborg.
Allsvenskan drar igång idag och media basunerar alltid ut en kavalkad av spekulationer men det hör till uppladdningen och jag är inte bättre än att följa kårens exempel: här kommer därför mina spekulationer inför Allsvenskan!

Tabell

1. Elfsborgs IF
2. IFK Göteborg
3. Malmö FF
4. AIK
5. Kalmar FF
6. BK Häcken
7. Örebro SK
8. Helsingborgs IF
9. BP
10. Trelleborgs FF
11. GAIS
12. Djurgårdens IF
13. Mjällby AIF
14. Gefle IF FF
15. Halmstads BK
16. Åtvidabergs FF

Toppskiktet

Motiveringen lyder: Elfsborg har fortfarande ett starkt lag från förra säsongen och med seriens bästa mittfält och en skadefri Emir Bajrami som omställningsspecialist vinner Elfsborg Allsvenskan. IFK Göteborg kanske tappar Tobias Hysén i sommar men trots det är stommen kvar i spelare som Gustav Svensson, Christensen och Sigurdsson. Vad som talar emot Änglarna är deras tunna anfall bortsett från Hysén, Robin Söder är en fantastisk talang men hans skadebenägenhet stoppar honom från att på allvar bli seriens stora skyttekung, detta problem lider inte Malmö FF av när de har triangeln Ofere – Figueirido – Larsson plus Agon ”Kalla mig inte Super-Sub” Mehmeti som joker. Kan Roland Nilsson äntligen vända på skutan och styra mot Lennart Johanssons pokal? Utan vapendragaren Gren får Rolle chansen att visa vad han går för men jag tror inte att det räcker hela vägen. AIK med Micke Stahre som boss är välförtjänta regerande mästare men deras spelartapp har varit för stort för att bortse från. Markus Jonsson och Ivan Obolo var jätteviktiga för AIK förra året och sådana spelare ersätter man inte med enkelhet även om de har en klart spännande värvning i Eguren, hoppas han håller sig vid liv med tanke på hans påstådda höga blodtryck och övertända Bajen ”fans” – eftersom Hammarby är i Superettan (haha) så är det realistiskt att han klarar sin andra Sverige vistelse när risken för derbygalenskap är eliminerad. Jag hoppas att Gnaget tar sig långt i Champions League, det hade varit ett välbehövligt uppsving för svensk fotboll.

Mittenträsket

Det är svårtippat att hitta vinnare bland de lag som varken är fågel eller fisk, har gjort ett försök till det i alla fall: Nostradamus[k] som jag är. Kalmar känns tunna i år men deras välfungerande djupledsattacker och Brasseimport gör att dem även i år hamnar högt. Häcken imponerade förra året och knep en femte plats, vilket är deras bästa någonsin och de snuddar på det igen med Peter Gerhardssons attraktiva fotboll och krav på hårt jobb från spelartruppen. Jag tror inte på Helsingborg, inte på grund av att Henrik Larsson packat sina saker och rest söderut (om än några kilometer) utan på grund av Conny Karlsson. Behandlingen av Bosse Nilsson är för jävlig: Bosse har gjort så mycket för klubben och det är tråkigt att han ska behandlas som resterna från gårdagens buffé. Så pass mycket kvalité har Sveriges bäste outbildade tränare inom truppen att de ska kämpa om en placering i övre halvan av tabellen men risken finns att de faller kort.
John Alvbåge är en mycket duktig målvakt och en av seriens vassaste sedan hans återkomst till Örebro, det räcker långt för gnällbältorna. Brommapojkarna har Sveriges bästa ungdomsverksamhet som genererar mycket duktiga spelare. Michael Almebäck, Robin Ekdahl, Philip Haglund och Kristoffer Nordfeldt är alldeles utmärkta exempel. Nu har de värvat hem en ung kille från italienska Lecce: blir André Möllestam viktig för Stockholms nästbästa lag? De har även lyft upp ett par yngre talanger och det blir spännande att se hur BP klarar av konkurrensen i tabellen. Trelleborg och GAIS känns som ganska typiska mittenlag, de har en del bra spelare och en del mindre bra. Wanderson kan dominera under våren för att äntligen få ett proffskontrakt, lyckas han med det tappar GAIS en fantastisk spelare, misslyckas han kan Alexander Axén lika gärna bänka honom för den mentala knäcken lär bli för massiv wonderful Wanderson. Trelleborg har en fantastisk tränare i Tom Prahl och det är orsaken till att deras prenumeration på Allsvenskan varit permanent de senaste säsongerna men de har ärligt talat en för tunn trupp för att utmana topplagen, men nedflyttning tror jag inte på: det finns sämre lag i serien.

Rock Bottom

Jag vill passa på att erkänna att jag höll tummarna för att Djurgården skulle åka ner i fjol, känner att de varit på tok för självgoda efter sina tre SM guld där deras spelare kompletterade varandra perfekt: Andreas Isaksson, Andreas Johansson, Markus Johannesson, Johan Arneng, Abgar Barsom, Mattias Jonsson, Tobias Hysén, Johan Elmander bidrog stort till Djurgården under sina respektive tider där. Det starkaste mittfältsparet som jag sett i Allsvenskan kan ha varit Kim Källström och Stefan Rehn säsongen 2002. Vilka spelare har de nu? Det är ett profilfattigt Stockholmslag vi ser i dagsläget och Järnkaminerna får hålla tummarna, fingrarna, tårna ja i stort sett alla kroppsdelar för att deras uppflyttade juniorer ska palla för trycket – annars åker de ur. Mjällby har en mer spännande trupp än de flesta bottenlagen med livsfarlige Marcus Ekenberg som lagkapten och de kan överraska många inledningsvis med starkt försvarsspel och en kreativ spelare i Tobias Grahn, första tio omgångarna kan de mycket väl ha en, utefter deras förutsättningar, bra placering. Däremot håller Listerlänningarna inte en hel säsong och de kommer att få kriga storartat för att undvika kval och nedflyttning, Tobias Grahn blir till sist petad för att han är för gnällig. Gefle och Halmstad har båda ett fantastiskt lågt underhållningsvärde och gör fantastiskt få mål: skönt för dem att det finns de som släpper in fler. Dessa lag borde nästan betala för att få sina matcher sända i TV. Båda har länge varit aspiranter på nedflyttning och i år tror jag att karma till sist gör sin rätt så att något av dessa fantasilösa lag försvinner, åtminstone är vi av med Ljungskile! Åtvidaberg kommer sist: vågar någon sätta emot?

Vilka spelare imploderar?

Jag tror inte på Rajalakso och Oremo i Djurgården, Kenny Pavey är en riktig tönt, Erik Sundin har för dåligt första tillslag för att ersätta Henke, Daniel Mendes har emotionella problem samtidigt som hans filmningar inte passar in i Kalmar FFs härliga spelstil, Bapupa får vi se igen om 18-24 månader, Halva Halmstads spelartrupp får inte förnyat kontrakt när de åker ner, Rick Kruys i MFF kommer snart skeppas över sundet, Tobias Grahn kommer förr eller senare flippa ur, Mathias Ranégie är ingen landslagsman. Ursäkta om detta verkar negativt men det är så jag känner.

Vilka spelare exploderar?

Emir Bajrami är viktig för Elfsborg i år och är han i form kommer landslagsmannen att dominera på vänsterkanten även i år. Tobias Hysén var kanon förra säsongen och jag ser ingen anledning för uppehåll. Daniel Larsson i Malmö är ingen tekniker men fasen vad han kan springa, i ett offensivorienterat Malmö kan han ösa in mål. Wanderson är en stor snackis men har han hunnit ladda om mentalt? Jag tror det, men det varar bara fram till sommaren. Djordjic gör en stark säsong för AIK även om han är lika stabil som Martin Mutumba är allmänbildad. Erik Edman är spännande men han kommer att överglänsas av Joel Ekstrand i HIFs backlinje. Ett par andra backar som kommer visa framfötterna ytterligare är Jasmin Sudic i Malmö och Michael Almebäck i Örebro.

Flykten från Allsvenskan

Känner att Allsvenskans stora problem är att spelare som inte är redo försvinner från ligan på grund av lockelsen om fetare lönekonto samt en ofta naiv jakt på proffsdrömmen. Vi kan inte konkurrera ekonomiskt med de största ligorna och tyvärr inte med mindre ligor som till exempel den grekiska eller den turkiska. Med hopp om bättre levnadsstandard och optimism om att ”allt ordnar sig när jag kommer dit” försvinner spelare från Allsvenskan fastän flera bevisligen inte varit mogna uppgiften, ett typexempel på det är Andrés Vasquez som IFK Göteborg hade stora förhoppningar på och var är han nu? Han får inte ens träna med FC Zürichs reserver. Pappa Vasquez är hans agent och var säkert glad åt lite extra slantar på kontot men vore det inte för hans dåliga bedömning så kanske Andrés varit en del av förra sommarens fantastiska U21 lag? Varje tonåring i de etablerade svenska klubbarna har agenter som ordnar provspel över hela Europa, en fråga de måste ställa sig är: kan min klient klara av det, är han redo för det och påverkar min drivkraft honom negativt? Under lågkonjunkturen har de Allsvenska klubbarna blivit bättre på att hålla i sina spelare och undvika att köpa in ekonomiska floppar: vem vill ha en ny Quirinho? Samtidigt är toppklubbarna mindre värvningsfriska (förutom Real Madrid som trots miljardvärvningarna är ute ur CL: kharma is a funny thing!) och det gör att Svensk fotboll får tid på sig för en nystart.
Detta problem bottnar till stor del i att lönerna är på tok för höga inom fotbollen, inte enbart spelarlönerna utan feta affärsmän som Malcolm ”Fat Cat” Glazer, Takshin Shinawatra, Luciano Moggi, Roman Abramovitj med fler gör miljarder på denna aktiva industri. Vore Sepp Blatter en klokare man skulle han ha satt upp lönetak och spelarrestriktioner mycket tidigare. Ett bra krav är att en viss procent av seniorspelartruppen måste komma från det egna ledet, nästa steg är att kräva att klubbarna endast får betala en viss procent av sin årliga inkomst i löner: då undviker man ett nytt Portsmouth, Valencia, Leeds, Fiorentina, Lazio med fler.

Nu ser vi fram emot en härlig säsong av svensk fotboll: må bästa lag vinna!

2010–03–10

Vem har varit milleniets bäste spelare?

För oss som följer den nyhetsvärld kring fotbollen har det varit svårt att undgå omröstningar och debatter kring vem som har varit världens bäste spelare från år 2000 till år 2009. Av alla spelare som det går att välja mellan så har jag kommit fram till min top 10 lista:

10. Oliver Kahn
En av världens bästa målvakter någonsin och för mig är det omöjligt att inte ha med en målvakt på listan. Bayern München vann allt när han var som bäst och VM silvret 2002 med Tyskland var en gåva till det tyska folket från "Oli". Enda målvakten någonsin att vinna titeln som VMs mest värdefulla spelare. Straffräddningarna mot Valencia i CL år 2001 gav en seger för hans Bayern. Som målvakt ur ett tekniskt perspektiv slår Buffon honom men den stabilitet och trygghet som Kahn visade som regent under tidigt 00- tal gör säkert övriga spelare lugna med honom som sista utpost.

9. Pavel Nedved
En personlig favorit som personifirerar kämpaanda, vinnarskalle och helt enkelt glöd. Det är sorgligt att Nedved gått miste om CL titeln och vore det inte för det nesliga gula kortet som han drog på sig mot Real Madrid så vette tusan om Juventus inte hade besegrat Milan i finalen, nu blev det förlust efter straffsparkar (2003). En av världens dyraste spelarövergångar och en av få som jag anser var värd sin vikt i just guld (ca 450 miljoner när han gick från Lazio till Juventus).

8. Patrick Vieira
Den defensive mittfältspositionen är ett relativt modernt begrepp eftersom det växt fram hos diverse taktiker när de insett vikten av att täppa igen hålet mellan mittfält och backlinje. Dunga från Brasilien är den förste rollinnehavaren som jag minns och han hade allt defensivt ansvar i VM94 vinnarnas mittfältslinje (Coach Parreira beordrade Dunga att skälla så mycket han bara kunde på medspelarna som omöjligt kunde lära sig positionsförsvar). Nu åter till Vieira, modern tids bäste defensive innermittfältare. Hans förmåga att dirigera medspelare, täcka viktiga ytor och stoppa omställningar gör honom till ett defensivt geni och hans åttonde plats på listan stärks utav det faktumet att han även kunde spela fotboll med god teknik och bra speluppfattning som många "Volantes" har svårt för (Poulsen, Cambiasso, Melo, Hargreaves). De spelare som påminner mycket om Vieira under sina glansdagar (sämre teknik men bättre skott) är Xabi Alonso och Essien och jag tror mycket på båda inför VM10.

7. Fabio Cannavaro
Fantastisk defensiv spelare (och kanske världens kortaste nickspecialist): har man någonsin sett en mer aggressiv spelare sköta försvarsarbete så fläckfritt som honom? Italiens guld i VM 2006 var svårtippat när Nestas frånvaro (pga skada) mer eller mindre utelämnade Cannavaro som fick spela med Materazzi, vars brutalitet aldrig kunnat väga upp Nestas elegans, men Fabio tog istället mer initiativ med bollen och visade att han även var en passningsspelare av världsklass. Den enda back någonsin att bli utsedd till världens bäste men nu när åldern sätter in sin rätt så är den toksnabbe Napoleanen borta från de allra största arenorna.

6. Xavi
Hans spelförståelse är en av många nycklar till Barcelonas framgångar i ligan och i Champions League (Man of the Match utsedd i CL finalen 2009) samt även Spaniens guld i EM (utsedd av Uefa till turneringens MVP - Most Valuable Player). Knäskadan säsongen 05/06 medförde säkert något bra eftersom han efter den varit helt fantastisk som spelfördelare. I mina ögon är han världens bäste passningsspelare och kanske till och med världens just nu bäste spelare.

5. Ronaldo
Originalet, inte dykaren. Slog igenom i Holland så tidigt som 1995 och det gav honom en biljett till Sir Bobby Robsons Barcelona (som enligt uppgift sagt att han aldrig sett någon behandla bollen så bra som Ronaldo) där han gjorde succé och som 20 åring blev han yngst någonsing att (av FIFA) bli utsedd till världens bäste spelare (sammanlagt tre gånger). Tyvärr behöll Barca inte Ronaldo och det må vara ett av de dummaste beslut någonsin även om det innebar en massa pengar, istället fick man se hans fantastiska fart i Serie A. Att Ronaldo inte hamnar högre på listan är att han såg sin storhetstid väldigt tidigt och inte riktigt hade samma explosivitet under mestadelen av 00-talet (massor med skador) som tidigare. En fruktansvärd avslutare, vilket inte minst visades under hans "tjockhetsperiod" i Real Madrid, och i princip varje forward född under 80-talet har någon gång haft honom som största inspirationskälla.

4. Luis Figo
Kompetent i Barcelona under 90-talet och den sorg som uppstod hos Blaugrana efter hans avfärd till ärkerivalen var enorm. Tyvärr är allt inte glömt än men förhoppningsvis kan Figo försonas med Barcas svårflörtade fans med hjälp av hans gode vän Guardiola. Måhända att Figo är mer ihågkommen för hans prestationer i landslaget än de för klubblagen (Barca, Real Madrid, Inter) och han var helt otrolig för Portugal under EM00, EM04, VM02 och VM06. Det har visat sig svårt för Cristiano Ronaldo att fylla hans skor där han ersätter Figos defensiva slit med smutsiga blickar och gnäll. Att han talar svenska med sin sexiga fru, skänker mycket pengar till välgörenhet och inte tog ett fullt dykarcertifikat (som alla andra portugisiska spelare) gör att man ser högre på honom än många andra giganter.

3. Thierry Henry
I mina ögon Premier Leagues bäste genom tiderna med motiverin att han vann skytteligan fyra gånger och den Europeiska guldskon två i enorm konkurrens. Helt otroligt snabb med bollen och måste ha gjort fler snygga mål än fula (till skillnad från t ex Schevchenko och Del Piero). Det folk tycks glömma ibland är att Henry även är en kompetent framspelare som ofta agerar osjälviskt innanför straffområdet. Vad som gör Henry speciell (tillsammans med Vieira) är att han totalfloppade för Juventus och att han dessförinnan inte varit en målskytt av rang för Monaco. Med Arsene Wengers förståelse för Henrys styrkor så smällde han under sin första säsong in 26 mål på 47 matcher; att jämföra med 28 mål på 141 matcher för Monaco och fortsatte att sätta skräck i hela Europas back kår. I Barcelona har han gjort flera mål men hans närvaro känns ofta oinspirerad och det förefaller naturligt att han avslutar sin karriär efter VM (handsen mot Irland är otroligt fuskigt och fult men var man måste fråga sig själv: hade jag inte gjort samma sak?).

2. Ronaldinho
Under fyra säsonger i Barcelona var han så dominant att folk häpnade, vi alla minns Real Madrid fansens stående hyllning av honom efter att han fått Salgado spyfärdig av alla rundturer. Storheten i Ronaldinho var inte hans målskytte: det var hans underhållningsvärde, det hade aldrig tidigare varit så roligt att vara ett hängivet Barcelona fan eller fotbollsfantast överlag. Ronaldinho behövde aldrig filma för Barca, han var så bra med bollen att försvarsspelarna näst intill var tvungna att sparka ner honom för att erövra den. Hans enorma leende innan och efter match kommer för evigt vara synonymt med den glädjefotboll som belägrade Europa i fyra år, det är sorgligt att vi kanske aldrig får se en spelare med så uppenbar talang som höjde ribban för allt vad elegans på plan innebär.

1. Zinedine Zidane
Världens genom tiderna bäste spelare? Den frågan måste vi alla ställa oss eftersom man måste ta hänsyn till skillnaden mellan varje tidsepok. På 50 och 60 tal hade förmodligen flera svenska div 3 spelare kunnat på allvar slå sig in i landslaget som var ett av de bästa i världen. Puskas, Zizinho, Pelé, Garrincha, Charlton, Moore, Nordahl, Di Stefano, Eusebio m fl var alla exceptionella men spelaromsättningen och träningsförutsättningarna, och därmed kvaliteten, är inte i närheten av den vi har idag. Maradona var en fantastisk tekniker men var han komplett? Definitivt inte. Om kanske inte "Världens Bäste Fotbollsspelare" genom tiderna så måste Zidane ha varit den mest komplette som världen någonsin skådat. Han kunde allt och var bäst på det viktigaste: driva, passa, finta, skjuta och hans speluppfattning var helt fantastisk. För mig en solklar etta efter hans pånyttfödelse under VM06, som Frankrike med all sannolikhet vunnit om han inte valde att avsluta sin karriär med en välriktad nick.

2000- talets bästa startelva?

3 - 5 - 2

Ronaldo          Henry

Ronaldinho                                           Luis Figo

Xavi                      Zidane (C)

Vieira

Cannavaro          Terry          Puyol

O. Kahn

Motivering

Som bekant kan man inte spela med endast en back (Cannavaro) och därför kommer Terry och Puyol in. Nedved får kliva åt sidan, som vänster yttermittfältare blir han slagen av Ronaldinho och som innermittfältare tror jag mer på en trio i teknik, råstyrka och briljans före hans kämpaglöd. Vieiras roll som släpande mittfältare och städare fungerar bra eftersom det ger utrymme för vändningssnabbe Xavi och drivstarke Zidane. Offensiva yttermittfältare i Figo och Ronaldinho är ett måste. Figo som snabbt löper i djupled (med eller utan boll) eller kommer runt för inlägg samt Ronaldinho som kan både hålla i bollen för att flytta fram laget eller gå solo mot mål hade fungerat perfekt. Ronaldo och Henry som forwards borde väl snitta minst 60 mål tillsammans i en liga?

Bubblare

Målvakter: Buffon, Casillas, Van der Saar.

Backar: Thuram, Carlos, Maldini, Nesta, Hyypiä, Lucio, Ferdinand.

Mittfältare: Kaka, Gerrard, Rivaldo, C. Ronaldo, Pirlo, Giggs, Lampard, Deco, Iniesta.

Anfallare: Raul, Totti, Messi, Eto'o, Zlatan, Bergkamp, Del Piero, Schevchenko, Drogba.

Idag lyser solen och det känns märkligt att jag nu när snön är borta ska resa till ännu mera snö. Skidresa i Norge blir av på söndag men bloggen kommer uppdateras med tre inlägg under de elva dagarna: mig kommer ni inte undan så lätt.

Fotbollsvärlden är ständigt bevakad och surret är oavbrutet, man missar något varje sekund och det är skrämmande hur mycket fokus den vackra sporten har jämfört med andra. Satt och tänkte på sporter där jag har koll och det är inte många: ska jag försöka bredda och börja se sporter som snooker, cricket eller segling? Äsch, skit i det: bättre lämpade människor får ta hand om det istället. Nej, fotbollsnyheter är alltid mest intressant även om jag slänger in en del hockey, brottning och UFC i mitt eget encephala arkiv.

Vad jag fann mest nämnvärt i veckans godispåse var att en förälder hotat sin sons tränare med stryk om dennes grabb inte fick mer speltid, nu är den hetlevrade föräldern skyldig tränaren tiotusen kronor och egentligen en uppriktig ursäkt. Engagerade föräldrar är en förutsägbar skara: nöjda sålänge systemet gynnar deras barn. Större klubbar i Sverige som t ex GAIS, Hammarby, Malmö FF hamnar ofta i blåsväder när de släpper spelare för att vidareutveckla de få som staben anser ha bäst chanser att lyckas. Man läser aldrig om missnöjet hos de föräldrar vars barn är kvar: systemet fungerar. Har man som förälder problem med organisationen eller om barnet inte trivs i miljön är de bästa alternativen att tala med klubbens ansvariga eller placera barnet i en ny miljö, aldrig att ta till våld: vare sig verbalt eller fysiskt.

Holländska lag är inte heta i Europa även om den inhemska ligan (Eredivisie) håller klass. I Ajax regerar Luis Suarez (tydligen från Uruguay: trodde oförklarligt att han var från "Mehíco") och i PSV Eindhoven är en finlandssvensk kung. Ola Toivonen har ett fantastiskt flyt i sitt spel och driver boll både funktionellt och i hög fart. På 35 matcher för PSV har han gjort 18 mål, en annan före detta Malmö FF spelare gjorde åtta färre på lika många matcher när denne representerade Ajax.

Suaréz succé bygger till stor del på att han levererat i Europa League, tyvärr är Ajax's sejour slut för i år när Juventus blev för svåra: "Den Gamla Damen" möter Fulham i nästa omgång dock utan Buffon och Amauri, skräller Hodgson's Hammersmiths? Toivonen har inte levererat lika mycket som han gjort i ligan och hans anfallskollega från -09's fantastiska U21 EM lag, Marcus Berg, är kvar i leken efter PSV's drabbning med Hamburg. I Zlatans frånvaro talar jag för många när jag vill se honom ta för sig mer i den blågula tröjan. Fortsätter de båda offensiva männen i denna stilen blir Eredivisie två profiler fattigare efter sommaren (Premier League för båda?).

Lagerbäck i Nigeria blir verklighet. Personligen har jag aldrig varit ett fan av Lars: hans mängd av karisma fyller inte en skokartong. Däremot var han länge den mest lämpade att leda det svenska landslaget och Lasse har gjort mycket för oss som fotbollsnation, därför respekterar jag honom som fotbollstränare: vi får se om "The Super Eagles" behåller honom länge nog för att tröttna på hans idétorka. Det är stort för Lagerbäck att ta hand om världens femtonde bästa landslag och jag tror, samt hoppas innerligt, att det går väl för honom.

I vårat egna landslag är Chippen tillbaka och Jonas Olsson får äntligen chansen. Finlir och grisfotboll vankas. Däremot tvivlar jag på Chippen, han var slö under sina senaste landslagsuppdrag och Bajrami är en man för framtiden vilket den stilige listerlänningen definitivt inte är. Kommer Jonas Olsson in för sent? Kanske, han borde fått sin chans när han hämtades till Premier League från NEC Nijmegen. Den holländska en mot en stilen har varit nyttig för Landskronasonen och det visar han ofta, vore inte West Brom. så beroende av honom hade de släppt honom för länge sen och han behöver ta ett steg upp: omgående.

Stackars Aaron Ramsey. Stackars jävla Aaron Ramsey. En annans idioti får han lida för och trots krokodiltårarna vill jag se Shawcross få en lååång avstängning efter "tacklingen". Fotbollsvärlden behöver bli bättre på att skydda spelarna och detta bör exemplifieras och sända ut tydliga signaler: det är inte okej!

Vilka är värdiga mästare av Premier League? Ingen hittills, inte ofta man ser mästartakter hos de främsta lagen då de förlorar mot klart sämre motståndare. Det kan debatteras att topplagens instabilitet beror på den jämnhet som Premier League presenterar, däremot håller jag med Mourinho när han säger att Chelsea förlorar för mycket för att vara ett mästarlag. Det kan mycket väl avgöras i sista omgången.

I skrivande stund tar jag mig en titt på senaste numret av Offside. Sysslar absolut inte med smygreklam eller så, måste ändå rekommendera Offside som är personlig, genomtänkt och stimulerande: något alla "fotbollsvetare" måste sträva efter.

2010–02–25

För mig är Champions League ett fenomen och finalen är den största årliga sporthändelsen inom idrottsvärlden men det är, liksom allt annat jag påstår, diskuterbart. Fascinationen kring Super Bowl förstår jag delvis men efter varje romersknumrerad gala som jag har sett så känns det som om uppladdningen väger tyngre än matchen. Super Bowl följs av miljarder tittare… undrar hur många det är bland dem som förstår reglerna och hur många som har följt lagens framfart under säsongen.

Champions League är inte lika komplicerat samtidigt som det är fritt från politiskt vinklade budskap. Super Bowl vore en mer stimulerande upplevelse om man slapp höra Queen Latifah kraxa fram ”America the Beautiful” och se en upp och ner vänd clown dricka Budweiser trettio gånger samma natt. Champions League finalen är aldrig krystad och förefaller alltid vara en vanlig fotbollsmatch (om än med större prestige) utan överflödiga onödigheter. Det är både enklare och mer lockande att dras in i det böljande spel som fotboll erbjuder än det pop-kulturella, avbrottspåtvingade hormonkrig som football lyfter fram.

Det där var en notis i bloggen som handlar om den första rundan av Champions League’s åttondelsfinaler. Spännande och tät har det varit: returmatcherna kommer bjuda på fyrverkerier

.

Åttondelsfinaler rond 1

Lyon – Real Madrid 1-0 (1-0 Makoun)

De före detta franska stormästarna slog till rejält i den här matchen när de avvärjde ett för dagen tamt Real Madrid. Bollövertag hade bortalaget men svårt att skapa rejäla målchanser och när de väl närmade sig stod en alldeles fenomenal Hugo Lloris ivägen: får Lyon behålla honom en säsong till? Fråga mig efter VM. Kaka fick till stor del skulden för nederlaget men han slog ifrån sig, jag vill påstå att matchförloppet inte färgades av Kaka utan av Toulalan som gång på gång låste Real´s djupledsspel, Galacticós höga bollinnehav kan därför förklaras: de vågade inte slå många avgörande passningar utan tvingades söka nya ytor. Inför nästa match saknar Real viktiga Xabi Alonso och ”El Desafiador”: Marcelo. Jag tippar trots Lyons övertag på avancemang av Real Madrid, de har bred trupp och har varit väldigt starka på hemmaplan i år.

Milan – Manchester United 2-3 (1-0 Ronaldinho, 1-1 Scholes, 1-2 Rooney, 1-3 Rooney, 2-3 Seedorf)

En stor snackis inför matchen var att Beckham skulle möta sin fosterklubb och sin mentor: sir Alex Ferguson. Becks var inte spektakulär: han har nått den åldern där man måste vara exceptionell för att fortfarande mäkta med något, som t ex Zidane. För egen del var jag mer spänd på hur Ronaldinho skulle hävda sig mot formstarka engelsmän och han gjorde det utmärkt. Under en halvtimme togs vi bakåt i tiden och fick uppleva den fräna talang som inte var ett uttröttat party-animal. Ur Ronaldinho’s skugga reste sig ett annat djur och såg till att United har shotgun på kvartsfinal. Rooney imponerar mer och mer och jag anser att han just nu är världens bäste forward. Mot West Ham senast ser hans nickmål väldigt lätt ut, det är för att Rooney är tekniskt fulländad: på ett funktionellt vis.

Porto – Arsenal 2-1 (1-0 Varela, 1-1 Campbell, 2-1 Falcao)

Fabiansky och Almunia är denna omgångs svagaste målvaktspar. De på förhand svagare korten t ex Fiorentina, CSKA, Olympiacos, Stuttgart; har kompetenta förstamålvakter (Frey, Akinfeev, Nikopolidis, Lehmann) och Arsenal kan på allvar aldrig utmana om Champions League titeln förrän de också har det. Denna match blir de straffade när unge Fabiansky klantar sig rejält. En händelserik och efterlängtad comeback av Sol ”Shaft” Campbell i Champions League och det är roligt att ha honom tillbaka, vem vet: han kanske blir bomben i Capello’s trupp till Sydafrika. Det arv Mourinho lämnat Porto är kvar: de är fortfarande väldigt strukturerade och starka, deras chanser att avancera vidare är väldigt goda. Spelare som Hulk och Bruno Alves kan man inte annat än gilla.

Bayern München – Fiorentina 2-1 (1-0 Robben, 1-1 Kröldrup, 2-1 Klose)

Man kan tycka att detta är en match som Bayern borde dominera; de är formstarka, har stor rutin i Champions League och talangfull trupp men trots det kan de inte avvärja Fiorentina bättre och med stort flyt kniper en seger via en tveksam straffspark och en ännu tveksamare utvisning på Gobbi. Robben är ett glädjeämne för van Gaal och håller han sig skadefri kan Bayern’s tid i år bli lång. Sebastian Frey är en stor målvakt och en favorit för mig att ersätta en rad målvakter i diverse ”storklubbar” i Europa: Wenger är en fena på att värva fransmän och Frey vore den perfekte värvningen.

Stuttgart – Barcelona 1-1 (1-0 Cacau, 1-1 Ibrahimovic)

Offensiv press är Barca’s kryptonit, vilket Atletico Madrid bevisade för dryga veckan sen. Stuttgart vågade utmana, hålla i bollen, slå tidiga inlägg (vänsterbacken Molinaro slog ett par crossbollar i världsklass) och det gav bra resultat matchen igenom. Den massiva omställningstaktiken innebar 1-0 till Stuttgart när högerbacken Gebhart slår ett inlägg, som måste ha fått Daniel Alvés grön av avund, vilket blir inprickat av den livsfarlige Cacau. Barca såg loja ut, främst duon Yaya och Sergio: som det geni han är byter Pep Guardiola ut den ena problemfaktorn mot ett offensivt vapen i Henry och placerar Iniesta centralt. Äntligen fick Barcelona fart när de hade boll och kvitteringen av Zlatan (som var offside) ger det rättvisa resultatet 1-1. Inför returen vill nog alla Barca entusiaster se mycket mer från de regerande mästarna och Guardiola har lovat att de höjer sig ett snäpp.

Olympiacos – Bordeaux 0-1 (0-1 Ciani)

Mellberg, det här känns inte bra. Tråkigt nog kommer vi inte få två svenskar i kvartsfinal när Bordeaux står i vägen. Segern var knapp i en tät match och Ciani's kompetens innanför straffområdet blir den avgörande faktorn för Bordeaux’s avancemang till kvartsfinal: jag tror aldrig att Greklands nästbästa lag kan vända borta på Chaban Delmas. Bordeaux har bättre form och starkare trupp. Chamakh’s anställning har förlängts i minst sex månader till, det innebär att jag vågar utropa Bordeaux till ett lag med rätt att skrälla, kom ihåg att de vann sin grupp klart före Bayern och Juventus. Med facit i hand är Mellberg nog väldigt nöjd, och lite skadeglad, över att hans nya kamrater klarar sig bättre än de gamla.

CSKA Moskva – Sevilla 1-1 (0-1 Negredo, 1-1 González)

För mig är detta resultat omgångens överraskning. Att möta ryska lag på bortaplan är inte lätt för de Sydeuropeiska men Sevilla skötte sig bra, antagligen stärkta efter den blytunga bortavinsten mot Mallorca i La liga. ”Tennsoldaterna” dominerade dock planenligt och visar hur fantastisk trupp de har när de kan starta med CL debuterande nyförvärvet Keisuke Honda, vilken spelade som om han gjort det hela livet. Serbiske mittfältaren Krasic kommer vara en av VM’s stora och jag önskar verkligen att CSKA går vidare så att man får se mer av honom: det är för tidigt för mig att mista vår bekantskap och jag märker att jag får en släng av separationsångest när jag tänker på det. Negredo har varit okej för Sevilla i år och han dyker upp ibland och stöter in viktiga mål, jag väntar mest på att Kanouté ska vakna ty han har legat på avkylning hela säsongen.

Inter – Chelsea 2-1 (1-0 Milito, 1-1 Kalou, 2-1 Cambiasso)

En av de mest hypade matcherna på förhand visade sig bli den bästa. Fullt rättvist vinner Inter på hemmaplan och äntligen har det lossnat för dem i Champions League. Mourinho har rätt: Inter är starkare utan Ibra: med Etoo, Milito, Motta och Sneijder inköpta för fräscha Zlatan pengar har de en offensiv kraft som medför att de på allvar kan utmana de stora lagen i Champions League. Milito’s 1-0 föregås av en vacker passning av Etoo, ett översteg av Sneijder och en gudomlig första touch som fick mannen som ”ingen kan få ur balans”… ur balans. Tempot i matchen var väldigt högt och det smällde rejält ibland, däremot tror jag inte att det var avsiktligt i de flesta fall, det gick bara för fort. Julio Cesar var stabil efter hans bilolycka tidigare i veckan men hans fummel på Kalou’s mål kan man inte skylla på trafiken, sådana smekningar ska han avvärja varje dag i veckan. Filmningar är tyvärr en stor del av fotboll idag: det tog Drogba 30 sekunder att rulla rundor: sorgligt nog är det inte hans personbästa. Milito gör ett svanhopp strax därefter men inser det själv och reser sig snabbt: bra av Mr. Gonzalez att ge honom det gula, så ska det va! Kalou får inte straff med sig efter uppvaktning av Samuel men det är nära, avgörande är att han gör karaktärsdraget att kasta upp armarna innan man görs ner: som hämtat från en krigsfilm där soldaten blir skjuten precis innan han når skyttegraven, synd annars hade nog Chelsea haft ett bättre utgångsläge. Cambiasso blir matchhjälte och Inter har ett jätteläge att gå vidare: sjabblar José…?

Det var en fantastisk omgång och jag längtar redan till returen: än är man inte mätt. Snart drar Allsvenskan igång och i sommar är det VM, de kommande månaderna är en ljus tröst i detta vintermörker.

2010-02-22

Fyra matcher av Champions League's åttondelsfinaler har spelats och de var fantastiska. Lyon var det bättre laget mot Real Madrid och vinner rättvist med 1-0 efter världens snyggaste felträff av Makoun (han siktar på vänstra delen av målet men träffar utsidan av sin vrist istället för den främre och därför skruvar sig bollen utåt mot högra krysset). Rooney's form håller i sig och tydligen behövde inte sir Alex skälla i halvtid när han har sin "soon-to-be-adoptive-son" i närheten. Ronaldinho var också magisk, VM behöver honom. Wenger gör sin vana trogen när han gnäller på domaren, även om Hanssons agerande verkar torftigt så följer han regelboken. Hade Wenger haft bättre målvakter hade han förlängt sin livslängd med ett decennium: det är inte hälsosamt att bli så arg. Bayern München kommer undan med blotta förskräckelsen mot Fiorentina: kan de göra om det? Nästa vecka bjuds vi på mer Champions League godis när de regerande mästarna på allvar träder in i turneringen och när Italiens bästa lag möter Englands potentiellt bästa.

En klassvärvning ersätter en annan när Eguren återvänder till Svensk ligafotboll. Det är beklagligt att Allsvenskan går miste om Tobias Linderoth som nu tycks ge upp sin pånyttfödda fotbollskarriär. Vi får hoppas att det inte är så men jag vill gardera min blogg genom att uttrycka mig varmt om Linderoth i förebyggande syfte och det gör jag genom att minnas VM matchen mot England i Saitama den andre juni 2002.

Sin vana trogen förde den engelska presskåren inför VM sin "dunka sig själv i ryggen" kampanj där de målar upp The Three Lions som världens bästa landslag, den som vågar påstå något annat måste lida av antingen avundsjuka eller en allvarlig mental störning. Självklart skulle England, med världsstjärnor som Beckham och Owen, krossa sin kusin från landet: Sverige. I ärlighetens namn hade de lönnfeta gamarna på The Sun en poäng om man ser till Sveriges trupp på papper.

Magnus Hedman var den mest utskällde målvakten i Engelsk fotboll och inte ens ordinarie för ett mittenlag... i League One, Niclas Alexandersson hade inte "tagit plats i Englands fjärde startelva", Sverige hade sin bästa försvarsspelare skadad samt två mittbackar som vikarierande ytterbackar (Mjällby och Lucic) och Tobias Linderoth, Sveriges dynamo, hade spelat sju matcher på en halv säsong för nedflyttningshotade Everton.

Den offentliga förnedring som Sveriges englandsproffs uthärdade månaderna inför VM var det bästa som kunde hända. De kom dit påtända med drömmar om upprättelse och som de knäppte mobbarna på näsan. Hedman reparerade sitt misslyckade hörningripande från första halvlek, Alexandersson stänkte dit kvitteringen och Linderoth sprang femton kilometer den matchen och varje steg han tog hade tanke bakom sig. Offerviljan och beslutsamheten som visades mot Eleganta England var ett mästerverk regisserat av Linderoth på innermittfältet, vilket Svenska folket fick se totalt 76 gånger. Hans spelartyp är för alltid ett av Sveriges signum: tack för minnena, Tobbe!

Eguren då? Många vill kalla honom svikare som skriver på för AIK men ärligt talat, varför skulle Eguren som för ett par år sen spelade för ett topplag i världens bästa liga välja att spela i Superettan? Det handlar inte om Egurens brist på lojalitet utan om Hammarbys brist på kvalitet. Låt grabben vara, vi ska vara glada att vi kan locka en sådan spelare till Sverige, speciellt med tanke på det väder vi har!

Avslutande välkomnar jag Fredrik Ljungbergs tankar om återkomst till landslaget, att han varvar ner i MLS som bevisligen ännu inte håller klass efter Seattle's magplask mot Rosenborg (0-3) förstår jag med tanke på hur illa skadad han varit under de senaste säsongerna men han gav upp landslaget för tidigt. 31 år är ingen ålder att avsluta en fantastisk landslagskarriär och jag hade bytt bort alla Mikael Dorsin's, Magnus Turbo's, Marcus Rosenberg's, Daniel Nannskog's, Rami Shabaan's och Samuel Holmén's landslagsuppdrag mot ett par år till av Freddie.

Strax ska jag fira bonusbrorsans sambos 30 årsdag men det blir en lugn kväll eftersom jag har lyckan att delta i lagets internmatch imorgon, det blir nog på bänken för b-laget men vem bryr sig: det är i alla fall fotboll!

2010–02–17

Välkommen till min blogg här på idrottsforum som handlar om det mesta och det bästa av fotboll "The beautiful game" antar jag att de flesta känner till men vem känner Jonas Carlberg...? Från ett ytligt perspektiv kan det räcka med att beskriva mig som en 22-årig lärarstudent från Eslöv med intresse för fotboll men eftersom detta är min blogg så kan jag skriva vad jag vill: speciellt när det handlar om mig! Presentationen är ganska omfattande men det är bra, då behöver jag aldrig ta upp ämnet igen.

Vill påpeka ett par saker om bloggen: ifall ni väljer att fortsätta läsa, det är att den inte drivs i vinstsyfte eller för att pracka på folk orimliga åsikter, däremot bibehåller jag min rätt att skriva fritt men ur ett professionellt perspektiv. Grundidén var att denna blogg ska förbli mainstream och förutsätta att ni läsare har kunskaper om det fenomen som fotboll är i dagens Europa, medan den bibehåller utrymme för inslag av personlig relevans. Vad som erbjuds är det som dyker upp i mitt huvud: det kan vara allt från senaste nytt om Premier League till en tanke om grusträningar på Klostergården.

Trivia
Fullständigt namn: Nils Jonas Kristian Carlberg (NJKC)
Familj: Mor, far, bror (plus en bonusmor, bonusbror och bonussyster)
Född: Västerås
Uppvuxen: Stehag
Bor: Eslöv
Utbildning: Samhälle på Bergagymnasiet i Eslöv, Uefa B2 vid Eslövs Fhsk (inklusive SvFF/Uefa utfärdat Diploma), 90 hp i Engelska vid Mah
Jobb: Timanställd lärarvikarie, Fotbollstränare hos Lunds BK (P98), Zoninstruktör vid Skåneboll
Favoritmat: Mexikanskt och husmanskost
Favoritdryck: Mjölk (klarar inte av att gå utan det på morgonen)
Favoritartister: Coldplay, The Killers, Röyksopp, Red Hot Chili Peppers, Phoenix m fl.
Favoritfilmer: The Dark Knight, The Return of the King, Shawshank Redemption, Snatch, Seven m fl.
Favoritlag: FC Barcelona
Framtidsplan: Lärare/instruktör vid fotbollsgymnasium.
Önskedröm: Bli erkänd som fotbollstränare samt spela fotboll.
Positivt med mig: Hängiven
Negativt med mig: Envis
Just nu: Läser "Idrott och hälsa I" som sidoämne vid Malmö Högskola.

Who am I? Det är svårt att beskriva sig själv, enklast vore att göra som Zlatan och tycka att andra får avgöra men jag får göra som Maradona och förtälja istället. Som spelare är jag anonym men har hunnit med att spela några matcher i div. 3, tyvärr blev jag för skadeförföljd för att kunna satsa vidare. Nu fokuserar jag på att bli kry så att jag kan spela för min moderklubb, vilket vore fantastiskt roligt: hårt arbete krävs och anse mig villig. Genom dessa år har jag dock träffat många inspirerande fotbollspersonligheter och hoppas vistas i en miljö som erbjuder tillfällen för nya intryck.

Som många andra ungdomar var jag osäker på vad jag ville göra efter gymnasiet och vad jag ville jobba med i framtiden. Fotboll var något jag visste (läs trodde) att jag kunde och därför blev det två år på Fotbollstränarlinjen vid Eslövs Folkhögskola. Jag presenterades för en värld av möjligheter och fotboll på sätt som jag aldrig föreställt mig: jag insåg att man som tränare kan påverka det man inte kan som spelare. Nu är jag vid 22 års ålder Uefa B2 utbildad (inklusive avklarat Diploma) och jobbar för Skåneboll som Zoninstruktör. I början av min tränarkarriär var jag självgod (blir fortfarande det lite för ofta enligt andra) men jag anstränger mig för att tona ner det: miljontals vet mer och det gäller att lära sig utav dessa och hitta koncept som fungerar för mig. Samtidigt måste man som ungdomstränare se till grabbarnas bästa, är man seniortränare gäller det att vinna matcher. 

Tränarkarriären genererar inte pengar för tillfället, även om det är beklagligt har det varit bra för mig: somliga jobbar med något de absolut inte trivs med och lägger ner en otrolig mängd energi för att lyckas fotbollsmässigt fast det kanske aldrig händer. En vacker sommardag ett par år tillbaka satt jag på min postcykel och var halvvägs in på min runda. Jag hade tagit mig upp mot ett av de finare kvarteren i Eslöv (ja: det finns såna här också!) och styrt in mot ett av villaområdena. Märkligt nog var denna alldeles alldagliga upplevelse speciell för mig. Här var jag i mina småtöntiga shorts och min ännu töntigare keps med vaga drömmar om att bli Premier League tränare i ett område som beboddes av läkare, journalister, advokater och diverse business(wo)men. För första gången på länge kände jag mig liten och naiv: det krävdes mer av mig för att trivas i framtiden. Sagt och gjort: jag tackade ja till att läsa "Engelska och lärande" vid lärarutbildningen på Malmö högskola och jag har aldrig ångrat det valet. Varje dag lär jag mig något nytt och när jag nu läser "Idrott och hälsa" som sidoämne har mitt sportintresse blivit påtänt (funderar på allvar att se damernas skidskytte i OS: en omöjlighet för några år sedan).

Förhoppningsvis lär ni känna mig ytterligare genom mitt skrivande och att de inlägg som jag publicerar tilltalar er. Kommentarer välkomnas, negativa som positiva. På återseende!

[NJKC]