År 1969 inträffade något som skulle komma att påverka hundratusentals mäns och pojkars liv i de skandinaviska länderna. Det året startade direktsändningar från den engelska ligafotbollen, i Sverige under programrubriken Tipsextra, i Norge Tippekampen (det sändes även i Danmark), båda namnen kopplade till fotbollens största sponsorer, dåvarande Tipstjänst (idag Svenska spel) respektive Norsk Tipping. Nu blev det möjligt att se en ligamatch varje lördagseftermiddag kl. 16–18, vilket skapade nya sociala rutiner, nya kulturella mönster och ett ökat intresse inte bara för engelsk fotboll utan även för tippning. Att se Tipsextra på samma tid och samma kanal varje vecka blev en närmast rituell begivenhet och kom bland annat att markera övergången från vardag till helgdag. Tipsextrasändningarna möjliggjorde också klivet in i en homosocial manlig gemenskap, både framför och bakom tv-skärmen – en imaginär men icke desto mindre verklig gemenskap med såväl de engelska fotbollspelarna (idrottslig dimension) som tv-kommentatorerna (nationell dimension), samt en fysiskt mer påtaglig gemenskap med kamrater och fäder (som det ju handlade om mer än mödrar och systrar) framför tv-apparaten. Tipsextra var en ny typ av följetongs-tv för män, en manlig såpopera och ett slags tidig ”reality-tv” (O’Connor & Boyle 1993).

Jag kommer ihåg hur jag själv spelade på stryktipset under första halvan av 1970-talet, ensam eller med en kamrat (jag är född 1959), som en direkt effekt av Tipsextra; jag slutade tippa när intresset för Tipsextra avtog i övre tonåren. God hjälp i tippningen fick jag av tidningen Aftonbladets ligainformation och systemtips – ett, vill jag minnas, 24-raderssystem som skrevs ut på tre kuponger i enkelrader (alltså utan garderingar), och som garanterade minst elva rätt av tretton möjliga om man i själva systemet (som skrevs ut på en manualrad som inte lämnades in, det skulle bli alldeles för dyrt) prickade rätt på alla matcher; vad jag kommer ihåg bestod själva systemraden av fem säkra, fyra halvgarderingar och fyra helgarderingar, eller något liknande.

De engelska ligamatcherna var den enda utländska fotboll som regelbundet fanns att se på vår allmännyttiga monopol-tv (i Norge en kanal och i Sverige två), så därför blev dess påverkan stor. Många av oss som var unga på 1970-talet tog sålunda intryck av fotbollshjältarna, rollmodellerna och – i vissa fall – stilikonerna i den engelska fotbollsligan. Idag har vi klivit in i medelåldern samtidigt som tv-sänd, internationell fotboll blivit vardagsmat och i hög grad förlorat sin rituella dimension, något som gjort att dåtidens tv-fotboll och allt som omgärdade den kommit att förlänas ett skimmer av nostalgi: fotboll på tv och tiden i övrigt var – eller känns idag som – enklare, tydligare och mer överblickbar, samtidigt som det fanns något exklusivt och nästan exotiskt i den engelska fotboll vi plötsligt kunde ta del av via televisionsmediet. Möjligtvis var det också så att 1970-talets spelare var – eller tilläts vara – mer originella, till sätt och utseende, än vad dagens stjärnor är. Visst finns det originella spelare idag också, men inte sällan känns originaliteten – exempelvis i form av en färgad och tokroligt friserad kalufs – som en noga planerad gimmick i marknadsföringssyfte, alltså som ’originalitet’, som konstlad.

Någonting tycks det i alla fall vara som skiljer monopol-tv-tidens fotbollsstjärnor från fotbollsstjärnorna i dagens flerkanalssamhälle. Detta kommer till uttryck i två nostalgiska böcker om de fotbollsspelare vi lärde känna via tipsmatcherna på tv. I båda böckerna är författarna på jakt efter en svunnen tid, efter något slags äkthet och autenticitet i den dåtida fotbollskulturen. Måhända är det signifikativt att båda böckerna har ordet ”dröm” i titeln, som drömde man om det förflutna och dess fotbollsmän, dess maskulina ideal och dess maskulina frihet från dagen mediekonsulter, stylister, hårkräm och diamantförsedda öronsmycken.

År 1994 gav sport-, pop- och nöjesjournalisten Petter Karlsson ut boken Drömelvan, med underrubriken Det spelades bättre boll på Charlie Georges tid – en parafras på ironiska töntpunkarna Torssons vid det här laget klassiska fotbollslåt ”Det spelades bättre boll (på Gunnar Nordahls tid)” (1980). För två år sedan, 2004, kom boken ut i ny upplaga. Förutom att man här lär sig en hel del om nutida fotbollshistoria gör Karlsson även kopplingar till filosofins och den moderna skönlitteraturens värld. En jämförelse med Nick Hornbys bekännelseskrift om sitt liv som hängiven fotbollssupporter, Fever Pitch (1992), ligger nära till hands – Karlsson nämner den också själv som en inspirationskälla (s. 15, 217).

Fever Pitch kom att utgöra startskottet för en ny flora av initierad fotbollslitteratur som ofta handlar om – de mestadels manliga – supportrarnas känslor och vardagsliv. Enligt den brittiske mediesportforskaren Garry Whannel (2002, s. 76f) utgör Fever Pitch ett sätt att i fiktionens form lösa spänningen mellan de i det offentliga samtalet framgångsrika feministernas manskritik och den samlade reaktionen mot denna kritik i form av bland annat nya mansmagasin som Loaded (1992) och FHM (For Him Magazine, 1993) – en motreaktion som Whannel gett beteckningen ”den nya grabbigheten” (”the new lad”). Fever Pitch kom å andra sidan också att etablera fotboll (och annan idrott) som motiv inom det litterära fältet och är ett exempel på en tilltagande nedbrytning av gränsen mellan ”hög” och ”låg” kultur på så sätt att fotboll och annan idrott får allt större utrymme och erkännande inom den så kallade finkulturen.

I Drömelvan tecknar Karlsson elva porträtt av sin ungdoms fotbollsidoler, bland annat Pat Jennings, Viv Andersson, Terry Butcher, Alan Hudson, Billy Bremner, Charlie George och Peter Osgood. Hur såg uppväxten och fotbollskarriären ut för dessa spelare, och vad blev det av dem sedan, när de lagt fotbollsskorna på hyllan och lämnat rampljuset? Och framför allt, vad kom de att betyda för den unge Karlsson själv, född 1960? I förordet beskriver Karlsson hur de engelska fotbollsspelarna drabbade honom som elvaåring via tv-mediet, och att han på senare år kommit till insikt om att ”livet börjar just den kvällen. Just där – framför en svartvit tv, strax till höger om en jättelik öppen spis […]. Datumet har jag burit med mig genom hela livet: 8 maj 1971. […] Ögonblicket då jag drabbades. Förförs. Förstörs. Vad ni vill.” (s. 10) Vad som hände var att den unge Petter Karlsson såg den långhårige, hippieliknande Charlie George göra det avgörande målet i förlängningen av cupfinalen det året. Charlie George – bohemen och artisten, som Karlsson kallar honom:

Grabben som klev in från gatan i de skitiga förortskvarteren i Norra London, putsade skor åt stjärnorna, lät håret växa och nu spelar på topp, bredvid radarparet Kennedy-Radford, med nummer elva på ryggen. Han är 20 år gammal. […] Själv minns jag inte mer än att denna spark är ett av de mest bildsköna ögonblicken i mitt liv. Isdans, backhoppning, 30-meterskast i korgar av långbenta giraffer med skor som livbåtar… jag har ärligt talat aldrig förstått dess tjusning. […] Det här är något helt annat. En rörelse av total harmoni. En prestation så ypperlig och ändå utförd med sådan självklarhet och nonchalans. En spark som plötsligt förlöser en hel läktarsektion, som faller i varandras armar, vrålar och sjunger. En zenbuddist skulle tala om det som en helig handling. En ultimat rörelse, fylld av livskraft och kvalitet. Jag säger att det var mer än så. Att en vristspark en halvmeter innanför motståndarens högra stolpe ibland har kraft att förändra en människas liv. (s. 11f)

Vad Karlsson här åskådliggör är tv-sportens betydelse som socialisationsagent och befrämjare av extatisk, manlig gemenskap, men också tv-fotboll som konst och estetisk upplevelse. Att ta del av fotboll och annan sport på tv är någonting kvalitativt annorlunda än att uppleva det på läktarplats – inte bättre eller sämre i normativ bemärkelse eftersom läktarperspektivet har sina unika upplevelsedimensioner – genom att man kommer händelserna mycket närmare och eftersom tv-kamerorna tillsammans med bildredigeringen och kommentatorernas utläggningar erbjuder personcentrering och skapar sin egen speciella narration och dramaturgi. Som vuxen kan Karlsson återuppleva händelsen via Arsenal 1886–1986. The Official Centenary Video of Arsenal Football Club, med BBC:s kommentatorröst från nämnda cupfinal.

Charlie George hade alltså gått från pojke till man och från fattigdom till berömmelse, dessutom var han snygg och tuff, hade pondus och integritet – Karlsson talar om ”[r]ockstjärnehåret och rebellblicken” (s. 13). Så vem kunde utgöra en mer lockande förebild åt en fotbollsintresserad 11-åring, vid sidan av rockvärldens stjärnor? Charlie George blir även ett tecken på att fotbollens och rockmusikens kulturer under 1970-talet började smälta samman, i hägnet av George Best, som bland annat kallades för ”den femte Beatlen”.

Att Sveriges ledande sportkrönikör sedan femton år tillbaka, Mats Olsson (på tidningen Expressen), citeras på omslaget till Drömelvan (”Vilken lysande idé. Ta ut en Tipsextra-elva och träffa de gamla hjältarna idag”) är bara logiskt eftersom sportjournalister i huvudsak är krönikeberättare om manliga – och när det kommer till prestigefulla nationella sammanhang även kvinnliga – idrottares hjältemodiga bedrifter. Drömelvan handlar i grund och botten om ett maskulint tillblivandeprojekt med tidlösa, arketypiska dimensioner, men uppklädd i nutida kulturskrud. Detta framkommer på olika sätt.

Bland annat riktar Karlsson ett tack till den rakt igenom mytiske – det vill säga fiktive men på en psykologisk djupnivå högst reelle – figuren Benny Guldfot i serietidningen Buster för ”drömmarna som aldrig dör” (s. 6). I sportjournalistiken är sagobeteckningen ofta förekommande – vi får ofta läsa ”sagan” om den och den som vunnit ett stort mästerskap och vars liv och karriär vevas upp på sportsidorna – och Petter Karlssons bok är en variant av detta. Arbetargrabben Emlyn Hughes lyckade karriärer både på fotbollsplanen och i yrkeslivet efter fotbollsåren liknas exempelvis vid en ”underbar fotbollssaga” (s. 78). Som i mer traditionella sagor och äventyr är det också en rakt igenom manlig och heroisk värld som skildras i Drömelvan. Det är därför bara följdenligt att boken innehåller serieteckningar med bedrifter av de spelare som Karlsson berättar om.

Karlsson har glimten i ögat, det hela är skrivet med en stor dos självdistans, men sportjournalistikens tungt maskulina krigsmetaforer finns ändå där och genomsyrar kampbeskrivningarna: ”Vristskotten som borrade sig genom luftlagren och föll som tunga scudmissiler intill stolprötterna” (s. 13), ”Trots att England aldrig gick till VM i USA, finns här en målmedvetenhet och en kampvilja man inte sett maken till sen gamle Churchills dagar” (s. 16), ”Det levande JAS-planet Peter Schmeichel” (s. 24) etc. (se Crolley & Hand 2002 för en studie av bland annat krigsliknelserna i sportjournalistik runt om i Europa, och Dahlén 2004 om tv-sportens manbarhetsformel).

I enlighet med såväl den klassiska hjältekrönikan som den moderna sportjournalistiken idealiseras också Hjältens förmåga att stå emot smärta och beredvillighet att offra sin egen hälsa och – i förlängningen – sitt eget liv för kollektivets (samhällets eller lagets) säkerhet, fortlevnad och välmåga, eller som det heter när Karlsson citerar Terry Butcher, som blev berömd när han en en våt septemberkväll 1989 skadades i en VM-kvalmatch mot Sverige på Råsunda fotbollsstadion utanför Stockholm och fortsatte spela med blodet rinnande nerför ansiktet: ”Doktor Crain, vår läkare, slängde på ett bandage och sydde mig i paus. Han klagade på att skinnet var för tunt och att han bara hann med sju stygn innan andra halvlek drog igång. ’Du behöver minst nio, grabben’, sa han. ’Du måste bytas ut!’ ’Fuck no!’ sa jag, reste mig från britsen och rusade ut med de andra grabbarna.” (s. 54) Karlsson fyller på direkt med ytterligare en krigsliknelse, denna gång hämtad från Fänrik Ståls sägner av Runeberg:

Resten är historia. Regnvåt, omlindad, med blodet rinnande nerför ansiktet, stod Terry Butcher likt en modern [von] Döbeln på Råsundas slagfält och ledde sina trupper, medan stygnen pressades allt längre in mot skallbenet och skjortan förvandlades från snövit till faluröd. Han säger att det aldrig skulle falla honom in att ge upp. Att en kapten för engelska landslaget knappast bryr sig om att hans huvud blöder, när nationens ära står på spel. (s. 54f)

Butcher är med andra ord ingen vekling, eller som han själv säger: ”Ont? Äsch, smärtan var väl inget.” (s. 55) En annan kämpe av mått var Billy Bremner, som enligt Karlsson spelade en halv säsong med inflammerad blindtarm och en match med brutet ben (s. 128) (se Jonsson 2004 för en studie av sportjournalistikens idealisering av smärtförträngning).

Vi får oss emellertid inte bara serverade mytiska berättelser om individuella hjältar. Karlsson kopplar också på stereotypen om engelska landslagsspelare – The English Lions – vilka kanske inte alltid är så taktiskt och tekniskt sofistikerade men som aldrig ger upp utan undantagslöst kämpar som djur till the bitter end. I enlighet med detta bruk av nationella stereotyper ställer Karlsson upp den ”tyska lagmaskinen” som själlös kontrast till de föregivet själfulla engelska spelarna (s. 105) (om sportjournalistikens nationella stereotypier, se Blain m.fl. 1993, Crolley & Hand 2002, Flekke 2003, van Veen 2003).

Liksom Nick Hornby förmår Karlsson alltså göra kopplingar mellan fotbollens värld och den egna vardagsverkligheten, eller rättare sagt de drömmar som vävs i vardagen utifrån det stoff och de symboler som tillhandhålls av olika medier, som då han skriver att Terry Butcher, underförstått på ett djupare plan, är ”den storebror vi alla önskade oss. En lugn, trygg, snäll bjässe som kunde försvara oss mot skolans flåbusar, stå upp mot en korkad överhet och sen, liksom av bara farten, slå en straff i krysset så nätet stod som en gäddryssja.” (s. 65)

Under rubriken ”Tio år av bordeller och Bosman” skriver Karlsson i ett efterord till den andra utgåvan om hur annorlunda dagens fotbollsvärld ser ut, efter framväxten av kabel- och satellit-tv, avreglering av tv-marknaden och Bosmandomen 1995 som skapade fri rörlighet för fotbollsspelare i de europeiska länderna: ”Charlie George, Alan Hudson, Peter Osgood, Billy Bremner… alla hade de sin storhetstid innan lönekarusellen började skena i 80-talets gryning. Det fanns inga reklamkontrakt med Hugo Boss, inget Canal plus, inget Bosmanfall. Ingen chans till ett miljardkontrakt med Real Madrid.” (s. 210) Som nutida, negativ kontrast till detta fotbollens paradisiska Eden lyfts David Beckham fram: ”Beckham är inte längre en fotbollsspelare. Han är ett varumärke, ett enmansföretag, en global miniindustri. Någon räknade ut att han drar in en miljon om dagen på alla sina kontrakt.” (s. 211)

Märkligt nog menar Karlsson dock att den gamla modellen fungerade ännu 1994, ett decennium efter de påbörjade förändringarna och ett par år efter införandet av penningstinna tv- och sponsorprodukten Premier League 1992: ”1994 var det fortfarande offsidefällor, brittisk bulldogmentalitet, George Graham och ’1–0 to the Arsenal’ som gällde.” (s. 214) Samtidigt framhåller Karlsson det positiva i många förändringar: ”Premier League har aldrig varit bättre, mer konkurrenskraftig. Rasismen är kväst, spelsystemen uppluckrade, tv-sändningarna bättre, de snygga målen betydligt fler. Anno 2004 spelas det onekligen bättre fotboll än på Charlie Georges tid – där har ’Drömelvans’ titel blivit föråldrad.” (s. 216) Det hela är tvetydigt, således; utvecklingen är på både gott och ont. Enligt Karlsson är det heller inte oproblematiskt att medelklassen och de intellektuella (inklusive författare som Ernst Brunner) tagit över i den offentliga debatten om fotboll: ”Aldrig har så många haft så mycket att säga om fotboll.” (s. 215)

Idag är dock begrepp som ”Tipsextra” och ”engelska ligan” borta, framhåller Karlsson med sorg i hjärtat – istället har vi fått ”matchtröjor med jättelika företagslogotyper, roterande reklamskyltar, supertronicskärmar, fjärdedomare med skyltar som visar stopptiden (se där ännu ett nytt ord!) och något som kallas ’championship’ som inte alls är något championship utan det vi en gång rätt och slätt kallade ’division två’” (s. 214).

Först som sist var, enligt Karlsson, det mesta mycket enklare och ärligare förr, på den okonstlade och osminkade gamla tiden, ty när ”tv-bolag och ryska oljekungar på allvar började pumpa in miljarder i sporten förändrades allt” (s. 213). År 1988 sändes den  första matchen via satellit från det vi idag kallar Premier League och Karlsson menar att det bara är en tidsfråga ”innan jag kan prenumerera på just mitt lags samtliga matcher och se dem i stort sett var som helst på jordklotet. Målrapporter via min mobiltelefon existerar redan. Det har uppstått nya kameravinklar, nya redigeringstekniker, nya spelformer, till och med nya frisyrer. Allt handlar om att se och synas.” (s. 215) Ja, allt handlar idag om att se och synas, om exponering – exponering av logotyper, av varumärken, av sponsorskyltar, tv-bolag, individuella stjärnor med mera. Karlsson menar att allt detta i objektiv mening säger något inte bara om fotbollen i social och politisk bemärkelse utan också om den värld vi lever i, att fotbollen ”tydligt återspeglar 90-talets börsklippsmentalitet, narcissism, teknikrevolution, klassklyftor, globalisering” (s. 218).

Lika mycket säger dock Karlssons subjektiva perspektiv och personliga hållning om en 45-årig vit västerländsk mans nostalgiska förhållande till ett av tv-mediet och det egna minnet konstruerat, mytiskt och närmast förkapitalistiskt fotbollslandskap med ädla hjältar och riktiga män som kunde dricka lika hårt och erövra kvinnor lika framgångsrikt och bekymmerslöst som de spelade fotboll. Nu, däremot, är allting kontrollerat in i minsta detalj – ”Det känns som om till och med målgesterna är inrepeterade, med den personlige agenten som främste konsult” (s. 213) – medan det på den gamla och föregivet goda tiden fanns utrymme för individualism, egensinnighet och upproriskt beteende: ”Alan Hudson, barndomsidol och pojkrumshjälte, hade än en gång klivit utanför de kritade linjerna, gett långfingret åt det fina folket på östra sittplats och gjort precis vad som föll honom in.” (s. 209) Nu påvisar Karlsson förvisso också vissa negativa sidor av de gamla hjältarnas fotbollsliv, som ekonomisk utsugning, bristande lojalitet från ägarnas sida, få möjligheter till kvalificerad läkarhjälp vid skador och förslitningar etc., men faktum kvarstår att fotbollen på 1970-talet till övervägande del idealiseras i Drömelvan. Detta kan jämföras med Garry Whannels (2003) analys av dödsrunorna om 1950-talets fotbollshjälte, Stanley Matthews, där skribenterna tar tillfället i akt att demonisera nutida, glamourösa fotbollsstjärnor som David Beckham och idealisera dåtidens föregivet lojala och karaktärsfasta spelare, deras hårda och knappa livsvillkor och den närhet som då fanns mellan spelarna och lokalmiljön (se även Whannel 2000 och 2002).

Ännu en variant på självbiografiskt hållen minnesbok av män om barndomens fotbollshjältar är norska Drømmen om England, av Lars Backe Madsen, född 1968, och Jens M. Johansson, född 1971. Drømmen om England blev marknadsförd på tv3 i förbindelse med samtliga Champions League-matcher hösten 2005 (Propaganda 22/11 2005). På skyddsomslaget kan man läsa att Madsen & Johansson förvisso ”har vunnit priser sammen for sin maktkritiske journalistikk i Dagens Næringsliv”, men att denna bok handlar om ”det de virkelig er opptatt av”. Liksom Petter Karlssons bok är detta en frukt av tv-sändningarna av engelska ligamatcher. I ett tackord på bokens sista sida (236) skriver författarna: ”Till slutt vil vi takke Norsk Rikskringkasting, som bestemte seg for å vise tippekampen på fjernsyn. Og til våre foreldre som lot oss få se på.”

Drømmen om England tar sin utgångspunkt i en koffert full av idolkort på engelska fotbollspelare från säsongen 1971/72 till 1982/83, närmare bestämt 1364 stycken. Madsen & Johansson gör en kulturhistorisk resa i deras fotspår, söker upp miljöer och människor som kan berätta mer om de gamla hjältarna. Cirka 60 av dessa kort brukas som illustrationer i boken. Här är spelarporträtten fler och kortare jämfört med Karlssons bok, ej heller lika systematiskt ordnade utan inlagda som det passar berättelsens – resans – framåtskridande. Syftet är dock detsamma i denna bok, att skildra en epok och dess män som format författarnas uppväxt och syn på sig själva och sitt kön.

Även i Drømmen om England flödar nostalgin och anekdoterna, men upplägget skiljer sig på många sätt från Petter Karlssons bok. Drømmen om England har mer karaktären av ett slags pilgrimsresa eller improviserad ”roadmovie”, där de två kamraterna ger sig ut på en resa till det fotbollsrike de hört och läst så mycket om. Det blir på samma gång en fotbollshistorisk bildningsresa och ett utforskande av ett självbiografiskt landskap.

Hos Madsen & Johansson ramas berättelsen också in av en vidare historisk exposé, som tar sin början vid den moderna fotbollens födelse kring mitten av 1800-talet. Vi får här veta att den organiserade fotbollen infördes på de brittiska öarna under den kyska viktorianska tiden, i syfte att få

gutter til ikke å tenke på ’pleasures of the flesh’, eller kjødets lyster. Mannlig seksualitet ble sett på som et vilt dyr som måtte temmes. Det verste av alt var onani. Guttene skulle slites ut ved å spille fotball på tunge, gjørmete baner slik at de ikke var i stand til å tenke på – og i hvert fall ikke gjennomføre – slik vederstyggelighet. Den eneste tenkelige form for sensualitet som var tillatt, var den røffe fysiske kontakten på banen, eksempelvis en tofotstakling i ankelhøyde. Golf og tennis ble vurdert som en upassende syssel for unge gutter, rett og slett fordi ingen av sportene var tilstrekkelig smertefulle. (s. 22) 

Engelsk fotboll har alltså sina rötter i den viktorianska överklassen, som med hjälp av präster och skollärare spred den till de lägre klasserna ”for å fjerne de skitne, ødeleggende tankene de mente preget arbeiderklassen” (s. 23). Sedan tog dock arbetarklassen över och formade fotbollen och dess läktarkultur som vi känner den i dag, med ”sanger, kamprop og ritualer”, vilket skedde då det efter många års politisk kamp infördes arbetsfria lördagseftermiddagar, vilka kunde utnyttjas till att gå på fotboll (s. 120).

Givetvis var orsakerna till fotbollens upprinnelse och utbredning mer komplicerade än så, men genom att lyfta fram just den sexualfientliga eller lustuppskjutande aspekten, dessutom i så pass tillspetsad form, kan Madsen & Johansson retoriskt knyta ihop utvecklingen före och efter det heliga 1970-talet. Vad som händer under 1980-talet är nämligen att fotbollen ”sexualiseras” på ett för Madsen & Johansson förkastligt sätt. Resultatet är att spelarna blivit mer modefixerade och fåfänga, något som i förlängningen hotar den klassiska, hårda engelska fotbollsmanligheten.

Som ett exempel på det förfall som bidragit till sexualiseringen av engelsk fotboll nämns en import från kontinenten, den skönlockige Ruud Gullit, till den gamla gruv- och industristaden Newcastle: ”’Sexy football’ ble forsøkt introdusert på de britiske øyer på slutten av forrige årtusen da den forhenværende nederlandske stjernespilleren Ruud Gullit skulle trene Newcastle United.” (s. 21, 121) Detta kopplas sedan till en jämförelse mellan Storbritannien och latinska länder som Brasilien, Spanien och Italien, som påstås vara alltför upptagna av skönhet både på och utanför fotbollsplanen: ”Vi som foretrekker den engelske varianten av spillet, har for lengst skjønt at fotballens estetikk er noe ganske annet og mye røffere. Fotballspillere trenger for eksempel ikke ha symmetrisk ansikt. Eller tenner. Eller hår.” (s. 170) Italienarna har förvisso förstått och tagit till sig en del av denna enkla, osofistikerade estetik, eftersom ”italienske fotballkamper ofte preges av tøffe dueller og hardt arbeid, akkurat som på de brittiske øyer”. Dessutom är de ”taktiskt skolerte, og gode på å bryte ned spillet til motstanderne”. Problemet är att 

italienske fotballsspillere [ikke] ser ut som fotballsspillere. Ikke lukter de som en god, svett fotballspiller heller. Selv vi som bare ser dem i tv-sendte kamper, kjenner duften av badevann når affekterte italienerne entrer banen. Hårlokker. Dådyrøyne. Solbrun. Nybarbert. Såpe. De ser ut som undertrykte undertøysmodeller med silkepyntet morsbånd på leting etter Vespaen de lånte bort til ettermiddagskjæresten foran Fontana di Trevi. I bunn og grunn er det slik alle italienske menn ser ut.” (s. 171)

Nej, det uppstyltade och tillgjorda italienska mansidealet är inte något som går ihop med en äkta fotbollskultur, det vill säga den brittiska. Ty även om spark mot benen tidigt förbjöds skulle engelsk fotboll vara ”smertfullt, røft og mandig. De første fotballsparkerne var hardbarkede menn med løvehjerte som løp och sparket en tung lærkule iført tjukke, ankelhøye støvler på et gjørmete jorde. Det viktorianske aristokratiet foretrakk tæl og styrke framfør sensualitet og kreativitet. Gutter skulle jo bli menn.” (s. 23f) I citatet ovan kan man även notera en av flera nationella stereotyper som förekommer i boken, den att engelsmän mer än andra är hårdbarkade kämpar utrustade med ’lejonhjärtan’ – ”menn med løvehjerte”. När författarna sedan talar om det under efterkrigstiden så framgångsrika tyska fotbollslandslaget får vi veta att tyskarna kontrollerar en match genom att spela ”kalkulert, planlagt, disiplinert, organisert, kraftfullt” (s. 210f) – som om engelsmän och andra framgångsrika landslag, exempelvis Brasilien, inte skulle spela ”kalkulert, planlagt, disiplinert, organisert, kraftfullt”. Här tas således sportjournalistikens benägenhet att på krigshistoriska och geopolitiska grunder likna tysk fotboll vid militär disciplin och maskinmässig effektivitet som intäkt för att skapa en klar kontrast till den föregivet känslobetonade och viljestyrda brittiska fotbollen.

Att mansidealet inom den tidiga engelska fotbollen enligt Madsen & Johansson levde vidare i engelsk fotboll åtminstone fram till 1970-talet framkommer i deras beskrivning av spelarna, som ofta får karaktären av maskulina stereotyper: ”David Sadler, den råstarke centre halfven fra 1968” (något som upprepas på s. 99, 126 och 135); ”Stuart Pearson, den lille kruttønna på 79,4 kilo som scoret flere avgjørende mål for Manchester United i årene 1974 til 1979.” (s. 104); David Fairclough från Liverpool, ”den tøffeste forsvarsspilleren” som Martin Buchan, lagkapten i Manchester United mot slutet av 1970-talet och ”en av de kuleste og stiligste forsvarene på de brittiske øyer”, någonsin hade mött (s. 131). Om Luther Blissett i Watford, ”regnet som en de mest fryktede i engelsk fotball tidlig på 1980-tallet”, heter det att han var så fruktad ”at det italienske storlaget AC Milan ble fristet og kjøpte ham for en million pund i 1983”, en övergång som inte blev så lyckad: ”Stakkars Luther. Ved siden av en nybadet italiener med hårlokker og grasiøs gange, slik undertøysmodeller gjerne har, ble han ingen helt for milaneserne.” (s. 177) Kevin Keegan å sin sida var ”en av de største legendene i engelsk fotball noen gang, till tross for att han en gang stilte opp i en reklamefilm for Brut Aftershave” (s. 72). Här cementeras en måhända generationsbestämd uppfattning att riktiga fotbollskämpar inte (som exempelvis Beckham och många andra av dagens kommersiellt överlastade fotbollsstjärnor) är fåfånga och fjolliga utan bejakar sin naturgivna och, underförstått, heterosexuella maskulinitet.

Nu är inte Madsen & Johansson mer enögda än att de också framhåller homofobin inom engelsk fotbollskultur, med rötter i den viktorianska tidens militarism (s. 62), samt berättar om det upprörande levnadsödet för Justin Fashanu, född 1962 och den förste engelska fotbollspelare att komma ut som homosexuell, därtill tvingad och plågad av tränaren i Nottingham Forest, Brian Clough. Det slutade med att Fashanu hängde sig 1998 (s. 154f). Liksom Petter Karlsson är Madsen & Johansson dock snar till att glorifiera hårda män – underförstått riktiga män – som inte gnäller och som kan tåla smärta, exempelvis ”jernmannen Tommy Smith” som inte bar vantar ”bare fordi snøen falt over tippekampen”; eller som då man hänvisar till Elvis Costello, ”som en gang beklaget seg over den nye generasjonen spillere som ba om å bli byttet ut bare på grunn av en liten korsbåndsskade når det fortsatt var en halvtime igjen av kampen. For heavens sake, […] Gerry Byrne spilte 117 minutter i en finalekamp i 1965 med brukket kragebein – og han hadde til og med en målgivende pasning!” (s. 63)

Gemensamt för Drömelvan och Drømmen om England är alltså inte bara upptagenheten vid engelsk fotboll på 1970-talet utan även – som hos Nick Hornby – det starka intresset för rockmusik. Exempelvis går gruppen Thin Lizzy igen i båda böckerna. Petter Karlsson påpekar (på s. 219) att Queens Park Rangers-spelaren Stan Bowles var kompis med frontfiguren i Thin Lizzy, den till följd av hårt leverne tidigt bortgångne Phil Lynott, och att det är ”Bowles polare som kommer ut ur finkan” i klassiska Thin Lizzy-låten ’The boys are back in town’ på albumet Jailbreak från 1976. Karlsson nedlåter sig emellertid inte till att nämna att det är just Thin Lizzy det handlar om utan förutsätter att hans läsekrets och generationskamrater känner till så pass elementära popkulturella fakta. Hos Madsen & Johansson får vi veta att det på vägen hem till George Best fanns ett vägkryss, där man måste ta till höger för att komma hem till Best. Körde man istället rakt fram hamnade man hos Phyllis Lynott, Phils mor. Där var det alltid fest och därför beordrade Best alltid kompisen som körde hans bil att köra rakt fram (s. 139).

Poängen är att fotbollen och rockmusiken blir de två huvudområden genom vilket en ideal, gatusmart manlighet och ytterst en livshållning kommer till uttryck. Madsen & Johansson förhåller sig exempelvis vördsamt till allt som har med The Kinks och bröderna Ray och Dave Davies att göra. Det kan låta så här:

Opprømt over vårt besøk i United Kinkdom [sic] søkte vi tilflukt på et hyggelig etablissement ikke langt fra Waterloo Bridge. De burde selvfølgelig spilt ”Waterloo Sunset” med The Kinks, men til gjengjeld hørte vi ”Faron Young” med Prefab Sprout fra høyttalerne. Vi bestilte hver vår Kronenbourg. Det var ganske enkelt en strålende dag. (s. 168)

Sporten och rockens värld kan förefalla vara två åtskilda världar, den ena baserad på skötsamhet och foglighet inför överhet och förordnanden, den andra på uppror och systematiska regelbrott, men det är en konstruktion som mest hör den organiserade idrottsrörelsens ledarparoller till. I själva verket finns det bland fotbollens fotfolk ett intresse för både musik och alkohol, företrädesvis öl, en folklig och maskulin dryck. Sporten och rocken ger tillsammans den bästa av två världar – i sporten som hos rocken finns det tajta manskollektivet (laget/bandet), men medan fotbollen skall vara osentimental och hård kan rockmusiken, som sannerligen också kan vara hård, uttrycka sorg, längtan och melankoli. Samtidigt kan rocken förmedla samma euforiska känslor och energi som fotbollen.

Enligt Madsen & Johansson, som på det stora hela taget har en oklanderlig musiksmak, är det inte bara inom fotbollsporten som något gått förlorat efter 1970-talet. Själva drar de upp en musikhistorisk kvalitetsgräns vid 1979, som de menar var tidernas bästa årgång, med album som Setting Sons av The Jam, The Specials av The Specials, London Calling av The Clash, Fear of Music av Talking Heads, Armed Forces av Elvis Costello och, inte minst, The Undertones av The Undertones (med låten ”Teenage Kicks” som var legendariska och epokgörande BBC-dj:en John Peels egen all time favourite). Mitt bland popsmarta singlar som ”Is She Really Going Out With Him?” med Joe Jackson och begåvad serietidningshårdrock i form av ”Highway to Hell” med röjarbandet AC/DC, glömmer Madsen & Johansson heller inte bort fina Phil Spector-pastischen ”They Don’t Know” av och med den så tragiskt omkomna Kirsty MacColl, som innan hon (i december 2000) blev påkörd och dödad av den snabba motorbåten i det som var en badfri zon där i Mexiko lyckades rädda den av sina båda söner som också låg i båtens väg. Givetvis jämför Madsen & Johansson året 1979 med det likaledes fantastiska musikåret 1966 och band som The Beatles, The Kinks, The Who, The Rolling Stones, Bod Dylan, The Beach Boys etc. – ett år som förstås också innefattar Englands seger i fotbolls-VM på hemmaplan.

Ytterligare ett exempel på hur fotbolls- och rockkulturen vävs samman är då Madsen & Johansson knyter ihop musiken och fotbollshändelserna med de bittra, engelska strejkerna 1979, ett år som av FN var utnämnt till det internationella barnaåret men som även såg den ärkereaktionära Margaret Thatcher komma till makten och ”Sex Pistols-rebellen” Sid Vicious dö till följd av en överdos heroin (s. 73f). I högre grad än Karlsson knyter Madsen & Johansson också an till annan populärkultur, exempelvis Hollywood-film. Det överordnade syftet är att frammana de rätta tidsstämningarna men också att berätta om vad som gjort dem, Madsen & Johansson, till de de är och vad som verkligen betytt något i deras liv. I huvudsak är det alltså fotboll, rock och smart populärkultur.

Avslutningsvis understryker Madsen & Johansson, liksom Petter Karlsson, hur mycket de engelska ligaspelarna kom att forma en generation unga män: ”En halv generation guttunger fra 1970-talet blev fotballfrelst takket være Kevin Keegan.” Ehuru ett påstående utan några vetenskapliga belägg kan jag för egen del verifiera detta. Förvisso var jag fotbollsintresserad långt innan Keegan dök upp på banan men jag minns när Liverpool besökte min hemstad Sundsvall kring 1973, tror jag det var, och vi hade fått fribiljetter i skolan för att se dem spela mot GIF Sundsvall (eller om det var en konstellation med spelare från både GIF och IFK Sundsvall). Kevin Keegan var då ung och ganska ny i laget – han debuterade för Liverpool 1971 mot Nottingham Forest – och jag kan inte minnas att jag kände till honom. I Sundsvallsmatchen var emellertid den kortväxte men blixtsnabbe och kraftfulle – just det – kruttunnan Keegan helt dominerande och gjorde tre av målen i Liverpools 5–0-seger. Ett av målen sköt han från mittlinjen så att bollen fastnade i klykan uppe i krysset. Jag satt på läktaren precis ovanför Keegan när han drog på skottet och jag såg därför hela förloppet. Jag hade aldrig sett något liknande och kunde inte förstå varifrån han fick sin enorma kraft i fötterna.

Som spelare ägde Keegan alltså Kraften. Det var det många spelare som gjorde på det magiska 1970-talet, skall man tro Drömelvan och Drømmen om England – och det vill man gärna göra om man var med som ung tv-tittare på den tiden.