Languages on this page:

När Fred Coalters A Wider Social Role for Sport: Who’s Keeping the Score? (Routledge) första gången publicerades i november 2007 gick den oss totalt förbi. Kanske var det för att att denne redaktör hade möjligheten att lyssna på, och låta sig imponeras av, en keynote-föreläsning av Coalter häromåret som skärpte uppmärksamheten när en andra tryckning annonserades 2010, så att ett recensionsexemplar sent omsider beställdes. Fred Coalter är professor i Sports Policy vid University of Stirling, med en gedigen forskningsbakgrund i den brittiska fritidsindustrin, speciellt i idrottsrelaterade sammanhang. Hans forskargärning handlar både om idrottsutveckling och idrott för utveckling, hemma och i tredje världen – den förmodade sociala nyttan av idrott, effektiviteten och ändamålsenligheten hos olika organisationer för idrott och utveckling och deras program. I A Wider Role for Sport är det Storbritannien som är i fokus, och det Coalter är intresserad av är frågan om vad idrotten och dess organisationer kan tillföra samhället utöver det rent idrottsliga, och hur man mäter och värderar resultaten av idrottsliga interventioner i samhället. Mats Franzén har läst Coalters bok för forumets räkning, och han konstaterar att det är en angelägen text, inte minst i ljuset av att idrotten i de nordiska länderna faktiskt tilldelats en vidare roll än att ”bara” underhålla, och förmodas leverera andra resultat är de man läser om på sportsidorna.

Om idrottens roll i samhället

Mats Franzén
Institutet för bostads- och urbanforskning, Uppsala universitet



Fred Coalter
A Wider Social Role for Sport: Who’s Keeping the Score?
206 sidor, hft.
Abingdon, Oxon: Routledge 2010
ISBN 978-0-415-36350-1

Vore sportens mening och betydelse begränsad till dess mål och värde – att vinna – hade den med all säkerhet en långt mer marginell plats i samhället än den nu har. Förväntningarna på sporten är emellertid stora – också utanför sportens egen värld. I skolan skall den fostra hälsomedvetna medborgare och utanför lära ungdomar självrespekt och hålla dem borta från brottets bana. Därtill skall sporten hjälpa utsatta orter att bli ’satta på karten’ och förhoppningsvis vända en dålig utveckling till sin motsats. Förväntningarna är nu inte slut med detta, men sammantaget leder de över till frågan: låter sig förväntningarna på sporten infrias?

Frågan är central i Fred Coulters bok A wider role for sport. De förväntningar som han mer konkret tar sig an speglar sammanhanget som han skriver i: skilda försök att i Storbritannien ta sporten till hjälp för att ’lösa’ olika sociala och ekonomiska problem, som att utveckla det sociala kaptalet lokalt och därmed medborgarna, engagera skoltrötta elever för studierna, återföra kriminella till samhället såväl som förebygga kriminalitet, eller främja goda hälsovanor liksom nedgångna stadsdelars och städers utveckling.

Även om han tar sig an och förvånansvärt noggrant granskar en rad olika undersökningar som gjorts för att svara på sådana policy-relevanta frågor, är en annan fråga än mer central för Coulter: Who’s keeping the score? Vem som har resultatet är nu ingen oskyldig fråga, utan för oss till viktiga men alltför sällan diskuterade metodologiska frågor – forskningsfältet uppvisar nämligen få robusta resultat, men desto fler som är mer eller mindre motsägelsefulla. Vem som har, eller äger, resultat är samtidigt också en politisk fråga i ett samhälle där new public management brer ut sig och kraven på evidensbaserad kunskap växer.

Särskilt det senare är något som Coulter diskuterar ingående. Och det är en angelägen diskussion så snart som vi är intresserade av sport inte bara för dess egen skull. Något slags rationalitet hos de policy-teorier vi åberopar blir då önskvärd. Men som Coulter med eftertryck demonstrerar så vet vi förvånansvärt litet härvidlag. Denna kunskapsbrist, som består av såväl rena kunskapsluckor som en uppsjö av motstridiga resultat, är inget att sträva efter, om jag läser Coulter rätt, utan något som vi måste komma till rätta med. Den enkla lösningen här, att helt enkelt avvisa kravet på evidensbasering, exempelvis för att det skulle vara positivistiskt, finner Coulter inte ens värt att diskutera. Skälet till det är nog att det helt enkelt vore att prisge evidenbaseringsfrågan just till den positivistiska forskningen. De motstridiga resultaten är för övrigt till stor del ett bidrag från just den forskningen.

Coulter är alltså ingen motståndare till evidensbasering, men däremot till den naiva vetenskapstro som blandar samman robusta med från kontext till kontext entydiga resultat.
Här tar Coulter ett betydande stöd i Pawson som utvecklat ett program för evidenbaserad forskning grundad i den kritiska realismen. Därmed kastar han inte ut barnet, de kvantitativa metoderna, med badvattnet, utan jämställer dem snarare med kvalitativa metoder, allt baserat på en dynamisk, relationell ontologi, som förordar ett processperspektiv på den sociala verkligheten. Poängen med ett sådant perspektiv ligger mycket i det slags kunskap som policyteorierna bygger på, eller borde bygga på. Om sporten kan användas till att förebygga brott eller befrämja enskilda medborgares hälsosamma leverne, så handlar det om en förändring av människors vanor genom sportens intervention, det vill säga mellankommande, i befintliga sociala relationer och den eventuella förändringen genom den. Ett dynamiskt perspektiv som inbegriper själva interventionen som en del av forskningsobjektet är alltså nödvändigt för att greppa vad det hela handlar om, enligt Coulter.

Men inte nog med det, för att komma åt mängden av motstridiga resultat, räcker det inte med att betrakta vad det handlar om som en ’black box’ mellan ett utfall och ett urval så kallade bakgrundvariabler, även om man väljer att kontrollera för deras inbördes effekter. Nej, för att förstå också till synes motstridiga utfall gäller det, menar Coulter, att på en ’middle range’-nivå specificera de mekanismer som är i spel. Om detta låter abstrakt, kan det kanske sammanfattas i det enkla påpekandet att det inte handlar om att se och undersöka det program som interventionen utgör (som vore det ett experiment), utan mer att utforska det sammanhang som det ingriper i samt vad som då händer – ett vidare fokus med andra ord. Kort sagt: se mekanismerna, inte programmen!

Coulter är alltså ingen motståndare till evidensbasering, men däremot till den naiva vetenskapstro som blandar samman robusta med från kontext till kontext entydiga resultat. Att omsätta kunskap i praktisk handling kan, menar han, inte ske mekaniskt, rent instrumentellt, utan det kräver omtanke, eller snarare eftertanke. Det betyder att åtminstone två saker blir särdeles viktiga för en framgångsrik policyimplementering. För det första gäller det att inse att forskningens resultat inte kan omsättas mekaniskt i praktiken, utan att omsättningen just måste begrundas, vilket pekar mot vikten av kommunikation mellan forskare och de som har att förverkliga den aktuella policyn. Hur det ska ordnas går inte Coulter in på, men här väntar rimligen en rad intressanta erfarenheter på att bli gjorda. För det andra gäller det sammanfattningen av vad vi faktiskt vet, Pawsons realistiska syntes, där just mekanismerna på ’middle-range’-nivå ges en nyckelroll. Så kan en konfigurationell ansats utformas, det vill säga en relationell ansats av processkaraktär.

Utan att närmare ha gått in på Coulters ofta goda genomgångar av främst den anglo-amerikanska forskningens resultat – en nyttig men bitvis långrandig läsning – vill jag framhålla att det är en angelägen bok som han gett oss. Evidensbasering står för dörren på allt fler områden som stöds ekonomiskt av det allmänna. För sportens del i Sverige kan vi konstatera att Idrottsutredningen häromåret var inne på saken, och den kan lika gärna bli aktuell indirekt via något hälsoprogram som direkt genom den statliga idrottspolitiken. Vem som då håller måttet är frågan.


© Mats Franzén 2011.



Hitta bästa pris på boken hos Prispallen.se

Kjøp boken fra Capris.no
Sammenlign priser på bogen hos Pensum.dk
Buy this book from Amazon.co.uk
Buy this book from Amazon.com

www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann