Jim Thorpe – All American:
Den första internationella friidrottstjärnan


Peter Dahlén
Institutt for informasjons- och medievitenskap, Universitetet i Bergen


Instundande år, 2012, kommer mycket i Stockholm att röra sig kring 100-årsjubiléet av de olympiska spelen i staden 1912. Två böcker om spelen är också under utgivning, dels en stor historik av journalisten Åke Jönsson med titeln Vägledning till Solskensolympiaden, dels en antologi, Stockholmsolympiaden 1912: tävlingarna – människorna – staden, med Hans Bolling och Leif Yttergren som redaktörer.

Vad har då eftervärlden för möjligheter att minnas dessa spel, vad som där utspelades och hur Stadion och andra idrottsanläggningar såg ut? Radiomediet fanns ännu inte, det kom först på 1920-talet, så några ljudupptagningar existerar inte: teknik för att registrera och bevara ljud fanns förvisso, huvudsakligen i form av fonogram (”stenkakor”), men någon journalistisk ljudutrustning fanns inte att tillgå.

Däremot fanns tidningspressen och nyhetsfilm, som vid denna tid var tämligen väl utvecklad. Det var emellertid dyrt att filma, beroende på kostnaderna för råfilm, så det gick inte att ha filmkamerorna rullande hur som helst, som man kan med senare tiders elektroniska TV-kameror. Det blev därför mestadels till att filma slutspurter i löpartävlingar, enstaka kast i spjut och annat, samt framför allt bilder på glada segrare efter målgång.

Vad som ytterligare finns är spelfilm som berör spelen 1912. Den mest kända filmen härvidlag torde vara Jim Thorpe – All American från 1951. Filmen regisserades av Michael Curtiz, som tidigare bland annat regisserat Casablanca (1942) med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i huvudrollerna. I Jim Thorpe – All American spelas rollen som Jim Thorpe av den atletiske och idrottsvane Burt Lancaster, som här fick sitt stora genombrott som skådespelare. Jim Thorpes idrottsliga karriär sammanfattas här och i fyra delar av ESPN här: del 1 (med bilder från Stockholms Stadion, OS 1912 och intervju med svenske idrottsjournalisten och -historikern Ove Karlsson), del 2, del 3, del 4.

Jim Thorpe, som vann både femkampen och tiokampen vid OS 1912, är mest känd för att i efterhand ha blivit diskvalificerad och fråntagen sina medaljer eftersom han under de skolfria sommarferierna 1909 och 1910 hade spelat baseball mot betalning, något som stred mot den tidens hårda amatörbestämmelser. Hela diskvalificeringsprocessen startade med att en journalist, Roy Johnson, hade fiskat upp att Thorpe spelat professionell baseball, om vilket Johnson publicerade en artikel (utan nämnande av skribentens namn) i tidningen Worcester Telegram den 22 januari 1913 (Crawford 2005, s. 198). Därmed satte hela den skamliga processen igång, en process som påminde om de rasistiska attacker som boxaren Jack Johnson utsattes för när han blev den förste svarte världsmästaren i tungvikt 1908 (se Dahlén 2008).

Många var de som protesterade mot vad de uppfattade som ett absurt beslut. Frågan är om inte diskvalificeringen av Thorpe är den enskilda händelse som idrottsintresserat folk runt om i världen mest förknippar med OS 1912; eller omvänt, att den främsta (men givetvis långt ifrån enda) anledningen till att OS 1912 lever kvar och återuppväcks i många idrottsälskares minne är diskvalificeringen av Thorpe. Frågan blir alltså hur detta minne hålls vid liv.

Något som definitivt bidragit till att bevara minnet av Thorpe och i förlängningen diskningen av honom strax efter OS 1912 är de många utmärkelser och hedersomnämnanden han med tiden kommit att få. Vid halvsekelskiftet 1950, ett år innan Jim Thorpe – All American hade premiär, valdes han av en stor mängd journalister knutna till nyhetsbyrån AP (Associated Press) till den främste manlige ”all-around”-idrottaren samt till främste american football-spelare under första hälften av 1900-talet. År 1977 valdes han till Greatest American Football Player in History i en nationell omröstning anordnad av tidningen Sport, och i en Internet-omröstning utförd år 2000 av Disney-samägda ESPN/ABC valdes Jim Thorpe till 1900-talets främsta idrottare alla kategorier, såsom varande den ende amerikan som både spelat professionell baseball och football och därtill vunnit olympisk medalj (Crawford 2005, s. 232). Jim Thorpe var, med andra ord, en unikt talangfull, mångsidig och skicklig idrottsman.

Efter att ha slutat med idrotten fick Jim Thorpe bland annat diverse småroller i en mängd filmer, inte sällan som okrediterad statist; sin sista filminspelning gjorde han 1949 (Buford 2010, s. 339). I denna översikt av hans liv kan vi på slutet se honom spela baseball i en Buster Keaton-film. År 1938 arbetade Thorpe som statist i MGM-filmen Northwest Passage (1940). När filminspelningen var klar återvände Thorpe till sitt lilla hus i Inglewood, California. Inte långt därefter skulle hans namn återigen komma att lyftas fram ur glömskan när Notre Dame-tränaren Knute Rockne, sportjournalisten Grantland Rice och Michigan-tränaren Fielding ”Hurry Up” Yost 1940 publicerade sina respektive listor över alla tiders bästa ”All American”-spelare i amerikansk fotboll (Wheeler 1979, s. 198-1999). Thorpe, Red Grange, George Gipp och George Pfann var Rocknes val av backlinje, Rice valde Thorpe, Grange, Ken Strong och Ernest Nevers, medan Yost valde Thorpe, Walter (Eckie) Eckersall, William M. (Willie) Heston och Elmer (Ollie) Oliphant. Den enda spelare som platsade på alla de tre bästalistornas viktiga backposition var alltså Jim Thorpe. (Den enda bästalista som Jim Thorpe inte kom med på det året var hans egen. Thorpe tog alltså inte med sig själv.)

Drygt två veckor senare kom resultaten från en ännu mer prestigefull omröstning, gällande den bästa manliga atleten under första halvan av 1900-talet (Wheeler 1979, s. 217):

  1. Jim Thorpe
  2. Babe Ruth
  3. Jack Dempsey
  4. Ty Cobb
  5. Bobby Jones
  6. Joe Louis
  7. Red Grange
  8. Jesse Owens
  9. Lou Gehrig
  10. Bronko Nagurski
  11. Jackie Robinson
  12. Bob Mathias
  13. Walter Johnson
  14. Glenn David
  15. Bill Tilden

Det förde åter mängder av reportrar hem till Thorpe. En av dessa, Allan Dale, skrev bland annat följande om vad han benämnde som den bäste ”all-round”-idrottare världen skådat:

A quarter of a century has passed Jim by since his glorious presentation to King Gustav of Sweden, and the march of time has done things to the rugged redskin who was a veritable Red Grange, Joe DiMaggio, Jesse Owens, and Glenn Cunningham molded in one human frame. At 52 he’s lecturing for a living. Extra work in the movies helps feed four Jim Thorpes in miniature. Four husky, fast-growing boys. (Citerat i Wheeler 1979, s. 198-99.)

Detta är bara ett exempel på hur Stockholmsspelen 1912 ständigt kommit att lyftas fram i artiklar, böcker och andra mediefora, här framför allt genom hänvisningen till kung Gustav V som förärade Jim Thorpe så vackra ord vid prisutdelningen, en händelse som även skildras i Jim Thorpe – All American.

Minnet av vad som tilldrog sig vid OS 1912 finns också inskrivet på Jim Thorpes gravsten, på vilken det står att läsa följande inskription:

”SIR, YOU ARE THE GREATEST ATHLETE IN THE WORLD”

KING GUSTAV STOCKHOLM, SWEDEN 1912 OLYMPICS

1888JIM THORPE1953

På alla fyra sidor av gravstenen finns etsningar som skildrar Thorpes indianska arv och hans karriär inom amerikansk fotboll, baseball och friidrott. Runt gravkullen har man spridit jord från platser som varit centrala i Thorpes karriär. På uppdrag av staten Oklahoma har jord sänts från platsen där Thorpe-familjens farm var belägen, från Indian Field vid Carlisle Indian School, från Polo Grounds i New York och från löparbanan på Stockholms Stadion (Wheeler 1979, s. 232).

Filmens handling

Jim Thorpe – All American har en tillbakablickande och cirkulär struktur, vilket innebär att den slutar där den börjar, nämligen vid en societetstillställning i staten Oklahoma för att hedra Jim Thorpe. Den som först tar till orda är guvernören i Oklahoma, men han lämnar snart över ordet till Jims gamle tränare, likaledes legendariske Glen S. ”Pop” Warner (Charles Bickford). Warner börjar så berätta om Thorpe och sina egna minnen av honom, varpå vi snart av filmens narrativ transporteras till Jims barndom.

Vårt första möte med Jim, som tillhör Sac and Fox-stammen och bor i dess reservat i Oklahoma, är då han ska börja skolan, till vilken han fraktas av sin far på hästdragen vagn. Att gå i skolan är dock inget som tilltalar Jim, så han hoppar i smyg av vagnskjutsen och springer hela vägen hem, dit han hinner före fadern. Därmed har två egenskaper hos Jim etablerats: han är en löpartalang av Guds nåde och han är egensinnig, en person som bokstavligen väljer att gå, eller rättare sagt springa, sina egna vägar. Jims far blir först imponerad över att hans son lyckats springa den långa vägen hem på så kort tid, men modern menar att Jim måste återbördas till skolan och räcker sin make en livrem att tygla Jim med. Fadern försöker elda upp sin ilska, men han förmår inte slå sin älskade son; han har aldrig gjort det förut och han tänker inte börja med det nu, säger han.

Istället talar fadern allvarligt och förtroligt med Jim om vikten av att denne går i skolan: att stanna hemma på gården och leka med hästen för att växa upp till en reservatindian som sitter med en filt omkring sig, skapar inga goda framtidsmöjligheter, förklarar fadern, och uppmanar Jim att göra något av sitt liv, att gå i skolan och som den vite mannen lära sig nya kunskaper; alltså att bli någonting – underförstått att försöka förverkliga The American Dream. Det skulle göra hans folk stolt över honom, menar fadern uppfordrande.

Jim rättar sig efter detta och snart befinner han sig som ung man på Carlisle Indian School, en yrkesinriktad högskola (college) bekostad av den federala regeringen för indianer från hela USA som ett medel för deras integrering i det amerikanska samhället. Vid skolan fick bara engelska språket brukas. Jim, som enligt filmens berättarröst ständigt längtar tillbaka till det enkla naturlivet, känner sig dock omedelbart bortkommen vid skolan med dess regelsystem, och när några studenter, som noterar Jims reslighet, hör sig för om han vill vara med och testa för spel i skolans fotbollslag (american football), säger sig Jim inte ha hört om denna idrott tidigare. En av studenterna, Peter Allendine, kastar då upp hans väska i famnen på honom, som vore det en fotboll, och ber Jim att försöka tackla och springa förbi dem med ”bollen” kvar i famnen. Den oförberedde Jim klarar inte detta utan studsar tillbaka ner på marken, vilket emellertid får honom att tända till och omedelbart vilja ta revansch. Han gör därför om det hela, och denna gång tacklar han ned tre gubbar i en enda kraftfull rusch. Imponerad av detta kraftutbrott vill de att Jim möter skolans tränare Pop Warner, men Jim går bara därifrån i vredesmod.

Som goda rumskamrater får Jim en verbal och väl till vita beteendekoder anpassad kille, Ed Guyac, samt fullblodsindianen ”Little Boy Who Walk Like Bear”, sitt namn till trots en reslig man som har svårt för att lära sig de vitas sätt att vara och att tala engelska korrekt. Han sover exempelvis på golvet med filt över sig för att inte ”mjukna”, för att förbli en stark indian. Ed och Little Boy symboliserar alltså två förhållningssätt och vägval som Jim pendlar och så småningom måste välja mellan.

Jim går igång med skolarbetet, vilket inte ligger lätt till för honom. Han känner sig också instängd och i behov av att röra på sig, varför han, med skolkläderna på, springer ut på en löprunda: ”When he could stand it no longer, he began to run. And once again he found relief in the sheer physical joy of running”, får vi veta av Pop Warners berättarröst. Jim blir snabbt glad till sinnes av att få komma ut och springa, så när han passerar skolans idrottsplats, där friidrottarna håller till, hoppar han sonika in i ett tävlingslopp och blir den som först når mållinjen – varpå han utan att stoppa springer med i ett häcklopp, som han också vinner, för att därefter bara springa därifrån. Tränare Warner och dennes assistent undrar storögt vem detta kan vara, varpå Warner uppsöker Jim i matsalen under en lunchrast och hör sig för om inte Jim vill börja träna med skolans friidrottslag. Jim är inte omedelbart entusiastisk till förslaget.

Under samtalet sker en glidande och till synes naturlig övergång på temat ansvarstagande fäder. Warner frågar Jim varför han stannar vid skolan trots att han inte trivs där, på vilket Jim svarar att gett sitt löfte att gå där till någon som nu är död, det vill säga fadern som ju underströk vikten av att Jim genomför sin skolgång för att kunna bli något och säkra en god framtid. Detta tema spinner Warner omedelbart vidare på, genom att betona för Jim att Carlisle-skolan skapades just för att ge unga indianer en möjlighet att göra något annat än att ”sälja filtar [tepper] vid järnvägsstationer”. Warner till Jim: ”The trouble is that too many Indian boys take the easy way out. They quit school and go back to the reservation.” Warner ber Jim ge Carlisle en chans, och betonar värdet av sport: ”And, incidentally, don’t be afraid of sports, Jim. It’s good for you. Teach you how to relax. Make you sleep well. Look me up. You’ll find me in my office or the athletic field.”

Eftersom Warner tycks vara en vara en sympatisk och förstående man, en god fadersfigur, skulle man kunna säga, går Jim till friidrottsanläggningen och sätter sig på läktaren för att se på den träning som försiggår i löpning, kula, höjdhopp med mera. Efter en stund går han fram till höjdhoppsgropen, där Warner just uttrycker sitt missnöje med de hoppande, som ständigt river. Warner lockar Jim till att prova ett hopp, och han visar sig förstås vara en fenomenal talang även i denna gren, liksom i kula och andra grenar. Isen är därmed bruten och Jim startar med liv och lust friidrottsträning på bred front. Snart är han med i tävlingar mot andra colleges, och utgör stundom själv större delen av laget, det vill säga han ställer upp i flera grenar under en dags tävling. Vid ett tillfälle utgörs laget enligt filmen av Jim och Hopi-indianen Louis (Lewis) Tewanima, sedermera silvermedaljör på 10.000 meter vid Stockholms-OS som vanns av finländaren Hannes Kolehmainen; Tewanima var dessförinnan med i London-OS 1908, där han kom på nionde plats i maratonloppet. Snart är Carlisles friidrottslag college-mästare.

Så har det blivit dags att etablera filmens obligatoriska kärleksmotiv. Det sker när Jim går till skolans skrädderi för att få skolmärket påsydd sin kofta efter att ha klarat nödvändiga prov för att få bära detta. Jim fattar snabbt tycke för den unga dam som får uppdraget, Margaret vid namn, men hon visar sig vara tillsammans med kaptenen för fotbollslaget, just densamma student, Peter, som testade Jim med en fotboll när denne anlände till Carlisle. Någon osämja männen emellan finns dock inte, bara ett konkurrensförhållande. Det är när Jim ser Margaret gå arm i arm med Peter som han tar beslutet att gå med i fotbollslaget han med, för att kunna imponera på Margaret i denna tuffa sport. Det är ett beslut som inte gillas av tränare Warner, trots att Carlisle behöver goda spelare för kommande, svåra matcher mot diverse storlag: för Warner är Jim alltför betydelsefull för friidrottslaget, och han vill inte riskera att Jim skadar sig i en fotbollsmatch. På den tiden var också den amerikanska fotbollen betydligt mer brutal och drabbad av skador och dödsfall än vad den är idag, beroende på dåtida regler och på att spelare inte hade de mjuka, stötdämpande skydd – ”pads” – som senare kommit att ingå i deras utrustning.

När det är samtidigt träning för fotbollslaget och friidrottslaget får både Jim och Peter möjlighet att visa upp sig på styva atletlinan inför Margaret och de andra unga damerna som sitter på den lilla läktaren och tittar på. Den nervöse Jim, som tycker sig underlägsen Peter med dennes fotbollsuniform, gör dock till slut ett misstag då han ramlar över en häck, och går skamsen därifrån. Det får Jim att besluta sig för att tjata till sig en möjlighet att träna med fotbollslaget, trots Warners invändningar. Warner ändrar till slut också uppfattning när han ser hur bra Jim kan hantera bollen, trots att han inte kickat någon sådan tidigare; Jim tillåts bli med i laget. Nu kan han också ta mod till sig och för Margaret bekänna att han är förälskad i henne.

Med i laget får Jim först sitta på bänken i flera matcher, något han inte gillar. Men så, i matchen mot Harvard, ges han chansen att hoppa in. Efter ett inledande misstag får han trots detta lagkaptenen Peters förtroende att ånyo ta hand om bollen, vilket leder till att han springer förbi motspelare över hela planen och gör en ”touchdown”. Succé, matchvinst och därefter en fast plats i startuppställningen. Ja, Jim blir lagets klart bäste och viktigaste spelare, som leder Carlisle till många segrar, eller med berättarrösten Warners ord: ”Once he made the varsity, Carlisle began to roll. America suddenly took notice of a bunch of young Indians led by a twisting, hard-running flash of fire named Thorpe.”

Inte nog med friidrott och fotboll, Jim blir också framgångsrik i skolans baseballag. På tåget hem från säsongens sista basebollmatch berättar Jim för Warner att han kommit fram till att sport är det han vill viga sitt liv åt. Han vill bli en tränare, som Warner själv. Tror Warner det finns en chans att han kan skaffa sig ett levebröd på detta, frågar Jim. Ja, svarar Warner, om det är det han, Jim, verkligen vill ägna sig åt. Det vill Jim, eftersom han planerar att gifta sig, med Margaret.

Så långt har filmen beskrivit Jims liv på ett mycket förenklande och uppdiktat vis, men det är nu det börjar bli riktigt intressant med tanke på händelserna vid och kring Stockholms-OS.

Terminen är slut och sommarferien ska ta vid, vilket för Jims del innebär extraarbete för att skaffa sig litet pengar. På skolans arbetsförmedling har man ordnat anställning åt Jim, Ed och Little Boy på en farm. Där blir de bemött på ett nedlåtande vis av den rasistiske farmägaren, som dock en dag har med sig en ägare till ett professionellt baseballag som är på jakt efter spelare. Att välja basebollspel istället för det otacksamma slitet på farmen är ett lätt beslut för den idrottsglade Jim.

Tillbaka på skolan efter sommaren upptäcker Jim att Margaret, som han friade till vid terminsavslutningsfesten, inte finns kvar där. Vid sitt frieri talade Jim om för Margaret att de passade så bra för varandra eftersom de båda var indianer, men han får nu veta att Margaret inte är av indianursprung, att hon som barn gick på en indianskola eftersom det var så långt för henne till någon annan skola, och eftersom hennes syster var lärare där. När Margarets grundskolekamrater sedan började vid Carlisle sökte hon också dit. Som icke-indian hade hon egentligen inte rätt att studera vid Carlisle, men hon gavs dispens på grund av de extraordinära omständigheterna. Nu har Margaret flytt skolan utan att lämna något meddelande till Jim. Detta får Jim att bli mer aggressiv på fotbollsplanen, som om han levde ut sina känslor där, vilket leder till att Carlisle når ännu större framgångar genom att slå storlag efter storlag. Eller som Warner berättar på ljudbandet medan vi får se matchbilder: ”Spearheaded by Thorpe, the Carlisle Indians began to make football history! The little school in the Cumberland Valley toppled giant after giant in a career that reached epic proportions. In his zeal to carve a name for himself that would bring a coaching job, Jim Thorpe performed feats that are today legendary.”

Succén leder till att Thorpe blir vald till den kände tränaren Walter Camps All-American-lag, motsvarande årsbästa- eller turneringslag, samt vald till Carlisles lagkapten. Thorpe är nu en rikskändis i USA genom att figurera i mängder av tidningsartiklar runt hela landet, såsom ledande kraft i det bästa fotbollslaget. (Vid denna tid och ända fram till ingången av 1960-talet var också collegefotbollen dominerande, innan TV-mediet och andra faktorer gjorde proffsfotbollen och NFL till ledande organisation och tävlingsform. College-fotbollen har dock bevarat sin status och nimbus och omsätter i dag miljardbelopp via framför allt TV-avtal även den. Poängen är bara att college-spelarna fortfarande inte tillåts tjäna några pengar, vilket däremot tränarna tillåts göra: spelarna styrs ännu i våra dagar av strikta amatörbestämmelser.)

Snart väntar en positiv överraskning för Thorpe: Warner har fått Margaret att återvända till skolan och Jim genom att ordna arbete åt henne som sköterska hos skolläkaren. Margaret förklarar för Jim att hon blev förvirrad av hans frieri, men att hon nu kommit till insikt om att skilda rastillhörigheter inte spelar någon roll, att de rätt och slätt är människor båda två. För Jim är det ok, och de bekänner sin kärlek till varandra. Jim undrar halvt på skämt om hon kan tänka sig att vara gift med en idrottstränare – ett jobb han ämnar skaffa sig varhelst han kan få ett. Margaret: ”Darling, you’ll be a wonderful coach.”

Chansen till ett tränarjobb dyker upp i en match mot Pennsylvania, obesegrade sedan två år, där en annan All-American-spelare är lagkapten, Tom Ashenbrunner; inför den emotsedda matchen kan man i tidningarna läsa krigsliknande rubriker som ”Thorpe and Ashenbrunner Tangle in Battle of All-Americans”. På läktaren sitter, får Jim veta innan matchstart, talangscouter från Allegheny, på jakt efter en ny tränare, och de har speciellt siktet inställt på Jim och Ashenbrunner. Jim till Warner: ”Better tell Ashenbrunner to stay out of my way. I need that job.” Warners svar till Jim: ”Yes, I know. Margaret told me.” Matchen blir stenhård, och snart ligger Carlisle under med 0–7. Då tar Jim tag i det hela och utjämnar till 7–7. I slutminuterna är Pennsylvania åter i ledningen, 13-10, och med 25 sekunder kvar beslutar sig Jim våghalsigt för att försöka med att göra ett ”field goal” från ett till synes omöjligt avstånd. Jim lyckas, och matchen slutar oavgjort, 13–13, dock till priset av att Little Boy ådrar sig en knäskada.

Ett tag därefter kallas Jim in till Warners kontor, där han till sin stora besvikelse får veta att Allegheny gjort sitt tränarval: Tom Ashenbrunner. Denna scen är filmad med kameran snett bakom Warner sittande vid sitt skrivbord. Framför honom, på andra sidan skrivbordet, sitter Jim – och på väggen bakom Jim kan man klart och tydligt se en reklamaffisch [plakat] för OS i Stockholm 1912. En nedslagen Jim kliver upp ur stolen för att lämna rummet, men vänder sig om och säger till Warner: ”Maybe I shouldn’t say this, Pop, but I outplayed Ashenbrunner.”

Warner: ”You did everything a man could do on a football field.”

Jim: ”Then, why?”

Warner: ”Evidently they thought Ashenbrunner was better equipped for the job.”

Jim: ”You don’t believe that, Pop!”

Warner: ”There’s a lot more to coaching than simply being a great player. In the second half you knew Little Boy had a bad knee. You kept it from me and let him play.”

Jim: ”We tied up the game, didn’t we?”

Warner: ”That’s not the point.”

Jim: ”Pop, that job was important to me. I needed it.”

Warner: ”Not that way.”

Jim: ”The reason I didn’t get it is because I’m an Indian, isn’t it?”

Warner, eftertänksamt: ”I don’t know, Jim. I honestly don’t know.”

Jim vänder sig åter sakta om för att gå mot dörren., men stannar nu och ser på OS-affischen. Samtidigt säger Warner: ”But supposing it was, that’s simply another hurdle for you to take.” Här klipps till en närbild där kameran, placerad strax bakom Jim, ser över Jims axlar och huvud mot den affisch för OS 1912 som Jim står och tittar på. Samtidigt hör vi Warner fortsätta sina försök att ingjuta förtröstan och självförtroende i Jim: ”And from what I’ve seen, that shouldn’t be too difficult – not for you, you’ll clear it.” Jim, fortfarande med ryggen mot kameran och blickande mot OS-affischen, som upptar större delen av bildens vänstra del: ”I’ll make sure of that.” Klipp till bild på Warner som undrar vad Jim har i tankarna. Jim vänder sig om mot Warner och svarar samtidigt som han pekar på OS-affischen: ”I wanna go over there, to the Olympics.”

När han sagt detta klipps det till en närbild på OS-affischen, som nu upptar hela mittenpartiet av bildrutan. Klipp igen till Jim som går tillbaka till skrivbordet och ser på Warner medan han säger: ”I want to make a record they won’t be able to ignore.” Warner: ”Good boy. That’s the spirit!” Warner tar omedelbart upp en folder för de kommande olympiska spelen och frågar Jim: ”Which event would you like to compete in?” Jim, exalterad: ”What events are there?” Warner bläddrar i foldern, svarar: ”There’s the 100 meter, 200 meter, the hurdles, the pentathlon.” Jim: ”Pentathlon? That’s five events, isn’t it?” Warner: ”That’s right.” Jim: ”And this [pekar ner i foldern]? The decathlon? That’s ten events?” Warner: ”Yes.” Jim, bestämt: ”Enter me into both of them.” Warner: ”Jim, you’re crazy!” Jim, lika bestämt: ”Am I?” Warner: ”That’s 15 events! You’d be competing against the greatest athletes in the world!” Jim: ”Pop, I’ve worked hard, hard to make a name for myself. If it isn’t enough of a name, then I’ll just have to work that much harder to get the kind of coaching job that I want. I’m not in this for the glory. I just want a chance to prove myself. Will you help me? Will you?” Warner: ”You know I will.” Warner lovar att han ska anmäla Jim till både fem- och tiokampen: ”All right, I’ll enter your name for both events with the Olympic Committee.” Jim: ”Thanks, Pop.”

I nästa scen får vi se öppningen av Stockholms-OS, med alla länder tågandes in på Stadion – eller rättare sagt bilder på vad som ska föreställa invigningsceremonin på Stadion, eftersom det inte är Stadion vi får se, utan Los Angeles Coliseum. Till det efterkonstruerade och anakronistiska hör också bilder på löpare som på läktarplats med hjälp av OS-facklan tänder den olympiska elden, ett rituellt moment som ännu inte var uppfunnet 1912. Till yttermera visso får vi, efter tävlingsbilderna med Lancaster (vid det svåra stavhoppsmomentet kan man se att det är en stand-in för Lancaster), se Jim och de andra pristagarna kliva upp på den i dag självklara, tredelade prispall som i själva verket inte togs i bruk förrän vid olympiska sommarspelen i Los Angeles 1932, då man också började med seden att hissa segrarens nationsflagga, något som man gjorde redan 1912 enligt denna film.

Avlutande höjdpunkt på bilderna från det som ska föreställa OS i Stockholm är då Jim får ta emot lagerkransen av Gustav V (spelad av Jack Baston). Vi hör kungen säga, med oklanderlig brittisk accent: ”Sir, you are the greatest athlete in the world.” Scenen inleds med att berättarstämman Warner säger, efter tävlingarnas avslutande och vi ser Jim på väg mot podiet där kungen och andra honoratiores står och väntar på honom:


Ovan: Jim Thorpe, till vänster, med lagerkransen som kung Gustav V just satt på hans hjässa.
Notera också hans pris, en bronsbyst av Karl XII. Nedan: Kung Gustav i filmen sätter
lagerkransen på Burt Lancasters Thorpe.


”When it was over, the King of Sweden asked to meet Jim Thorpe, to pay personal tribute.” Så hör vi alltså kungen säga sina berömda ord till Jim. Att filmen framställer det som att kungen skulle ha haft önskemål om att personligen hedra Jim är nödvändigt, eftersom vi strax innan fått se Jim kliva upp på den prispall som alltså inte existerade vid denna tid. Annars skulle det förefalla konstigt om Jim skulle få medalj och lagerkrans två gånger för samma seger. När Jim fått sin lagerkrans och de hedrande orden av kungen svarar han: ”Thank you, Your Majesty.” I själva verkat skall han, enligt vissa uppgifter, i all sin osofistikerade ovana med kungligheter ha svarat: ”Thanks, king.” Hela sekvensen från OS i Stockholm är 2 minuter och 42 sekunder lång.

Jim kommer hem till USA och Carlisle och firas ordentligt med bland annat parad och gratulationstelegram från president William H. Taft. Han får också erbjudande om ett tränarjobb i Virginia, och kan nu gifta sig med Margaret. Lyckan blir dock kortvarig, ty snart – enligt filmen redan då brudparet lämnar kyrkan – kommer ett telegram till Warner (som precis står och ser efter brudparet) i vilket det står att Jim anklagas för professionalism eftersom han en sommar innan OS spelat baseball i laget Rocky Mount i Carolina Eastern League mot betalning, och därmed hotas att bli fråntagen sina OS-medaljer. Nyheten slås också upp stort i dem amerikanska pressen, får vi se. Jim kallas till förhör hos en kommitté, där han bedyrar att han inte kände till dessa regler. Han spelade heller inte under antaget namn som de flesta andra college-spelare gjorde för att inte äventyra sin amatörstatus när de under lediga stunder spelade professionellt för att kunna tjäna ihop en slant till uppehället, och för att hålla sig i god form. Jim tas vid förhöret också i försvar av Warner, men det hjälper inte. Jim anses skyldig och blir inte bara av med sina medaljer och sina rekordnoteringar, som stryks ur rullorna, utan mister även tränarjobbet i Virginia. Han blir också bannlyst från amatöridrotten.

Warner erbjuder då Jim arbete som assisterande tränare, men den samtidigt stolte och bittre Jim säger sig inte vilja ta emot någon välgörenhet, utan ska istället gå in för professionell idrott där han verkligen kan tjäna pengar, när han nu ändå dömts som varande professionell. Därefter slår han sönder sitt prisskåp med OS-troféerna i, ihopkämpade till ingen nytta.

Därmed är filmens klimax nådd, eller vad man kan kalla dess peripeti, styckets dramatiska, irreversibla vändning: det negativa beslutet från den olympiska kommittén ändrar radikalt inriktningen på Jims, och Margarets, liv. Med ett positivt beslut – ett frikännande från anklagelserna om professionalism – hade allt blivit annorlunda. Jim börjar med att spela professionell baseball och fotboll, ett tag i baseballaget New York Giants. Han är också med om att dra igång en professionell fotbollsliga 1920 och är under en period dess mest lysande stjärna, men det går snart utför. Han ändrar också beteende, blir mer retlig och respektlös inför sina tränare och andra.

Han och Margaret får också en son, Jim Thorpe, Jr, som Jim enligt filmen med stark – ibland lite för stark – kärlek försöker fostra till en framgångsrik idrottare; han driver sonen ganska hårt, emellanåt. Men han älskar honom högt och det blir givetvis ytterligare ett mycket hårt slag när sonen dör, enligt filmen i 10-årsåldern, när han i själva verket bara var 3 år vid sin bortgång. Hela denna sekvens med Jim som tränar sin son och tar med honom på sina matchresor, samt hoppar över träning med sitt eget lag för att istället träna sonen i någon park, tycks ha tagits med för att visa att Jim inte är av samma mogna, paternalistiska och plikttrogna virke som sin egen far och Pop Warner. I själva verket var Jims far en oansvarig alkoholist och misogynist, medan Pop Warner mycket väl måste ha känt till att Jim äventyrade sin amatörstatus genom att spela professionell baseball under sommarloven, utan att varna honom; ja, många menar att han till och med uppmuntrade Jim till det. Inte heller framkommer det i filmen att Jim efter skilsmässan från Margaret, som lämnade honom när hans alkoholkonsumtion ökade och hans beteende blev alltmer destruktivt och förnedrande, gifte om sig både en och två gånger, och fick flera ytterligare barn.

Filmen slutar ändå i en lycklig ton, efter att Pop Warner uppsöker Jim när denne befinner sig som allra längst nere, och ber honom att följa med till invigningen av Los Angeles-OS 1932, från vilken vi får se autentiska bilder. Detta, antyder filmen, får Jim att ta sig i kragen. Han får till slut också ett tränaruppdrag, om än inte som han först tänkt sig: han blir ideell tränare för ett gäng pojkar som har ett kvarterslag i fotboll. Detta blir ett sätt för filmen att knyta ihop den narrativa säcken, eftersom Jim på så vis symboliskt också återupprättar sina faderliga förpliktelser och sin manliga stolthet.

Jim Thorpe får upprättelse

Under årens lopp gjordes många försök att ge Jim Thorpe upprättelse, att ogiltiggöra diskvalificeringen och återskänka Thorpe hans olympiska guldmedaljer. En som länge satte stopp för detta var Avery Brundage, vilken kom sexa i femkampen 1912 som Thorpe alltså vann. Brundage blev president för Amateur Athletic Union (AAU) 1928, för United States Olympic Committee (USOC) 1929 och vice president för International Amateur Athletic Federation (IAAF) 1930. Hans ledarskapsbana kröntes med posten som ordförande för International Olympic Committee (IOC) 1952–72 (den ende amerikan som innehaft posten). Det var först när amatörkodfundamentalisten och smygrasisten Brundage – av sportskribenter kallad för ”meanest man in sports”, ”apostle of hypocrisy” och ”slavery Avery” – avgått som ordförande för IOC som AAU år 1973 kunde återupprätta Thorpes amatörstatus (Crawford 2005, s. 236-37)

Nio år senare samlade Robert Wheeler och hans fru Dr. Florence Ridlon, vilka grundat Jim Thorpe Foundation (Wheeler har också skrivit en mycket auktoritativ biografi om Thorpe som jag här refererar till), in 250.000 namn till en petition om att returnera guldmedaljerna till Thorpe. I sina efterforskningar av omständigheterna kring diskvalificeringen hade Wheeler och Ridlon funnit det ovedersägliga bevis de behövde på att medaljerna fråntagits honom på felaktig väg: en kopia av regelboken för OS 1912, där det står att protester gällande individuella tävlande måste göras senast 30 dagar efter att medalj utdelats. I Thorpes fall inkom denna protest fem månader för sent.

Presenterad för detta bevis och för petitionen anordnade ledningen för USA:s olympiska kommitté ett möte med IOC:s president Juan Antonio Samaranch, som gick med på att stödja Thorpe-saken. Av detta följde, att IOC:s exekutivkommitté den 3 oktober 1982 enhälligt beslutade att återskänka Thorpe hans medaljer och fulla heder. Vid en ceremoni i Los Angeles den 13 januari 1983 kunde Samaranch dela ut reproduktioner av Jim Thorpes guldmedaljer från OS 1912 till två av hans barn. Originalmedaljerna var sedan länge försvunna, efter att ha stulits från ett museum.

Avslutning

Jim Thorpe – All American var den första Hollywood-film som handlade om en modern Indian, i motsats till tidigare, historiska framställningar (Buford 2010, s. 348).

Det var också en film som avvek från krigsårens filmiska biografier om Knute Rockne (1940), Lou Gehrig (1942) och Gentleman Jim Corbett (1942). Där hade huvudpersonerna få personliga brister, något som alltså skildringen av Jim Thorpe avviker från, och som signalerar en ny efterkrigsanda inom filmen och samhället.

Ray Didinger & Glen Macnow har Jim Thorpe – All American på plats nr 37 på sin lista över de 100 bästa sportfilmerna, medan Randy Williams har den på plats nr 63.

Litteratur

Buford, Kate (2010): Native American Son. The Life and Sporting Legend of Jim Thorpe, New York: Alfred A. Knopf.

Crawford, Bill (2005): All American. The Rise and Fall of Jim Thorpe, Hoboken, New Jersey: John Wiley & Sons, Inc.

Dahlén, Peter (2008): ”Mediesport, ras och etnicitet”, Sport och medier. En introduktion, Kristiansand: IJ-forlaget.

Wheeler, Robert W. ([1975] 1979): Jim Thorpe: Worlds Greatest Athlete, Norman: University of Oklahoma Press.

Länkar

Jim Thorpe – All AmericanIMDb
Köp Jim Thorpe – All American från amazon.co.uk


Copyright © Peter Dahlén 2011
www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Kristian Sjövik