Den moderna tävlingsidrotten har sedan starten varit en av samhällets mest manlighetsdominerade och maskulina institutioner. En viss könsutjämning har skett under senare tid i och med att olika kvinnoidrotter fått större genomslag och uppmärksamhet i medierna, men idrotten är fortfarande väldigt mansdominerad. Ännu råder en tydlig och på många sätt diskriminerande arbetsdelning med en klar överrepresentation av män i maktställningar som tränare och ledare. Från organiseringen av barn- och ungdomsidrott till professionell idrott råder en stark könssegregering. Idrottens köns- eller genusordning karakteriseras generellt av en påfallande ojämnlik fördelning av makt, resurser, status och prestige mellan män och kvinnor.

Hur en lagidrott som fotboll bidrar till att skapa en manlig självförståelse och bevara rådande könsstrukturer diskuteras i en doktorsavhandling i etnologi av Jesper Fundberg (2003), Kom igen, gubbar! Om pojkfotboll och maskuliniteter. Genom deltagande observation av fotbollsvardagen och turneringsaktiviteterna kring ett pojklag försöker Fundberg visa att det under alla vackra, könsblinda paroller om fotbollen som en god fostringsmiljö där man utvecklas till dugliga samhällsmedborgare genom att lära sig följa regler, att skilja mellan rätt och fel och att umgås på ett vedertaget sätt över generationsgränser, existerar en dold dagordning (agenda) där ”manlighet och kvinnlighet skapas, återskapas och iscensätts” (s. 19). På samma sätt som vithet sällan ses som en ras utan som normalitet när rasfrågor diskuteras (det är alltid andra som har/tillhör en ras), så är är manlighet den självklara normen inom fotboll och mången annan (men inte all) idrott.

Fundbergs grundläggande perspektiv är relationen och kopplingen mellan enskilda aktörer (de fotbollspelande pojkarna, deras tränare och föräldrar etc.) och övergripande strukturer (förbund, regelverk etc.). Struktur definieras här både som ”en uppsättning sociala relationer” och som ”villkoren för och konsekvenserna av dessa relationer” (s. 21). Centralt i Fundbergs studie blir relationer mellan pojkfotboll, maskuliniteter, manlig fostran och normalitet.

För Fundberg inkluderar begreppet maskuliniteter ett intresse för relationer mellan och inom skilda könskategorier liksom hur dessa relationer kan förstås utifrån ett maktperspektiv. Maktbegreppet används här för att förstå styrkeförhållanden i både kulturella och materiella avseenden: ”Konkret innebär det att se till hur verbala kroppsliga praktiker tar sig uttryck när det gäller manlig fostran inom pojkfotboll samt att problematisera både villkoren för och konsekvenser av detta.” (s. 23) Att kvinnoidrott får mindre pengar och resurser än mansidrotten är väl känt, men att det under denna materiella maktordning alltså även finns en kulturell maktordning är inte lika lätt att se. Det är hur denna kulturella maktordning ser ut inom pojkfotbollen som Fundberg, förtjänsfullt, gör reda för.

Det begrepp som fångar in denna assymetriska könsstruktur är ”hegemonisk maskulinitet”, vilket kan förstås som ”den maskulinitet som innehar den privilegierade positionen i ett mönster av könsrelationer”, men som det också råder en ständig strid om – en kamp som gäller vilken form av maskulinitet som skall ges företräde och vara den rådande (s. 25). Som Fundberg framhåller med avseende på kroppens betydelse och framträdelseformer så kan idrott nämligen ses som ”en prisma vari ett större samhälleligt och kulturellt sammanhang reflekteras: på idrottsarenan förkroppsligas föreställningar och värderingar som rör kön, klass, ras, etnicitet, ålder och sexualitet” (s. 29).

Ett exempel på denna kamp är, skulle jag vilja hävda, den mediala exponeringen av och diskussionerna kring David Beckham. Som kapten i det engelska fotbollandslaget är han representant för en förhållandevis stereotyp, traditionell och uttalat heterosexuell maskulinitetskultur med många hårda och våldsamma sidor, samtidigt som han iklätt sig androgyna plagg som sarong och vikt ut sig i såväl modebladen Arena Homme Plus och GQ som homomagasinen attitude och gaytime. Tillsammans med andra kulturella ikoner inom fotbollen som George Best, Diego Maradona, Paul ”Gazza” Gascoigne och Eric Cantona har ”Beckham” genom mediernas försorg blivit en offentlig figur, ett tecken, kring vilken striden om den hegemoniska maskuliniteten inom fotbollens värld kan utspelas och tydliggöras. Liknande strider inom exempelvis boxning och basket har på senare år formerat sig kring Mike Tyson respektive Dennis Rodman, med kategorin ras och till viss del även klass som en viktig faktor vid sidan av könskategorin.

Just Beckhams maskulina tvetydighet har gett honom många beundrare men det är också många som i denna tvetydighet ser ett hot mot traditionella maskulina värden och manliga beteendemönster. Vid läsningen av Fundbergs bok börjar man dock undra litet varför en androgyn figur som Beckham kommit att lyftas fram i fotbollens offentlighet först på senare år och inte tidigare. I ett ganska rörande avsnitt beskriver nämligen Fundberg hur pojkspelarna, när de åkt iväg för att spela en turnering, på kvällen klär upp sig i märkeskläder och bearbetar sina kroppar och frisyrer med sprayer, rakskum och parfymer – men inte för att sedan gå på diskotek och träffa flickor, utan med det enda syftet att visa upp sig inför lagkamraterna, de andra pojkarna (s. 127ff). Det är alltså inte bara bland flickor som det finns ett intresse för kroppen, utseendet och andras blickar. I ljuset av detta framstår Beckham som den som vågade lyfta ut detta mer narcissistiska manliga intresse för mode, skönhet och kroppens estetik i det offentliga rummet. 

Som medieinriktad idrottsforskare noterar jag med särskild tillfredsställelse att etnologen Fundberg tar mediernas existens och kulturella betydelse på allvar. Inte så få idrottsforskare framhärdar tyvärr i att betrakta medierad sport som någonting som ligger utanför eller vid sidan av den ”egentliga” eller ”riktiga” idrottsverkligheten, trots att medierna i form av bland annat dagspress ända från den moderna tävlingsidrottens början stått som garant för dess popularisering. Fundberg för sin del gör klart att fotboll tar allt mer utrymme i media, att andelen sportsidor i dags- och kvällspress stadigt ökar ”liksom antalet sändningstimmar från olika sportevenemang i TV och radio” (s. 58). Bland annat har Expressen en särskild bilaga i sin Stockholmsupplaga som varje vecka under fotbollssäsongen skildrar pojk- och flickfotbollen i länet.

Som Fundberg påpekar bör fotbollens ökande andel i media ses i ljuset av en ökad kommersialisering av all idrott: ”Under 1990-talet har utbudet av både svenska och internationella tidningar och tidskrifter riktade till framför allt idrotts- och fotbollsintresserade pojkar ökat.” (s. 58) I detta medieutbud av idrottsrelaterade produkter eller ”texter” lever också fotbollsbilderna kvar i högsta välmåga, alltså bilder på kända svenska eller internationella fotbollspelare och som samlas, byts, köps och säljs bland framförallt pojkar.

Mycket av de idrottsliga symbolerna, bilderna och budskapen riktar sig, framhåller Fundberg, dels till pojkar och unga män inom fotbollens värld, ”dels till dem som finns utanför densamma men som måste förhålla sig till dessa symboler och bilder då de syns och märks allt mer” (s. 59). Denna kommersialisering och estetisering har också en annan betydelsedimension för just pojkar inom fotbollens verksamhet: ”Texter om fotbollens idoler, de senaste bilderna, att ha sett målen på någon betalkanal på TV eller att veta vad en spelare har i årslön är ett kunskapsfält som bland annat pojkfotbollsspelare deltar i och använder sig av.” (s. 59f) För de intervjuade pojkarna innefattade detta kunskapsfält att ”hänga med”, genom att läsa dagspressens sportsidor och se på text-TV för att följa med bland resultat och tabeller. I förlängningen handlar det om att fotbollen som kunskapsfält bildar underlag och utgångspunkt för ”ett slags spel”, som Fundberg uttrycker det, ”där man kan testa, utmana och därmed vinna eller förlora prestige och status” (s. 60).

Att vara med i ett fotbollslag innefattar alltså också olika kunskapsdimensioner och tillhörande läroprocesser. Det gäller att veta och förstå, inte bara hur man själv skall spela och agera, utan också att veta vem som spelar var i de olika ligorna runt om i världen:

Att göra bedömningar och ge förslag är att visa sig ha kunskap och diskussionerna utformas till en social kamp och test i vem som vet och inte vet. Att veta vem som sålts till vilket lag och vad de olika fotbollsspelarna tjänar ger extra bonus och status. Några av pojkarna har med sig tidningar, så kallade fotbollstidningar, där information kan hämtas och ”pluggas in”. Fotbollens mediala genomslag i både dags-, kvälls- och fackpress tydliggörs när man lyssnar till vad pojkarna läser och pratar om. (s. 131)

Fundberg är alltså införstådd med att ”TV är en inspirationskälla för pojkarna”, att ”de ser sina idoler göra en dribbling, deras sätt att agera och gestikulera på planen”. Fundbergs poäng i sammanhanget är att idolerna ur ett könsperspektiv inte är vilka som helst: ”TV-sport och fotboll på TV handlar om män, män som via sina kroppsliga färdigheter tjänar pengar och ges status, ett av de tydligaste exemplen på förkroppsligande av hegemonisk maskulinitet. Det är manliga hjältar som genom sina kroppsliga förmågor tillskrivs stort värde och tilldrar sig beundrande blickar, inte minst från andra män.” (s. 88)

Ett helt central begrepp i Fundbergs studie är först som sist hegemonisk maskulinitet, vari denna består och hur den konstitueras. Fundberg lyfter tydligt fram hur det som spelarna och ledarna ser som den ideala fotbollspelaren är en pojke/man som agerar på ett visst, påbjudet sätt. Fostran till god fotbollsspelare kan därför också sägas inrymma fostran till vad som anses vara god maskulinitet. I klartext innebär det att på träning och match ”bita ihop”, att tåla smärta, att utföra handlingar som sätter förmågan att uthärda fysiskt och psykiskt ansträngande situationer på prov och att i största allmänhet undvika det som uppfattas som feminint beteende: ”Den manliga idrottskroppen är en kropp som ska tåla smärta, tycka om att konkurrera och visa upp sin styrka och överlägsenhet.” (s. 98f, 156) Att spela eller uppföra sig som en ”kärring” ger med andra ord inga pluspoäng. Det är tillåtet att visa känslor, men viktigt att lära sig när man kan uttrycka något och på vilket sätt – exempelvis i vilka situationer intimitet är tillåten (s. 126). Det gäller att rätt balansera utlevelse och disciplin.

Fotbollens könsordning aktualiseras då kvinnorna stiger in på plan – då ”tycks de överträda den manliga hegemonin i att just spela fotboll. Eftersom de befinner sig i ’fel’ situation tillskrivs de fotbollsspelande kvinnorna en sexualitet som ’förklarar’ deras ’snedsteg’; de görs till sexuella varelser som inte attraherar de heterosexuella männen – de tillskrivs homosexualitet.” (s. 175) Fundbergs tolkning blir, att de återkommande diskussionerna om kvinnliga fotbollspelares sexualitet kan förstås som ”ett sätt att befästa kopplingen mellan fotboll (och många andra idrottsgrenar) och manlig heterosexualitet” (ibid.). Detta att kvinnor träder in på fotbollens och därmed maskulinitetens arena är alltså någonting som måste förklaras och kategoriseras, och enligt den logik som bär upp den rådande ordningen tillskrivs kvinnorna då olika former av maskulinitet och/eller homosexualitet.

Det visar sig också att skämt och historier som berättas inom laget oftast handlar om kvinnor och kvinnlighet, manlig homosexualitet och även invandrarpojkar (s. 145) Fundberg menar sig ha funnit nyckeln till pojkarnas självbild ”genom att se och lyssna till vilka andra de talade om” (s. 184). Utmärkande för deras sätt att beskriva sig själva var nämligen just att berätta om vilka de inte uppfattade sig som, eller vilka de inte uppfattade sig tillhöra. Detta förklarar varför mycket av den ”verbala och kroppsliga praktiken” rörde teman som manligt–kvinnligt, heterosexualitet–homosexualitet samt svenskar–invandrare (s. 194). De tre kategorierna bögen, kärringen och invandraren var därför ständigt återkommande, i varierade former, i samtal, skämt och aggressiva utfall.

Bögen står här för en hotande intimitet och närhet, uttryckt på fel sätt i alltför sexualiserade former. Eftersom fotbollspelet i hör grad karakteriseras av fysisk närhet, samtidigt som kramandet när någon gjort mål tillsammans med dusch- och omklädningsprocedurerna skapar situationer av kroppslig intimitet, blir åkallandet av ”bögen” ett sätt att, i en sexualiserad terminologi, markera var gränserna går för det tillåtna och det otillåtna i kropparnas kontakt med varandra (att kramas går bra i matchsituationer men inte annars).

Liksom ”bögen” knyter kärringens roll och betydelse för pojkarna och ledarna an till det kroppsliga, på ett sätt som också innefattar en moralisk dimension: ”kärringen” blir liktydigt med det fega, klena, passiva och svaga, med att vara rädd, ge upp, vika sig och sluta kämpa. Uttryck som att någon ”spelar som en jävla kärring!” är oss ju inte helt obekant, dessvärre. Däremot tycks sällan det motsatta förekomma, det vill säga att någon i förtjusning över en osedvanligt heroisk insats skriker ”nu spelar han verkligen som en riktig man!”. Det tas förstås som en självklarhet – en självklarhet som dock inte får uttryckas i alltför tydliga ordalag eftersom den könsmässiga maktordningens struktur och idémässiga förutsättningar då skulle avslöjas alltför obarmhärtigt (inom komedins form kan man dock tydliggöra sådant).

Det som främst kännetecknar en Hjälte är för övrigt inte att denne är stor och stark utan att han, eller, mer sällan, hon, är beredd att offra sig och sin kropp för kollektivet och högre ändamål. Det tas förstås som givet och självklart, att det som är bra på fotbollsplanen är liktydigt med manlighet och maskulinitet; det är förmodligen därför epitetet ”hjälte” är så mycket lättare för sportjournalisterna att klistra på män än på kvinnor.

Fundberg har säkert rätt när han ser likheter i hållningar med en annan manligt enkönad och uniformerad miljö där offerhandlingen värderas högst av allt, militärväsendet; med sina spelardräkter är ju fotbollspelare i viss mening uniformerade, liksom för övrigt också superhjältar som Superman, Batman och Spiderman (mycket ”man” här) med sina karakteristiska dräkter – dräkter lika lätt igenkännbara för en ung supporter som någonsin David Beckhams tröja.

Dock tror jag Fundberg har fel när han också drar ett likhetstecken till rockbandet på turné (s. 194). Rockkulturen, som i sig är väldigt diversifierad, är traditionellt en mycket mer androgyn miljö, på ett helt annat sätt öppen för både könsrollsmässiga experiment och kroppsliga ömhetsbetygelser män emellan – sportande män och militärer brukar inte spontant krama om varandra när de möts ouniformerade, vilket däremot ofta sker i musikermiljöer. Det är förmodligen ingen tillfällighet att det först är på senare tid man börjat tala om fotboll och annan glamourös toppidrott i termer av rock’n’roll, eftersom det nu ges utrymme för kroppsornamentering och –utsmyckning – alltså könsrollsmässiga experiment – även innanför sportens värld, en utveckling bland annat David Beckham, Dennis Rodman, Fredrik Ljungberg och nu senast längdhopparen Christian Olsson med sina glittriga små örhängen kan ses som exponenter för.

Invandraren, slutligen, är en mer tvetydig kategori som inte enbart har negativa förtecken eftersom invandrarpojkarna anses vara såväl tuffa och självsäkra som lekfullt kvicka och tekniska. Samtidigt framställs de som överdrivet utlevelsefulla, som alltför okontrollerade och odisciplinerade; liksom ”kärringen” styrs ”invandraren” allt för mycket av känslor. Med sin traditionellt osvenska machoattityd framstår kategorin invandraren, ironiskt nog, inte bara som feminin utan också som överdrivet maskulin genom att vara ”kaxig” och ”stöddig”. De anses vidare spela bra i medgång men mindre bra i motgång; ”invandraren” är en förvisso skicklig men icke desto mindre självupptagen individualist som inte är beredd att bita ihop, göra skitgörat och offra sig för kollektivet, underförstått: det som vi svenska killar alltid har fått lära oss att göra och som (följaktligen) kännetecknar riktiga ”Vikingar”.

”Bögen”, ”kärringen” och ”invandraren” är alltså tre figurer eller kategorier som de unga fotbollspelarna i Fundbergs studie griper till likt verktyg när de skall bygga upp sin identitet(skänsla), som de använder sig av för att uttrycka vilka de inte är och sålunda, indirekt, vilka de själva är – det vill säga vita, svenska heterosexuella medelklasspojkar.

Sammantaget tolkar Fundberg pojkfotbollen som en miljö för reproduktion av ”en genusordning mellan könen där män överordnas kvinnor” – en ordning som snarare förstärks än utmanas i Fundbergs material (s. 196). Här förekommer även en reproduktion av ”heteronormativitet”, vilket innebär att heterosexualitet överordnas homosexualitet eller andra former av sexualitet. För det tredje utmärks Fundbergs material av en underordning av etniska minoriteter i relation till majoriteten. Att den manliga miljö som (den svenska) pojkfotbollen utgör skulle reproducera en genusordning där kvinnor överordnas män, homosexuella överordnas heterosexuella och etniska minoriteter överordnas den vita majoriteten är förvisso ganska svårt att föreställa sig, varför Fundbergs resultat och tolkningar kanske inte är så sensationella i sig själva. Det som är viktigt i sammanhanget är att Fundberg visar på systematiken i reproduktionen i dessa maktordningar och deras inbördes förbindelser: hur kön, sexualitet och etnicitet tillsammans bildar en övergripande maktordning.

I slutändan förstår jag dock inte riktigt logiken i att det i pojkfotbollens avskilda vardag skulle ske en ”en hyllning av hegemonisk maskulinitet”, medan pojkarna och deras ledare i andra sammanhang, som till exempel i hemmet, snarare uttrycker en ”förhandlad maskulinitet”. Eller som Fundberg skriver: ”Den strävan mot ökad jämlikhet som förhandlade maskuliniteter förkroppsligar tycks alltså tillfälligt sättas ur spel i och med inträdet i omklädningsrummet, träning, matchen och turneringsresan.” (s. 197)

Är då inte poängen med en hegemonisk maskulinitet att den är både förhandlad och förhärskande, som ett påbjudet ideal i samhället i stort? I den meningen borde ju den maskulinitet som uttrycks i fotbollsmiljön, med dess klara och stundtals ganska brutala avståndstagande från ”bögen”, ”kärringen” och ”invandraren” vara ett uttryck för en på många sätt omodern, traditionell maskulinitet som idag är alternativ i förhållande till den ”mjuka” och, framför allt gentemot kvinnor, följsamma maskulinitet som kommit att bli hegemonisk i dagens svenska samhälle, till följd av bland annat officiella jämställdhetsplaner och en allmänt omfattad feminism; inget av de politiska partierna törs idag säga annat än att de har en på ett eller annat sätt feministisk dagordning, vilket är ett tydligt tecken på hegemoni-i-arbete.

När Fundberg skriver att han ser fotbollens vardag som ”en kampplats där hegemonisk maskulinitet segrar utan att nödvändigtvis även göra det i samhället utanför” så kan jag alltså inte tolka detta som annat än en teoretisk självmotsägelse. Kan en typ av maskulinitet som inte är förhärskande – inte segrat – i det omgivande samhället vara hegemonisk? ”Hegemoni”, av grekiskans hegemonia, betyder trots allt ”ledande ställning”. Det hela blir inte mer klart när Fundberg strax därpå skriver att han betraktar och analyserar pojkfotbollen som ”en relativt sluten miljö, ett rum för fostran till en särskild maskulinitet bland andra maskuliniteter”, som ”en maskulin ’relikt’, en miljö för motstånd mot ökad jämlikhet, eller som ett reflexivt lekrum där pojkar och män förkroppsligar en maskulinitet som de i andra situationer inte hyllar” (s. 198). Det klarnar något när Fundberg kommer fram till att intervjuer och fältanteckningar ”pekar mot hyllandet av en traditionell, hegemonisk maskulinitet” [min kursiv] (s. 198), vilket alltså skulle innebära att den maskulinitet som odlas i pojkfotbollen trots allt har ett bäst före-datum som har passerats, att det är en gången tids hegemoniska maskulinitet som kommer till uttryck , inte en dagens hegemoniska maskulinitet.

Snarare än att vara hegemonisk tycks pojkfotbollen, så som den beskrivs av Fundberg, utgöra ett reservat där man slipper leva upp till alla de krav som omgärdar en könspolitiskt korrekt maskulinitet, dit man kan krypa in och tämligen hämningslöst leva ut en ”ren” maskulinitet som idag snarare är icke-hegemonisk än hegemonisk. För att uttrycka det mer konkret: det är idag modeikonen Fredrik Ljungberg och inte Tomas Brolin som representerar en hegemonisk maskulinitet. Minns den sistnämndes för svenska förhållanden omodernt råsexistiska och vederbörligen – inte minst av manliga rock- och sportskribenter – utskällda musikvideo tillsammans med Bjön Borg och Dr Alban i efterkant av det för de svenska fotbollsmännen så framgångsrika fotbolls-VM 1994 (att man i USA fortsätter att spotta ut sexistiska musikvideor under etiketten Hip Hop är en annan sak; Sverige är inte USA därvidlag). Maskulin hybris är måhända rätt benämning på detta överila videotilltag.

Kanske menar Fundberg att pojkfotbollen, trots all politiskt okorrekt misogyni, homofobi och invandrarfientlighet, ger uttryck för en hegemonisk maskulinitet därför att det svarar mot en reell men mer försåtlig strukturell underordning i det svenska samhället av kvinnor, homosexuella och invandrare, med vita heterosexuella män som styrande princip och given normalitet? Det skulle i så fall innebära att det klarnar något, men såvitt jag kan se tillhandahåller framställningen inget entydigt svar på detta.

Istället lyfts det paradoxala i situationen fram, detta att pojkarna i den homosociala miljö som utgörs av omklädningsrummet, bussen och fotbollsplanen kan skämta och driva med den förhandlade – det vill säga den hegemoniska – maskuliniteten. Gemenskapen i omklädningsrummet – denna ”liminala” zon mellan det normala (vardagslivet med skola och hem) och det exceptionella (fotbollsplanens enkönade värld med sina uttalade och outtalade regler) – kan, menar Fundberg, ses som ”ett förkroppsligande av en rådande och dominerande struktur som ger män fördelar i samhället”, men den kan också ses som ”ett avståndstagande och ’flykt’ från en ordning och de relationer som präglas av förhandling och strävan mot jämställdhet” (s. 158). I pojkfotbollens rum tycks alltså handlingar och beteenden kunna vara både hegemoniska och anti-hegemoniska på en och samma gång, och det är möjligtvis det som gör detta ”rum” så populärt; att det på ett sätt som är karakteristiskt för populärkulturen erbjuder en ”magisk lösning” på det i vardagslivet olösliga problemet i att försöka vara både en ”traditionell” och en ”ny” man (jämför det lyckliga slutet på en Hollywood-film; detta i motsats till ”konst” som i stället skall avslöja vardagens oförenligheter och krossa dess myter).

Förhoppningsvis har vi fler Fundberg-studier kring idrott och genus att se fram emot – detta har trots allt varit mycket stimulerande läsning – och det vore tacksamt om kopplingen mellan maskulinitet och hegemoni då kunde göras mera tydlig.

Just mediernas betydelse för skapandet och upprätthållandet av maskulina bilder och ideal med direkt eller indirekt anknytning till sportens värld är ett genomgående tema även i en bok av Michael A. Messner (2002), Taking the Field. Women, Men, and Sports. Messner är en av världens ledande sportsociologer med inriktning på köns- eller genusstudier och åberopas, givetvis, även av Fundberg.

Liksom Fundberg utgår Messner från en situationsbild hämtad från barnidrotten med dess könshierarkier. Messner är med sitt barn på en fotbollsturnering (soccer) som är öppen för både pojkar och flickor, och blir då snart varse de könshierarkier som i mycket löper parallellt inom barn- och vuxenkulturen. På barnsidan är det pojklag som uttrycker ovilja mot och även försöker trakassera flicklag. På föräldrasidan håller mammorna sig i bakgrunden och ”hjälper till” med kaffeservering etc., medan männen ombesörjer tränar- och ledaruppdragen. I båda fallen intar pojkarna/männen – eller strävar efter att inta – en plats i förgrunden; medvetet eller omedvetet skjuter de in flickor och kvinnor in i en dominerad bakgrundsroll för att själva inta en dominansställning. I både barn- och vuxenkulturen finns alltså en strukturellt betingad könssegregering. Skillnaden är att den på barnsidan är formell (uppdelning i pojk- respektive flicklag) medan den på vuxensidan är informell (”frivillig”).

Denna genusordning slår igenom på många plan. Ett är lagnamnen. De yngsta flicklagen har namn som konnoterar näpenhet och gullighet och/eller sårbarhet, som ”Blue Butterflies”, ”Sunflowers” och ”Pink Flamingos”, medan pojkarna redan tidigt är mycket mer benägna att välja namn som konnoterar en mer eller mindre hotfull styrka, kraft och aggressivitet, som ”Killer Whales”, ”Raptor Attack” och ”Sea Monsters”.  Utifrån dessa iakttagelser från barnidrottens värld vidgar Messner perspektivet till den breda, kommersiella vuxenidrotten i syfte att kartlägga dess könshierarkier och lyfta fram de aktörer och intressenter som bidrar till att upprätthålla den rådande genusordningen inom sportens värld.

Frågan är dock, menar Messner, om vi idag, till följd av medieutvecklingen, över huvud taget kan säga definiera vad begreppet ”sport” egentligen innefattar. Kan vi idag på empiriskt grundlag fastlå att det och det är sport, men att det inte är det? Fitness-tävlingar, traktor-race och oortodoxa mångkamper mellan kroppsbyggare på Eurosport, rakt igenom TV-skapade tävlingsformer som Gladiatorerna och Megadrom, är det att betrakta som ”sport”? Går det alltså, undrar Messner, att längre identifiera ett sportens kulturella och institutionella centrum?

Ja, blir hans svar. Det är inte bara möjligt utan också av största vikt att vi identifierar och kritiskt undersöker detta omstridda men ännu mäktiga sportcentrum. Ty trots kvinnoidrottens obestridliga landvinningar, och trots framväxten av så kallade alternativsporter och av en alltmer fragmentariserad och ”nischad” mediesportmarknad (i en någorlunda välsorterad tidningsbutik kan man lugnt hitta ett flertal likartade, kommersiella magasin om golf, fotboll, kroppsbyggning, fitness, cykel, friidrott, snowboard, basket, ishockey etc. etc.) så existerar det ett centrum.

Hur lokaliserar man då idrottens centrum? Jo, man följer helt enkelt pengaströmmen, eller som Messner skriver: ”We locate the center of sport, I will argue, partly by ’following the money’ to the most highly celebrated, rewarded, and institutionalized bodily practices that are defined largely by physical power, aggression, and violence.” (s. XVIII)

Alltså, följ pengarna. Vi gör det och hamnar då, föga överraskande, i det som kommit att kallas det kommersiella sport-medie-komplexet (”the sport-media-commercial complex”). Det är här den globala, kommersiella tävlingsidrottens centrum står att finna, det är från denna täta anhopning av kommersiella intressenter som inte bara pengar och prestige utgår utan även en mäktig definitionsmakt.

Messners analytiska utgångspunkt är en enkel men effektiv tankemodell där han skiljer mellan tävlingsidrottens centrum och periferi. Även om det gjorts vissa framsteg under senare år när det gäller jämställdheten och synliggörandet av flickors och kvinnors tävlingsidrottsliga aktiviteter ägnar medierna fortfarande oproportionerligt mycket utrymme åt manlig idrott. Kvinnors tävlingsidrott marginaliseras därigenom i kvantitativ bemärkelse.

Fortfarande tenderar skildringen av kvinnlig idrott också att vinklas på ett visst sätt, så att fokus hamnar på andra aspekter än de rent idrottsliga, det vill säga kroppsligt-estetiska och mer eller mindre sexuella sådana. Därigenom kommer kvinnoidrotten inte bara att marginaliseras utan också att, i kvalitativ bemärkelse, trivialiseras och förlöjligas. De mediala (och på många sätt arketypiska) berättelserna om å ena sidan ”abnorma” kulstötande damer och å den andra den ”dumma blondinen” Anna Kournikovas kombinerade ”sex appeal” och oförmåga att vinna en stor turnering är bara två exempel på detta. Systematiken i mediernas marginalisering, trivialisering och förlöjligande av kvinnors idrott har nyligen skildrats av Helena Tolvhed i en fallstudie av bildtidningen Se och dess bevakning av sommar-OS 1948–1964, medan Gerd von der Lippe studerat kopplingen mellan maskulinitet och nationalism i samband med VM-slutspelet i fotboll 1954.

En nyligen genomförd studie i USA visade att barn- och ungdomar i åldern 8–17 år var storkonsumenter av medieförmedlad sport, inte minst TV-sänd sådan. Flickor tittade i stora skaror, men det var ändå pojkarna som såg mest: medieförmedlad sport i allmänhet och TV-sänd sådan i synnerhet spelar alltså en stor roll i – utgör en inte obetydande del av – den värld, den verklighet, som är barnens och ungdomarnas i vår västliga hemisfär. De mest populära TV-sporterna bland pojkarna var, i nu nämnd ordning, amerikansk fotboll, manlig professionell basketboll, professionell baseball, professionell brottning (”wrestling”, en form av uppgjord teatersport), manlig college-basketboll, amerikansk college-fotboll, samt extremsport.

Vad är det då barnen får se och höra när de tar del av detta? Vilka värderingar är det som genomsyrar dessa TV-sporter och, inte minst viktigt, de åtföljande reklaminslagen, när det gäller kön, ras, aggressivitet, våld och konsumtion? Messner och hans kollegor fick i uppdrag att studera detta och analysresultaten avslöjade att programmen om dessa de mest populära sporterna, tillsammans med de interfolierade reklaminslagen, tillhandahöll ensidiga och stereotypa budskap om ras, kön och våld. Forskarlaget identifierade tio olika teman som, sammantaget, utgjorde vad de kallar för TV-sportens manbarhetsformel (”the televised sports manhood formula”):

1) Den auktoritativa sportkommentatorn är en vit man: med ett undantag förekom inga kvinnor eller afro-amerikaner i ledande positioner som kommentatorer.

2) Sport är männens värld: bilder av och diskussioner kring kvinnors idrott var i stort sett frånvarande i de populäraste sportprogrammen bland pojkar.

3) Män dominerar i reklamen: kvinnor förekommer sällan såvida de inte har sällskap av män. Av 722 undersökta reklaminslag var det 279 som enbart innehöll män och 28 som enbart innehöll kvinnor. Vidare: i stort sett alla av de 91 reklaminslag som inte innehöll bilder på människor hade en manlig berättarröst och i de reklaminslag som innehöll bilder på både män och kvinnor tilldelades kvinnor ofta en stereotyp (dekorativ) bakgrundsroll.

4) Kvinnor utgör sexig rekvisita eller troféer för framgångsrika idrottsmän eller deras konsumtionsval.

5) Vita personer dominerar reklaminslagen: den rasmässiga sammanställningen i reklamen är om möjligt ännu mer ensidig än den könsmässiga. Befolkningsmässigt betydande grupper som afro-amerikaner, latin-amerikaner eller personer med asiatiskt ursprung förekommer nästan aldrig såvida reklaminslaget inte också avbildar ”vita” personer.

6) Aggressiva spelare är vinnare, snälla killar förlorare: TV-sportens publik överhopas av bilder och kommentarer om de belöningar som tillkommer de mest ”aggressiva” spelarna, de som spelar ”tuffast”, och om de negativa följderna för de som spelar för ”mjukt” och saknar aggressivitet. Denna uppmaning till män att vara aggressiva, inte passiva, förstärks av reklambudskapen.

7) Pojkar är och förblir (våldsamma) pojkar: kommentatorer intar ofta en lakonisk och humoristisk attityd till våld och slagsmål som någonting naturligt och självklart på den manliga sportens arenor, enligt devisen ”Ja, se pojkar, de är som de är …”.

8) Offra din kropp för ditt lag: idrottsmän som spelar trots skador och smärta betraktas som hjältar; omvänt får de som väljer att avstå spel till följd av skador ofta sin karaktär, sin manlighet, ifrågasatt. Som speciellt hjältemodiga framställs de som spelar trots läkares avrådan.

9) Sport är krig: kommentatorerna i den angivna studien använde sig genomgående av stridsmetaforer och krigsliknelser (i genomsnitt fem gånger per timme).

10) Visa lite stake! (”Show some guts!”): kommentatorer och producenter lyfter fram och repriserar olika farosituationer för att avmäta graden av rädsla och riskvillighet hos de inblandade, som vid krascher och andra former av våldsamma sammanstötningar.

Sammantaget kodifierar dessa teman en fast och mestadels sammanhängande bild av vad det innebär att vara en man, av att leva upp till visa påbjudna manliga ideal. Kort sagt utgör dessa teman, menar Messner, ett koncentrat av vad som innefattas i begreppet ”hegemonisk maskulinitet” – en socialt och historiskt bestämd form av maskulinitet som blir hegemonisk, som intar en ledande position, inte minst genom dess många representationer i de medier som utgör ett allt större och allt mer dominerande inslag i vårt kulturella och mentala landskap.

Den mest konsekventa sammansmältningen av denna manbarhetsformel fann forskargruppen för övrigt i framställningen av professionell (och uppgjord) wrestling med dess utmejslade Hjälte- och Skurkfigurer. Den av den idrottskulturella medelklassen (i vilken jag själv ingår) så föraktade ”wrestlingen” har en  påtaglig publikbas inom arbetarklassen, alltså bland de mer eller mindre outbildade män som är de mest utsatta på den kapitalistiska arbetsmarknaden och som därför kan tänkas vara i behov av en viss form av kompensation för svårigheten att leva upp till ett av samhället – och medierna är i allra högsta grad en del av detta samhälle – favoriserat manlighetsideal.

Det tävlingsidrottsliga centrum som utgörs av det kommersiella sport-medie-komplexet kännetecknas således inte bara av en viss politisk ekonomi, utan också av ett visst ideologiskt mönster (betingat givetvis av den politiska ekonomin) som favoriserar vita, heterosexuella män på bekostnad av kvinnor och icke-vita och homosexuella män (sedan råder förstås också en viss rang- eller statusordning inom kategorin kvinnor, så att vita favoriseras framför icke-vita, heterosexuella framför homosexuella, medelklass framför arbetarklass etc.).

Eftersom det kommersiella sport-medie-komplexet i huvudsak har en manlig publik och dagligdags utportionerar en viss manbarhetsformel med kombinationen aggressivitet och manlig kamratskap som en viktig huvudingredient så är det heller ingen tillfällighet att alkohol spelar – och alltid har spelat – en betydande ekonomisk och kulturell roll i detta sammanhang. Alkoholproducenterna gör, förstås, allt för att vinna marknadsandelar bland den stora – i huvudsak manliga – idrottspubliken. Alkoholens lockelser exponeras främst via reklam och sponsring. Vad står det på tröjorna till fotbollslagen Liverpool och FC Köpenhamn? Carlsberg. Vilken annan idrott har Carlsberg kommit att förknippas med på senare tid via en stor TV-reklamkampanj? Golf.

Här råder ett ömsesidigt påverkansförhållande som så att säga rör sig åt båda hållen: framställningen av en viss, gynnad maskulinitet i TV-sport och glassiga magasin som Café (och, skulle jag vilja säga, i ”Hollywood”-filmer med tävlingsidrott som ett ledande motiv) är starkt influerad av symbolinnehållet i den reklam som utgår från alkoholindustrin, medan alkoholreklamen dels spinner vidare på den manbarhetsformel som presenteras i mediernas sportutbud, dels använder sig av framgångsrika idrottsmän för att föra ut sina budskap och varumärken – som exempelvis Carlsberg gör. I USA domineras ölmarknaden av Miller Brewing Company och Anheuser-Busch, med Budweiser som ledande produkt. Deras reklam kan bland annat beskådas i samband med den mycket omfattande medietäckningen av USA:s ledande sporthögtid, Super Bowl, som enligt Messner inte är något annat än ”en årlig maskulinitetsrit, sponsrad av det kommersiella sport-medie-komplexet” (s. 79). Jag antar att detsamma kan sägas om det stundade EM-slutspelet i fotboll för herrar i Portugal.

Denna symbios mellan sport-, medie-, reklam- och alkoholindustrin är i sin tur ett av många exempel på hur tävlingsidrotten genom mediernas försorg transformeras från folkkultur till populärkultur, en populärkultur som tillhandahåller en till synes ändlös räcka arketypiska, krigsrelaterade figurer och berättelser på temat God/Ond, Hjälte/Skurk: allt från actionfilmer, seriemagasin, Stålmannen, Spindelmannen, Action Man, Ninja Turtles, Stjärnornas krig, Pokémon, boxning och amerikansk fribrottning (Wrestling) till fotbolls- och ishockeylandskamper. Det är alltså ingen tillfällighet att sportjournalistiken i så hög grad genomsyras av krigsmetaforer – som en återspegling av våldet och aggressiviteten inom fysiska kontaktsporter som just fotboll och ishockey –  och att man inom en för samhällslivet så central kulturell institution som televisionen hyser en till synes instinktiv och oreflekterad förkärlek till repriser och ”high lights” på händelsemättade vålds- och aggressionsrelaterade situationer (”action”), vilket också används alltmer i ”trailers” inför exempelvis ishockeymatcher och –turneringar (bilder på ”tuffa” spelare som slår ner varandra, gärna på ett regelbrytande, dvs. maktfullkomligt, sätt).

Slutsatsen blir, att den mer eller mindre hegemoniska maskulinitet som ständigt artikuleras inom den medierade tävlingsidrotten först som sist måste ses i ljuset av och relation till maskulinitetens övriga representationsformer inom populärkulturen.

Messners bok bjuder, avslutningsvis, på oupphörligt fascinerande och kunskapsmättad läsning. I bästa amerikanska tradition skriver han enkelt och klart även om avancerade saker, utan att hemfalla åt begreppsrytteri eller högtravande teoretiska floskler och abstraktioner.

Läs Messner, och läs Fundberg – två viktiga bidrag till den genusinriktade idrottsforskningen.