Bakgrund

Dessa tre skrifter har sitt ursprung i Europarådet, som bildades i andra världskrigets efterföljd 1949 med syfte att skapa försoning mellan länderna i Europa.  Rådet har idag 47 medlemsländer täckandes större delen av Europa. Inom Europarådet finns ett organ – EPAS (The Enlarged Partial Agreement on Sport) – med 33 medlemsstater som har som sin huvudsakliga uppgift att samarbeta med de olika ländernas idrottsrörelser kring väsentliga policyfrågor rörande idrotten. Begreppet ”enlarged” innebär att även icke-medlemsländer får delta i samarbetet. Ovan nämnda tre skrifter tar som titlarna antyder upp viktiga frågor som egentligen rör all världens idrott – diskriminering, autonomi och kulturell mångfald. Skrifterna ingår i serien ”Sports Policy and Practice Series”. Jag kommer att reflektera kring de tre skrifterna simultant, men först några ord om redaktörerna/författarna.

En av huvudförfattarna är William Gasparini, som är professor vid University of Strasbourg, där han främst forskar kring socialvetenskapliga frågor inom idrotten. Han har skrivit ett stort antal böcker i ämnet sport och är medlem i APELS´vetenskapliga kommitté, där APELS står för ”Agency for Education through Sport”.  Aurélie Cometti är verksam som forskare vid University of Loughborough i England tillika medlem i APELS. Jean-Loup Chappelet är professor i Public Management vid University of Lausanne med idrottens organisationsfrågor och idrottslig policy som specialiteter.

Clotilde Talleu är liksom Gasparini verksam som forskare i ämnet idrott vid University of Strasbourg. Sedan tillkommer ett antal artikelförfattare från olika länder.

Några nedslag i skrifterna

1) ”Diskrimineringsskriften” – Sport and discrimination in Europe – inleds med en intressant intervju med den f.d. franske fotbollsstjärnan Lilian Thuram, som bland annat var med i Frankrikes vinnande VM-lag 1998, men som pga hjärtfel var tvungen att sluta för några år sedan. Idag är Thuram president för Lilian Thuram Foundation – Education against Racism. Denna Foundation eller stiftelse arbetar mot rasism ur ett brett perspektiv, det vill säga inte bara inom idrotten utan i samhället i stort. Thuram menar att det endast finns en ras – den mänskliga rasen – och att det framför allt är inom utbildningssfären som vi reellt kan motverka rasism.

Sammantaget tre intressanta skrifter som förtjänar stor spridning och som också pekar på idrottens viktiga roll i byggandet av ett stabilt och på viktiga områden förenat Europa.

Den här skriften, som innehåller drygt tio artiklar skrivna av olika forskare i Europa, har en hel del intressant att förmedla. Jag ska här uppehålla mig vid det enda svenska bidraget – ”Gender in ice hockey: women in male territory” – författat av umeåforskarna Kajsa Gilenstam, Staffan Karp och Karin Henriksson-Larsén. Den kan också ses som inslag i Kajsa Gilenstams avhandling, som lades fram i januari 2010. Studien, som bygger på semistrukturerade intervjuer med kvinnliga ishockeyspelare, kommer bland annat fram till att dessa i stort är nöjda med sin situation trots att det är tydligt att de på många olika plan blir diskriminerade. Ett tydligt exempel på det senare är fördelningen av istid, där manliga seniorer prioriteras före juniorer och där de kvinnliga spelarna får träningstid först sent på kvällarna. Detsamma gäller för mediaexponeringen, där ”damishockeyn” nästan är osynlig i media förutom när det gäller OS. Den manliga ishockeyn är Normen – en norm som de kvinnliga spelarna uppenbarligen fogar sig i. Ishockey är formad av män – för män! En reflektion i sammanhanget är att damishockeyn i viss mån är artskild från herrishockeyn på så sätt att damishockeyn förbjuder tacklingar – tacklingar och hårt spel som delvis är signifikativt för herrishockeyn. Det är viktigt ”att smälla på ordentligt” för att använda ett uttryck från expertkommentatorn Niclas Wikegård. Här skiljer sig ishockeyn från till exempel fotboll och handboll, där samma regler gäller för både damer och herrar. Ishockeyn är tämligen unik i det avseendet bland de stora lagsporterna. Jag vill i det här sammanhanget passa på att rekommendera Gilenstams utmärkta avhandling för ytterligare fördjupning. Den kan laddas ner från nätet.

2) ”Autonomiskriften” – Autonomy of sport in Europe – är kanske inte så spännande, men inte desto mindre viktig. Den bygger på en undersökning utförd av EPAS i syfte att få en större förståelse för autonomibegreppet utifrån olika perspektiv – begreppsligt, politiskt, rättsligt, ekonomiskt och psykosociologisk. Undersökningen har bland annat påkallats efter en del skandaler inom bland annat fotbollen, där till exempel en del afrikanska regeringar försökt lägga sig i landslagsuttagningar. Även i Europa har det funnits missförhållanden. Det grekiska fotbollsförbundet hotades 2006 av uteslutning på grund av statlig inblandning i förbundets interna angelägenheter. Samma hot drabbade även Spanien för några år sedan.

Skriften bygger på en enkätstudie dels till de nationella förbunden bland Europarådets 47 medlemmar, dels till de separata specialförbunden i de olika länderna. Medan svarfrekvensen bland förbunden var god – ca 75% – var det desto sämre beställt bland specialförbunden. I det senare fallet inkom endast 29 svar. Jag tar här endast upp några resultat från den första insamlingen utifrån de nämnda perspektiven.

Flertalet länder har inte diskuterat autonomibegreppet, men i majoriteten av fall nämns att autonomi hör samman med oberoende (begreppsligt perspektiv). De olika idrottsrörelsernas kontakt med den politiska makten berör i 75% av fallen autonomibegreppet. Det innebär att begreppet autonomi visavi idrotten ses som viktigt av politiska företrädare. Detsamma gäller även utifrån det rättsliga perspektivet, vilket innebär att idrotten bör ha sitt eget rättssystem om detta inte flagrant interfererar med samhällets rättsregler. I Sverige har vi till exempel RIN (Riksidrottsnämnden) som högsta instans när det gäller idrottens rättsliga frågor. Rörande det ekonomiska stödet till idrotten från statsmakterna är nästan alla förbund helt ense: utan ett ordentligt statligt stöd klarar sig inte idrotten ekonomiskt. Utifrån den psyko-sociologiska dimensionen menar 75% att deras respektive idrottsrörelser är helt autonoma, medan resten anser att här finns lakuner, det vill säga att idrotten endast delvis är autonom. Grekland föreslår till exempel att man bör skapa en gemensam europeisk policy kring idrottens autonomi.

Även i Sverige har vi under lång tid diskuterat idrottsrörelsens autonomi i termer av självständighet från framför allt statsmakterna. Samtidigt är ju idrottsrörelsen beroende av statligt ekonomiskt stöd. Det handlar om en balansgång, där självständigheten/autonomin inom idrottsrörelsen ställs mot statliga krav på hur pengarna ska fördelas eller hanteras. Bilden har under de senaste 20 åren komplicerats av att andra ekonomiska företrädare kommit med i bilden – sponsorerna! Och media! Idrottsrörelsen har professionaliserats på alla plan, men främst inom stora lagsporter som fotboll, ishockey, handboll. Rörande exemplet fotboll är den i Sverige dubbelt så stor som det näst största specialförbundet. Fotbollen kan ses som en folkrörelse i sig och det förbund som tillsammans med ishockeyn kommit längst med professionaliseringssträvandena med exemplevis bolagisering som ett viktigt inslag. Det är här de stora pengarna finns, vilket bland annat medför att bruket av begreppet autonomi i vissa fall tenderar att bli mer tvivelaktigt.  

3) ”Mångkulturskriften” – Sport facing the test of cultural diversity – tar upp mångfaldsfrågor, eftersom dessa är centrala inom Europa i stort. Man kan alltså se idrotten som ett system för interkulturell dialog genom dess utbildningsmässiga och socialiserande roll. Här blir begrepp som ”interkulturell dialog” och ”integration” centrala både inom samhällssystemet i allmänhet och idrottssystemet i synnerhet. I den här skriften sammanställs ett antal studier från olika länder utifrån perspektivet utbildning genom idrott.  Det kommer mig att tänka på Göran Patrikssons klassiska avhandling från 1979 – ”Socialisation och involvering i idrott”. Patriksson tar här bland annat upp socialisationen utifrån två aspekter: socialisation till idrotten via aktörer som skola, familj och föreningsliv och socialisation genom idrott – till samhället. I det senare fallet ses hela idrottssystemet som ett medel i syfte att skapa goda samhällsmedborgare genom att idrottens honnörsord som gemenskap, solidaritet, mångfald och allas deltagande överensstämmer med ”det goda samhällets”. Som klassisk bas finns en av sociologins stora – fransmannen Emile Durkheim (1858-1917) och dennes reflektioner kring samhällets kollektiva medvetande. Här blir begreppet integration centralt. Samma grundläggande resonemang som förs fram i Patrikssons avhandling kan också sägas genomsyra den här mångkulturella skriften.

Avslutning

Sammantaget tre intressanta skrifter som förtjänar stor spridning och som också pekar på idrottens viktiga roll i byggandet av ett stabilt och på viktiga områden förenat Europa. Samtidigt som de nationella idrottssystemens autonomi är viktig så kan samma idrottssystem verksamt bidra till minskad diskriminering och ökad mångkulturell integrering – inte enbart inom idrottsrörelsen i sig utan även ut mot hela samhället.

© Anders Östnäs 2011.