The Great Escape:
Krigsfilm med idrottsmetaforer


Peter Dahlén
Institutt for informasjons- och medievitenskap, Universitetet i Bergen


Förutom de filmer som har tävlingsidrott som ledande handlingsmotiv, det vi kallar för sportfilmer, finns olika typer av idrott eller idrottsrelaterade aktiviteter – “sport” – representerade på olika sätt som inslag i massor av andra filmer. I en fyllig antologi med studier av baseballfilmer redigerad av Stephen C. Wood och J. David Pincus, Reel Baseball. Essays and Interviews on the National Pastime, Hollywood and American Culture (McFarland, 2003) lyfter man bland annat fram betydelsen av baseball i filmer som primärt inte handlar om baseball. I dessa ”secondary baseball films” används baseball för att signalera vissa kulturella betydelser, exempelvis amerikanska frihetsvärden eller en viss ideell form av maskulinitet.

Ett exempel som Wood och Pincus lyfter fram är den starkt USA-patriotiska krigsfilmen Pearl Harbor (2001). Filmens enda baseballscen varar i ungefär 13 sekunder och utgör alltså en mycket liten del av filmens berättelse i kvantitativ bemärkelse, det vill säga rent tidsmässigt. Kvalitativt sett, däremot, får denna scen, som består av sju olika bilder/kamerainställningar, stor betydelse för filmens övergripande ideologiska och emotionella meningsstruktur. Scenen visar hur japanska flygplan sveper över barn som spelar baseball på Hawaii. Därmed etableras en motsättning med stort affektionsvärde mellan de hotfullt krigiska japanerna och de oskuldsfulla barn som älskar USA:s nationalsport (Hawaii blev amerikansk delstat 1959).[1]

Sportjournalistik genomsyras av krigsmetaforer och på motsvarande sätt tycks just amerikanska krigsfilmer vara en god jordmån för idrottsmetaforer, då inte minst referenser till den helamerikanska baseballsporten.[2] Ytterligare ett exempel på en sådan är Quentin Tarantinos (mycket sevärda) krigsfilm Inglourious Basterds (2009). Löjtnant Aldo Raine (Brad Pitt) är ledare för ett gäng amerikansk-judiska soldater, “The Basterds”, med uppdrag att döda och (som tagande av segertroféer) skalpera nazister inne på tysk jord. I en scen har de tillfångatagit en grupp tyska soldater, varvid Lt. Raine ber deras befäl att på en karta peka ut var tyska trupper i närheten befinner sig, hur många de är och vilka vapen de har till sitt förfogande. Gör han det går han fri. Gör han det inte kommer han att få smaka på vreden hos den fruktade “Björnjuden”, alias Sergeant Donny Donowitz (Eli Roth). Tysken vägrar dock ståndaktigt att förråda sina landsmän. Hans öde är därmed beseglat: ut kommer Björnjuden och krossar, med viss stil och finess, tyskens huvud med ett baseballträ. Efter utträtt värv ropar Sgt. Donowitz segervisst: “Ted Williams slår ut bollen på arenan! Fenway Park reser sig! Han slår en homerun ändå till Lansdown Street!” Om vi skulle hysa några tvivel på att dessa soldater av judisk härkomst skulle vara av tillräckligt amerikanskt virke kan vi efter denna scen – där Sgt. Donowitz drar paralleller mellan sin ”homerun” på en nazist och en av den amerikanska idrottshistoriens stora hjältar – upphöra med det: den här killen är så amerikansk som det är möjligt att bli.

The Great Escape

Ännu mer markerad blir kopplingen mellan amerikanska soldater, baseball och krig i den klassiska krigsfilmen The Great Escape (Den stora flykten) från 1963. Här används baseball för att förtydliga hjältens överlägsna mod, kampvilja och taktiska uppfinningsrikedom. Denne hjälte, kapten Hilts, även kallad “The Cooler King”, spelad av Steve McQueen, har tillsammans med ett par hundra britter och två andra amerikanska soldater, Goff och Lt. Hendley (James Garner), skickats till ett tyskt fångläger. Amerikanarna är alltså endast tre till antalet, men har desto större vikt för berättelsen och dess moraliska kompass.

Så fort han anlänt till lägret börjar Hilts fundera på möjliga flyktvägar. Han tar fram en baseballhandske och boll ur sin trunk och bollar medan han tänker. Därefter går han fram mot taggtrådsstängslet och kastar bollen mot det. Detta ger honom en ursäkt att kliva över varningsvajern och gå de sista metrarna fram till stängslet för att se om denna punkt av stängslet är en blind fläck för de båda vakttornen vid var sin ände av stängslet. Att Hilts har någonting lurt på gång förstår vi av att han inte deltar i det – som det ska visa sig misslyckade – flyktförsök som några av de andra allierade fångarna samtidigt försöker sig på, genom att försöka smita ut tillsammans med en grupp ryska fångar.

Precis som beräknat blir Hilts upptäckt när han går fram till stängslet, av en vakt på marken som slår larm. Hilts har emellertid fått reda på det han ville: det finns en punkt vid stängslet som inte kan ses från de båda vakttornen, eftersom soldaterna i vakttornet öppnar eld mot honom först efter att vakten på marken slagit larm. Hilts vet nu också vad för slags jordmån det är vid stängslet, vilket är bra att veta vid eventuella försök att fly genom att gräva sig ut.

De tyska lägercheferna går fram till Hilts för att förhöra honom om det inträffade, varvid Hilts förstås spelar oskyldig och menar att han råkade tappa bollen och att den rullade ner mot stängslet. Och han måste väl ändå få hämta sin boll?! Högste lägerchefen, Kommendant von Luger, som tycks härbärgera en motvillig beundran för de allierades tappra fångar, talar om för Hilts att denne är den första amerikanska officer han mött. Här klipper regissören mellan Hilts och de tyska officerarna så att vi ser Hilts ensam i bild, majestätisk med bara stängslet mellan honom och friheten i skogen därbakom, medan von Luger och övriga tyska officerare syns mot en fond av krigsfångar som står bakom och iakktar ordväxlingen.

Kommendant von Luger talar om för Hilts att han känner till dennes 17 flyktförsök från tidigare fångenskap, på vilket Hilts replikerar: ”18, sir...” von Luger har alltså inte koll på sina uppgifter och Hilts är modigare än så, med hela 18 flyktförsök. von Luger fortsätter: ”Tunnelman, ingenjör...” Fel igen. Hilts: ”Flygare...”. von Luger: ”Jag antar det är vad amerikanska armén kallar för ‘hot shot pilot’?” Hilts nickar bekräftande. von Luger: ”Tyvärr blev du ändå nedskjuten, så vi är båda markbundna för resten av kriget.” Hilts: ”Tala för dig själv, överste [Hilts blickar upp mot himlen som tittade han efter de allierades flygplan].” von Luger: ”Har du andra planer...” Hilts: ”Jag har tyvärr inte sett Berlin än, varken från marken eller luften, och jag planerar att se staden innan kriget är över.” von Luger: ”Är alla amerikaner så oförskämda?” Hilts: ”Ungefär 99 procent.” von Luger: ”Kanske du kan lära dig lite hyfs under tiden hos oss...”

Konversationen avslutas med att von Luger dömer Hilts till tio dagar i isoleringscell: ”Tio dagar i isolation, Hilts.” Hilts: ”Kapten Hilts [visar von Luger gradbeteckningen på läderjackans krage].” von Luger: ”Tjugo dagar.” Hilts: ”Visst. Förresten, kommer du att vara kvar här när jag kommer ut?”. von Luger: ”Frysen (’cooler’).”

Hilts går leende iväg för att sitta av sitt straff. I cellen bredvid hamnar den kortväxte skotske löjtnanten Ives, för att ha gjort en obscen ljudgest till von Luger under dennes samtal med Hilts. Ives deltog också i det misslyckade flyktförsöket i filmens inledning. Väl i cellen tar Hilts återigen lugnt fram sin baseballhandske och boll och bollar mot väggen medan han smider vidare på sina flyktplaner. Att Hilts är smartare än tyskarna understryks ytterligare av att han snodde åt sig nyckelknippan i dörrhandtaget när han gick in i cellen. Han återlämnar den stillsamt triumfatoriskt till den förnedrade vakten så att denne kan låsa celldörren.


Till vänster: Steve McQueen som Hilts i isoleringscellen, med baseballhandske och -boll. Till höger: McQueen hoppar över gärdsgården. McQueen gjorde alla stunts i filmen, utom ett.


Från granncellen frågar Ives vad Hilts sysslade med hemma i staterna. ”Spelade du baseball?” Hilts: ”Jag gick på college.” Ives: ”Vad gjorde du på college? Idrottsstudier?” Hilts: ”Jag läste till kemiingenjör. Och så satt jag på cykeln en del.” Ives: ”Trampcykel?” Hilts [skrattar]: ”Motorcykel. Bankörning, enklare uppvisningar. Tjänade en slant till skolavgifterna.” Nu har vi fått ytterligare bevis på att Hilts är en sportsman och att han som en äkta amerikan har siktet inställd på att med beslutsamhet ta sig fram i samhället för en egen kraft. Ives berättar att han själv ”körde några lopp i Skottland”. Hilts: ”Cykel?” Ives: ”Nej, galopp! Som jockey.” Den fortfarande bollande Hilts ler för sig själv: ”Jockey...” Plötsligt slutar Hilts att bolla: han tycks ha fått en idé. Samtidigt fortsätter Ives att prata om de gamla goda tiderna i Skottland före kriget, med ”lördagskvällar i städer som Musselburgh och Hamilton. Fick kämpa för att komma loss från brudarna!” Till skillnad från Hilts så skryter alltså Ives om sina kvinnoerövringar, något som understryker att Hilts har större självförtroende än Ives – samtidigt som Ives med sin jockey-syssla framstår som mindre manhaftig än den stoiskt basebollspelande amerikanen Hilts. Ives har heller inte lika många flyktförsök bakom sig som Hilts, ”bara” sju stycken.

Hilts talar nu om för Ives vad han just funderat ut: att den sortens lera och grus som finns på basen lämpar sig väl att försöka gräva sig igenom, under stängslet. Ives är med på planerna och menar att det skulle han klara lätt. I följande scen får vi se övriga fångar erkänna att de gjort sig själva till åtlöje med sitt pinsamma flyktförsök gömda bland ryska fångar och på lastbilsflak under grenar och buskar, vilket tyskarna lätt upptäckte. Dock blir det snart ändring på skärpan i de allierades flyktplaner, när mästerorganisatören Bartlett, skvadronledare med kodnamn ”Big X” (Richard Attenborough), anländer till lägret och omedelbart igångsätter en komplicerad plan om att bygga tunnlar ut ur lägret så att hela 250 fångar kan fly.

Hilts håller dock på sin och Ives plan om att själva bokstavligen gräva sig ut för egen hand om nattetid. Vid ett möte med den brittiska flyktledartrojkan Bartlett, de allierades högste befäl kapten Ramsey samt administrative chefen för flyktorganisationen, löjtnant McDonald, får Hilts veta att de gärna vill att han ansluter sig till deras flyktplan istället för att hitta på något själv. Hilts insisterar dock på att göra det på sitt sätt och Ives menar att han bara måste ut till friheten nu om han inte ska bli tokig efter sina tre år i fångenskap. Återigen betonas därmed att den förvisso sympatiske och modige skotten Ives inte är av riktigt samma hjältematerial som amerikanen Hilts. Duons beslut att fly för sig själva accepteras i god demokratiskt ordning av de tre engelska befälen – särskilt som de inte tror att Hilts och Ives kommer att lyckas med sitt företag De får rätt: I nästa klipp får vi se Hilts och Ives i fängelset igen, täckta av lera och smuts efter sitt misslyckade flyktförsök. Ives ser betryckt ut när de åter befinner sig i sina respektive celler, medan en leende Hilts tycks ta det med ro.

När Hilts och Ives kommer ut igen bekräftar Hilts för ledartrojkan att de ska försöka ännu en gång, en natt då månen är i nedan och det allstå är helt mörkt ute. Bartlett varnar Hilts för att Ives är på väg att bryta i hop av fångenskapen och att det vore bättre för honom att försöka fly med dem, genom tunneln. Det är ok för Hilts att Ives inte flyr med honom, men han är fortfarande fast besluten att ta sig ut på sitt eget sätt. Bartlett framhåller då att det är ett par hundra till som försöker fly, och att det vore bättre om alla arbetade tillsammans, med tunnelprojektet. Bartlet och McDonald berättar att de är i trängande behov av kartor som kan ge en översikt av lägrets omgivningar så att de vet vilka flyktvägar de ska ta. De vill därför att Hilts ska ansluta sig till kollektivet med allierade genom att hjälpa till på följande vis: Hilts ska fly under stängslet, sedan ta reda på det exakta läget för det samhälle som ligger närmast lägret, var närmaste tågstation ligger, hur man kan nå landsvägarna, med mera – varpå Hilts ska låta sig tas tillfånga så att han tillbaka i lägret kan berätta om allt detta för dem. Hilts vägrar och vill fortsätta med sig egen, individuella plan. Han hugger dock i och hjälper till med tunnelbygget så länge. Han startar också ett sidoprojekt med sina två landsmän, att samla i hop potatis så att de kan framställa brännvin och fira nationaldagen 4 juli.


Hilt (McQueen) leds iväg till cellen efter en konfrontation med von Luger.


Under firandet bjuder de alla allierade att dela drickat med dem, men den allmänna glädjen övergår snart i sorg och vrede: lägervakterna upptäcker ett av tunnelbyggena, vilket en gång för alla knäcker Ives, som i ett fåfängt försök att fly börjar klättra över stängslet, varvid han omedelbart blir ihjälskjuten. Hilts rusar fram för att försöka hindra vakterna att skjuta hans vän, men slås brutalt ned. Händelsen får Hilts att ansluta sig till britternas flyktprojekt.

Detta är en avgörande vändpunkt i filmen, både dramaturgiskt och karaktärsmässigt: när hjälten Hilts accepterar att göra detta kan det bara vara till den stora flyktplanens fördel, samtidigt som det visar att han inser att han måste sätta kollektivets bästa framför sin vilja till individuella stordåd. Den outtalade analogin till lagidrottens värld är given: en spelare kan inte vinna en match ensam, genom egocentriska ”soloraider”, utan måste samarbeta och bidra till hela lagets arbete och taktik. Det är just detta Hilts nu inser, precis som i sportfilmer om självupptagna stjärnor som kommer till insikt om att de inte är någonting utan övriga lagdelar.

Hilts iverksätter således sin individuella flykt, bara för att kunna rekognosera lägrets omgivning, och sedan låta sig tillfångatas. När han återkommer till lägret och omedelbart beledsagas till ”frysen” (”the cooler”), det vill säga den nakna och kalla fängelsecellen, står Goff vid ingången och hälsar honom ”Välkommen hem...” och kastar åt Hilts hans baseballhandske och boll. Inne i cellen sätter sig Hilts omedelbart och bollar, med förnöjd min efter väl uträttat värv.

Så sker då den stora flykten, där många men inte alla hinner ut innan de blir upptäcka. Många blir ihjälskjutna och endast ett fåtal lyckas ta sig ut ur Tyskland. Ytterligare andra återbördas till fånglägret, bland dem Hilts, efter ett hjältemodigt och våghalsigt försök att komma undan via vild motorcykelkörning. Just när han anländer har von Luger blivit avsatt som lägerchef eftersom han inte lyckats stoppa det stora flyktförsöket.  En sista dialog mellan Hilts och von Luger äger rum. Hilts: ”Du klarade inte av jobbet...” von Luger: ”Du hade tur”, underförstått: som lyckades överleva flyktförsöket. Hilts är dock ännu omedveten om hur många som strukit med, och svarar: ”Tur? Bara för att jag...”, varpå han förstår: ”Hur många...?” von Luger: ”Femtio”, varpå han lakoniskt konstaterar: ”Det verkar som om du kommer att se Berlin innan jag gör det.” von Luger förs så bort mot en säker avrättning.

Hilts tittar segervisst på den nye lägerkommendanten och går sedan mot sin fängelsecell. Återigen står Goff där vid ingången och kastar åt honom baseballhandske och boll. Hilts förs in i cellen. Denna gång följer emellertid inte kameran med honom in, utan stannar i gången utanför cellen. Samtidigt hör vi ljudet av hur Hilts bollar mot väggen därinne. Det är en mycket effektiv slutscen, som direkt får oss att associera till obruten amerikansk kampvilja och nya, finurliga flyktplaner.

Noter

[1] Se Wood och Pincus, s. 146—154. Se även kapitlet om sport och film i min bok Sport och medier (2008), s. 128.

[2] Se Ralph R. Donald: ”Masculinity and Machismo in Hollywood´s War Films”, i Steve Craig (Ed.) Men, Masculinity and the Media, Sage 1992, s. 134-35.

Länkar

The Great EscapeIMDb
Köp The Great Escape från amazon.co.uk


Copyright © Peter Dahlén 2011
www.idrottsforum.org | Redaktör Kjell E. Eriksson | Ansvarig utgivare Aage Radmann